"Möten med Polen - en östeuroparesenär berättar"; föredrag hos Svensk-Polska Samfundet, Lund 20/10 2024

Text och bild: Per Nilson.

Gatukonst i Legnica, Polen.Gatukonst i Legnica, Polen.

 

Östeuropaintresset

Tack för inbjudan, det gladde mig när Lars Håkan hörde av sig och undrade om jag ville berätta något om Polen här i eftermiddag. Dessutom resulterade inbjudan i ytterligare en Polen-resa. Jag hade bestämt mig för att resa någonstans nu i höst men jag visste inte vart. Så kom jag på det: jag hade ju ett hörn kvar av Polen att avverka: det nordöstra. Nu väntade Suwałki jämte några andra städer i nordöst samt Łódź. Det blev en tolv dagar lång resa med tåg i september. Lite mer om den, liksom om andra resor, senare. 

Min berättelse i eftermiddag har jag rubricerat ”Möten med Polen - en östeuroparesenär berättar”. Varifrån kommer mitt intresse för Östeuropa? Svårt att säga. I alla fall började det rätt tidigt. Vad var det jag fann spännande? Ett annat politiskt system, slutenheten (visumplikt), de annorlunda språken. Kanske bidrog sportlovsmatinéerna i SVT till mitt intresse. Inte sällan var det östeuropeiska, inte minst tjeckoslovakiska filmer, som visades.

Jag tänkte att jag skulle inleda med några minnen av och tankar om Östeuropa och därefter vända blickarna mot Polen. 

Någon gång i början av 1980-talet köpte jag en rörradio på en loppmarknad. Jag gillade att trycka ner knapparna för kortvåg och mellanvåg och sedan ratta mig fram till olika länders utsändningar på svenska. Jag upptäckte den polska utlandsradion med anropet ”Radio Polonia” som jag dock till en början uppfattade som ”Radio Bologna”. Men snart förstod jag att det inte var en utsändning från Kopernikus gamla italienska studieort utan från den polska huvudstaden. Mellan anropen, ”Radio Polonia”, spelades någon takt ur Chopins Revolutionsetyden. ”Radio Berlin International” (RBI) - DDR:s utlandsprogram - Radio Tirana och Radio Moskva lyssnade jag också på. En gång i veckan - jag tror det var på lördagarna - hade man i RBI programpunkten ”I livets namn - aktioner för fred”. Alltid fanns det någon demonstration i något västeuropeiskt land som man kunde rapportera om - demonstrationer mot utplaceringen av amerikanska raketer i Västeuropa. Vad gäller Radio Tirana så spelades några takter av sången ”Hackan och geväret” på trumpet mellan utsändningarna på olika språk. Första programpunkt var ”Nyheter från Albanien och utlandet”. Det kunde handla om elektrifieringen av landet, där kraftverket Partiets ljus uträttade storverk. Efter nyheterna följde en rubrik. En gång i veckan löd den: ”Den marxist-leninistiska rörelsen i världen växer i både omfattning och styrka”. Sändningen avslutades med följande ord: ”Här är Radio Tirana. På återhörande!” Därefter spelades Internationalen. I jämförelse med detta var Deutschlandfunk i Köln - Västtysklands utlandsprogram - inte särskilt spännande.

Min första resa till länderna bakom järnridån gick till Stralsund, Östtyskland, 1982. Då var jag 16 år. Jag var med i en kyrklig ungdomsgrupp som besökte en liknande grupp i Stralsund. Det var oerhört spännande. Vi åkte på endagsvisum som vi löste på färjan. Tidigt på morgonen hade vi klarat av gränskontrollen och rullade in i landet. På radion sändes morgongymnastik och när den var slut förkunnade en röst: ”Sechs Uhr, Stimme der DDR, die Nachrichten. Der Aussenminister der Sowjetunion, Andrej Gromyko…”

Med åren har det blivit rätt många resor i Central- och Östeuropa. Vita fläckar på min Östeuropakarta är ännu Moldavien och Belarus.

Mitt Östeuropaintresse är intimt förknippat med mitt språkintresse. Sommaren 1986 köpte jag en lärobok i tjeckiska och började lära mig språket. Två terminer tjeckiska på Slaviska institutionen i Lund blev det också. Med tiden har jag lärt mig några andra östeuropeiska språk så pass bra att jag kan läsa enklare texter, gärna barnböcker, på dem. På polska har jag bland annat tagit mig igenom Przygody Filonka Bezogonka av Gösta Knutsson; originalets titel: Pelle Svanslös på äventyr.

