TJECKISKT: En presentation av Karel Čapek och några av hans verk
Innehåll:
Människan och tekniken
Romanen Salamanderkriget
Resan till Norden – om resenären Karel Čapek
Det poetiska vittnet och Den lyriske tjuven – om novellisten Karel Čapek
Romanen Första räddningspatrullen
Publicisten Karel Čapek
Allra först skulle jag, med god hjälp av Svensk uppslagsbok, vilja skriva några sammanfattande rader om Karel Čapek, hans liv och författarskap.
Karel Čapek föddes 1890. Studier i naturvetenskap och filosofi i Prag, Berlin och Paris. Tidigt började han arbeta inom pressen i Prag. Med tiden blev han en av Tjeckoslovakiens främsta kulturskribenter. Han var mångsidigt intresserad, kunskapsrik och spirituell. Tidigt började han skriva noveller och skådespel tillsammans med brodern Josef: i Sverige uppfördes år 1942 I vår herres hage (Ze života hmyzů). Karel vann internationell berömmelse med ett drama som han skrivit själv: samhällssatiren R.U.R. (1920) i vilket ordet ”robot” förekommer för första gången (robot är en avledning av det tjeckiska ordet robota, som betyder ”dagsverke”; Čapek visste inte vad han skulle kalla sina konstgjorda skapelser och brodern Josef föreslog "robot"). Robotarna gör uppror mot sina skapare – dramat är en protest mot det moderna kulturlivets mekanisering. I komedin Affären Makropulos (1922) handlar det om möjligheten att förlänga människans livslängd. Också i hans romaner spelar naturvetenskapliga spekulationer en viktig roll. I Krakatit (1924), som skildrar en sprängämnesuppfinnares liv, behandlar han moraliska frågor i human anda. Psykologiska romaner är trilogin som omfattar Hordubal (1933), Meteor (1934) och 'Ett vanligt liv' (1934; ej i svensk översättning). Hordubal har motiv från tjeckiskt bondeliv, i Meteor handlar det om olika människors reaktion inför en flygares död och i Ett vanligt liv är huvudpersonen en enkel tjänsteman. Det som binder samman trilogin är inte personerna som uppträder i den, utan författarens metod att skildra personer och öden ur olika synvinklar och därigenom visa på all sannings relativitet. Čapek hade ett stort intresse för politik. Han delade president Masaryks humanistiska demokratism och utgav de samtal han under årens lopp fört med honom, 'Samtal med T G Masaryk' (1928-35; ej i svensk översättning). Čapek förutsåg med ovanlig klarsyn vilka följder 1920-30-talens diktaturstater skulle få för den västerländska kulturen. I den satiriska romanen Salamanderkriget (1936) kritiserar han den rådande strävan att mekanisera och uniformera, att betona det praktiska, det tekniska och utilistiska. Romanen vänder sig mot de europeiska diktaturstaterna. Det gäller också dramerna Bilá nemoc (1937; uppfört i Sverige under titeln Lavinen) och Modern (1938; uppfört i Sverige 1943). Čapek hade stor betydelse för det tjeckoslovakiska teaterlivet. Han medarbetade vid Nationalteatern i Prag och hade också en egen teater, där han uppförde dramer av bland andra Ibsen, Strindberg och G. Hauptmann. År 1938, under intryck av de starka påtryckningar som Tyskland utövade mot landet, förbjöd den tjeckoslovakiska regimen uppförandet av Čapeks dramer. Slutligen intar kåserande böcker och barnböcker en viktig plats i Čapeks produktion. Bland de kåserande finner vi reseskildringar som ofta illustrerades av honom själv (Italien, 1923; England, 1924; Spanien, 1930; Holland, 1932; Skandinavien, 1936); vidare kan nämnas Ett år med min trädgård och 'Tingen omkring oss' (ej i svensk översättning). Två barnböcker är Dasjenka. En hundvalps levnad (1936) och 'Nio sagor' (ej i svensk översättning; kapitlet ”Hur trollkarlen hamnade i fängelse” i Stora kattsagan ur 'Nio sagor' har dock Bokförlaget perenn låtit översätta och den finns att läsa på förlagets hemsida).
Efter denna sammanfattning ska jag nu övergå till att skriva lite närmare om några av Čapeks verk.
