Jan Neruda (1834-91): tjeckisk författare och journalist. Bland hans mest kända verk är Povídky malostranské (1878; ”Berättelser från Lillsidan”) där han med ironi och humor beskriver den småborgerliga stadsdelen Malá Strana (Lillsidan) i Prag.

Nedanstående text är översatt av Eva Strömberg Krantz.

- -

 Jan Neruda:

Hon blev tiggarens ruin

Det är en sorglig händelse jag tänker skriva om, men som en festlig initial ser jag framför mig herr Vojtišeks ansikte. Ett ansikte skinande av hälsa och lika rödglänsande som en söndagsstek som östs med färskt smör. Och så här fram mot lördagen - herr Vojtišek rakade sig bara på söndagar - när hans vita skägg växt ut ordentligt igen över den runda hakan och glänste som tjock grädde tyckte jag att han var ännu snyggare. Hans hår tyckte jag också om. Han hade inte mycket, det började vid tinningarna nedanför den runda flinten och hade redan blivit grått, var inte silverglänsande längre utan gick lätt i gult, men det var som silke och fladdrade så mjukt kring huvudet. Herr Vojtišek höll nämligen alltid mössan i handen och satte på den bara när han måste passera en särskilt solstekt plats. Jag var på det hela taget väldigt förtjust i herr Vojtišek, hans blå ögon strålade så ärligt, hela hans ansikte var som ett runt ärligt öga.

Herr Vojtišek var tiggare. Vad han hade varit dessförinnan vet jag inte. Men tiggare måste han ha varit länge om man gick efter hur känd han var i Malá Strana, och att döma av hans hälsa kunde han fortsätta med det ett bra tag till, han verkade frisk som en nötkärna. Hur gammal han var vid den här tiden vet jag på ett ungefär. En gång såg jag honom då han hade stultat uppför Svatojanskýbacken mot Ostruhovágatan och steg fram till konstapel Šimr som stod bekvämt lutad mot ett räcke och solade sig. Herr Šimr, det var den där tjocke polisen. Så tjock att hans grå uniformsjacka hela tiden höll på att spricka och hans huvud bakifrån såg ut som ett par korvar som svettades flott - förlåt uttrycket. Den glänsande hjälmen nickade på hans huvud var gång han rörde sig, och när han satte efter en lärling som utan att skämmas och mot alla förordningar gick över gatan med en tänd pipa i munnen måste han kvickt ta hjälmen i näven. Då skrattade vi ungar och dansade på ett ben, men så fort han kastade ett öga på oss låtsades vi genast om ingenting. Herr Šimr var tysk från Sluknov. Om han ännu lever - jag hoppas vid Gud att han gör det - kan jag slå vad om att han fortfarande pratar precis lika dålig tjeckiska som på den tiden. ”Nåja”, brukade han säga, ”ni förstår jag har lärt mig det på ett år.”

Vid det här tillfället stack herr Vojtišek sin blå mössa under vänster arm och grävde med höger hand i fickan på sin långa grå rock. Samtidigt hälsade han den uttråkade herr Šimr med orden ”Guds fred!” och herr Šimr gjorde honnör. Med ett lyckligt leende fiskade sedan herr Vojtišek upp sin enkla snusdosa av björknäver, drog upp locket med läderstroppen och bjöd herr Šimr. Herr Šimr tog en pris och sa: ”I är väl redan rätt så till åren kommen. Hur gammal är I?”

”Jo”, log herr Vojtišek, ”det blir minsann snart åtti år sen far min för sitt höga nöjes skull lät mig se dagens ljus.”

Den uppmärksamme läsaren förvånar sig säkert över att tiggaren herr Vojtišek fick lov att prata så familjärt med konstapeln och att denne inte ens tilltalade honom med ni, som han förvisso skulle ha gjort om det gällt en lantbo eller någon annan honom underordnad person. Då får man lov att betänka vad det på den tiden innebar att vara polis! En polis var inte vilket nummer som helst från ett till sexhundra, det var herr Novák, herr Šimr, herr Kedlický och herr Weisse som varje dag turades om att patrullera på vår gata. Det var den unge herr Novák från Slabce, som helst fattade posto utanför hökerierna, för plommonbrännvinets skull; det var den tjocke herr Šimr från Sluknov, vidare herr Kedlický från Vyšehrad, surmulen men godhjärtad; och till sist herr Weisse från Rožmitál, storväxt, med ovanligt långa gula tänder. Om var och en av dem kände man till varifrån han kom, hur länge han tjänstgjort i armén och hur många barn han hade. Vi ungar i kvarteret hängde efter dem alla; de kände alla, män och kvinnor, och kunde alltid tala om för mödrarna vart deras barn hade tagit vägen. Och när herr Weisse år 1844 dog till följd av en eldsvåda som brutit ut i Renthauz gick hela Ostruhovágatan på hans begravning.

