En genomgång av stadens historia med utgångspunkt i boken Microcosm.
Portrait of a Central European City av Norman Davies och Roger Moorhouse

Utsikt över ”furstliga kvarteren” (en del av Wrocławs gamla stad) från tornet på Katedra sw. Jana Chrzciciela (Johannes Döparens katedral). I förgrunden floden Odra och en del av Wyspa Piasek (Sand-ön); till vänster saluhallen från 1905. I den stora ljusa kvadratiska byggnaden mitt i bild huserar universitetets filologiska fakultet. I byggnaden fanns tidigare ett kloster. Längre bort, i mitten av bilden, reser sig Elisabetkyrkans stolta torn mot himlen.

Utsikt över Dom-ön och västra fasaden på Johannes Döparens katedral. Tornen är från 1300-och 1400-talen. Tornspirorna är från 1900-talet. Dom-ön är inte längre en ö. I mitten av 1800-talet byggdes norra delen av Dom-ön samman med fastlandet.

Innehåll:
Inledning
Schlesien och Wrocław fram till år 1000
Götterdämmerung: Förintandet av Fästning Breslau, 1945
Wrotizla under polsk, tjeckisk och tysk kungamakt, 1000-1335
Vretslav som en del av kungariket Böhmen, 1335-1526
Presslaw under den habsburgska monarkin, 1526-1741
Bresslau som en del av kungariket Preussen, 1741-1871
Breslau som en del av det tyska kejsardömet, 1871-1918
Breslau före och under andra världskriget, 1918-1945
Wrocław: Fågeln Fenix reser sig ur askan, 1945-2000

Doktor Paweł Jaworski (historiker vid Wrocławs universitet med polsk-svenska förbindelser som specialitet, läroboksförfattare) och doktor Jarosław Malicki (tjeckisklärare vid samma universitet; schlesiska ortnamn i tjeckiska språket som specialitet) framför universitetets huvudbyggnad (Collegium Maximum). Brunnen pryds av en staty av en naken ung man med en sabel i handen. Han var av adlig börd och kom till universitetet för att studera. Han spelade dock bort allt på tärning, även kläderna; sabeln var det enda som blev kvar. (klicka bild för förstoring)

Inledning

År 2001 besökte jag Wrocław för första gången och har därefter återvänt dit två gånger. Jag har blivit lite bekant med staden, och när jag plötsligt blev ägare till en bok om stadens historia tänkte jag att det skulle vara roligt att skriva en artikel om staden och publicera den på Bokförlaget perenns hemsida.

År 2003 fick jag besök av en vän från Polen som arbetar som tjeckisklärare vid universitetet i Wrocław och bor i grannstaden Wołów, tidigare hertigdömet Wohlau¹. Denna historieintresserade person, som doktorerat på en avhandling om schlesiska ortnamn i det tjeckiska språket, hade med sig en nyutkommen bok, Microcosm (2002), en tegelsten på 499 tättryckta sidor om Wrocław, den stad i vars närhet han alltid bott. Jag hade ingen liknande bok om Hässleholms historia att ge honom.

Författare till boken är Norman Davies och Roger Moorhouse. Den förre är en stor auktoritet på polsk historia, den senare germanist och historiker som haft huvudansvaret för researchen i Davies’ tidigare böcker. Davies är professor emeritus vid Londons universitet och har skrivit flera böcker om polsk och europeisk historia, bland annat Slaget om Warszawa: upproret 1944; God’s playground: a History of Poland in two volumes; Heart of Europe: the Past in Poland’s Present; The Isles: a History samt Europe: a History. I förordet till Microcosm berättar Davies om bokens tillkomst. 1996 mötte han Wrocławs borgmästare. Denne uttryckte en önskan att någon skulle skriva en ny och modern översikt över stadens historia. Han ledde en stad som i femtio år varit helt polsk och dessförinnan, under flera århundraden, till övervägande delen tysk. Han berättade om de många tyskarna som besökte staden, bland dem många gamla breslaubor (Breslau är det tyska namnet på staden) som bodde där fram till 1945. Han berättade om hur deras syn på det förflutna radikalt skiljer sig från den som man möter hos dagens polska wrocławbor. En sådan historisk skildring vore mycket önskvärd eftersom den skulle kunna stärka den rådande andan av försoning. Han menade också att boken varken skulle kunna skrivas av en tysk eller polack. Han föreslog att Davies skulle skriva den. Denne nappade på idén och projektet tog form. Bland annat bestämdes att utgivningen av boken skulle ske samtidigt på tre språk: polska, tyska och engelska.

Det dröjde ett tag innan jag läste boken, men när jag väl gjorde det fick jag lära mig en hel del om polsk och centraleuropeisk historia från förhistorien fram till våra dagar. Jag stötte på namn ur den polska historien som hertig Mieszko, kung Bolesław Chobry, Sankta Jadwiga; Jiří z Poděbrad (som för mig hittills mest varit en tunnelbanestation i Prag), reformatorn Jan Hus, den tysk-romerske kejsaren – tillika kung av Böhmen – Karl IV ur den tjeckiska; Rudolf II av Habsburg ur den österrikiska; kung Mátyás Corvinus ur den ungerska; Gerhart Hauptmann, nobelpristagare i litteratur 1912, ur den tyska; general Lennart Torstenson ur den svenska. Och många, många fler. Den centraleuropeiska historien passerar revy; läsaren påminns om de många fruktansvärda krig och andra illgärningar som drabbat också Wrocław genom århundradena; men här och där i skildringen skymtar någon som utfört mänskliga handlingar och låtit förnuftet regera.

Utsikt över Ostrów Tumski (Dom-ön) från Sand-ön. Det närmaste tornet tillhör Kosc. sw. Krzyza (Heliga korsets kyrka) och där bakom skymtar tornen på Johannes Döparens katedral.

Med undantag för bokens första kapitel, ”Staden på ön: Arkeologi och förhistorisk tid fram till 1000 e.Kr.”, som jag har ersatt med ”Schlesien och Wrocław fram till år 1000”, följer jag bokens kapitelindelning.

Staty av Jan Nepomuk, den böhmiske 1300-talsprästen som sägs ha dränkts av kung Václav IV efter att ha vägrat att tala om vad drottningen yppat under bikten. Statyer av Jan Nepomuk är vanliga i Centraleuropa. På Karlsbron i Prag finns en. Här står statyn framför Heliga korsets kyrka.

Davies har valt olika benämningar på staden beroende på vilken tid det är fråga om – från ”Staden på ön” till Wrocław. I förordet påpekar han att namn är viktiga i en bok som denna. Han tar ”England” som exempel. Man kan inte, menar han, säga att Julius Caesar landsteg i England, eftersom England ännu inte existerade år 55-54 f. Kr. Eftersom ”Breslau” inte började användas konsekvent förrän mot slutet av 1700-talet och ”Wrocław” inte vann genomslag, förutom hos de polsktalande, förrän efter 1945, har han valt andra namnvarianter för tiden dessförinnan. Davies’ namnbruk ska dock inte förstås så att staden vid en given tidpunkt hade en ”officiell” namnvariant som bara kunde skrivas på ett sätt och som användes av alla. Stavningen av namnet och val av namnvariant var helt enkelt länge godtyckliga. Stadens namn förekom i skrifter författade av människor med olika modersmål: till exempel polska, tyska och tjeckiska. I kapitlet som behandlar den tid då staden lydde under kungariket Böhmen används en namnvariant som ligger nära det nutida tjeckiska namnet på staden: Vratislav. Davies har antagligen valt namnformer som påträffats i källor från den aktuella tiden. Benämningen ”Staden på ön” är författarens konstruktion; man vet helt enkelt inte vad staden kallades vid den här tiden.

Förutom Microcosm har Nationalencyklopedin varit en viktig källa vid utarbetandet av denna artikel.

En stor del av Wrocławs befolkning har sina rötter i nuvarande västra Ukraina. Staden Lviv låg i Polen fram till andra världskrigets slut. Här ser vi kafé Lwowska (Lwów är den polska benämningen på staden). Parasollerna på uteserveringen gör reklam för ölmärket Piast, som i första hand är namnet på den äldsta polska dynastin.

Schlesien och Wrocław fram till år 1000

Wrocław är centrum i det historiska landskapet Niederschlesien (”Nedre Schlesien”; polska Dolny Śłąsk). Öster och en aning söder om Niederschlesien ligger Oberschlesien (”Övre Schlesien”; polska Górny Śłąsk). En del av Schlesien ligger också i Tjeckien (Slezsko). På 100-talet e. Kr. befolkades nuvarande Schlesien av vandaler. Under folkvandringstiden nådde slaviska stammar området. Från 990 lydde de under Polen. Polens historia kan sägas börja med hertig Mieszko I (medlem av piastdynastin) på 960-talet. Namnet Polska (Polen) började användas under detta århundrade. Det har sitt ursprung i namnet på den västslaviska stam, polanerna, som bodde i Storpolen – det vidsträckta slättlandet öster om Odra som rymmer städer som Poznań och Gniezno. År 965 gifte sig Mieszko med Dubravka, dotter till Boleslav av Böhmen. Därigenom fogades Kraków, som låg i det av tjeckiska furstar behärskade Lillpolen, till Storpolen.

Före år 990 var både ”Staden på ön” (Wrocław) och Kraków delar av det böhmiska riket. År 991 hade Mieszko lagt under sig Pommern, Schlesien och Kraków. Från att tidigare bara ha betecknat det område där polanerna var bosatta, utvecklades Polska nu till ett maktcentrum.

År 1163 bildades de båda hertigdömena Niederschlesien och Oberschlesien. Centrum för det förra blev Wrocław (Breslau) och för det senare Racibórz (Ratibor). Nya delningar resulterade i ett stort antal furstendömen. Med tiden försvagades deras band med Polen och ersattes av ett tyskt inflytande. Det tog sig uttryck i form av kolonisation, grundande av städer och ett beroende av den böhmiska kungamakten.

Wrocław är Polens fjärde största stad (643 000 invånare 1991). Under förhistorisk tid var den plats där staden nu ligger en knutpunkt för viktiga handelsvägar. Omkring år 900 uppfördes där en böhmisk fästning och kring den växte en befäst ort fram. På andra sidan Oder grundades en tysk handelskoloni, Breslau. År 1241 förstördes bebyggelsen av mongolerna men en ny bosättning byggdes snart upp. Därefter följde omfattande tysk invandring. År 1261 erhöll Breslau stadsrättigheter. Staden blev medlem av Hansan under 1300-talet och upplevde en ekonomisk blomstringstid.

Synagogan Pod Białym Bocianem (Under den vita storken), 1827-29. Arkitekt: Carl Ferdinand Langhans (1781-1869), son till Carl Gotthard Langhans som är mest känd för att ha ritat Brandenburger Tor i Berlin.

Götterdämmerung: Förintandet av Fästning Breslau, 1945

Klockan 10 på morgonen den 20 januari 1945 förkunnades i högtalare över hela Breslau att staden skulle evakueras. Den nazistiska ledningen hade råkat i panik: i staden fanns nästan en miljon människor och nu försökte man sig på att evakuera mer än två tredjedelar av dem på några dagar. Antalet kvinnor och barn som den dagen lämnade Breslau till fots i riktning mot staden Kanth uppskattas till 60 000. Temperaturen rörde sig ner mot 20 minusgrader. Dödsmarschen till Kanth krävde uppskattningsvis 18 000 liv. Under hela evakueringen beräknas 90 000 breslaubor ha omkommit.

I östra Tyskland förklarades flera städer för fästningar, Festungen: Breslau, Danzig, Frankfurt an der Oder, Königsberg, Posen (Poznań), Thorn (Toruń) med flera.

Den sovjetiska Weichsel–Oder (Wisła-Odra)-offensiven inleddes den 12 januari 1945. Tyskarna var medvetna om de sovjetiska stridskrafternas numerära överläge.

Den förste kommendanten för Festung Breslau kom till staden i september 1944. Men relativt lite gjordes för att förbereda staden för en belägring. De reguljära stridskrafterna inom fästningen uppgick till 30 000 man. En blandning av förhärdade SS-veteraner och oerfarna rekryter. Grundläggande utbildning var en bristvara.

Den 15 februari 1945 var Breslau en från Tyskland avskuren stad; den sovjetiska krigsmakten hade lyckats isolera staden.

De allierade visste att Dresden spelade en viktig roll för tyskarna i deras stärkande av den schlesiska fronten. Med de oerhört massiva bombningarna av Dresden 13 och 14 februari ville de allierade åstadkomma en tysk reträtt från Breslau. Just när flyktvägen från Breslau till Dresden klippts av – Dresdens gator var fulla av flyktingar från Schlesien – inleddes bombningarna av staden.

Den 24 februari pågick bittra strider från hus till hus fyra kilometer från stadens centrum. Civilbefolkningen fick känna av brutaliteten hos den sovjetiska krigsmakten – det var inte ovanligt att tyska flickor och kvinnor våldtogs; det hände också att de därefter sköts. Slaget om Breslau var en förbittrad strid, full av brutalitet. Likheterna med Stalingrad, även om den striden fördes i större skala, är många.

