Łódż, Poznańskis spinnerifabrik. Foto: Ulf Irheden.
---

Vem läser i dag 1924 års nobelpristagare i litteratur, polacken Władysław Reymont? Knappast någon utanför hans hemland. Citatet ovan är från hans roman ”Det förlovade landet” från 1899. Livfullt skildras här textilstaden Łódż i centrala Polen och den rasande utveckling som staden genomgick när industrialiseringen sköt fart vid 1800-talets mitt. Łódż är en ganska anonym centraleuropeisk stad. Till ytan är det Polens andra stad, och den välkända filmskolan här har utbildat regissörer som Andrzej Wajda och Roman Polanski.

Ytterst få turister finner det mödan värt att ta sig till Łódż. Här finns ju ”inget att se”. Kanske måste man vidga begreppet ”sevärdhet” för att Łódż skall få en plats på turistkartan. Ändå är staden unik. Här finns en av Europas största bevarade stadskärnor från 1800-talets slut. Łódż centrum är ett stycke välbevarat 1800-tal som överlevt krig och uppror. Under andra världskriget nöjde sig de nazityska ockupanterna med att förstöra stadens judiska kvarter. Med undantag för detta är det som om Łódż hamnat i orkanens öga.

”Centraleuropas Manchester”

Łódż var ett textilfabrikanternas Mecka. Här tjänades enorma förmögenheter på billiga bomullsplagg. Vinsterna plöjdes ned i överdådiga arkitektritade privatpalats. Vid sidan av denna vräkighet hade staden ett annat ansikte: rader av enklast utförda arbetarbaracker, mest påminnande om militärkaserner, i skuggan av de stora fabrikerna. Sådan ser staden i stora drag ut än i dag. Flera av de största fabrikerna står kvar, palatsen likaså, fast numera oftast som museer, skolor och liknande. I de slitna arbetarlängorna i rött tegel, en del ännu med utedass på gården, bor det fortfarande textilarbetare. I dag är de oftast arbetslösa. Under kommunisttiden exporterades 70 procent av produktionen till Sovjetunionen. Denna marknad har nu fallit bort. Billig import och indragna statliga subventioner håller på att helt omstrukturera industrin. Drygt 20 procent av invånarna är arbetslösa, vilket innebär cirka 100 000 personer. Dessa människor, som ofta är lika slitna som de hyreskaserner de bor i, tillbringar dagarna på billiga kvarterskrogar med rangliga bord, flagnande tapeter och vodka i dricksglas.

Så började det

Varför hände det just här och just då? Många faktorer bidrog till att förvandla bondbyn Łódż (191 invånare 1793) till en av kontinentens största industristäder (600 000 invånare 1914).

Łódż valdes ut för industrietablering på grund av de många vattendragen i området. Vattenkraften gav på 1830-talet vika för ångkraften, vilket blev inledningen till stadens verkliga guldålder.

1850 raserades tullmurarna mellan Polen och Ryssland. En stor marknad blev nu tillgänglig och ännu större blev den då en järnvägsförbindelse med Ryssland öppnades 1865.

De första vävarna hade kommit hit från Tyskland på 1820-talet. Staden fick småningom en skicklig arbetsstyrka. När livegenskapen upphävdes 1860 drog bönder i stora skaror till staden i jakt på arbete. Förutsättningarna för industrialiseringen fanns. Stora mängder utländskt kapital investerades i Łódż under denna ”Gründerzeit”. Belgiska, franska, ryska, tyska, engelska fabrikörer ingick i den internationella skara som ville delta i dansen kring guldkalven. Länge var tyskt kapital det dominerande i Łódż, för att successivt ersättas av polska och judiska penningintressen.

Så talade Borowiecki, huvudpersonen i Reymonts roman. Han spelade med ett tag, tills han slutligen insåg det fåfängliga i penningkarusellen. Han blev aldrig någon ”Lodzermensch”, en som vigt sitt liv åt att tjäna Mammon. I Łódż var fabrikernas skorstenar fler och högre än kyrktornen.