Men herr Vojtišek var heller ingen vanlig tiggare. Han såg inte så strängt på sitt eget yttre som tiggare, verkade rätt ren, åtminstone i början av veckan; halsduken var alltid ordentligt knuten, på rocken satt det visserligen här och där en lapp, men det var inte en fastnitad plåtbit eller en lapp av alltför brokigt tyg. Under veckans lopp tiggde han sig igenom hela Malá Strana. Överallt tog man emot honom, och så snart en husmor hörde hans milda röst därute kom hon och gav honom utan krus sin trehellerslant. Tre heller, en halv kreuzer, var rätt mycket på den tiden. Han tiggde från morgonen fram till middag, sedan gick han till halvtolvmässan i Nikolauskyrkan. Här vid kyrkan tiggde han aldrig, och tiggerskorna som hukade sig här låtsades han inte ens lägga märke till. Och sedan gick han någonstans och åt, han visste var man i tur och ordning lämnade en full skål åt honom efter middagen. Det låg något fritt och rofyllt i allt hans görande och låtande, något i stil med det som inspirerade poeten Storm till hans rörande komiska sentens: ”Ach, könnt’ ich betteln geh’n über die braune Haid’!”

Bara krogvärden i vårt hus, herr Herzl, gav honom aldrig någon slant. Herr Herzl var en rätt lång karl, lite gnidig, men någorlunda dräglig. I stället för att ge pengar brukade han slå upp lite tobak åt honom från sin pung. Sedan - det var alltid på lördagen - pratade de med varandra på samma sätt.

”Ack, ack, herr Vojtišek, det är dåliga tider.”

”Det är det allt, och inte blir de bättre förrän slottslejonet sätter sig i gungan på Vyšehrad.”

Han menade lejonet på Sankt Vitustornet. Jag får erkänna att herr Vojtišeks försäkran satte myror i huvudet på mig. Jag kunde naturligtvis inte rimligen och som den förståndige unge man jag var - jag var vid det laget åtta år gammal - för ett ögonblick betvivla att nämnda lejon, precis som jag vid kyrkfesterna, kunde gå över Stenbron ända till Vyšehrad och där också sätta sig i den kända slänggungan. Men hur det skulle komma bättre tider av det, det begrep jag inte.

Det var en strålande vacker junidag. Herr Vojtišek kom ut från Nikolauskyrkan, satte mössan på huvudet som skydd mot den stekande solen och gick långsamt över den nuvarande Stefansplatsen. Vid skulpturgruppen Treenigheten stannade han och slog sig ner på trappan. Fontänen bakom honom plaskade ljudligt, solen värmde och det var så ljuvligt! Tydligen åt han i dag middag någonstans där man satte sig till bords först efter klockan tolv.

Han hade knappt satt sig ner förrän en av tiggerskorna reste sig från porten till Nikolauskyrkan och gick i samma riktning. Hon gick under benämningen ”miljonärskan”. Andra tiggerskor brukade lova att Herren Gud skulle återgälda allmosan de fått hundratusenfalt, men hon gick direkt på ”miljontals gånger”; därför var hon också den enda som fick allmosor av kamrerskan Hermannová, hon som brukade springa på alla auktioner i Prag. Miljonärskan gick normalt när hon så ville och haltade när hon ville det. Nu gick hon normalt och rakt fram till herr Vojtišek vid skulpturen. Linnekjolen flaxade kring hennes torra knotor nästan utan att frasa, den blå sjaletten som var ordentligt nerdragen i pannan nickade upp och ner. Jag tyckte alltid att hennes ansikte var fruktansvärt motbjudande. Inget annat än rynkor fina som små, små nudlar, som löpte samman mot den vassa näsan och munnen. Hennes ögon var gulgröna som på en katt.

Hon gick tätt inpå herr Vojtišek. ”Lovad vare Herren Jesus Kristus”, sa hon och trutade med munnen.

Herr Vojtišek nickade till tecken på att han instämde.

Miljonärskan slog sig ner vid andra änden av trappan och nös. ”Brr!” anmärkte hon, ”jag tycker inte om solen, när den skiner på mig får jag nysa.”