I Breslau fanns uppskattningsvis 200 000 människor – soldater och civilbefolkning. Från 15 februari till 1 maj flög Luftwaffe in 1 670 ton förnödenheter, i synnerhet ammunition, och evakuerade omkring 6 600 sårade.

I mars beordrade Berlin byggandet av en landningsbana i staden. Bebyggelsen skulle raseras med sprängmedel; arbetslag, i vilka tioåriga barn ingick, fick i uppdrag att sköta uppröjningsarbetet. De besköts av sovjetiskt flyg. 3 000 personer beräknas ha omkommit.

Sovjetiskt flyg utsatte staden för omfattande bombningar.

Nazistledningens beslut att försvara staden till varje pris väckte missnöje bland den hårt prövade befolkningen. Den 27 april utbröt en revolt i några förstäder. Viftande med vita flaggor ockuperade uppskattningsvis 1 500 civila (mestadels kvinnor) partilokaler och kastade sten mot militären; de krävde ett slut på striderna. Sjutton personer, som pekades ut som ledare för upproret, avrättades.

Den 6 maj föll Festung Breslau. I gryningen gick sovjetiska trupper in i staden. De tyska försvararna skickades till före detta nazistiska koncentrationsläger. Med tiden fördes de till Sovjetunionen och Gulag; få av dem återvände därifrån. Flertalet av stadens kulturella byggnader var svårt skadade – kyrkor, universitetsbyggnader. Uppskattningsvis 20 000 hus var borta. Det är troligt att över 60 procent av det tyska manskapet drabbades, med 6 000 döda och 23 000 sårade. Vad gäller civilbefolkningen räknar man med 10 000 – 80 000 döda, inklusive 3 000 självmord. Man räknar med att 8 000 sovjetiska soldater kan ha mist livet. Belägringen hade varat i 80 dagar. Breslau kapitulerade fyra dagar efter Berlin. Breslau var den fästning som föll sist.

Minnestavla i närheten av Stork-synagogan: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
Psalm 130
Från denna plats deporterade nationalsocialisterna under åren 1941-1944 Breslaus judar till förintelselägren.
Vi skall aldrig glömma!”

Wrotizla under polsk, tjeckisk och tysk kungamakt, 1000-1335

Schlesiens och Wrocławs tidiga historia är förknippad med den polska piast-dynastin, den tjeckiska premyslid-dynastin samt de tysk-romerska kejsarna; dessa makter tävlade om inflytande över Schlesien.

I en krönika från 1013 omnämns Wrocław – ”Wrotizla” – för första gången. Där beskrivs den händelse år 1000 då hertig Bolesław (ca 967-1025), son till hertig Mieszko, i den nybyggda basilikan i Gniezno övervarade helgandet av benresterna efter en tjeckisk martyr (Sankt Vojtěch) tillsammans med den tysk-romerske kejsaren, Otto III. Vid detta tillfälle lästes en påvlig bulla som utnämnde Kraków, Kolobrzeg och Wrotizla till biskopssäten. Gniezno blev ärkebiskopssäte. Redan på 990-talet hade Bolesław (med tillnamnet Chobry –”den djärve”) underordnat sig den tysk-romerske kejsaren och därigenom lagt grunden till en oberoende polsk kyrka. Kejsaren krönte vid detta tillfälle visserligen Bolesław till kung, men han fick vänta i 25 år på en officiell kröning godkänd av påven. Det skedde samma år som han dog.

Geografiskt uppvisade detta första polska kungadöme likheter med dagens Polen: förutom Schlesien (med Wrotizla) omfattade det hjärtat av Storpolen (Wielkopolska), Pommern, Masovien, Lillpolen (Małopolska); det sträckte sig i stort sett från Östersjön till Karpaterna, från Odra i väster till Bug i öster.

År 1037 flyttade kungasätet från Gniezno till Kraków.

Mot slutet av sin regeringstid reglerade kung Bolesław III (1085-1138; med tillnamnet ”den snedmynte”) relationerna till Böhmen. I Kłodzko kom man överens om dragningen av den gemensamma gränsen. Därigenom blev Schlesiens södra och västra gräns en av de mest stabila i Europa. Bolesławs införande av en senioritetsprincip som skulle reglera maktfördelningen mellan arvingarna blev ett misslyckande: till följd av sönernas maktkamp började Polen falla sönder. Det ledde till ett stärkt tyskt inflytande. Bolesławs äldste son, Władysław, tvingades 1146 bort från makten efter det att hans yngre bröder revolterat mot honom. Han tog sin tillflykt till det tyska hovet. Den tysk-romerska kejserliga makten företog offensiver mot Polen 1146, 1152 och 1157. Till slut blev kung Bolesław IV (Władysławs yngre bror) tvungen att erkänna kejsarens överhöghet. Efter invasionen 1157 delades Schlesien mellan Władysławs söner: Bolesław I Wysoki (”den långe”) blev hertig av Wrotizla och Mieszko Platonogi hertig av Opole. På grund av deras ständiga maktstrider tvingades de snart bort; år 1163 tvingade kejsaren Fredrik I Barbarossa en andra gång polackerna till underkastelse varefter han tillsatte sina skyddslingar. Vissa tyska historiker ser denna händelse som den stund från och med vilken Schlesien var dömt att bli ett hertigdöme under kejserlig kontroll och att den tid då Schlesien utgjorde en provins i Polen därmed var över. Få polska historiker skulle emellertid hålla med om det.

Från 1138 till 1335 regerades Wrotizla av elva furstar ur piast-dynastin – ett anmärkningsvärt prov på kontinuitet. Om denna tid vittnar gravmonumenten över piast-furstarna i Wrocław – ett framstående exempel på gotisk stenskulptur.

På 1200-talet förökade sig Schlesiens hertigdömen starkt genom delning. Orsaken var att en ny arvsprincip införts: alla manliga arvingar till en hertig skulle erhålla lika mycket land vid dennes frånfälle. År 1241 fanns två schlesiska hertigdömen (Wrotizla och Opole); 1289 var de nio och ytterligare två decennier senare 18.

På 1300-talet vände sig Polen österut. Kung Kasimir III (1333-70) stod inför ett strategiskt val av stor betydelse. Skulle han återuppta tävlandet med Böhmen och det tysk-romerska kejsardömet eller koncentrera sig på utmaningarna i öster – den tyska ordensstaten och Litauen? Han valde det senare. Därmed försvagades västra Polen. Detta skeende kan illustreras med de två städerna Wrotizla och Lviv (polska: Lwów). Polen fick kontroll över den senare 1349: staden skulle bli en bastion för polskheten i öst. Samtidigt lämnades Wrotizla åt sitt öde. Under namnet Breslau skulle Wrotizla bli en tyskhetens bastion. Även senare i historien skulle de två städernas öden visa sig vara sammanlänkade (se kapitlet om Wrocław 1945-2000).

Tre aktörer hade stor betydelse för utvecklingen av Wrotizlas ekonomi: hovet, köpmännen och kyrkan. Staden blev ett centrum för både lokal och mer långväga handel. År 1214 (eller möjligen 1232) erhöll staden ett viktigt privilegium, nämligen att årligen under åtta dagar i juni arrangera en marknad. I mitten av 1100-talet inbjöds vallonerna till staden. Deras huvudsakliga verksamhet, bryggerinäringen, blev en schlesisk specialitet.

”Magasineringslagen” från 1274 föreskrev att alla varor som fraktades genom Wrotizla skulle bjudas ut till försäljning i staden under minst tre dagar. Tre marknadsplatser anlades: Marknadstorget, Saltmarknaden och Nya marknaden.

Sankta Jadwiga, hustru till hertig Henryk I av Wrotizla, var förmodligen den mest prominenta bland Schlesiens kyrkliga mecenater. En kort tid efter hennes kanonisering år 1267 blev hennes grav ett pilgrimsmål – hon blev Schlesiens skyddshelgon.

Skolor som skulle utbilda söner till präster och borgare öppnades i Wrotizla i början av 1200-talet. Pionjären bland dem var katedralskolan. Nya skolor kom till 1267 och 1293.

I det av piastiderna styrda Wrotizla (fram till 1335) var inte alla invånare polacker. Inte heller hade en homogen polsk nation ännu tagit form. Invånarna i Wrotizla omkring år 1000 var med största sannolikhet, och nästan uteslutande, slaver. Vad gäller den slaviska dialekt som talades, går det inte att säga vad den liknade mest: tjeckiska, polaniska eller vendiska.

På 1200-talet tilltog förtyskningen. Ett namn som förknippas med denna utveckling är hertigen av Wrotizla, Henryk I, som tillträdde 1201. Både polska och tyska användes vid hans hov; han omgav sig med tyska släktingar, rådgivare, knektar, munkar och nunnor, och på så sätt kom han – medvetet eller inte – att lägga grunden till den sedermera tyska provinsen Schlesien. Den tyska inflyttningen till Wrotizla inleddes under Henryks regeringstid.

Efter mongolernas härjningar och Wrotizlas förstörelse år 1241 började tyska köpmän få en ledande ställning i staden. De fruktade dynastiska konflikter och sökte skydda sig genom att anta tyska administrativa sedvänjor. På deras tillskyndan började staden byggas upp. Återuppbyggandet och de administrativa reformerna uppmuntrade till fortsatt invandring. Efter det att man erhållit stadsrättigheter (enligt Magdeburgmodellen) blev tyskan det officiella språket inom administrationen. Allt fler grupper inom den slaviska befolkningen förtyskades. Samma sak gällde delar av den polska kyrkan. Så togs klostret i Trzebnica över av tyska nunnor från Bamberg. År 1274 gick franciskanerna i Wrotizla över till den saxiska ordensprovinsen. Dessa processer skulle slutligen leda till uppkomsten av det tyska Breslau.

Förtyskningen löpte i regel ganska smärtfritt. Konflikter uppstod dock, särskilt inom kyrkan. I mitten av 1200-talet utsattes de tyska bosättarna för en kollektiv bannlysning efter att ha följt en annan version av den religiösa kalendern.

I Wrotizla fanns flera judiska slaktare. I början av 1300-talet var 12 av stadens 92 slakterier i judisk ägo. Den judiska lagen förbjöd emellertid judarna att bo alltför nära den icke-judiska befolkningen, så troligen rådde bostadssegregation. År 1267 beviljades Wrotizlas judar ett så kallat skyddsprivilegium, i vilket deras rättigheter fastställdes. I början av 1300-talet drev den judiska församlingen en skola (yeshiva) i stadens centrum. Judarna fick inte vara med i stadens olika gillen; inte inneha ämbeten inom stadsförvaltningen; inte sälja kosherkött till kristna; inte visa sig på gatorna när någon kristen procession drog fram där; kvinnorna fick inte erbjuda sina tjänster som ammor. I likhet med andra städer som lydde under tysk lag torde judarna ha varit tvungna att bära ”Judenfleck” – en gul tyglapp som talade om att vederbörande var jude. Kyrkan gjorde allt för att kristna och judar skulle leva åtskilda; blandäktenskap var förbjudna. Samma attityd fanns bland de judiska äldste.

Stadens myndigheter försökte motarbeta judarna på olika sätt. År 1302 bestämdes det att ingen jude fick sälja en häst med mindre än att affären bevittnades av en kristen och en jude. Särskilda skatter infördes under förevändning att judarna inte deltog i stadens milis. Judarnas möjligheter att verka inom bagerinäringen försökte man begränsa. År 1319, efter ett år av hungersnöd och en större brand i staden, tilltog spänningen: judarna fördrevs tillfälligt ur staden. Det faktum att judarna i så hög grad ägnade sig åt handel och finanser gjorde att de var särskilt sårbara i tider av ekonomiska svårigheter. Vidskepliga människor gav ofta judarna skulden för naturkatastrofer.

Från och med 1272 var varje kristen köpman eller hantverkare som var bosatt i staden skyldig att tillhöra ett gille, vars ålderman reglerade medlemmarnas näringsverksamhet och svor lydnad till stadens styrande råd. År 1327 fanns 29 olika gillen; bland de viktigaste var tyghandlarnas, skräddarnas, slaktarnas, bagarnas, smedernas, garvarnas och bryggarnas.

Val till stadens styrande råd ägde rum varje år på askonsdagen. Medlemmarna i rådet uppgick till mellan sex och tolv personer. De övervakade stadens domstolar, reglerade handeln, vikt- och måttenheter samt kontrollerade stadens finanser. År 1292, senast, togs stadens sigill i bruk; det pryddes av stadens beskyddare, Johannes Döparen, och bar påskriften ”Wratislaviae sigillum civitatis”.