Sedan början av 2000-talet har mitt Östeuropa-intresse fått en särskild inriktning: etniska minoriteter och folkspillror. Det började med att jag i ett tjeckiskt veckomagasin läste om den lilla tjeckiska minoriteten i den rumänska delen av det historiska landskapet Banatet. Därefter följde en rad resor i Östeuropa där jag uppsökte etniska minoriteter. Också här i kväll kommer detta intresse att skina igenom lite grann.

 

Möten med Polen - i Sverige

Jag nämnde ett radiominne från DDR men jag har också tidiga minnen av rapportering från Polen i svensk radio. I min barndom stod alltid radion på där hemma, och kanalen var P1. Från sommaren 1980 när jag var 14 år gammal minns jag rapporterna i radioprogrammet ”Kanalen” (sedermera ”Studio ett”) från Gdańsk. Jag har inga exakta minnen av vad som sades, men det handlade förstås om strejken på varvet, om Wałęsa, om kravet att få bilda en oberoende fackförening, om förhandlingarna med regimen och så slutligen grönt ljus för Solidaritet. Jag minns några röster: Sveriges Radios korrespondent Göran Skånsberg, men också Mika Larssons något mörka, bestämda röst. När händelserna i Polen togs upp i radio och teve medverkade inte sällan en i Sverige bosatt polack, Jakub Święcicki. Rösten är väl bevarad i mitt huvud.

Jag vet var jag befann mig den 13 december 1981: hos min syster på landet. Jag vet det eftersom jag förknippar nyheten om införandet av krigstillståndet i Polen väldigt starkt med hennes farstu. Trettiotre år senare, 2014, skulle jag i samma hus höra nyheten att Ryssland militärt angripit Krim. 

Ännu ett radiominne: i ett inslag om Polen i Sveriges Radio någon gång efter det att Jaruzelskis militärregim tagit makten spelades en kråkas kraxande upp. Fågeln hade fått en politisk innebörd - föga smickrande för den nya regimen. På polska heter fågeln wrona, vilket är mycket likt WRON som står för ”Militära rådet för nationens räddning”. 

På teve sändes ”Grannland Polen” - ett utmärkt folkbildande program med tyngdpunkt på samhälle och kultur. Senare dök också ”Grannland Estland” upp i tevetablån. 

Bilden av Polen i Sverige i början av 1980-talet var präglad av den usla ekonomiska situationen, den dåliga livsmedelsförsörjningen och de stora miljöproblemen. Om ett område i södra Polen, kring Katowice, där situationen var särskilt svår användes uttrycket ”Dödens triangel”. När Kieslowskis filmserie Dekalogen visades i svensk teve tittade jag gärna - en chans att lära känna polska vardagsmiljöer.   

Under rätt lång tid hade jag väl en något idealiserad syn på Polen i förhållande till andra öststater (med undantag för Ungern) vad gäller graden av frihet. Helt ute och cyklade var jag inte, för Polen och Ungern var något liberalare än övriga öststater. Polacker kunde faktiskt resa till väst och allt jag behövde för att få resa in i Polen var mitt pass; därefter kunde jag resa omkring som jag ville. Jämför det med Östtyskland där den som ville resa på egen hand måste boka alla hotellnätter på förhand för att därefter kunna ansöka om visum. Trots att jag kände till förtrycket under krigslagarna och trots att mordet på prästen Popiełuszko inte gått mig förbi så hade jag denna förenklade, idealiserade syn på Polen. Det jag glömde bort var att även den polska regimen satte hårt mot hårt när den kände sig hotad - även om den höll medborgaren i ett något längre koppel. Oroligheterna i några östersjöstäder 1970, där myndigheterna satte in dödligt våld mot demonstranter, är bara ett exempel på detta. En väckarklocka för mig var nog den polska filmen Lämna inget spår som jag sett både på bio och på SVT. Den handlar om en verklig händelse, nämligen polisens dödsmisshandel av en 19-åring i Warszawa 1983. Lika mardrömslik som misshandeln är maktens hänsynslöshet och utpressning mot den dödes kompis som också bevittnade misshandeln. 