När Reymont beskriver fabriksägarna handlar det uteslutande om män med hjärtan av sten. Reymont bör ha vetat vad han talade om, eftersom han en tid levde i staden och arbetade inom textilindustrin. I romanen figurerar till exempel fabrikör Buchholz, som beskrivs vara en ovanligt klok och bildad industriägare för att vara i Łódż. Det porträtt som sedan tecknas av denne Buchholz är minst sagt osympatiskt. Buchholz roar sig bland annat med att skratta högt åt tiggarbrevens underdåniga formuleringar. Därefter bränner han breven. I Łódż var medlidande en sjukdom.

Den judiska staden

Israel Poznański var, till skillnad från Buchholz, inte en romanfigur, utan en av de största spinneriägarna. Namnet antyder hans judiska ursprung, och det judiska inslaget bland fabriksägarna var markant. De judiska entreprenörerna var varken mer eller mindre giriga än sina kristna kolleger. Poznański hade ett socialt samvete och lät uppföra människovärdiga bostäder åt sina arbetare.

Poznański ägde Europas största bomullsspinneri. Fabriken uppfördes 1872 och fortfarande framställs det tyg här. Spinnerimaskinernas brus letar sig ut genom öppna fönster högt uppe på den röda tegelfasaden. Duvorna lyfter från sina slag på fabrikens tinnar och torn. Det är en majestätisk byggnad som närmast för tanken till en medeltida riddarborg. Fabriken ligger här som en jättelik döende dinosaur, kippande efter luft. Bredvid ligger Poznańskis privata palats i svulstig nybarockstil. Man kan besöka de magnifika salarna och beundra stilmöblerna i ädelträ, den av bladguld betäckta stuckaturen, gardinuppsättningarna i siden, de magnifika oljemålningarna i guldram. En teatersalong finns också i palatset, om andan skulle falla på.

Łódż, Poznańskis palats. Foto: Ulf Irheden.

Från palatset kan man följa Israel Poznański ytterligare ett stycke, till den judiska begravningsplatsen. Här vilar han i ett mausoleum som är nästan lika magnifikt som hans världsliga boning.

Judarna i Łódż hade diskriminerats men så småningom accepterats. De tilläts dock ej bosätta sig i de kristna stadsdelarna utan bodde i ett avgränsat ghetto. Vid den nazityska ockupationen av Polen 1939 isolerades judarnas stadsdel. 1944 stängdes gettot och de flesta av invånarna sändes till tyska koncentrationsläger.

Łódż, Judiska begravningsplatsen. Foto: Ulf Irheden.

Den judiska begravningsplatsen är Polens största, flera fotbollspaner till ytan. Det är en grön oas i närheten av stadskärnan. Många fåglar har funnit en tillflykt här och stadens brus når inte hit.

Tiden utför sitt kompromisslösa och förintande verk. Gravmonumentens prydnadsdetaljer rasar till marken eller rostar sönder. En del gravstenar har helt vittrat sönder eller kapitulerat inför den allt omslingrande grönskan. Växtligheten och tiden har lierat sig. En försommardag på Łódż judiska begravningsplats är luften fylld av maskrosornas avblommade fröställningar. De mjuka dunbollarna dansar ljudlöst över de dödas stenar. Ett försvinnande litet antal judar begravs fortfarande här, men mycket få stenar bär årtal efter 1945. Det judiska Łódż slutar här. Eller, för de flesta, i Auschwitz.

Łódż, Judiska begravningsplatsen. Foto: Ulf Irheden.

Reymonts beskrivning av Piotrkowskagatan, Łódż paradgata, är giltig än i dag. Ingen rivningsvåg har förändrat denna halvmilslånga avenys sekelskifteskaraktär. Alla stilarter – och lite till – finns representerade. Trots vissa fasaders storslagenhet så är denna ”sockerbagararkitektur” ändå i mångt och mycket bara kulisser. Inredningen i dessa palats har ofta varit relativt enkel och inte motsvarat den exteriöra elegansen.