I början av 1300-talet bestod Schlesien av en mängd små och ofta småsinta hertigdömen som låg i fejd med varandra. Dessutom utgjorde Kraków (Polens huvudstad) en källa till oro. Den polske kungen Władysław Łokietek var en av de schlesiska furstarnas värsta rivaler. Han hade tillkämpat sig den polska tronen på bekostnad av de schlesiska piastiderna, varför hans besegrade rivaler på förhand var fientligt inställda till honom. Łokietek hade efter långvariga strider mot tjeckiska, polska och tyska furstar lyckats förena stora delar av det splittrade Polen (dock inte Schlesien och Masovien). I denna situation vände sig många av de schlesiska hertigdömena till den böhmiske kungen, Johan av Luxemburg, för beskydd. År 1327 erkände hertigdömena Wrotizla – under hertig Henryk VI – och Opole Böhmens överhöghet. År 1329 följde andra hertigdömen deras exempel. När Henryk dog 1335, fastslogs formellt Böhmens överhöghet över Schlesien; i överenskommelsen från 1327 hade han tillerkänts rätten att styra hertigdömet fram till sin död. Den tjeckiska kungaätten Luxemburg hade på kort tid lyckats med det som den föregående ätten, přemysliderna, hade försökt uppnå under tre århundraden: att lägga under sig Schlesien. Så fort Polen visat tecken på svaghet hade Böhmen passat på att invadera Schlesien. Mellan åren 1039 och 1054 styrde Böhmen över området. Böhmiska invasioner i Schlesien ägde rum 1062, 1093 och 1133.

I samband med ingåendet av Trenčín-fördraget 1335 lovade den polske kungen Kasimir III motvilligt att avstå från sina intressen i Schlesien i utbyte mot att Böhmen upphörde med sina anspråk på den polska tronen. Men detta var bara en läpparnas bekännelse, och det dröjde ända till 1339 innan fördraget formellt ratificerades. Två år senare invaderade polska styrkor Schlesien och ockuperade några städer. Ett utdraget polsk-böhmiskt krig, under vilket tjeckerna företog raider i närheten av Kraków och polackerna ryckte fram till Wrotizlas stadsportar, ändades genom ett fördrag 1348.

I närheten av Stork-synagogan.

Vretslav som en del av kungariket Böhmen, 1335-1526

Under senmedeltiden tävlade flera mäktiga internationella dynastier om inflytande över Centraleuropa. På 1300-talet hade ännu ingen familj lyckats uppnå ärftlig kontroll över det tysk-romerska riket; i Ungern, Böhmen och Polen dog de inhemska dynastierna ut (1301, 1306 respektive 1370).

Det var adelsmännen i dessa länder som hade rätten att godkänna den kungliga tronföljden. De ”dansade en komplicerad gavotte” med främmande härskare. Davies liknar adelsmännen vid aktieägare i gamla anrika företag som söker samverkan med en eller flera av de starkare multinationella konglomeraten. Dessa utgjordes av huset Luxemburg (som tog kontrollen över Böhmen 1310, det tysk-romerska riket 1347 och Ungern 1387); av huset Anjou (som intog den ungerska tronen 1308 och kontrollerade Polen under åren 1370-86). Under 1400-talet hade de litauiska jagellonerna en stark ställning; de etablerade sig i Polen 1386, tog över Ungern 1440 och Böhmen 1471. Framgångsrikast var dock huset Habsburg. År 1438 inledde det ett andra, lyckosamt försök att vinna kontrollen över det tysk-romerska riket. År 1526 tog habsburgarna både Böhmen och Ungern från jagellonerna. Habsburgarna skulle förbli den dominerande makten i Centraleuropa ända fram till 1918.

Under två hundra år (1327-1526) skulle Schlesien kontrolleras av den böhmiska kungamakten. Böhmens öden under dessa år blev också Schlesiens.

Schlesiens inlemmande i det böhmiska kungariket innebar inte bara att Vretslav (namnform nedtecknad 1327) vann insteg i Böhmens politiska och kulturella liv utan också i det tysk-romerska rikets, i vilket Böhmen ingick. Under de två första decennierna var hertigdömet blott den böhmiske kungens personliga förläning. År 1355 inlemmades det emellertid i de böhmiska kronländerna, vilka nu var fyra till antalet: Böhmen, Mähren, Schlesien och Lausitz. Rent formellt skulle Schlesien behålla denna status ända till 1741.

Under senmedeltiden var det tysk-romerska rikets stjärna i sjunkande. Böhmen däremot hade utvecklats till en av de ledande makterna i Centraleuropa. Böhmen lydde inte direkt under det tysk-romerska riket: kejsaren hade inga suveräna rättigheter i Böhmen. Tack vare den tyska invandringen var Böhmen, vid tiden för luxemburgarnas makttillträde 1310, en multietnisk stat. Från att tidigare ha legat i Polens västra periferi kom nu Schlesien – efter anslutningen till Böhmen – att bli den nordöstra utposten i detta rike. Vretslav blev Böhmens andra stad efter Prag.

Under kung Karl IV (1346-1378) rådde byggfeber i Prag, bland annat påbörjades byggandet av Vituskatedralen under denna tid. Kungen var också en flitig besökare i Vretslav, som han beskrev som sin vackraste stad. Under Karl IV:s tid utvecklades Vretslav enormt; många av stadens finaste exempel på gotisk arkitektur är från denna tid.

Karl IV efterträddes av sin äldste son, Václav IV (1378-1419). Hans regeringstid präglades av ovisshet och laglöshet, vilket bidrog till ”Ölkriget” i Vretslav 1380-82 samt till en konstitutionell strid som kulminerade 1418 när gillena i Vretslav gjorde fullt uppror. Václav var oförmögen att bemästra det växande trycket från husiterna, vilka han till en början hade stött. År 1419 försökte han dämpa missnöjet genom att stärka det tyska elementet i Prags stadshus. Den tjeckiska befolkningen revolterade: de stormade stadshuset och kastade ut tio tyska ämbetsmän genom fönstret. De landade dock inte på marken utan på de församlades pikar. Václav chockades så svårt att han dog. Han efterträddes av sin halvbror Zikmund.

Zikmunds regeringstid (1419-1437) sammanföll med husitkrigen. Som kejsare hade han varit inblandad i förräderiet mot reformatorn Jan Hus 1415, då denne brändes på bål i Konstanz som kättare. Som kung av Böhmen skulle han efter 1419 leda den militära kampen mot husiterna. Zikmund var inte beredd att kompromissa med rörelsen. Han begav sig till Vretslav, sammankallade en kejserlig riksdag och planerade hur han skulle kunna återerövra sitt kungarike. Från Vretslav företog Zikmund fyra kejserliga korståg mot husiterna, vilka alla misslyckades. De ökade bara spänningen mellan tjecker och tyskar i det böhmiska kungariket.

Konflikten fick en alltmer nationell prägel. Majoriteten av Prags tyska befolkning förvisades från Prag och i Kutná Hora dödade de tyska invånarna ungefär 5 000 tjecker. Under Jan Žižka och Prokop Holý besegrade taboristerna, den militanta grenen av husiterna, Zikmunds korsfarare och spred sin revolution vidare till Slovakien, Lausitz och Schlesien ända till Östersjökusten. Deras viktigaste mål var dock Schlesien och i synnerhet Vretslav. Våren 1428 inledde de en offensiv och i slutet av mars stod de utanför Vretslav. De intog dock inte den befästa staden utan nöjde sig med att förstöra ikoner i obevakade kyrkor samt att plundra. Därefter följde ytterligare fem husitiska angrepp, men staden höll stånd. Husiterna hade dock kontroll över ett antal fästningar såsom Ottmachau, och under flera år förekom skärmytslingar och sporadiska raider.

Tack vare en kompromiss kunde Zikmund till slut återvända till Prag som kung. Han dog en kort tid därefter, utan en manlig arvinge, för med Zikmund dog Luxemburgätten ut. Husitkrigen var grymma. De husitiska stridsmännen attackerade katolska kyrkor och kloster med stor brutalitet. Vretslavborna å sin sida visade heller inget förbarmande. När de år 1429 återtog kontrollen över Ohlau lär de ha fyllt brunnarna med döda kättare.

Under åren efter husitkrigen tilltog kaoset i Böhmen. Landet var ödelagt och fattigt, befolkningsminskningen kraftig. Till Zikmunds efterträdare utsågs Albrecht V av Habsburg och han regerade från 1437 fram till sin död 1439. Han efterträddes av sin son, Ladislav Pohrobek, som föddes efter faderns död. Han fick vänta i tretton år innan han 1453 kunde bestiga tronen. Under dessa år styrde ett råd som från 1448 kontrollerades av Jiří z Poděbrad. Efter Ladislavs död 1457, han blev endast 17 år gammal, kröntes Poděbrady till kung 1458. Under hans regeringstid rådde instabilitet i landet. Mähren, Lausitz och stora delar av Schlesien hade vägrat att erkänna Poděbradys tillträde som kung – ett uttryck för katolsk misstro mot en man med husitisk bakgrund. Men också nationella känslor spelade in. Det tidiga 1400-talet hade inte varit en lycklig tid för de områden där det fanns tyska bosättningar. År 1410 hade de tyska ordensriddarna grundligt besegrats av de polsk-litauiska styrkorna vid Grünwald. Husitkrigen hade förstört många av de tyska städerna i Böhmen och Schlesien. Det tyska inflytandet var på tillbakagång. I Vretslav – Schlesiens största och odiskutabelt mest förtyskade stad – registrerade man förstås denna utveckling. Staden hyste ett närmast fanatiskt agg mot Poděbrady.

Stadens styrande råd sökte hjälp att avsätta ”den kätterska kungen”. Denne hoppades att hans mest hårdföra vedersakare med tiden skulle tröttna, vilket inte skedde. År 1463 vädjade de till kung Kasimir av Polen att ta den böhmiska tronen i besittning. Sändebud med uppgift att övertala påven att avsätta Poděbrady sändes iväg. År 1462 förklarade sig påven villig att skydda staden. Näste påve bannlyste Poděbrady och uppmanade till ett korståg. Podebradys egen svärson, den ungerske kungen Mátyás Corvinus, var en av dem som hörsammade uppmaningen och gick till angrepp mot Poděbrady. Han invaderade Böhmen 1467 och besegrade motståndarens styrkor. I maj 1469 lät han sig krönas, i Olomouc, av tjeckiska och schlesiska katoliker. Därefter begav han sig till Vretslav, vars räddare han förklarade sig vara. Han fick ett varmt mottagande i staden. Corvinus hade regerat Ungern sedan 1458. Han var en av de mer färgstarka personligheterna i det senmedeltida Europa. Hans hov var en fristad för humaniora. Han grundade universitetet i Bratislava och ett förnämligt bibliotek i Buda.

När Poděbrady dog 1471, såg det ut som om Corvinus hade övertaget. Men Poděbrady hade utsett Władysław, son till kung Kasimir av Polen, till sin arvtagare (Władysław II). Nu var det inte bara tjeckerna Corvinus hade att tackla utan snarare en polsk-tjeckisk allians. Efter det att polackerna gått till anfall mot Schlesien 1474, återvände Corvinus till Vretslav med sin ”svarta armé”, känd för sin brutalitet. Denna mötte en av tjecker och polacker belägrad stad. Snart visade det sig att Corvinus hade lika många fiender innanför stadsmurarna som utanför.

Under belägringen av Vretslav hade den polska armén lidit svårt och tvingades gå med på en vapenvila. Förhandlingar mellan Corvinus och den polske kungen, Władysław, vidtog. I Buda 1478 nåddes en överenskommelse: Schlesien, Lausitz och Mähren tillföll Corvinus medan Władysław erhöll resten.

När Corvinus dog 1490 lyckades Władysław II, känd för sin obeslutsamhet, återförena det delade böhmiska riket. Samma år intog Władysław den ungerska tronen och flyttade sitt hov till Buda.

Schlesien styrdes inte längre av en stark ledare; samtidigt var centralmakten försvagad. En period av dramatiska uppror och laglöshet tog vid. En viss längtan efter Corvinus’ ”despotism” var märkbar.

När Władysław II dog 1516 efterträddes han på tronen av sin son, Ludvig II. Han blev den siste jagellonske kungen över Böhmen. När han dog 1526 inlemmades Böhmen i det habsburgska riket, en period som skulle vara ända till 1918.

Vid tiden för den luxemburgska ättens makttillträde i Böhmen 1310 var Vretslav redan en handelsstad av internationellt snitt. Under de närmaste två århundradena konsoliderade och i viss utsträckning stärkte staden sin ställning. Under denna tid fördubblades nästan stadens befolkning – från 12 000 invånare 1327 till 22 000 år 1526. Man levde huvudsakligen på handel, både lokal och mer långväga sådan.

Sedan slutet av 1200-talet hade staden erhållit många handelsprivilegier. Två gånger i veckan var det marknadsdag i staden. Den årliga handelsmässan var i klass med dem som hölls i Leipzig, Poznań och Lublin.

Mellan åren 1387 och 1515 ingick Vretslav i Hansan. Vad gäller ekonomin var kung Johans regeringsperiod (1310-1346) utan större betydelse för Schlesien och Vretslav. Den politiska stabiliteten och de utvidgade kontakterna med det tysk-romerska riket skulle visserligen visa sig fördelaktiga för staden på sikt, men samtidigt skapade kungen oro med sina hårdhänta metoder.