Låt oss börja med dem som har temat människan och tekniken. De följer ett visst mönster: en upptäckt eller uppfinning ska göra världen bättre, men leder i stället till katastrof. Vi varnas för en alltför optimistisk tro på tekniken.Vi måste hejda oss i våra utvecklingsdrömmar och göra klart för oss om vi med tekniken inte överträder de lagar – naturvetenskapliga och moraliska – som livet på jorden är underkastat. Vi påminns om bristerna i den mänskliga naturen; om hur dessa brister, i kombination med utvecklingsdrömmarna, kan få ödesdigra konsekvenser.
I komedin Affären Makropulos har man upptäckt formeln för framställning av evigt liv. Blir nu människan lyckligare? Nej, hon blir oförmögen att känna äkta känslor och likgiltig: hon är inte längre människa. Leoš Janáček har komponerat en opera baserad på Čapeks text. Komedin har spelats i svensk radio (1934).
Romanen Krakatit publicerades först som följetong i tidningen Lidové Noviny. Uppfinnaren av sprängämnet krakatit vägrar att avslöja för rustningsindustrin hur han har gått tillväga vid tillverkningen av det. Trots att han blir hårt pressad, ger han inte efter. Det handlar om vetenskapsmannen och etiken. I baksidestexten till en tjeckisk utgåva av boken står att läsa: ”När Karel Čapek vid mitten av 20-talet skrev Krakatit, sin berömda fantastiska roman, skulle det dröja tjugo år innan den första atombomben exploderade. Ändå var det som om denne genialiske tjeckiske författare anade sig till denna ännu avlägsna etapp i atomfysikens utveckling, som om han förutspådde kärnenergins häpnadsväckande förmåga. På ett medryckande sätt skildrade han den skapande människans problem och hennes ansvar för den egna uppfinningen och dess följder i det humana samhället. Genom sitt tema är Čapeks bok fortfarande aktuell.”
Dramat 'Adam Skaparen' skrev bröderna Čapek tillsammans. Adam uppfinner en ”negationskanon”, som förstör hela jorden. Därefter skapar han en ny värld, men den blir sämre än den ursprungliga.
I romanen Gudsfabriken (1922) handlar det om en ny förbränningsmotor som är mycket effektiv, men också ställer till med problem: den avger farlig strålning. Den nutida läsaren associerar nog till kärnkraften, även om det var först 1942 som den första kärnkraftsreaktorn stod färdig. Romanens tid är förlagd till framtiden: romanen tar sin början på nyårsdagen 1943. G. H. Bondy är affärsman. När han på nyårsdagen slår upp tidningen, ser han en annons: en uppfinnare vill sälja en av sina uppfinningar. Han är nämligen rädd för den och berättar för Bondy hur det kommer sig. Uppfinningen är en förbränningsmotor som har två stora fördelar: den kräver ytterst lite bränsle och den förbränner bränslet till hundra procent. Denna förbränning är alltså mycket mer effektiv än den som åstadkoms med kolkraften. Problemet är att Gud, som finns i all materia, frigörs vid den totala förbränningen. Detta gör uppfinnaren tveksam till sin skapelse. De som kommer i närheten av förbränningsmotorn får en religiös kick – de blir andligt berusade. Men Bondy tvekar inte. Med uppfinningen ska han göra stora pengar. Han köper förbränningsmotorn och den blir en stor ekonomisk framgång över hela världen. Problemen låter dock inte vänta på sig. Ju fler förbränningsmotorer som säljs, desto fler andligt berusade människor, som ansluter sig till olika religioner. Folk slutar att arbeta och ägnar sig i stället åt att profetera, ta emot uppenbarelser och älska sin nästa. Den religiösa strålningen tar delvis över produktionen och producerar ett meningslöst överflöd (till exempel ett berg av skor som rimligtvis inte kan göra någon glad). Slutligen bryter ”Det största kriget” ut (1944-53); ett världskrig med 198 000 000 soldater, varav tretton överlever.
