En kompis och jag har en läsecirkel, en läse-duo. Han gör ett val och jag gör ett, så träffas vi och pratar när böckerna är utlästa. Senast hade turen kommit till den finlandssvenske författaren Lars Sunds roman Där musiken började (min kompis val) och Fukta din aska av Ernst Brunner (mitt val). Om den förra boken ska det handla här.

Boken beskriver Jakobstad i Finland från 1960- till 1980-tal genom ett antal människor. Svår barndom, spåren av inbördeskrig och krig mot Sovjetunionen, homosexualitet i en fördomsfull tid, musiken, psykisk ohälsa (tvångstankar, manodepressivitet), självmord, svek, olyckligt äktenskap, den kvinnliga politikerns erfarenheter, våndan inför yrkesvalet, moder-son-förhållande, utanförskap, missbruk, en hjälpande medmänniska - och säkert mycket mer därtill. Människorna är värda den uppmärksamhet författaren skänker dem. Värmen och medkänslan är påtaglig. Dessutom fick jag lära mig mer om Finland och det finlandssvenska. (Smek)Namnen på ungdomarna i boken är underbara.

De recensioner av romanen som jag hittat på nätet är positiva. Hufvudstadsbladet skriver att det är stor berättarkonst. Ett omdöme som jag inte håller med om.

Som bokläsare och litteraturintresserad har jag två lägen: ett fullständigt avslappnat där var och en som läst en bok som han eller hon gillar är att gratulera, liksom författaren som berett läsaren denna glädje. Det andra läget präglas av disharmoni och infinner sig när klyftan mellan mina och en recensents uppfattningar är alltför stor. När recensenten lovordar något som jag inte tycker förtjänar det. Vari bottnar denna reaktion? I ett behov att få rätt? Kanske delvis, men framför allt vill jag förstå mig själv och andra på ett område som spelar en stor roll i mitt liv. Jag tar litteraturen på stort allvar, kanske för stort.

I detta liknar jag romanens Kenna. Båda drar vi stränga gränser mellan det som duger och inte duger - han på musikens område, jag på litteraturens. Med risk för att uppfattas som en glädjedödare: i de tre recensioner som jag läst på nätet (Hufvudstadsbladet, Åbo Underrättelser och Borgåbladet) saknar jag den verkligt kritiska blicken - en bedömning av verket ur rent litterär synvinkel. Annat uppfyller recensenterna väl, såsom redogörelsen för romanen stoff.   

Åter till Sunds roman. Som litterär upplevelse gav den mig i stort sett ingenting. Jag fick veta väldigt mycket - men sällan upplevde jag något. Varför? För att romanen saknar gestaltning. Författaren redogör men visar inte.

Språket irriterade mig:

 ”... gav han sig gärna av tidigt på sommarmorgnarna, när luften var frisk och daggen glittrade i gräset och bofinkar, lövsångare och andra fåglars sång ackompanjerade den cyklande skivbolagsdirektören på hans stråt.” 

”Hon har fått igång saxen, snipp-snapp låter saxen, ljudet är snabbt, exakt, kompetent. Fuktiga hårtestar faller på skyddskappan och ner på golvet.” 

Boksidorna kryllar av liknelser: ”som vågor som slår mot en brant sandstrand”.

Jag minnesantecknade mina intryck: ”Detta jämntjockt korrekta och prudentliga - men näringsfattiga - helyllespråk där så mycket serveras färdigt står mig upp i halsen.”

Inte sällan är språket rätt platt och banalt. Det gäller också själva berättandet - påklistrat/inklistrat snarare än sprunget ur en kärna. Personerna blir inte levande. Det finns författare som bara lätt vidrör sina karaktärer - avläser deras gester och avlyssnar deras tal - och läsaren tycker sig känna dem. Sund är inte en av dem.

För mig är litterära kvalitéer som gestaltning, djup och förtätning viktiga. Jag saknar dem i Sunds roman, del två i författarens Jakobstads-trilogi, men hittar dem - för att ta ett närliggande exempel - i Väinö Linnas Pentinkulma-trilogi, som sträcker sig från 1880-talet till tiden efter andra världskriget.

Ett litterärt verk kan beskrivas som ett äpple.

Vid läsningen av Pentinkulma-trilogin befinner jag mig under skalet och nås av strålarna från en kärna som lyder under en hemlig kod.

När jag läser Där musiken började befinner jag mig på skalet och får en säck av händelser, redogörelser och meddelanden tömd över mig.

Skillnaden är stor.

---

Där musiken började är, som sagt, den andra delen i en trilogi om Jakobstad. Den första delen heter Tre systrar och en berättare och den har ingått i nämnda bokcirkel. Jag minns boken som rätt trivsam. Kjell Westö har vi också tagit oss an: Hägring 38 och Den svavelgula himlen. Den förra gick att läsa ut, men inte den senare. Någonstans mitt i blev vantrivseln akut. Nära att drunkna i de meningslösa meddelandenas hav gav jag upp.

Därmed farväl till det röd-gula, det finlandssvenska? Nej, ett sista försök ska det bli! Jag vill gärna hitta en bok som glädjestrålande får mig att utropa: Så ska slipstenen dras! Hoppet står nu till två ungdomsböcker av Bo Carpelan. Nationalencyklopedin hävdar att hans språkbehandling är suverän, och jag träffade en spanjor en gång som talade sig varm för Carpelans ungdomsböcker.

Vi får se hur det går.

/pn, 2025.01.20