Under Karl IV:s regeringstid upplevde Böhmen en ekonomisk boom. Silvergruvorna i Kutná Hora fick en central betydelse. Där präglades mynt. Staden började konkurrera med Vretslav om ställningen som rikets andra stad. Under denna tid växte Vretslav kraftigt. Staden utvecklade nära handelsförbindelser med Kraków och Toruń. Jämte Prag och Nürnberg var Vretslav ett viktigt handelscentrum i det tysk-romerska riket, vars kejsare den böhmiske kungen var från och med 1355. Genom handeln hade Vretslav förbindelser med Nederländerna och Venedig. År 1360 erhöll Vretslav tillstånd av kejaren, Karl IV, att prägla guldmynt åt det tysk-romerska riket; två år senare erhöll man tillstånd också för silvermynt. Detta innebar en mycket stor prestigevinst för staden.

Den schlesiska bryggerinäringen utvecklades och blev en mycket viktig inkomstkälla.

Husitkrigen försvagade Böhmens ställning på handelns område. Vretslavs motstånd mot Poděbrady under 1400-talets senare del medförde att stadens återinträde i den lukrativa internationella handeln försenades. Mot slutet av 1400-talet utmanades Vretslav som handelscentrum alltmer av Leipzig, Kraków och Toruń.

Efter 1485 inleddes ett trettio år långt tulltariffskrig med Kraków. År 1511 inleddes en allmänn bojkott av varor från Vretslav, beordrad av den polske kungen. Denna stad hade försökt inte bara att driva igenom ett lagligt monopol på magasinering av varor inom det egna geografiska området utan också att påtvinga det alla polska städer med vilka man bedrev handel. Polen inledde sin handelsbojkott och uppförde magasin i Kalisz, Kraków och Poznań. Vretslav tvingades till en förödmjukande reträtt – man tvingades att ge upp sin ensamrätt på magasinering av varor.

Kosc. sw. Marcina (Sankt Martins kyrka). I bakgrunden Heliga korsets kyrka. I förgrunden ett monument över påven Johannes XXIII, rest av kommunistregimen. Genom nämnde påves encyklika ”Pacem in Terris” inleddes en dialog med kommunisterna.

Under senmedeltiden präglades kyrkan av djup kris: schismer, så kallade kätterier och klerikala excesser var vanliga. Framför allt visade man sig oförmögen att rätta till missförhållandena. De religiösa tvisterna antog allt oftare en nationell prägel. En sådan tvist uppstod i Schlesien år 1337 – den mellan biskopen av Vretslav och kung Johan av Luxemburg. Tvisten hade sitt upphov i oenighet om en påvlig skatt. Biskopssätet flyttade till Neisse (Nysa) och Vretslav belades med interdikt. Under fyra år hölls ingen officiell gudstjänst i staden (se nedan!).

Åren 1419-1437 rasade husitkrigen. Prag dominerades av de moderata husiterna (utrakvisterna), medan stora delar av Böhmen dominerades av den radikala grenen, taboristerna. Det böhmiska rikets andra stad, Vretslav, blev ett centrum för katolikerna och de kungatrogna.

Inkvisitionen stärktes. Italienaren Capistrano, som länge varit verksam i Mähren som inkvisitionens man, kom 1453 till Vretslav. Då han inte fann några husiter i staden slog han i stället ner på borgarna och deras lyxliv. Borgarnas ägodelar släpades och kastades ut ur husen och brändes på gatan. Capistrano pekade ut tre faror: turkarna, husiterna och judarna. De två förra grupperna var sällsynta i staden, däremot fanns det judar. I maj omringades stadens judar, judisk egendom beslagtogs. Judarna anklagades för olika saker. Tillfångatagna judar torterades. Fjorton judar avrättades på det mest plågsamma och barbariska sätt på ett av stadens torg. Resten av de dömda ställdes inför valet att omvända sig eller dö. Ytterligare 41 personer brändes till döds på ett torg i juli. Capistranos framfart gav nytt bränsle åt Vretslavs seglivade antihusitiska övertygelse.

Vretslav hade gett den katolska kyrkan sitt fulla stöd i kampen mot husitrörelsen. Under reformationen skulle staden inta en ledande roll i spridandet av Martin Luthers läror. Vretslav skulle bli en bastion för den protestantiska tron. Staden blev, ironiskt nog, protestantisk vid samma tidpunkt som den hamnade under habsburgskt styre. Och huset Habsburg var ett mycket katolskt hus.

Böhmens inflytande över Schlesien, och Vretslav i synnerhet, var stort. Utbytet mellan Prag och Vretslav var omfattande. Böhmen hade utvecklats till ett av Europas kulturella centra.

En följd av husitkrigen blev att Vretslav förnyade och stärkte sina kulturella kontakter med Kraków. Efter det att Karlsuniversitetet tagits över av utrakvister blev det allt vanligare att unga män från Vretslav sökte sig till universitetet i Kraków för utbildning.

Det kulturella livet i det jagellonska Vretslav (1471-1526) präglades förmodligen av en större rikedom än vad som var fallet dessförinnan och därefter. Den tyska kulturens dominans, som etablerats under 1300-talet, hade framgångsrikt utmanats först från tjeckiskt och därefter från polskt håll. Efter reformationen och under det habsburgska styret skulle den tyska kulturen återigen vinna allt större inflytande.

Den polska befolkningen i Vretslav hade djupa rötter, men kring år 1400 uppgick polackerna kanske bara till ett par tusen. På 1330- och 40-talen var biskopen av Vretslav och kungen av Böhmen inbegripna i en strid: biskopen krävde samma rätt som kyrkan i Polen att ta upp en viss påvlig skatt (se ovan!). Striden bilades genom en överenskommelse enligt vilken biskopen fick rätt att ta ut skatten i fråga; dessutom tillerkändes den schlesiska kyrkan rätten att fortsatt lyda under Gniezno, det polska ärkebiskopssätet. Spänningarna mellan polacker och tyska borgare i Vretslav fanns emellertid kvar även efter det att konflikten bilagts. År 1351 anlades i staden en kyrka, Sankta Dorotea, som ett tecken på försoning. Men nya problem skulle uppstå. Polackerna spelade en framträdande roll i revolten 1418. Fattigdomen bredde ut sig bland stadens polska invånare. Denna befolkningsgrupp utgjordes i hög grad av katolska kyrkans präster, av fattiga samt av människor som flyttat in från landsbygden. På 1500-talet ökade dock förekomsten av polska namn bland dem med en ledande ställning inom gillena och bland de besuttna.

Nationalitetsbegreppet – tysk eller polack? – var vid denna tid ännu inte så klart avgränsat som i dag. Tvåspråkighet torde vara vanlig och bildade människor kommunicerade med varandra på latin.

I Vretslav fanns också en betydande tjeckisk befolkningsgrupp. Och i Prag studerade många unga schlesiska män. Fram till grundandet av Krakóws universitet 1400 var universitetet i Prag (grundat 1348) den akademiska institution som låg närmast Schlesien. Flera av kejsarens, Karl IV:s, medarbetare hade schlesisk bakgrund.

Vid mitten av 1300-talet utgjordes Vretslavs judiska befolkning av ungefär sjuttio familjer. Judarna hade sin egen skola, två synagogor och en begravningsplats utanför stadsmurarna. Judarna garanterades visst skydd 1327 och 1345, men utnyttjades också ekonomiskt. Så gav till exempel kungen stadens styrande råd rätten att kräva den judiska församlingen på en särskild skatt. Den som inte betalade tvingades deltaga i byggandet av stadsmurarna. Dessutom lade myndigheterna beslag på gravstenarna på den judiska begravningsplatsen; de skulle användas som byggnadsmaterial.

Digerdöden (1349) skylldes i stor utsträckning på judarna. I Vretslav ledde dessa stämningar till en pogrom; endast fem eller sex av stadens mer än sextio judiska familjer överlevde den. År 1359 eller 1360 inträffade ytterliggare en pogrom. Många räddade sig genom att låta döpa sig. Varken kungen eller stadens styrande råd gjorde något för att förhindra förövarnas framfart.

Omkring år 1400 garanterades judarna återigen olika rättigheter. Nya utfästelser om tolerans mot judarna kom 1446 och 1450. Därefter trädde Capistrano in på scenen; han gick mycket hårt åt judarna. Kung Ladislav godkände fördrivningen av alla kvarvarande judar och beordrade att alla judiska barn under sju år skulle uppfostras i kristna hem: tanken var att ingen jude någonsin igen skulle bo innanför stadsmurarna.

Från och med 1349 hemsöktes Vretslav – med intervaller på tio till femton år – av pesten. Utbrotten år 1496 och 1516 var värst, med 3 000 respektive 2 000 döda.

Också Vretslav var drabbat av den sjukdom som heter häxjakt. Den nådde sin kulmen på 1500-talet.

Stadens styrande råd hade en dominerande roll i Vretslavs styre under hela den böhmiska tiden. Den uppenbara nepotismen och bilden av rådet som ett egennyttigt och slutet sällskap gav upphov till folkligt missnöje, i synnerhet bland gillena. I spetsen för varje gille stod ett litet antal mästare som ansvarade för att gillets regler efterlevdes. De var tvungna att svära en trohetsed till rådet men var missnöjda med sin underordnade roll. Konflikter lurade ständigt under ytan i Vretslavs politiska liv under medeltiden. År 1418 ledde spänningen mellan gillena och stadens styrande råd till öppen revolt. I början av 1400-talet hade missnöjet mot rådet vuxit. Orsakerna var en oklar konstitutionell situation, Václav IV:s tunga beskattning och en allmän försämring av lag och ordning.

År 1380 inleddes det så kallade ölkriget – en konflikt mellan stadens styrande råd och biskopen. Rådet innehade ett lukrativt monopol på ölförsäljning. Det undergrävdes dock av den otillåtna försäljning som biskopens män ägnade sig åt. Rådet klagade hos biskopen, men det hjälpte inte. Då beordrade det att ett parti av biskopens öl skulle beslagtas till dess att en tillfredsställande lösning på konflikten träffats. Följden blev att biskopen belade staden med interdikt. När den nye kungen, Václav IV, besökte staden, krävde han av biskopen att denne skulle upphäva interdiktet under den tid han vistades i staden så att de vederbörliga gudstjänsterna till hans ära kunde hållas. När biskopen vägrade blev han rasande och beordrade sina soldater att plundra katedralen, biskopens residens med mera. Biskopen gav dock inte efter. Konflikten löstes genom en kompromiss: biskopen tilläts förse de sina med öl, medan stadens råd behöll sitt monopol på försäljning till allmänheten. Ölkriget hade demonstrerat kungens nyckfulla natur men också styrkan hos det styrande rådet som satt sig upp mot kyrkan.

Under upproret i juli 1418 stormade ett antal gillesbröder stadshuset. Borgmästaren och sex medlemmar av rådet avrättades. För att tillmötesgå gillena valdes ett nytt råd där också gillena skulle vara representerade. I verkligheten var det dock patricierfamiljerna som behöll makten. Först två årtionden senare tog man på allvar itu med frågan om gillenas representation i rådet. När kung Zikmund kom till Vretslav 1420 för att sammankalla en kejserlig riksdag lät han avrätta trettio män som pekats ut som anstiftare till upproret 1418. Rebellernas huvuden kokades, beströks med tjära, träddes på spetsar och placerades på stadsmuren.

År 1337 slogs de två stadsdelarna ”Nya staden” och ”Gamla staden” samman. Den förra utgjordes av en ö och var befolkad huvudsakligen av textilarbetare. I den stadsdel som kallades Mauritius bodde ättlingar till 1100-talets vallonska immigranter. Norr om floden låg ”polska sidan”. Femtio kilometer längre bort gick gränsen till det polska kungadömet. Under Karl IV:s tid delades Vretslav in i fyra stadsdelar: rutenska kvarteren, slaktarkvarteren, nya marknadskvarteren, körsnärskvarteren. En femte stadsdel var ”Venusberg” med många tavernor, ”badhus” och prostituerade kvinnor. Prostitutionen var vid denna tid en skyddad verksamhet och en viktig inkomstkälla för staden.

Rådhuset, beläget på Rynek (”Torget”). Här ser vi den södra fasaden. Burspråket i rådhusets sydöstra hörn byggdes 1483 och det centrala burspråket på den södra fasaden (bilden) tillkom två år senare. Rådhusets äldsta delar är från 1200-talet. Omkring 1526 såg rådhuset i stort sett ut så som det gör i dag.

Rådhusets östra fasad. Omkring 1500 var den dekorativa östra fasaden klar. Framför rådhuset står skampålen.

Presslaw under den habsburgska monarkin, 1526-1741

I ett dokument från 1620 benämns den schlesiska huvudstaden ”Presslaw”. För Schlesiens del innebar dess inlemmande i det habsburgska riket inga stora förändringar. Provinsen bestod fortfarande av omkring 16 furstendömen. Efter 1526 var det endast sex av dem som styrdes direkt från Wien; de övriga åtnjöt en varierande grad av autonomi.