Romanen får räknas till science-fictiongenren. Samtidigt är den en burlesk satir. Vad satiriserar Čapek? Jag ska ge några exempel. G H Bondy är affärsman ut i fingerspetsarna. Det är först när hans medarbetare påverkas av strålningen som han drar öronen åt sig. Men bara lite grand. Inga förbränningsmotorer ska få säljas i Tjeckoslovakien, däremot ska omvärlden bombarderas med den. Vidare satiriseras de lärde. En docent vid Karlsuniversitetet i Prag försöker i en uppsats förklara det som försiggår. Han är mycket objektiv och går systematiskt tillväga. Efter 115 sidor har han hunnit så långt som till definitionen av ordet religion. Ett ord skiljer hans definition från föregångarens. När han tar en paus vid fönstret, drabbas även han av den gudomliga strålningen. Resten av uppsatsen blir en uppmaning att överge sig till Gud. Han skriver också att gudsriket inte kan uppstå i denna värld, inte utan stora offer.
Också politiken blir föremål för satir. Ledarna för de mäktigaste länderna träffas på ön Kilda i Atlanten för att försöka komma till rätta med den växande oron på jorden, men kivas mest om Guds nationalitet. De enda nyheterna som släpptes från mötet var att Tyskland tillerkändes intressesfärer i Kurdistan och att Japan fick några grekiska öar. Det berättas också om ett engelskt-japanskt krig som ställs in på grund av bristande intresse för det. Metoderna inom journalistiken får sig också en släng av sleven. En journalist skriver en ledare så som han har blivit tillsagd att skriva den, men får sedan bannor för att han inte haft vett att skriva tvärtom; en journalist måste ju kunna analysera situationen själv och förstå när det är dags att vända kappan.
Riktigt syrlig i sin ironi blir Čapek först när han skriver om ”Det största kriget”. Statistiker har sysselsatt sig med att på ett pedagogiskt sätt åskådliggöra det stora antalet döda. De har räknat ut hur många hundra järnvägsvagnar man skulle kunna fylla med sardinburkar innehållande ett pekfinger från varje soldat. ”Krönikören”, som skriver om detta, är rädd att man kan ha räknat fel på en eller annan vagn. Vidare menar han att man inom några decennier kommer att lyckas skapa ett ännu större krig, ”för även i detta avseende strävar mänskligheten ständigt vidare mot nya stordåd”. (s. 135)
I bokens sista kapitel träffas några före detta medlemmar av en religiös sammanslutning som höll till på ett mudderverk. De har varit synnerligen berusade. Det har gått flera år sedan sist och förbränningsmotorerna håller på att rensas bort. De äter tillsammans, men blir oense om hur kålen bör tillagas. En av dem säger: ”[…] det är likadant med surkål som med religion. Den ene kan inte förstå hur den andre kan ha en annan tro.” Han får medhåll från en annan: ”Var och en tror på sin egen överlägsne gud, men han tror inte på någon annan människa eller medger att hon kan tro på något gott. Människor borde först och främst tro på andra människor, sedan skulle allt bli bra.” (s. 155) ”Alla hyser den största välvilja mot mänskligheten i allmänhet, men inte mot enskilda människor. Vi kan döda dem, men vi vill rädda mänskligheten. […] Världen kommer att vara en förfärlig plats så länge människor inte tror på andra människor.” (s. 156) Efter att ha åhört detta, säger han som haft de mest rigida åsikterna om hur kålen bör tillagas: ”’Herr Bindler’, sade fader Jost tankfullt, ’jag undrar om ni skulle kunna göra litet mährisk surkål åt mig i morgon. Jag skulle vilja pröva den.’” (s. 156)
Romanen är en varning. Vi ska inte ta sådan teknik i bruk, vars konsekvenser vi inte kan överblicka.
I Salamanderkriget (1936) utgör en upptäckt upptakten till det som komma skall. En sjökapten upptäcker ett slags salamandrar och använder dem som pärlfångare. Salamandrarna är läraktiga och lär sig till och med att prata. Sjökaptenen tar kontakt med G. H. Bondy (affärsmannen i Gudsfabriken heter likadant) för att föreslå honom ett samarbete: salamandrarna ska transporteras med Bondys fartyg till nya vatten, där de kan fånga mer pärlor. När sjökaptenen dör, bestämmer sig Bondy för att börja odla salamandrar och sedan sälja dem som undervattensarbetare. Han talar på bolagsstämman: ”Jag skulle önska att våra tankar gällde miljarder salamandrar, miljoner och miljarder arbetskrafter, ändringar av jordytan, en ny skapelsehistoria och nya geologiska tidsåldrar.” (s. 123) Planerna sätts i verket och affärerna går bra. Med hjälp av salamandrarna bygger man nytt land i havet. Salamandrarna blir dock så många att de börjar spränga fastland; de behöver mer vatten. Slutligen håller jordens landmassor på att läggas under vatten.