Två saker återstår att berätta om under denna rubrik - ”Möten med Polen - i Sverige”. Jag har spelat kung Sigismund på en scen i Karlstad och jag har kokat bigos enligt konstens alla regler: en stunds kokning varje dag i tre dagar och däremellan förvaring på sval plats. När min polske kompis Jarek Malicki skickade mig receptet skrev han: ”Receptet du får av mig är mer eller mindre klassisk bigos, med en fin östlig, adlig nyans.” Det blev ett evigt kokande och rörande med en stabil slev för att det hela inte skulle brännas vid. Och lägenheten luktade enbart kokt kål. Men gott blev det, mina gäster var mycket nöjda med maten. Jarek Malicki hade noggrant poängterat att alla ingredienser måste kokas ihop till en enda gröt så att ingen enskild ingrediens skulle gå att känna igen. Bigos är ingen fröjd för ögat, men väl för gommen. Det är bara att lassa in och svälja - och snart sitter man där med en symfoni av smaker i munnen.  

Så var det min roll som Sigismund - kung över Sverige 1592-99 och över Polen 1587-1632. Det var en liten roll och jag stod på scenen bara en liten stund. Det hela gick av stapeln i Karlstad där jag studerade till lärare under 1990-talets förra hälft. Högskolan hade två körer - en kvinnlig och en manlig. Den senare hette Carlstads Manskörsbröder och jag var med i den. De båda körerna satte varje år upp ett spel med skådespeleri och körsång. Ett år hette spelet "Karls stad" och handlade om stadens grundare Karl IX. Kung blev han som bekant genom att störta Sigismund från den svenska tronen. Detta skedde genom ett inbördeskrig 1598-99. I spelet sammanfattades hela detta skeende i en scen där Sigismund sökte upp Karl i Sverige. Med den rätt hjärtliga hälsningen ”Karl, farbror”, gjorde jag, Sigismund, entré. Denna vänlighet gjorde inget intryck på den överrumplade Karl som mycket barskt kallade mig för ”Hund!” varpå jag utbrast: ”Ja, jag måste medge att jag är katt olik”. Och: ”Men än så länge, fortfarande är jag dock kung.” Jag kastades ut men dök upp igen en halv minut senare, eftersom jag behövde ett råd. ”Ferlåt, men hur ska jag ta mig tillbaka till Polen?” Återigen visades jag ut i kylan - för att aldrig mera återvända. Kung över Polen skulle jag förbli ända till 1632. 

 

Den stora skillnaden Polen-Sverige

Vi ska snart bege oss till Polen men innan dess skulle jag vilja säga några ord om den stora skillnaden mellan Sverige och Polen. Vilken är den? Listan över skillnader kan göras hur lång som helst: det svenska språkets vokalrikedom - polskans vokalfattigdom; Polen - katolskt, Sverige - protestantiskt. Ingen av dessa skillnader framkallar dock någon svindel - men det finns två skillnader som faktiskt gör det, nämligen: Sveriges långa fred efter 1814 jämfört med Polens våldsamma 1800- och 1900-tal, respektive graden av självbestämmande - att vara herrar i eget hus. Sverige har varit det sedan Gustav Vasa medan Polen var utplånat som stat 1795-1918 eller styrdes av främmande herrar (1939-1989).

Låt oss snabbt rekapitulera Polens 1800- och 1900-tal. Under 1800-talet gjorde polackerna i den ryska delen av Polen uppror mot den utländska överheten. Båda upproren var mycket blodiga och slogs ner. Ett stort antal polacker deporterades till Sibirien. Efter första världskriget förde det återuppståndna Polen krig mot det bolsjevikiska Ryssland för att återupprätta den östliga gräns Polen hade före de ryska annekteringarna på 1700-talet. Detta lyckades polackerna med. Gränsen kom att dras genom östra Litauen, Belarus och västra Ukraina. Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån medan Ryssland, i överenskommelse med Tyskland, anföll österifrån den 17 september. Man kan mycket väl tala om ”Polens fjärde delning”. I juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen; den östra delen av Polen, som i knappt två år lytt under Stalins tyranni, fick nu smaka på Hitlers version av samma ondska. Under den sovjetiska ockupationen av östra Polen (1939-1941) deporterades två miljoner polacker till avlägsna platser i Sovjetunionen, en del av dem till straffläger. Under den tyska ockupationen mördades i denna del av Polen två miljoner judar medan flera hundra tusen polacker slaktades eller tvångsförflyttades av den nationalistiska ukrainska terrororganisationen UPA. Vi ska inte heller glömma Katyn-massakern, där drygt 4 400 polska officerare mördades på order av Stalin.