Vid den här tiden hade reformationen slagit rot i Presslaw; staden hade blivit protestantisk. Staden var ett viktigt centrum för den lutherska reformationen. Den starkt katolske kejsaren Ferdinand avstod emellertid från religiös förföljelse. En sådan politik skulle ha kunnat äventyra de protestantiska undersåtarnas lojalitet – nödvändig inför det turkiska hotet – mot honom.

År 1577 besöktes Presslaw av den nye kejsaren, Rudolf II. En fantastisk triumfbåge, inte olik Konstantins i Rom, uppfördes i ett hörn av stadens viktigaste torg. Efter det att 2 073 ryttare passerat genom den var det dags för kejsarens följe att göra samma sak. Det bestod av 660 ryttare.

Under det trettioåriga kriget spelade Schlesien en viktig roll, vilket inte är konstigt med tanke på att det rörde sig om ett huvudsakligen protestantiskt territorium lydande under de katolska habsburgarna.

I Böhmen tilltog under början av 1600-talet det katolska förtrycket mot protestanterna. År 1618 kastades två habsburgska ståthållare ut genom ett fönster i Pragborgen (Hradčany). Detta var inledningen till ett nationellt och religiöst uppror. År 1619 valdes den reformerte kurfursten Fredrik av Pfalz till kung över Böhmen. Presslaw stödde denna kung. Han besegrades dock av den katolska ligan, under Tillys befäl, vid slaget på Vita berget 1620. Presslaw hade bistått den protestantiska sidan med trupper.

Presslaw hade väckt den kejserliga maktens vrede, men lyckades ändå komma undan relativt helskinnad. Under det trettioåriga kriget besparades staden allvarliga religiösa konflikter, och efter kriget slapp staden känna av den fulla kraften från motreformationens män, trots att staden stött de böhmiska ständernas krav på religionsfrihet.

År 1632 belägrades Presslaw av fältmarskalk von Arnim och hans svenska allierade. Svenskarnas vistelse i staden blev kortvarig. Innan de drevs bort av de kejserliga trupperna hann de dock med att plundra i förorterna. År 1642 gav sig svenskarna, under Lennart Torstensons befäl, på Schlesien ännu en gång. Svenskarna var fullfjädrade plundrare; städer, byar, kloster, gravar – inget lämnades i fred. Torstenson förföljde den besegrade kejserliga armén ända till Wien. Hans trupper var kvar i Schlesien under sex år. Redan från början utsatte Torstenson Presslaw för en belägring. Staden förklarade sig dock neutral, vilket godtogs av Torstenson. År 1647 gav Presslaw visst stöd åt den kejserliga garnisonen i Elbing, vilket innebar ett avsteg från neutraliteten. Därför utsattes Presslaw åter för en belägring. Trots bombardemang gav staden inte efter. Följande år nåddes en överenskommelse och Torstensons styrkor drog sig tillbaka.

Genom den westfaliska freden återgick Schlesien till de förhållanden som rådde före trettioåriga kriget: provinsen styrdes av habsburgarna och den protestantiska tron fick utövas. Under kriget hade befolkningen minskat med en tredjedel; Presslaws befolkning hade minskat med 40 procent.

I början av 1600-talet levde Presslaw under hotet från sporadiska ottomanska attacker. Samma sak inträffade 1682 då turkisk-ungerska arméer gjorde raider in i Mähren och Schlesien. Staden attackerades dock aldrig.

Vid 1500-talets början var Schlesiens ekonomi fullt ut integrerad i det böhmiska kungarikets ekonomi. Tack vare sitt läge kunde Schlesien fullt ut dra nytta av Böhmens rika naturresurser. Däremot var Schlesien inte särskilt väl integrerat i det habsburgska rikets ekonomi, och det främst av geografiska skäl. Schlesiens floder inbjöd till handel med Sachsen, Brandenburg och Polen; däremot var det svårare att nå Wien eller de centrala delarna av Tyskland. Dessa svårigheter skulle förstärkas genom det trettioåriga kriget. Men de habsburgska förbindelserna medförde också fördelar. Dels utgjorde detta rike en stor marknad, dels skapade konflikten med ottomanerna ett behov av en stark och säker bas för jordbruket – och denna bas blev Schlesien.

På kulturens område kom Schlesien med tiden att bli en av de mest livaktiga provinserna i det habsburgska riket. Dess författare, vetenskapsmän och poeter vann internationell ryktbarhet.

Under det habsburgska styret stärktes den tyska dominansen i Presslaws befolkningssammansättning markant. Det habsburgska Presslaw var en tysk stad. Katolikerna i staden – i minoritet – vände blickarna mot Wien och ett alltmer förtyskat Prag; protestanterna hade förbindelser med norra Tyskland och Nederländerna. Presslaws polska befolkning utgjorde en liten grupp och bodde i stadens utkanter. Någon judisk befolkningsgrupp fanns, i strikt bemärkelse, inte efter 1455 års fördrivning av judarna. Den lag som förbjöd judarna att bo i staden skulle finnas kvar i ytterligare nästan tre hundra år², men det rörde sig inte om ett totalt förbud: olika kategorier av privilegierade judar tilläts bosätta sig i staden. Andra judar, till exempel köpmän, tilläts besöka staden i vissa ärenden och under begränsad tid.

Rådhuset, västra fasaden. På 1300-talet restes tornet och år 1367 tillkom det mekaniska uret.

Bresslau som en del av kungariket Preussen, 1741-1871

När Fredrik I kröntes till kung över Preussen år 1701 var landet ännu ingen stormakt. Vid 1700-talets mitt hade detta förhållande ändrats. År 1756, då sjuårskriget utbröt, låg praktiskt taget hela den europeiska kontinenten i fejd med Preussen som hade blivit den ledande makten i norra Europa.

Fem månader efter sitt trontillträde år 1740 passade Fredrik II (”den store”) på att försöka lägga beslag på den rikaste av de habsburgska provinserna: Schlesien. Omständigheterna var gynnsamma: den ryska kejsarinnan Anna Ivanovna och kejsar Karl VI, den siste på manssidan av huset Habsburg, hade nyligen dött och Fredrik noterade den nya österrikiska kejsarinnans, Maria Theresias, utsatta situation i Wien och den rådande förvirringen i Sankt Petersburg.

Det första preussiska fälttåget mot Schlesien inleddes i december 1740. Även om staden varken var särskilt propreussisk eller antiösterrikisk, så rådde ett utbrett missnöje med den österrikiska politiken i ekonomiska och religiösa frågor. När Bresslau den 10 december nåddes av ett bud att kejserliga trupper skulle sändas dit, så välkomnades inte detta. Stadens styrande råd var benäget att acceptera trupperna, vilket framkallade ett uppror i staden den 14 december. Ungefär 600 man stormade stadshuset och bemannade stadens försvarsanordningar. Därmed hindrades de kejserliga trupperna att ta sig in i staden.

När preussarnas förtrupp nådde staden i slutet av månaden var det dock slut på upprorsmännens mod. På nyårsdagen 1741 stod Fredrik och hans grenadjärer utanför stadens fästningsvallar. Preussarna slog läger på öarna i Oder och väntade i tre dagar medan förhandlingar pågick. Man kom överens om att ingen preussisk garnison skulle påtvingas staden så länge denna förhöll sig neutral och österrikarna hölls utanför. Sju månader senare förlorade dock Bresslau sin autonomi. Den 10 augusti gick preussiska trupper in i staden. De tog snabbt kontrollen över fästningsanordningarna och stadshuset, och snart hade både milisen och stadens styrande råd svurit trohet till den preussiske kungen.

I 480 år hade Bresslau (en namnform som finns dokumenterad från denna tid) åtnjutit en halvt om halvt självständig ställning, men nu kom staden att lyda under en centraliserad stat.

Bresslau-fördraget från den 11 juni 1742 satte punkt för det första schlesiska kriget. Österrike erkände Preussens annektering av Schlesien.

År 1744 startade Fredrik II det andra schlesiska kriget genom att invadera Böhmen och besätta Prag. Genom Dresden-fördragets undertecknande i december 1745 erkände Österrike på nytt Preussens annektering av Schlesien. I sjuårskriget 1756-63 stred Österrike och Preussen för tredje gången om herraväldet över Schlesien. Kriget ändades genom Hubertusbergfördraget i februari 1763. Preussen fick behålla Schlesien.

I november 1806 dök de första franska trupperna upp utanför Bresslau. Fransmännens belägring av staden inleddes den 6 december. Den 5 januari gav Bresslau upp; belägringen hade krävt över 160 liv och förstört ungefär 150 byggnader i stadens gamla del. Förorterna låg nästan helt och hållet i ruiner. Den franska garnisonen blev kvar i staden nästan ett år.

Från sitt residens i Bresslau utfärdade den preussiske kungen Fredrik Wilhelm III – efter stor tvekan – den 10 mars 1813 ett dekret till sin armé och uppmanade den att kämpa för fosterlandets självständighet; resningen mot Frankrike hade inletts. Den 17 mars vände han sig till folket med uppmaningen att kasta av sig det napoleonska oket. Napoleon hade besegrats av ryssarna och hans trupper var nu i färd med att dra sig tillbaka från Polen. Striderna mellan de franska trupperna å ena sidan och de ryska och de preussiska å den andra i östra Tyskland var hårda. Den 21 maj, till exempel, överflyglade Napoleons trupper den rysk-preussiska förläggningen i Bautzen varvid 18 000 ryska och preussiska soldater dödades.

I juni år 1813 genomlevde Bresslau några oroliga dagar; de franska, ryska och preussiska arméerna befann sig i närheten och det var troligt att ett stort slag skulle inträffa.

Bresslaus prestige stärktes enormt år 1813. Denna stad hade fungerat som språngbräda för Frihetskriget (Tysklands resning mot Napoleon); här hade Järnkorset – den mest kända tyska militära utmärkelsen – sett dagens ljus liksom den tyska nationens färger (svart, rött och guld), vilka först använts av Lützows frikår.

När Bresslau väl annekterats av Preussen förbättrades stadens ekonomiska utsikter kraftigt. Under årtiondena efter 1741 gjorde Preussen enorma territoriella vinster. Den preussiska marknaden växte. Genom Polens delningar erhöll Preussen mycket stora nya områden. År 1770 var den ekonomiska situationen i Schlesien förmodligen sämre än trettio år tidigare, bland annat beroende på sjuårskriget. År 1765 utbröt mycket omfattande bondeoroligheter i Oberschlesien.

Mot slutet av 1700-talet var dock Bresslau huvudstad i Preussens mest dynamiska provins: här producerades 45 procent av landets export och konsumerades 44 procent av dess import. Oroligheter förekom dock. Så protesterade till exempel skräddarna i Bresslau 1793 mot de rådande arbetsförhållandena. I kaoset som uppstod dödades 37 personer och skadades 78.

Bresslau intog en framträdande plats i Tysklands järnvägsrevolution. År 1816 planerades en järnvägsförbindelse mellan Bresslau och Zabrze i Oberschlesien. Den kom dock aldrig till stånd och Tysklands första järnvägssträcka blev i stället den mellan Nürnberg och Fürth (öppnad 1835). År 1842 öppnades dock järnvägstrafik på sträckan Bresslau-Ohlau. År 1871 hade Bresslau blivit en av Centraleuropas viktigaste och mest trafikerade knutpunkter för järnvägstrafiken.

Ännu i början av 1800-talet utgjorde jordbruket basen i Preussens ekonomi. Dåliga skördar (1816-17) gav upphov till livsmedelsbrist och rika skördar (1820-talet) dumpade spannmålspriserna kraftigt. Denna osäkerhet gav upphov till oroligheter. Ett exempel är vävarupproret i Schlesien 1844. Detta har nobelpristagaren Gerhart Hauptmann skildrat i sitt drama Vävarna.

Under 1800-talet utvecklades Bresslau till ett centrum för Tysklands nationalliberala rörelse. Stadens tänkare och politiker drog nytta av den starka symboliken kring året 1813 och försökte återuppväcka den nationella solidaritet som kännetecknat kampen mot Napoleon. Heinrich Hoffmann von Fallersleben (1798-1874) var den främste bland dem. Han verkade en tid som professor i filosofi i Bresslau. Han är författare till två kända sångtexter: ”Alle Vögel sind schon da” (Alla fåglar kommit ren) och ”Deutschlandlied” (som börjar ”Deutschland, Deutschland über alles…”).

År 1812 garanterade Preussen judarna samma rättigheter som övriga befolkningsgrupper.

Stor skönhet och en hemsk skapelse på en och samma bild. Det sköna representeras av Bonhoeffer-monumentet i förgrunden samt en del av tornet till Kosc. sw. Elżbiety (Elisabetkyrkan). Denna kyrka var luthersk från 1500-talet fram till 1945. Att gå in i den är en stor upplevelse: valven är mycket höga och färgerna varma. Det gäller bara att inte titta på den oändligt fula nyuppförda byggnaden strax intill.