I sista kapitlet samtalar ”författaren” med sig själv, med en inre röst. Denna säger att lösningen är att salamandrarna börjar kriga mot varandra: ”[…] alltid kan man hitta på några ideella eller politiska orsaker till att salamandrarna på den ena kusten måste skära halsen av salamandrarna på den andra. Salamandrarna är civiliserade som vi, gosse; de kommer inte att lida någon brist på politiska, nationalekonomiska, juridiska, kulturella eller andra argument.” (s. 295-96) Världen är nu uppdelad i två halvor, och förhållandet dem emellan präglas av antagonism. Den ena består av Amerika och Europa, den andra av Stilla havet och Indiska oceanen. I dessa halvor har diktatorer tagit makten. I den förra halvan regerar Chief Salamander, i den senare King Salamander. Om Chief Salamander berättas att han är människa och att han under världskriget varit fältväbel någonstans. I Eckhard Thieles biografi Karel Čapek omtalas att Čapek förargade sig över kritikernas mottagande av boken; de såg den inte sällan som en humoristisk roman, som ett nytt utslag av Čapeks gamla kamp mellan människor och robotar, medan författaren menade att han skrivit en högst aktuell bok om världsläget.
År 1936 hade den tyska propagandan hörts i några år. Salamanderkriget är ett angrepp mot nazismen och dess tal om ”Lebensraum”. Det berättas om den tyska salamandern, der Nordmolch. Enligt tyskarna är det den tyska miljön som gjort den till en ”särskild högre rastyp, obestridligt överlägsen alla andra salamandrar.” (s. 234) Den kallas även Översalamandern. Enligt tyskarna är Tyskland salamanderns vagga. ”Därför behöver Tyskland nya, längre stränder, behöver kolonier, behöver världshaven för att över hela världen en ny generation av rasrena, ursprungligen tyska salamandrar skall kunna utvecklas i tyska vatten.” (s. 235) Det berättas om hur Tyskland rustar, hur det bygger ubåtar för salamandrar. Den nazistiska ideologin blir också synlig i filosofen Meynerts resonemang. Han menar att endast ett homogent samhälle kan vara ett lyckligt samhälle. Människans misstag är, menar han, att hon underkuvar besegrade folk i stället för att utrota dem. Han tror också att salamandervärlden kommer att bli lyckligare än människornas: ”Ingen blir herre eller slav, ty alla tjänar endast Den Stora Salamanderenheten, som blir gud, härskare, arbetsgivare och andlig ledare.” (s. 245-46)
I Salamanderkriget blir bland annat vetenskapsmännen föremål för satir. En forskare har kommit fram till att salamandern dör om man amputerar dess huvud, eller om kroppen mellan halsen och bäckenbenet skärs upp. Om man däremot nöjer sig med att ta bort magen och två tredjedelar av levern överlever den.
I tidningarna förs en debatt om huruvida salamandern har en själ. Tillfrågad om vad han tror, svarar G. B. Shaw: ”De har absolut säkert inte någon själ. I detta hänseende överensstämmer de med människan.” (s. 167) Diskussioner förs om salamandrarnas relation till kyrkan. Katolska kyrkan kan gå med på en bön vissa dagar, medan de protestantiska kyrkorna låter trycka upp en vattentät bibel. Kort sagt: hela samhällsapparaten är inkopplad i salamanderfrågan. Men för salamandrarna förändras inget: de förblir lika exploaterade och ofria.