Inget annat land förlorade så många människor i andra världskriget som Polen: 5-6 miljoner, bland dem över tre miljoner judar. I inget annat land var den materiella förstörelsen så stor. Inget annat land kämpade som polackerna vid alla fronter under andra världskriget, berättar Kjell Albin Abrahamson i sin utmärkta bok Polen - diamant i aska.

Två heroiska uppror under andra världskriget: det judiska i Warszawas getto och Hemma-arméns i Warszawa 1944. Som straff för det senare lade tyskarna Warszawa i ruiner. Efter kriget byggdes gamla stan upp igen - så som det såg ut före kriget. Ett minutiöst arbete och en stor bedrift.

Lägg därtill radikala gränsförändringar efter andra världskriget.

Efter andra världskriget var Polen en satellitstat till Sovjetunionen. Uppror 1956 i Poznań, med 75 döda. Även upproren i östersjöstäderna i december 1970 krävde dödsoffer.

Grönt ljus för Solidaritet 1980 - krigstillstånd 1981-83 - jordskredsseger för Solidaritet i de första delvis fria parlamentsvalen i juni 1989. En ny era, när polackerna var herrar i eget hus, hade börjat.

Inför ett sådant polskt 1900-tal - med alla ohyggliga katastrofer och våldsamma omvälvningar - blir svensken stum. Ojämnt falla ödets lotter. Vad har vi upplevt under 1900-talet av dylika ting? Skotten i Ådalen, och sedan …? Det finns säkert fler exempel men jag kan faktiskt inte komma på något.

 

Möten med Polen - utanför Sverige

Under en tågluffning 1991 besökte jag Polen för första gången. Nattåg Wien-Warszawa i en sittvagnskupé. Under ett uppehåll på en station i Tjeckien trängde högtalarutropen in i kupén. En polsk kille i min kupé sa att han tyckte att tjeckiska låter barnsligt. På den tiden tror jag inte att jag hade någon uppfattning i frågan. Men jag vet vad jag tycker nu. Tjeckiskan är väl rätt monoton till sin natur, och bortom kategorierna vackert-fult. Men polskan! Vad en vällagad bigos är för gommen kan det polska språket vara för örat - ren och skär njutning. Polskan kan låta oerhört elegant, intensivt, kultiverat, bildat. Polacken låter rent sydländsk när han eller hon går upp i falsett och utbrister i ett: Nie o to chodzi! När polskan är som vackrast för det tankarna till romanska språk - till franska, italienska, spanska. Konsonantanhopningarna klaras av med lekande lätthet och samsas med sinnliga nasaler. En del av hemligheten är väl att betoningen inte alltid ligger på första stavelsen som i tjeckiskan. Polskans potrzebujesz är mer spännande än tjeckiskans potřebuješ. Det svänger helt enkelt mer om polskan. Ett utmärkt sätt att njuta av polskans språkljud är att lyssna på Marek Grechuta, den fantastiske låtskrivaren och sångaren. 

---

De vackraste polska språkljuden?

I sången "Ocalić od zapomnienia" (Marek Grechuta) njuter jag av orden iść eller Wspólnych zmartwień, wspólnych dążeń.

--- 

År 2000 lärde jag känna den tidigare nämnde Jarek Malicki. Vi blev bekanta med varandra i Prag på en träff som arrangerades av det tjeckiska författarförbundet för personer som studerat tjeckiska. Jarek är lärare i tjeckiska vid universitetet i Wrocław och har doktorerat på en avhandling om schlesiska ortnamn i tjeckiskan. Jag har gjort en del resor till Wrocław och den lilla staden i närheten där Jarek bor. Genom Jarek har jag också lärt känna Pawel Jaworski, historiker vid Wrocławs universitet med svensk-polska förbindelser som specialitet. En del av det han skrivit finns i svensk översättning. Två korta nedslag i Nedre Schlesien. Först keramiskt gods av märket Bolesławiec från staden med samma namn (tidigare tyska Bunzlau). Här en bild på keramikvaror från Bolesławiec som tillhör mig:

Och gods som finns inom familjen:

Mitt andra nedslag i Nedre Schlesien blir Görlitz/Zgorzelec vars östra del är belägen i Polen. I Zgorzelec såg jag en minnestavla som på grekiska och polska berättade att mellan åren 1949 och 1950 kom 14 500 grekiska flyktingar till Polen. De tillhörde den förlorande kommunistiska sidan i det grekiska inbördeskriget efter andra världskriget. Grekerna i Zgorzelec blev en del av staden och bidrog till dess utveckling. Bakom tavlan står Föreningen för greker i Polen, avdelningen i Zgorzelec. På annat håll i staden såg jag en stor affisch som gjorde reklam för en internationell grekisk sångfestival som ägde rum i Zgorzelec. Vad skulle passa bättre nu än sången ”Kwiat/ Λουλούδι” (Blomman), med sång av Grzegorz Turnau (polska) och Giorgos Dalaras (grekiska)?