Breslau som en del av det tyska kejsardömet, 1871-1918

I januari 1871 utropades det tyska kejsardömet i spegelsalen i Versailles – i det besegrade Frankrikes hjärta.

I det tyska riket utkämpades på 1870-talet en strid mellan staten och den katolska kyrkan, den så kallade kulturkampen. Rikskansler Bismarck uppfattade antiliberalismen inom den katolska kyrkan som ett hot mot det nygrundade tyska riket. Dogmen om påvens ofelbarhet från 1870 är ett exempel på sådant som Bismarck uppfattade som hotfullt. Han oroade sig också över bildandet av det katolska centrumpartiet som snart blev det näst största partiet i riksdagen. Genom majlagarna från 1873 (de gällde i Preussen) skaffade sig staten kontroll över den kyrkliga organisationen. De präster som inte underkastade sig de nya bestämmelserna bestraffades genom att fängslas eller avsättas. År 1876 var nästan en tredjedel av Preussens katolska församlingar utan en präst på grund av dessa åtgärder från statens sida.

I Schlesien, där majoriteten av befolkningen var katolsk, var kulturkampen mycket kännbar, särskilt i Oberschlesien där 88 procent av befolkningen var katoliker. Kulturkampen snarare stärkte dessa katolska krafter än undertryckte dem. År 1871 hade endast hälften av Tysklands katolska väljare röstat för centrumpartiet – det erhöll 18 procent av rösterna. Tre år senare fick partiet 28 procent.

En av förgrundsgestalterna inom den tidiga tyska arbetarrörelsen var breslausonen Ferdinand Lassalle (1825-64). På 1870-talet var det socialdemokratiska partiet, SPD, på frammarsch. Schlesien var ett starkt fäste för partiet. I riksdagsvalen fick partiet 0,6 procent av de schlesiska rösterna 1871; år 1890 11,7 procent. Strax före första världskriget erhöll SPD 35 procent av de avgivna rösterna i Schlesien.

År 1894 grundades Deutscher Ostmarkenverein – även kallat Hakata efter de tre grundarna: Hansemann, Kennemann och Tedemann – som en reaktion mot rikskansler Caprivis försonliga politik gentemot Preussens polska befolkningsgrupp. Organisationen åtnjöt ganska stort stöd i Schlesien. Den nationella medvetenheten inom den polska befolkningsgruppen ökade i takt med att deras rättigheter försvagades. Från och med 1873 begränsades starkt möjligheten att använda polska språket i Preussens östra provinser. Dessutom gick staten in för att stärka den tyska bosättningen i dessa områden. Till följd av detta uppstod en mycket välorganiserad polsk nationell rörelse som understöddes av en polskspråkig press.

År 1912 påbörjade Breslau sina krigsförberedelser. Man förberedde sig för att klara av en belägring. De statligt finansierade organisationerna Kriegsverein och Spiel und Sportverein hade till uppgift att trimma människor både fysiskt och ideologiskt. Breslaus bidrag till det samlade tyska manskapet under kriget var betydande. Stadens garnison ingick i den tyska sjätte armén. Den var inblandad i slaget om Ardennerna i augusti 1914, Verdun 1916 och Passchendaele året därpå. Ett annat regemente från Breslau deltog i slaget vid Marne 1914. Ungefär 10 000 breslaubor i soldatåldern miste livet.

Under kriget rådde matbrist. I Breslau liksom i andra städer framkallade den upplopp. Vintern 1916-17 kallas ibland ”rovornas vinter”.

År 1915 erövrade Tyskland den ryska delen av Polen och upprättade ett så kallat polskt kungadöme 1916. De tyska myndigheterna tillät polackerna att fira sin nationaldag i Warszawa den 3 maj 1916.

I november 1918 gjorde garnisonen i Breslau myteri; fångar släpptes ut ur fängelserna, affärer plundrades och Schlesische Zeitungs lokaler ockuperades. En av dem som släpptes ur fängelset var en av grundarna av det tyska kommunistpartiet, Róża Luksemburg.

År 1871 fanns närmare 14 000 judar i Breslau. År 1910 var de över 20 000; Breslau hade den tredje största judiska befolkningsgruppen bland Tysklands städer. Varken den tyska eller den polska kulturen i Breslau var homogen. Många schlesienbor uppfattade sig just som schlesienbor. I många fall talade de varken någon standardtyska eller standardpolska. Ända fram till 1918, men också därefter, existerade två distinkta dialekter: den tyska ”schlessische” och den polska som av polackerna kallades ”Slaski” och av tyskarna ”Wasserpolnisch”. Denna var starkt influerad av tyskan, både vad gäller ordförråd och syntax.

Det sägs ibland att Breslau var som mest kosmopolitiskt under kejsardömets tid. Staden var ett industriellt centrum i stark utveckling; till staden sökte sig många människor från den överbefolkade landsbygden öster och söder om staden. De kom från det delade Polen (som ju upphört att existera som stat 1795 – då det delades mellan Preussen, Österrike och Ryssland – och inte uppstod förrän 123 år senare), från Österrike-Ungern och från mindre utvecklade delar av Tyskland. Samtidigt var de assimilatoriska krafterna starka. Ett accepterande av den tyska identiteten var i hög grad en förutsättning för socialt avancemang. Den tyska identiteten stärktes genom obligatorisk grundläggande skolutbildning och allmän uttagning till militärtjänst. Skolbarnen fick inte lära sig läsa på något annat språk än tyska och de inkallade tilläts inte lämna den kejserliga armén förrän de skaffat sig grundläggande kunskaper i tyska språket. Tyskheten åtnjöt stor prestige – den förknippades med rikedom, inflytande, modernisering, en hög kulturell nivå och makt.

Breslau var beläget i utkanten av det tyska riket, på gränsen till den slaviska världen. Den tyska befolkningen utgjorde en klar majoritet i staden, men trots det behandlades stadens polacker, tjecker och ickeassimilerade judar mer njuggt än vad som var fallet i Berlin. Breslau betonade tyskheten starkare än andra tyska städer, till exempel München och Köln, där det inte fanns några gränser eller minoriteter att bekymra sig över.

Under åren 1870-1914 beräknas två miljoner östjudar ha lämnat sina hem i Österrike-Ungern, Ryssland och Rumänien. De flesta sökte sig till Amerika, men en betydande del slog sig ner i Tyskland. Vid första världskrigets utbrott beskrevs nästan en fjärdedel av Tysklands judar som ”östjudar” eller ”utländska”. De ogillades av en del tyskar men också av en del tyska judar. Breslau var en populär destination bland östjudarna. De kom från Österrike-Ungern, från Oberschlesien och Poznań-provinsen. De togs sällan emot med öppna armar. De flesta immigranterna utvisades från staden efter 14 dagar (det uppehållstillstånd som beviljades besökande köpmän). Mellan 1881 och 1913 tog staden emot 3 401 östjudar och år 1910 var 1 423 personer registrerade som östjudar (av en judisk befolkning på 20 000). År 1913 infördes i Preussen ett numerus clausus för intagning av invandrade judiska studenter vid universiteten: antalet studerande ur denna grupp vid de preussiska universiteten fick inte överstiga 900; siffran för Breslaus universitet var 100.

De starka assimilatoriska krafterna medförde att ett betydande antal judar konverterade till kristendomen (vanligtvis till den protestantiska tron). Många försökte också byta namn.

Breslaus judar var dock en väl integrerad befolkningsgrupp. De deltog på många områden av samhällslivet utan att behöva kompromissa med sin judiska tillhörighet. Stadens judiska författare och akademiker tillhörde dess elit. Den judiska medelklassen bodde inte sällan i eleganta förortsområden. Politiker med judisk bakgrund spelade en viktig roll i stadens politiska liv och utgjorde stommen i det lokala liberala partiet.

Det enade tyska riket, grundat 1871, präglades av stark utveckling och stora förändringar. Trots det levde många människor i stor fattigdom (30 procent av hushållen i det tyska kejsardömet var mycket fattiga). I Breslau levde många tusen människor i slummen. Familjefäderna arbetade 10-12 timmar om dagen, sex dagar i veckan – ofta under mycket dåliga förhållanden.

Vi befinner oss på Rynek (”Torget”). Här ser vi den västra sidan av torget, kallad ”Ullmarknaden”. Sydsidan kallas ”Fiskmarknaden” och norrsidan ”Sötsaksmarknaden”. I bakgrunden skymtar Elisabetkyrkan.

Breslau före och under andra världskriget, 1918-1945

Den 9 november 1918 kollapsade det tyska kejsardömet. I Breslau bildades denna dag ett Volksrat bestående av socialdemokrater, fackföreningsledare, liberaler och medlemmar av det katolska centrumpartiet. Rådet leddes av socialisten Paul Löbe. Med tiden kom det att utvidga sina maktbefogenheter till att bli ett organ för den verkställande makten i hela Schlesien.

I januari 1919 utbröt det kommunistiska spartakistupproret i Berlin. Ledarna för Spartakusbund, Róża Luksemburg och Karl Liebknecht, dödades av militären vid denna revolt. Under våren 1919 försökte myndigheterna krossa spartakisterna och visade därvid ingen nåd. Även på andra håll i Tyskland utbröt kommunistiska uppror som brutalt slogs ner.

I november 1918 medgav Löbe att Schlesien skulle tvingas att utropa sin självständighet om en spartakistregering bildades i Berlin.

Breslaus strategiska läge var förändrat efter kriget. Fem år tidigare hade staden fungerat som bas för krigsmateriel avsett för försvaret av Tysklands östra gräns mot Ryssland. Nu låg staden i närheten av ett mycket känsligt avsnitt av Tysklands gräns mot ett återuppståndet och självständigt Polen. Polackerna gjorde anspråk på alla områden med polsk befolkningsmajoritet. De gjorde inte anspråk på Breslau men hävdade att hela Oberschlesien var deras jämte de östra distrikten av Niederschlesien ända fram till Breslaus förorter på Oders östra strand. Under december-januari 1918-19 hade polackerna kört ut de tyska trupperna från hela Storpolen (Wielkopolska). Dess största stad, Posen (Poznań), som också den fram till nyligen varit en tysk stad vid gränsen till det ryska riket (staden hade tillfallit Preussen vid Polens delning 1793), låg redan i utlandet – i Polen. Det närbelägna Prag, som fram till nyligen varit en del av Österrike, var nu huvudstad i ett fientligt och hittills okänt land vid namn Tjeckoslovakien.

Vid kväsandet av spartakistupproren hade de så kallade frikårerna medverkat. I mars 1920 försökte den tyska regeringen upplösa två av de mest framträdande frikårerna, varpå missnöjda frikårsmedlemmar demonstrerade sitt stöd för Wolfgang Kapp, en journalist med högersympatier. Kappanhängarna tog makten. När nyheten om kuppen nådde Breslau på morgonen den 13 mars utlyste fackföreningarna en generalstrejk. Befälhavaren för militärdistriktet uttalade sitt stöd för kuppmakarna och fyra av regionens frikårer marscherade in i Breslau för att upprätthålla den allmänna ordningen. Stadens politiska ledning arresterades och flera tidningar belades med utgivningsförbud. Frikårernas maktövertagande skedde utan strid fram till dess att en av dem drog sig tillbaka till sin garnison. Då utsattes den för beskjutning. Frikårerna återställde dock ”ordningen”. Arton människor sköts ihjäl, andra skadades. Breslau var den enda stad som backade upp kuppmakarna på detta kraftfulla sätt. Nu väntade frikårerna i Breslau på nyheter från Berlin men det kom inga. Efter mindre än en vecka kollapsade Kapps regering.

I enlighet med Versailles-fördraget, som undertecknades den 28 juni 1919, måste Tyskland göra stora landavträdelser i öst: nästan 65 000 km² och mer än fem miljoner invånare skulle hamna utanför Tyskland. Danzig och Memel skulle stå under internationell förvaltning medan Västpreussen, Oberschlesien och hela Posen-provinsen skulle avträdas till det återuppståndna Polen.

Särskilt förlusten av Oberschlesien väckte oro. Den tyska industrin var beroende av dess kol. Det politiska läget i provinsen var mycket känsligt. Där fanns tyska paramilitära organisationer, till exempel Heimatschutz, och frikårer.

Hela Oberschlesien skulle enligt Versailles-fördraget avträdas till Polen men efter tyska protester bestämdes det att frågan skulle avgöras genom en folkomröstning. I augusti 1919 inledde den polska befolkningen i Schlesien det första upproret; det skulle följas av ytterligare två. Det första hade sitt centrum i Riebnig (Rybnik) och kvästes brutalt av Reichswehr. Det andra schlesiska upproret ägde rum i augusti 1920. Det gav upphov till omfattande upplopp i Breslau; de riktade sig framför allt mot fransmännen: det franska konsulatet plundrades och den franske konsuln tvingades fly; även det polska konsulatet förstördes.

