I år utkommer inte perenn med någon ny titel. Dock ger jag de svenska läsarna möjlighet att lära känna den oförliknelige tjeckiske författaren Karel Čapek lite bättre. På förlagets hemsida kan den som vill läsa tre nyligen översatta Čapek-texter (översättare Karin Mossdal). Som framgår av bifogad artikel ur Svensk uppslagsbok var Čapek både prosaist och dramatiker, men han gjorde också en mycket viktig insats inom poesin: han översatte franska poeter som Apollinaire, Vildrac, Fort, Birot och Jammes. Översättningarna gavs ut i form av en antologi, ”Den nya tidens franska diktning”. Tjeckiska poeter har talat om den stora betydelse som detta verk haft för dem.

Čapek var med och grundade den tjeckiska penklubben 1925. Han kom i kontakt med många stora diktare: Thomas Mann, Gerhart Hauptmann, H.G. Wells, André Maurois, Georg Brandes, Luigi Pirandello, Rabindranath Tagore, Georges Duhamel, Romain Rolland, Jules Romains med flera. Tillsammans med några andra franska författare skrev Rolland och Romains i oktober 1938 till Svenska akademin och föreslog att Čapek skulle få nobelpriset: ”(…) att i tankefrihetens namn, den frihet som nu hotas i Spanien och Tjeckoslovakien, ge nobelpriset i litteratur till den store tjeckoslovakiske författaren Karel Čapek.” [… im Namen der Geistesfreiheit, die gegenwärtig in Spanien und in der Tschechoslowakei bedroht ist, (...) den Nobelpreis für Literatur dem Grossen tschechischen Schriftsteller Karel Čapek zu verleihen.] (Eckhard Thiele: Karel Čapek; s. 298)
Münchenöverenskommelsen innebar en fruktansvärd besvikelse för Čapek – de demokratiska västmakterna som han så starkt identifierat sig med och hoppats på gav efter för Hitler och lät honom ta Sudetlandet. Denna besvikelse kom också till uttryck i ett brev till sekreteraren i engelska penklubben, Ould. Čapek kommenterade där ett tal av Jules Romains, ett tal som gjort honom mycket upprörd. Čapek skriver: ”Om det som jag har läst är den verkliga ordalydelsen i talet, och om herr Jules Romains inte förmår att på lämpligt sätt korrigera den synnerligen deprimerande verkan som talet haft på våra författare och vår publik, så är det otänkbart för mig att i fortsättningen vara medlem av en internationell organisation vars ordförande har gått med på det som för oss innebär den djupaste förnedring och den värsta orätt. Min käre Ould, det handlar inte bara om ett stort stycke land som gått förlorat, utan också om ett stort stycke frihet, demokrati och andra moraliska värden.” [Wenn das, was ich gelesen habe, der genaue Wortlaut der Rede ist und wenn Herr Jules Romains ihre ungewöhnlich deprimierende Wirkung auf unsere Schriftsteller und unser Publikum nicht gehörig zu korrigieren vermag, so ist es für mich undenkbar, weiterhin Mitglied einer internationalen Organisation zu sein, deren Präsident das gebilligt hat, was für uns die schlimmste Erniedrigung und das schlimmste Unrecht bedeutet. Mein Lieber Ould, es geht nicht nur um ein großes Stück Land, das verloren ist, sondern auch um ein großes Stück Freiheit, Demokratie und viele andere sittliche Werte; Thiele, s. 310]

Från den stund nazisterna tog makten i Tyskland var Čapek inbegripen i en ordens och handlingens kamp mot de nya makthavarna i grannlandet. Den 10 oktober 1937 skrev Thomas Mann till honom: ” Käre och ärade herr Čapek! Privat och i förtroende vill jag vända mig till er i en angelägenhet som jag på senare tid flera gånger haft anledning att fundera över. Det handlar om de tyska emigranternas situation i Tjeckoslovakien och om de åtgärder rörande dem som regeringen i Prag förefaller ha beslutat, eller kan komma att besluta. (…) Jag skulle gärna vilja höra hur ni ser på problemet och om ni tror att det ännu är möjligt att påverka behöriga myndigheter i en mer försonlig riktning. Om någon skulle kunna utöva ett sådant inflytande, så är det med säkerhet ni.” [Lieber und verehrter Herr Čapek! Privat und vertraulich möchte ich mich in einer Sache an Sie wenden, die mir in letzter Zeit mehrfach nahegebracht worden ist. Es handelt sich um die Lage der deutschen Emigranten in der Tschechoslowakei und um die Maßnahmen, die, wie es scheint, von der Prager Regierung über sie beschlossen worden sind oder beschlossen zu werden drohen. (...) ich hörte gerne, wie Sie über das Problem denken und ob Sie meinen, daß vielleicht noch eine mildernde und begütigende Einflussnahme auf die entscheidenden Behörden möglich ist. Wenn irgend jemand, so könnten gewiß Sie einen solchen Einfluß nehmen; Thiele, s. 93]

Under hösten 1938 utsattes Čapek för angrepp från vissa högerkrafter i hemlandet. Čapek hade i sin gärning tagit stort ansvar för den första tjeckoslovakiska republiken (grundad 1918) och nu gjordes han medansvarig för dess besvärliga läge. Den reaktionära pressen utpekade honom som en fiende till folket. Redan 1934 skrev Čapek – i ett brev till författarkollegan Josef Knap – att den reaktionära pressen uppvisar ”en Hitlermentalitet”, och att ”det enda som saknas är bokbål” (Thiele, s. 279).

Dagen efter det att Münchenöverenskommelsen ingåtts var Erika Mann, dotter till Thomas Mann, på besök hos Čapek i hans sommarvilla i Strz. Hon försökte få honom att lämna landet. Čapeks svar blev: "Naturligtvis kan jag inte stanna här. Men skulle jag kunna skriva en bok som Hordubal i utlandet?” (Thiele, s. 309)

I mitten av december 1938 insjuknade Čapek i influensa. Han drabbades därefter av både njur- och lunginflammation. Han dog på juldagen. Någon gång under hösten det året hade han i ett telefonsamtal fällt orden: ”För mig har världen dött.” (Thiele, s. 317)

Den 15 mars 1939 marscherade tyskarna in i Prag. Samma kväll fick Čapeks änka, Olga Scheinpflugová, ta emot besök av Gestapo. Namnet Karel Čapek stod fortfarande på den svarta listan. Brodern Josef arresterades kort efter inmarschen. Han hölls fängslad i Bergen-Belsen under hela kriget och dog av fläcktyfus i april 1945.

”Med ovanlig klarsyn förutsåg Čapek de följder, som de under 1920-30-talen framväxande diktaturrörelserna skulle få för den västerländska kulturen.” (Svensk uppslagsbok) Att så verkligen är fallet visar de två tidningsartiklar som jag valt att göra kända för den svenska publiken, ”Vintern 34” och ”Varför jag inte är kommunist”. Den tredje texten, ”Hur trollkarlen hamnade i fängelse”, är hämtad ur ”Stora kattsagan” (en av sagorna i Devatero Pohádek; 'Nio sagor'). Den är mycket čapeksk.

Per Nilson