År 2007 gjorde Jarek och jag en resa till västra Ukraina/östra Galizien. I en by utanför Lwów letade Jarek rätt på en släkting, Nadja. Efternamnet var omisskännligt polskt: MISZCZYSZYN. Nadjas ukrainska farmor hade gift sig med en bror till Jareks mormor som valde att stanna kvar efter andra världskriget när den polska gränsen flyttades västerut och många polacker fann ett nytt hem i Schlesien. Under andra världskriget förlorade Jareks mormor sina föräldrar och två syskon i ett attentat av UPA, den nationalistiska ukrainska terrororganisationen. Endast mormodern och en syster klarade sig. Mormodern befann sig i Lwów och systern lyckades gömma sig.

Under resan uttryckte Jarek någon gång att han inte alls litade på Putin. Och han skulle få rätt. 17 år senare, i början av september 2024, rapporterade media att en rysk raket (eller vad nu vapnet heter) som avfyrats mot Lviv skördat sju offer, däribland en mor och hennes tre döttrar.

Mer om denna resa, som också innefattar möten med den polska minoriteten i norra Rumänien, kan du läsa i boken Det började i Stralsund.

Även i Litauen har jag uppsökt medlemmar av den polska minoriteten, organiserade i Förbundet för polacker i Litauen. Det skedde under en rundresa i Litauen 2014. Jag besökte Polska huset med bland annat restaurang och bokhandel. Den senare var dock stängd. Jag ville undersöka om det fanns något arrangemang jag kunde deltaga i. Jag kunde ha gått uppför trappan till andra våningen för att se om där fanns någon jag kunde prata med, men modet svek mig. Jag nöjde mig med ett besök i restaurangen, Pan Tadeusz, och tog ett nummer av de litauiska polackernas tidning, "Nasza Gazeta".

År 2011 utgjorde polackerna drygt sex procent av landets befolkning. Det finns orter där polackerna är i majoritet. Även om polackerna ibland ger uttryck för missnöje med litauernas minoritetspolitik så kan de - det är min uppfattning - utan större problem leva som just polacker. I mars 2024 protesterade polacker på gatorna i Vilnius mot förslag från utbildningsdepartementet om en ökning av de litauiska språklektionerna i de nationella minoritetsskolorna liksom av användningen av det litauiska språket. Under 2000-talet har antalet elever som väljer polsk skola minskat. 

I Putins lydstat Belarus är situationen för den polska minoriteten verkligen svår. 2021 införde Lukasjenko en ny helgdag, ”Den nationella enhetens dag”. Helgdagen infaller den 17 september och har en cynisk antipolsk innebörd. Det var den 17 september 1939 som Stalin - i överenskommelse med Hitler - invaderade östra Polen. Stalins invasion innebar att den polska gränsen som gick rakt genom Belarus och delade upp landet i en västlig polsk del och en östlig belarusisk del upphörde att gälla - därav uttrycket ”den nationella enhetens dag”.

Den tyska utrikeskanalen Deutsche Welle rapporterade 2021 om den polska minoriteten i Belarus, en grupp som befinner sig under växande tryck. Ledande medlemmar av minoriteten har arresterats, polska utbildningsinstitutioner i landet har stängts. Minoriteten omfattar 300 000 personer. Dess organisation, Förbundet för polacker i Belarus, är utsatt för hårt tryck från myndigheterna. Tonen mot Polen är hård i den statskontrollerade teven.

Jag avslutar med några bilder från min Polenresa förra månaden (se Artikeln "Nordöstra Polen och Łódź - en höstresa" här på Kultur i öst, under "Tema Polen").

Allra sist en musikalisk kärleksförklaring till den polska huvudstaden som jag har lärt känna lite grann under två besök: 1991 och 1994. Åtminstone några takter av sången. Tack för uppmärksamheten!

Avslutning: ”Piosenka o mojej Warszawie” (Mina favoritversioner: Albert Harris' respektive Czesław Niemens)