Det tredje schlesiska upproret var det mest omfattande. I folkomröstningen i mars 1921 hade 59,4 procent röstat för att provinsen fortsatt skulle tillhöra Tyskland; 40,5 procent ville att provinsen skulle lyda under Polen. Polackerna anklagade tyskarna för att ha förstärkt den tyska väljarkåren genom att låta en massa tyskar från andra delar av landet resa till provinsen och delta i folkomröstningen. En polsk frivilligkår bildades och den samlade 40 000 man. På den andra sidan fanns tyska frikårer. Två månader av skärmytslingar följde. I juni upplöstes frikårerna av den tyske presidenten Ebert.

I oktober 1921 beslutade segrarmakterna att Oberschlesien skulle delas på följande sätt: 61 procent av provinsen skulle förbli tyskt område, medan fyra femtedelar av industrianläggningarna, större delen av kolfälten samt städerna Königshütte (Królewska Huta) och Kattowitz (Katowice) skulle tillhöra Polen.

I riksdagsvalet 1928 fick nazistpartiet, NSDAP, ca 1 procent av rösterna i Schlesien; siffran för hela Tyskland var 2,6 procent. I riksdagsvalet 1930 var det bara två av de större partierna som gick framåt: på riksnivå erhöll kommunisterna 13 procent (10 procent 1928) av rösterna, nazistpartiet 18 procent (2,6 procent 1928).

Under kampanjen inför riksdagsvalet 1932 besökte Hitler Breslau för första gången. På kvällen den 18 april höll han fyra tal: ett i Beuthen, ett i Görlitz och två i Breslau. I valet erhöll nazistpartiet 43,5 procent av de avgivna rösterna i Breslau (37,4 procent för hela Tyskland); endast i Hannover öst och Schleswig-Holstein erhöll nazistpartiet en större andel av rösterna. I riksdagsvalet 1933 var Breslau en av sju valkretsar i Tyskland där en absolut majoritet (50,2 procent) röstade på nazistpartiet.

I november 1938 kom så kristallnatten med dess ofattbara grymheter. I den schlesiska staden Trzebnica tvingades judarna själva att sätta fyr på synagogan. SS-Oberführer Katzmann rapporterade till Berlin att följande utförts i Breslau: en synagoga nedbränd, två synagogor förstörda, åtminstone 500 affärer helt förstörda, tio judiska värdshus förstörda, 35 andra judiska företag förstörda, 600 män arresterade.

Innan Davies och Moorhouse, författarna till Microcosm, fortsätter sin genomgång av nazisternas brott (härnäst handlar det om ”eutanasikampanjen” som gick ut på att alla människor i det tyska riket med mentala eller fysiska handikapp skulle dödas; 70 000 – 80 000 människor mördades) påminner de oss om vidden av de brott som Stalin begick i Sovjetunionen: ”År 1939, och detta vet man med säkerhet, hade sovjetmakten redan mördat långt fler människor än vad nazisterna någonsin skulle komma att göra.” (s. 341) Författarna nämner kampanjen mot kulakerna, hungersnöden i Ukraina, Gulagsystemet, utrensningarna.

Breslau var hårt drabbat av arbetslöshet och fattigdom. I slutet av 1929 hade staden 23 978 arbetslösa; endast Chemnitz hade värre siffror. Per capitainkomsten var mindre än hälften av den i Frankfurt am Main. Barnadödligheten i Breslau var värre än i någon annan jämförbar tysk stad. Trångboddheten var svår.

I slutet av 1938 hade två tredjedelar av Breslaus 30 000 judar emigrerat. Under den första vågen (1933) emigrerade 2 000 – 3 000 personer. Den andra vågen inträffade efter det att Nürnberglagarna börjat gälla, men nu hade det blivit mycket svårare att emigrera. Man hade ofta förlorat sin inkomstkälla och var tvungen att sälja sina ägodelar till ett mycket ofördelaktigt pris för att finansiera resan. Och Gestapo vakade över allt. Den tredje vågen inträffade efter kristallnatten. Nu flydde tusentals judiska breslaubor som tidigare inte velat emigrera, de flydde i skräck och för sina liv. Barntransporterna utgör den fjärde vågen (före krigsutbrottet 1939). Judiska föräldrar som själva inte längre kunde lämna landet ordnade så att deras barn kunde göra det. De fick hjälp av utländska hjälporganisationer som organiserade tågresorna. Totalt 10 000 barn runt om i Tyskland räddades på detta sätt. Från Breslau gick resan ofta till Prag, där flyktingläger funnits i flera år, och därifrån vidare till Schweiz, Frankrike eller Storbritannien. Barnen tilläts lämna Tyskland mot löfte att de aldrig mer skulle komma tillbaka.

Av de judar som stannade kvar i Breslau överlevde 160 förintelsen.

Varuhus (1927). Arkitekt: Erich Mendelsohn. Viktig företrädare för expressionismen. Berömd bland annat för observatoriet i Potsdam som uppvisar en djärvt expressionistisk arkitektur. Andra varuhus ritade av honom finns i Stuttgart och Chemnitz.

Wrocław: Fågeln Fenix reser sig ur askan, 1945-2000

Den 6 maj 1945 kapitulerade Breslau, men det betydde inte att lugnet lägrade sig över staden. Den 7 maj började sovjetiska soldater att sätta fyr på den av strider hårt sargade staden. Plundrare sprang från gata till gata och plundrade, människor jagades ut ur sina bostäder och bensin hälldes ut. Bränder rasade i dagar och pyrde i veckor. Den 10 maj blev universitetsbibliotekets ovärderliga boksamling (inhyst i Sankta Annas kyrka) lågornas rov. På Sternstrasse hade tyskarna ett livsmedelslager och under två dagar stred rivaliserande sovjetiska enheter om detta förråd. Stadens invånare utsattes för mordbränder, våldtäkter, rån och systematisk plundring.

De sovjetiska myndigheterna började snart koncentrera sig på att montera ner och sända hem sådant som var av värde. Breslaus viktigaste kraftstation monterades ned; från två FAMO-fabriker hämtades alla oskadade maskiner; därefter rönte Linke-Hoffmannverken samma öde. Järnvägsspår, gatubelysning, kablar var annat som fraktades till Sovjetunionen.

Den 9 maj anlände oväntat 13 polska administratörer till staden. De tog ett oskadat hus i besittning och fäste det polska statsemblemet över dörren. De hade utnämnts av den kommitté som Stalin utsett att leda det sovjetockuperade Polen. De hade fått i uppdrag att göra anspråk på Breslau. Dagen därpå fick de förstärkning, bland annat med en styrka ur den fruktade myndigheten för allmänhetens säkerhet. Detta förfarande hade inget stöd i internationell rätt. Polen hade ännu ingen nationellt eller internationellt sanktionerad regering. Inrättandet av den vid Jaltakonferensen beslutade polska provisoriska regeringen för nationell enhet låg ännu sju veckor fram i tiden. Någon officiell ändring av Polens eller Tysklands gränser hade ännu inte gjorts. Potsdamkonferensen, som skulle bestämma om Tysklands framtid, låg ännu tre månader fram i tiden. Kommitténs syfte med att skicka administratörerna till Breslau var att se till att staden hamnade under polsk kontroll innan de allierade ens hunnit börja diskutera saken.

De politiska organisationer som upprättades i Polen efter kriget på uppdrag från Moskva saknade nästan helt stöd bland polackerna. Att under de första efterkrigsåren upprätta en fullfjädrad kommunistregim i Polen var omöjligt. Kommunismen passade illa de katolska polackerna. Det sovjetiska uppträdandet gentemot polackerna under 1939-41 (Molotov-Ribbentrop-pakten och dess följder) gjorde inte saken bättre. Dessutom hade Stalin under den stora utrensningen 1937-39 låtit mörda en stor del av de polska kommunisterna.

De polska kraven på att återfå gamla polska områden i väst – Breslau var juvelen i kronan – var nästan helt och hållet en följd av den sovjetiska politiken; de hade mycket lite att göra med polackernas egna önskningar och strävanden. Före 1939 hade inget ansvarsfullt polskt parti eller partiledare uttryckligen gjort anspråk på Breslau. Före Potsdamkonferensen hade inte ens de prosovjetiska krafter som styrde Polen öppet vidgått detta anspråk, även om Sovjet i hemlighet rustade dem för att resa detta krav. I början av 1900-talet hade Breslaus gamla band till det piastidiska arvet nästan helt försvunnit ur det polska nationella medvetandet. Om det inte hade varit för den intensiva sovjetiska propagandan och insikten att den sovjetiska annekteringen av Polens östra provinser³ var omöjlig att häva, skulle aldrig tanken att i Polen inlemma väl etablerade tyska städer och provinser ha slagit rot. Om inte Polen tvingats överge Wilno (litauiska: Vilnius) och Lwów (ukrainska: Lviv) är det föga troligt att polackerna skulle göra de anspråk som de gjorde: låt gå för Oppeln, Danzig och Allenstein (Olsztyn), men Stettin, Grünberg (Zielona Góra) eller Breslau – knappast.

Efter kriget körde Sovjet ut den polska befolkningen ur de från Polen erövrade områdena. Polen var i stort behov av territorium, och Moskvas plan att kompensera landet med tyska områden i väst hade i princip accepterats av de övriga segrarmakterna. Denna politik avslöjades för allmänheten under Jaltakonferensen i februari 1945.

Hela den tyska civilbefolkningen i Breslau var skyldig att anmäla sig till arbetsbrigader och ägna sig åt att rensa upp bland all bråte som staden var full av. Detta var en enorm uppgift.

Enligt Potsdamkonferensens beslut den 2 augusti 1945 skulle områdena öster om en linje från Östersjön, längs Oder och västra Neisse ner till den tjeckoslovakiska gränsen stå under den polska statens förvaltning. Med denna gränsdragning skulle Breslau ligga i Polen. Potsdamöverenskommelsen föreskrev också att det skulle bli nödvändigt att förflytta de tyskar som fanns kvar i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern till Tyskland. Förflyttningen skulle ske under ordnade former och på ett humant sätt.

Att Breslau hamnade i Polen var följden av en omsvängning alldeles i slutet av konferensen. Både Churchill och Truman hade rest till Potsdam med avsikten att låta Stettin och Breslau hamna på den tyska sidan av gränsen. Deras lösning var en gränslinje längs Oder och därefter Neisses östra gren. Huvuddelen av Breslau skulle då komma att ligga i Tyskland, endast förorterna på Oders högra strand skulle hamna i Polen. Churchill menade att det inte vore bra för Polen om landet införlivade alltför stora tyska områden: ”Det vore mycket olyckligt om den polska gåsen stoppades med så mycket tysk mat att den dog av matsmältningsbesvär.” Truman ogillade det sätt på vilket polackerna hade ockuperat de västra områdena utan att rådgöra med USA, Storbritannien och Ryssland. När Stalin för första gången nämnde Oder- västra Neisse som gräns avvisade Churchill förslaget som oacceptabelt. Den 24 juli mötte Churchill den polske politikern och kommunisten Bierut. Dagen därpå åkte han hem till England och tog emot beskedet att han förlorat parlamentsvalet. Amerikanerna fick nu klara sig utan sin brittiske partner i Potsdam. Den 29 juli föreslog Truman återigen Oder – östra Neisse som tysk-polsk gräns. Samma kväll instruerade Stalin polackerna att acceptera floden Queiss (Kwisa), vilket innebar en mycket liten eftergift. På morgonen den 30 juli gick dock amerikanerna med på Oder – västra Neisse som gränslinje. Först därmed stod det klart att Breslau skulle hamna i Polen. ”Jag skulle aldrig ha gått med på västra Neisse, jag sparade det inför en slutgiltig kraftmätning”, skrev Churchill senare.

I enlighet med Potsdamöverenskommelsen skulle de tre och en halv miljoner tyskarna i Polen transporteras till de sovjetiska och brittiska zonerna i Tyskland. Enligt planerna skulle 95 procent av tyskarna som levde innanför Polens nya gränser vara utflyttade till augusti 1946.

När Potsdamkonferensens beslut blivit kända kunde de polska myndigheterna, med den sovjetiska militärens odelade stöd, uppträda med mycket större självsäkerhet i de nya områdena. De betedde sig som om Potsdamkonferensen hade skapat en permanent bosättning åt polackerna medan konferensen i själva verket endast slagit fast att områdena skulle stå under ”polsk förvaltning”. De polska myndigheterna insisterade på att Breslau endast skulle gå under benämningen ”Wrocław”. Inte förrän 1990 kom de västliga polska områdena – ur rättslig synpunkt – att definitivt tillhöra Polen. Detta år erkände nämligen den tyske förbundskanslern, Helmut Kohl, Oder – västra Neisse som gräns mellan Tyskland och Polen.

Under åren 1945-47 ändrades Breslaus etniska sammansättning: av tyska Breslau blev polska Wrocław. Mot slutet av december 1945 fanns i staden endast 33 297 registrerade polacker; tyskarna var mer än fem gånger fler. Nio månader senare fanns där 152 898 polacker och 28 274 tyskar. I mars 1947 hade Wrocław 214 310 invånare – 196 814 av dem var polacker och 17 496 tyskar.