Piotrkowskagatan blev borgerskapets gata och stadens ekonomiska centrum. Här låg banker och kontor, börshus och teatrar, hotell och restauranger.

Hur detta välbeställda skikt levde kan man fortfarande få en aning om i Grand hotels restaurang. Lokalen är oförändrad sedan 1890-talet med sina doriska kolonner, krönta av små amorinfigurer. Här har spinneriägare firat utsvävande orgier i kaviar och champagne, här har börsens stigande eller sjunkande bomullspriser kunnat avläsas i servitörernas drickspengar. I dag är klientelet annorlunda, mest tyska ströturister eller nyrika polacker.

Utanför Grand rycker en kanske tioårig pojke i en smutsig T-tröja mig i armen. Han tigger en slant. Välstånd och misär sida vid sida är inget nytt för Lodz. Även vår guide i staden, Władysław Reymont, noterade detta. Reymont beskriver Piotrkowskagatans olika ansikten. I tvärgatorna till paradgatan levdes ett liv under knapphetens kalla stjärna.

Än i dag har Piotrkowskagatan många olika skepnader. Gummor sitter med lite småsaker – husgeråd, leksaker och liknande – utlagt till försäljning framför sig på trottoaren. Det står i bjärt kontrast till de nyinrättade eleganta butiker med västerländska märkesvaror som dykt upp längs gatan på senare år.

Trots flärden stinker det urin ur många portar. Sluddrande män med vodkaglansiga ögon trevar sig hemåt.

I de låga trähus Reymont beskriver (och som fortfarande delvis finns kvar) satt vävarna hemma och arbetade före den industriella revolutionen. När tysken Geyer, stadens förste bomullsmiljonär, grundade den första ångdrivna spinnerifabriken 1839 ändrades över en natt vävarskråets ställning. En ny tid hade inträtt och vävarnas protester mot den var förgäves. Stolta hantverkare blev i stället industriarbetare.

Łódż. Foto: Ulf Irheden.

Arbetarrörelsen växte sig stark i Łódż. Här ägde Polens första generalstrejk rum 1892. Både före och efter det årtalet var staden skådeplats för stora demonstrationer och strejker som ibland utmynnade i blodiga sammanstötningar med polis och militär. Men arbetarna fick det bättre, även om det gick långsamt. Bostäder och sociala förhållanden förbättrades och lönerna steg långsamt. Men inte heller kommunisterna stod särskilt högt i kurs i Łódż. Partichefen Gierek möttes vid ett besök här på 1970-talet av äggkastande textilarbeterskor.

Jag lämnar Łódż och går mot järnvägsstationen. Föga poetiskt heter den ”Fabryczna” – fabriken – och antyder vad staden levt av. Längs Piotrkowskagatans spårvagnsspår reflekteras den nedåtgående solens strålar. Gatans nedgångna skrytfasader får ett försonande drag av kvällssolens varma strålar, men samtidigt framträder sår och skavanker tydligt.

Barn leker på bakgårdarna, jag hör deras skrik och spring under tvättstrecken. Jag kolliderar nästan med en sliten man som plötsligt stannar till, böjer sig ned och tar upp en fimp. Han har gjort ett fynd, begrundar fimpen som inte är en vanlig stump utan har gott om kvarlämnad tobak.

Det har alltid funnits fattigt folk i Łódż, människor som levt i träldom och utan värdighet. Hur kommer det att bli i det nya, kapitalistiska Polen? Blir Łódż även nu ett förlovat land bara för ett fåtal?

ULF IRHEDEN
(september 1993)

Fotnot: Samtliga citat ur W. Reymonts ”Det förlovade landet”, Holmquists förlag, Stockholm 1924-25.