Herr Vojtišek sa ingenting.

Miljonärskan drog sjaletten bakåt och hela ansiktet blev synligt. Hon plirade som en katt i solen, än var ögonen slutna, än glimmade de som två gröna punkter nedanför pannan. Munnen glappade hela tiden; när den var öppen kunde man framtill se en enda, alldeles svart tand i överkäken.

”Herr Vojtišek”, började hon igen. ”Herr Vojtišek, jag brukar alltid säga, om ni bara ville!”

Herr Vojtišek teg. Han vände bara ansiktet mot henne och tittade på hennes mun.

”Jag brukar alltid säga: ja, om herr Vojtišek ville kunde han tala om för oss var de godhjärtade människorna finns.”

Herr Vojtišek sa ingenting.

”Varför tittar ni så ihärdigt på mig?” frågade miljonärskan efter en stund. ”Vad är det för konstigt med mig?”

”Den där tanden! Jag funderar på varför ni bara har den!”

”Ack, den tanden!” suckade hon och lade sedan till: ”Ni förstår att när man mister en tand så betyder det att man mister en god vän. De vilar alla i graven, alla som gynnade mig och ville mig uppriktigt väl - alla. En enda är ännu kvar - men honom vet jag inget om - vet inte var min gode vän finns som Gud i sin nåd ännu har i beredskap åt mig på livets stig. Ack, Gud, jag är så förfärligt övergiven!”

Herr Vojtišek tittade rakt framför sig och teg.

Något som liknade ett leende, något av glädje for över tiggerskans ansikte, men det såg fult ut. Hon spetsade munnen, hela ansiktet drogs på något sätt samman mot läpparna som mot ett skaft.

”Herr Vojtišek!”

”Herr Vojtišek, vi två kan ännu bli lyckliga… För ett tag sen drömde jag jämt om er, jag tror att det är Guds vilja… Ni är så ensam, herr Vojtišek, ingen tar hand om er… Ni är omtyckt överallt, ni känner så många godhjärtade människor… Hör på, jag kunde flytta in hos er. Jag har ett litet dunbolster…”

Herr Vojtišek hade under tiden långsamt rest sig upp. Nu stod han upprätt och rättade med höger hand till läderskärmen på sin mössa. ”Hellre tog jag gift!” utbrast han till sist, vände sig om och gick utan att säga adjö.

Han gick långsamt upp mot Ostruhovágatan. Två gröna klot glimmade bakom honom tills han försvann om hörnet.

Sedan drog miljonärskan ner sjaletten ända till hakan och satt länge orörlig. Kanske hade hon somnat.

Konstiga rykten började plötsligt spridas i Malá Strana. Och den som nåddes av dem kliade sig bakom örat. ”Herr Vojtišek”, ljöd det ofta förvirrat och efter en stund hörde man det igen: ”Herr Vojtišek!”

Jag fick snart reda på alltihop. Herr Vojtišek var visst ingen fattiglapp, påstods det. Herr Vojtišek ägde två stycken hus på andra sidan Moldau, på Františekkajen. Det var inte ens sant att han bodde nedanför Borgen någonstans på Bruska.

Han hade gjort de goda grannarna i Malá Strana till åtlöje! Och så länge sen!

Indignationen växte. Karlarna blev arga, de kände sig förolämpade, skämdes för att de varit så godtrogna.

”Den lymmeln!” sa en.

”Det är sant”, resonerade en annan. ”Har någon sett honom tigga en söndag? Då har han naturligtvis suttit hemma, i sina palats, och ätit stek.”

Fruntimren tvivlade fortfarande. Herr Vojtišeks godmodiga ansikte verkade alltför uppriktigt.

Men ryktet fick ett tillägg. Han hade två döttrar, hette det, och de spelade fina fröknar. Den ena hade en löjtnant och den andra tänkte gå in vid teatern. De bar alltid handskar och åkte i vagn till Stromovkaparken.

Det fick också fruntimren att bestämma sig.

Herr Vojtišeks öde hade förändrats inom loppet av två gånger tjugofyra timmar så att säga. Överallt visade de bort honom från dörren med orden ”det är dåliga tider”. Överallt där han brukade få middag fick han höra att ”i dag blev det inget över” eller: ”Vi är fattiga, vi hade bara ärter, det är inget för er.” Gatpojkarna skuttade runt omkring honom och ropade: ”Husägarn! Husägarn!”