Den tyska civilbefolkningens situation var mycket svår. Människorna var mycket fattiga, de var försvarslösa och drabbade av svält och sjukdomar. De var måltavlor för det uppdämda hat mot tyskarna som polacker och ryssar bar på. I det nya ransoneringssystem som infördes 1945 förfördelades tyskarna: deras matranson var mellan en tredjedel och hälften av den som den övriga befolkningen tilldelades. De fick stå sist i kön vid utdelningen. Ofta tvingades de försörja sig genom att tigga, sälja sina tillhörigheter eller ägna sig åt brottslighet och prostitution. Inflyttade polacker kastade ofta ut de tyska hyresgästerna och flyttade in i deras lägenheter. Trångboddheten framkallade sjukdomar – antalet dödsfall orsakade av tyfus, difteri och självmord ökade kraftigt. Vaccinering var kostnadsfri för polacker; tyskar fick betala 100 zloty.

Förflyttningen av tyskar västerut gick vanligtvis till så att de med kort varsel anmodades att infinna sig till en samlingsplats. De fick endast ta med sig så mycket de kunde bära. Därifrån fördes de till ett transitläger. Därefter fick de gå ombord på tågvagnar som vanligtvis användes för godstransporter. Tåget avgick mot Tyskland. Transporterna utmärktes inte av humanitet: de kunde vara mycket utdragna och inte sällan var de oönskade tyskarna utlämnade åt både väder och vind och andra människors hat. Det hände att de polska tulltjänstemännen lade beslag på deras ägodelar.

I april 1946 protesterade de brittiska militärmyndigheterna mot det sätt på vilket transporterna genomfördes. I augusti bestämde man sig för att ta emot färre människor; i december upphörde man över huvud taget med att ta emot några tyskar. Då hade den brittiska zonen tagit emot en miljon tyskar. I fortsättningen gick alla tåg till den sovjetiska zonen.

I takt med att antalet tyskar i Polen minskade ökade också osäkerheten för de kvarvarande. På Wrocławs gator härjade gäng. Även den polska kommunistiska milisen spred fruktan. Vissa tyskar ansåg att den uppförde sig ännu värre än ryssarna.

Samtidigt som tyskarna måste resa västerut anlände polacker österifrån. De områden de kom från hade varit skådeplats för ofattbara grymheter. Under åren 1939-41 var de ockuperade av Sovjetunionen (i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens uppdelning av Östeuropa i sovjetiska respektive tyska intressesfärer)4: det som varit Polens östra delar (områden som Polen erövrat genom krig mot det bolsjevikiska Ryssland 1919-20, med undantag för Wilno-området som Polen erövrat från det självständiga Litauen 1920) omvandlades till östra Litauen, västra Vitryssland och västra Ukraina. Hundratusentals polacker deporterades av sovjetmakten till Sibirien. Den polska officerskåren utplånades i Katyń (där mördades 4 000) och på andra håll. Åren 1941-44 drog kriget mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen fram över samma trakter. Antalet civila offer var enormt. Omkring två miljoner judar mördades av tyska Einsatzgruppen. Flera hundra tusen polacker mördades eller fördrevs av den ukrainska nationalistiska terrororganisationen UPA. Med sovjetmaktens återvändande 1944-45 följde en ny terrorvåg: mot ”nationalister” (sådana som inte välkomnade Stalins styre); mot ”sabotörer” (sådana som inte arbetade med överväldigande entusiasm); mot ”kollaboratörer” (sådana som inte kunde förklara för NKVD varför de inte mördats av nazisterna).

Antalet polacker som under åren 1945-48 flyttade västerut från dessa områden uppgick, enligt vissa uppgifter, till 1,5 miljoner. Polacker från Vilnius skickades i allmänhet till Gdańsk eller Toruń; polacker från Lwów och andra områden i söder till Schlesien. De polska ”resenärerna” var på väg i genomsnitt tre till fyra veckor. Det var en färd full av umbäranden.

Lwów, i nuvarande västra Ukraina, hade varit en betydande polsk metropol sedan 1300-talet. Stadens motto var ”Semper Fidelis” (alltid trogen), vilket gav uttryck för troheten mot den polska saken i fråga om språk och kultur under de 145 åren av österrikiskt styre (1773-1918). Före andra världskriget hade staden 318 000 invånare; av dem var mer än 50 procent polska katoliker, omkring 30 procent judar och mindre än 10 procent ukrainare. Jan Kasimir-universitetet, grundat 1661, var ett viktigt polskt lärosäte. Polackerna från Lwów hamnade efter andra världskriget i Wrocław. De var starkt patriotiska, kände djup förbittring och var starkt negativa till kommunismen redan innan de kommit till sin nya hembygd i väst. De förde med sig många av sina traditioner och institutioner, bland annat Ossolineum-institutet som grundats i Lwów 1817 i syfte att bevara den polska kulturen under främmande styre. Institutet rymde världens största samling av polska litteratur- och konstskatter. Före detta lwówbor kom att utgöra ryggraden i Wrocławs polska universitet.

Bland de grupper som slog sig ner i Wrocław fanns också medlemmar av Katyń-familjerna. Många av familjerna hade deporterats till Centralasien av sovjetregimen ovetandes om det öde som deras makar och fäder gått till mötes. I det kommunistiska Wrocław tilläts de flesta av dem bara att utföra okvalificerat arbete. De var förbjudna att berätta om sitt öde.

De kommunistiska myndigheterna hyste föga respekt för den privata äganderätten och tvekade inte att kasta ut tyska wrocławbor ur deras hem för att ge plats åt nyanlända polacker. En del polacker var beredda att göra samma sak. Ett sätt för stadens tyska invånare att undvika att bli utkastade på gatan var att försöka hitta en hygglig polsk familj som de kunde dela sin lägenhet med. Förhoppningen var att de därmed skulle löpa mindre risk att bli utkastade.

Till det nya Polens västra delar kom också judiska flyktingar, i synnerhet från Sovjetunionen. Uppbyggandet av en livskraftig judisk kulturell gemenskap i det nya Polen efter kriget försvårades av tre faktorer. Sympatierna för en militant sionism växte bland de få överlevande judarna och många ville emigrera till Palestina. Bland polackerna stod inte sionismen högt i kurs; de uppfattade sionisterna som människor som bara letade efter fel i det polska samhället och inte var beredda att hjälpa till med återuppbyggandet av det krigshärjade landet. Dessutom tenderade kommunistiska och pro-kommunistiska judar att ingå i den stalinistiska statsapparatens värsta organ. Under många år har detta ämne varit tabu; både polska kommunister och judar utomlands har förnekat denna företeelse. Enligt de färskaste uppskattningarna uppgick andelen judar med mer framträdande befattningar inom säkerhetstjänsten till 13 procent medan deras andel av befolkningen inte ens uppgick till en procent.

En av de tyngsta bördorna som de polska nykomlingarna hade att leva med i sina nya västliga hemtrakter var kommunisternas utbildningssystem och censuren. Kommunisterna hävdade att polackernas före detta östliga hemtrakter aldrig hade varit deras. Ett motsvarande öde rönte breslauborna som efter ankomsten till Västtyskland från officiellt håll, från lärare och makthavare, fick höra att Breslau aldrig varit tyskt. Det är värt att påminna om likheterna mellan tyskarna och polackerna som båda måste ge sig av västerut. De tomhänta breslaubor som kom till ett krigshärjat Essen eller Hamburg hade mycket gemensamt med de polacker från öst som måste börja om i ett av kriget förrött Wrocław. En viktig skillnad mellan de västtyska före detta breslauborna och wrocławborna med rötterna i öst är att den förra gruppen under hela efterkrigstiden kunde finna styrka och driva opinionsarbete i sina organisationer. Något sådant var inte möjligt för wrocławborna som kommit österifrån. Det var helt enkelt inte tillåtet – de skulle riskera fängelsestraff. De fick inte hålla några möten, inte göra sin röst hörd i radio och teve. Det var först år 1989 som intresseföreningar av detta slag kunde bildas. Detta år tillkom TML, som samlar människor från Lwów och de sydöstra gränsområdena. Förbundets tidning heter ”Semper Fidelis”.

En förpolskningsprocess inleddes i de nya, före detta tyska områdena. Alla före detta tyska medborgare, i synnerhet barn ur blandäktenskap, som ville erhålla polskt medborgarskap var tvungna att registrera sig före den 1 juli 1946. De utsattes för påtryckningar att ändra namn: en Helmut kom att heta Kazimierz, en Hilda Halina.

Efter kriget följde i Polen, liksom i hela det kommunistiska Östeuropa, en tid av stalinism. I Wrocław utfärdades under denna tid hundratals dödsdomar. En av dem som avrättades i Kleczowska-fängelset var en officer som dömts till döden på grund av att han bekämpat kommunismen. Han hade överlevt Auschwitz.

År 1956, när det kom till öppen revolt i det närbelägna Poznań, hölls i Wrocław gatudemonstrationer och fabriksmöten. Röster höjdes för att Wilno (Vilnius) och Lwów (Lviv) åter skulle tillfalla Polen; man krävde ett officiellt uttalande om Katyń-massakern och att kardinal Wyszynski skulle friges; man uttalade sitt stöd för Budapest och krävde att alla sovjetiska befattningshavare i Polen skulle avlägsnas från sina poster. En folkmassa rev ner gatskyltar med påskriften ”Stalingatan” och målade nya med texten ”De ungerska hjältarnas gata”. Även om förtrycket fanns kvar efter 1956, så var det i alla fall slut på terrorn.

Den partiledda kampanjen mot Polens få kvarvarande judar (”den antisionistiska kampanjen”) i slutet av 60-talet drabbade också Wrocław. Man räknar med att Polens judiska befolkning, till följd av emigration, minskade från 30 000 till kanske 5 000.

Den 26 augusti 1980 ställde sig två anställda vid bussdepå VII i Wrocław i spetsen för en uppmaning till arbetarna att inleda protester till dess att arbetarna i Gdańsk fått igenom alla sina rättmätiga krav. Tre dagar senare hade hundra strejkkommittéer i och omkring Wrocław uttalat sitt stöd. En väldig utomhusgudstjänst firades i Grabiszyn. På initiativ av en historiker från Wrocław, Karol Modzelewski, antog den rikstäckande proteströrelsen den 17 september namnet Solidarność – Solidaritet.

Till följd av tyskarnas stora beundran för Solidaritet valde många tyska städer att knyta vänortskontakter med polska städer. Från Tyskland kom moraliskt stöd, sympatiyttringar, matpaket och hjälpsändningar. Tyska kommuner stödde polska kommuner, tyska kyrkor hjälpte polska kyrkor, tyska skolor adopterade polska skolor.

Humor kan också vara ett vapen i kampen för demokrati. Det initiativ, ”Det orangea alternativet”, som togs av Waldemar Frydrych, konshistorikerstudent i Wrocław, år 1987 är ett exempel på detta. Hans första illegala happenings ägde rum i stadens centrum, då unga människor utklädda till trasiga krukor eller trädgårdstomtar fyllde gatorna. Vid ett annat tillfälle delade man ut till förbipasserande dagens mest eftersökta konsumtionsartikel: toalettpapper. På bemärkelsedagar som Arméns dag, Sankt Nikolasdagen och Barnens dag passade man på att genomföra happenings i staden.

År 1989 bildades Polens första icke-kommunistiska regering sedan kriget. Fria parlamentsval ägde rum första gången 1991. Polen är nu medlem av EU. Vi har nått fram till våra dagar och därmed är vår långa resa genom Wrocławs historia till ända. Till dig som orkat följa med på hela resan säger jag: Dziekuje! Danke! Tack!

Utsikt över Johannes Döparens katedral.

Interiör från Kosc. NMP (Allra heligaste Jungfru Marie kyrka) på Sand-ön. Under kriget förstördes kyrkans utsmyckningar. Efter kriget försågs kyrkan med föremål som räddats från olika kyrkor i Niederschlesien.

---

¹År 1675 tog österrikarna över detta jämte några andra schlesiska hertigdömen, trots att dessa enligt en överenskommelse skulle tillfalla huset Hohenzollern i samma stund som den siste ättlingen i Piast-dynastin dog. Sextiofem år senare annekterades områdena av Österrike, vilket tjänade som förevändning för Fredrik den Store av Preussen att 1740 anfalla Schlesien, som då lydde under Österrike.

² År 1744 utfärdade den preussiske kungen Fredrik II en deklaration enligt vilken tolv judiska familjer tilläts bosätta sig permanent i staden. Endast en son från varje familj tilläts gifta sig och slå sig ner i staden; övriga barn tilläts göra tredagarsbesök mot erläggande av en avgift.

³ Dessa områden hade Polen lagt under sig genom krig mot det bolsjevikiska Ryssland 1919-20. Wilno-området erövrades dock från det självständiga Litauen 1920. Polens gräns kom att dras rakt genom Ukraina, Vitryssland och Litauen.

4 Litauen ockuperades dock först 1940.