En lördag var jag utanför huset och såg herr Vojtišek närma sig. Herr Herzl stod som vanligt mittför huset i sitt vita förkläde, lutad mot dörrfodret av sten. Ofrivilligt sprang jag gripen av en oförklarlig skräck in i huset och gömde mig bakom den tjocka porten. I springan vid gångjärnen såg jag tydligt hur herr Vojtišek närmade sig.

Mössan skakade i hans hand. Han kom inte som annars med ett ljust leende. Han höll huvudet sänkt, det gulaktiga håret var rufsigt. ”Lovad vare Herren Jesus Kristus”, hälsade han med sin vanliga röst. Samtidigt rätade han upp huvudet. Hans ansikte var blekt, ögonen svullna som av sömndruckenhet.

”Det var fint att ni kom”, sa herr Herzl. ”Herr Vojtišek, låna mig tjugotusen. Ni behöver inte vara rädd att ni ska förlora dem, ni får bra ränta. Då kan jag köpa huset här bredvid Svanen…”

Han talade inte till slut.

Hos herr Vojtišek svämmade tårarna plötsligt över. ”Jag har ju… jag har ju…” snyftade han, ”jag har ju hela mitt liv varit så ärlig!”

Han stultade över gatan och sjönk samman vid muren i kröken mot Borgen. Han lade huvudet mot knäna och snyftade högljutt.

Jag rusade in i rummet till föräldrarna, darrande i hela kroppen. Mamma stod vid fönstret och tittade mot andra sidan gatan. Hon frågade: ”Vad sade herr Herzl till honom?”

Jag tittade intensivt på herr Vojtišek genom fönstret. Mamma höll just på att koka kaffe, men hela tiden gick hon också fram till fönstret, tittade ut och skakade på huvudet.

Plötsligt såg hon att herr Vojtišek långsamt reste sig upp. Raskt skar hon en skiva bröd, lade den ovanpå en kopp kaffe och skyndade ut. Hon ropade och gjorde tecken från tröskeln, men herr Vojtišek varken hörde eller såg. Hon gick ända fram till honom och räckte honom koppen. Herr Vojtišek tittade stumt på henne. ”Gud välsigne er” viskade han till sist och lade sedan till: ”Men nu kan jag inte få ner något.”

Herr Vojtišek tiggde inte mer i Malá Strana. På andra sidan Moldau kunde han naturligtvis heller inte gå från hus till hus, folk kände honom inte där och inte poliserna heller. Han slog sig ner på Korsriddarplatsen vid Klementinums pelargång, precis mittemot vaktkuren vid bron. Där brukade jag se honom var ledig torsdagseftermiddag då vi begav oss till Gamla staden för att titta på bokhandlarnas skyltfönster vid Ringen. Mössan låg framför honom med ovansidan mot marken, huvudet hängde hela tiden mot bröstet, i händerna höll han rosenkransen, han lade inte märke till någon. Flinten, ansiktet, händerna var inte längre rödglänsande som för en kort tid sedan, den gulnade hyn hade skrynklats samman till fjälliga rynkor. Ska jag säga det eller inte?... Men varför skulle jag inte tala om att jag inte vågade gå rakt fram till honom, att jag alltid slank bakom en pelare för att bakifrån kunna slänga mit torsdagskapital, en groschen, i hans mössa och sedan kvickt springa min väg.

Sedan mötte jag honom bara en gång på bron; en polis ledde honom över till Malá Strana. Och sedan såg jag aldrig mer till honom.

Det var en iskall februarimorgon. Därute var det ännu halvmörkt, tjock rimfrost täckte fönstret där det orangefärgade skenet från kaminen mittemot reflekterades. Utanför huset rasslade en kärra och hundarna skällde.

”Spring ner efter två halvstop mjölk åt mig”, kommenderade mamma. ”Men svep om halsen.”

Därute stod mjölkgumman på kärran och bakom kärran stod konstapel Kedlický. En talgljusstump brann stilla i den fyrkantiga glasljuslyktan.

”Vad säger ni - herr Vojtišek?” sade mjölkgumman och upphörde att röra med sleven. Mjölkgummorna var visserligen officiellt förbjudna att använda träslev till gräddhanteringen, men herr Kedlický var en godhjärtad man, det har jag redan sagt.

”Ja”, svarade han, ”vi hittade honom efter midnatt på Újezd invid artillerikasernerna. Han var fullständigt stelfrusen och vi tog honom till karmeliternas bårhus. Han hade bara en trasig rock och ett par byxor, inte ens en skjorta hade han.”