Salamanderkriget är uppdelad i tre böcker. I den andra finns en stor mängd noter, varav en är cirka tre sidor lång. Noterna handlar om statistik, om synen på salamandrarna, om hur man handskas med dem och så vidare. En not lyder: ”Jfr följande högintressanta urklipp, tyvärr på ett okänt språk och följaktligen omöjligt att översätta […].” (s. 142) Sedan följer några krumelurer på ett förmodligen påhittat språk. Ett inslag i romanens stilkonst är just illustrationer av olika slag, ett annat är den vetenskapliga autenticiteten. Bland annat upptar en professors mycket detaljerade utläggningar om salamanderns ursprung mer än tre sidor.
Resan till Norden – om resenären Karel Čapek
I Resan till Norden (1936) reser Čapek genom Danmark, Sverige och Norge. Naturiakttagelserna tar stor plats, men han skriver också om människor och bebyggelse. Han skriver dock inte om sig själv och han presenterar sig inte närmare för läsaren. Boken präglas av en omedelbarhet: författaren uppehåller sig kring det han ser och är med om. Det är tydligt när han reser genom Danmark. På ett kåserande sätt beskriver han det som han ser från tåget: de utspridda gårdarna, de många kreaturen och så vidare. På så sätt får man en känsla av att vara på resa. Läsaren får följa med på båtresan längs Norges kust, från Oslo till Hammerfest. Sedan bär det av ner genom Sverige. Čapek beskriver färgerna och ljuset i de norska fjordarna, växtligheten norr om polcirkeln, midnattssolen, klippformationer, moln, dimman och så vidare.
Čapek inleder med att berätta att Norden länge intresserat honom. Som barn fascinerades han av de nordiska upptäcktsresande och av deras fartyg Vega och Fram. Senare blev det den nordiska litteraturen som uppehöll hans intresse för vår del av Europa. Han nämner många av de nordiska författare han lärt känna under sina litteraturresor till Norden. Därefter slår han fast: ”Det är det märkvärdiga med stor litteratur: att den är det mest nationella en nation har och samtidigt talar den ett språk som är begripligt för alla och står dem förtroligt nära.” (s. 4)
Och nu reser han alltså till Norden på riktigt. Han skriver: ”Vad till exempel mig beträffar så åkte jag och tog mig en titt på fullblodsgermanerna; jag fick intrycket, att det var en förträfflig och modig ras, som sätter värde på frihet och fred, håller på sin personliga värdighet, inte tar emot order och alls inte behöver styras av någon.” (s. 5-6) Detta citat är ett av dem som vittnar om i vilken tid boken skrevs. Det visar också hur Čapek ser Norden som ett annat Europa – ett Europa han uppenbarligen behöver i denna hotfulla tid. När han på hemresan befinner sig på färjan mellan Sverige och Tyskland, är han på väg ”mot stranden av detta andra, detta större Europa”. (s. 260) Med på båtresan längs Norges kust finns en grupp tillhörande någon amerikansk kyrka eller samfund. De pladdrar, sjunger och praktiserar sin kärleksgärning mot nästan. De övriga passagerarna får inte en chans att känna lugn och ro. Efter att ha bytt båt funderar Čapek: ”Gudskelov har vi ingen kyrka eller någon annan gruppresa ombord på Håkon Adalstein; det är verkligen en hemtrevlig båt. På andra håll i världen må det se ut hur som helst, här har vi alla förblivit en handfull stolta individer utan ledare eller herde; det ser man också på oss; med oss människor kan man stå ut, bara så länge vi är individer.” (s. 130)
Så här sammanfattar Čapek hur han känt sig under sitt besök i Norden: ”Och kanske är det ingen detalj, när en vandrare i ett alldeles främmande land känner sig mera som herre och människa än någon annanstans i världen.” (s. 44) Han slits mellan den tröst Norden ger honom och den oro han känner för övriga Europa. På Nordkap funderar han: ”Om man närmade sig från norr, skulle man nog säga: Herre gud, vad är det för en stor och dyster ö? Ja, det är ett sådant egendomligt land, bekymrens land, Europa kallas det; det kunde ha varit ett paradis på jorden, men gud vet varför, på något sätt vill det inte gå i lås – därför ligger denna svarta klippa här som en varningsskylt.” (s. 195)
Till slut är det dags att lämna Norden. Under båtresan över Östersjön är det natt. ”Hur mycket mera hotfull och tragisk ter sig inte världen, när man betraktar den om natten! Ser du, det är inte längre den svenska skymningen, genomskinlig och grön och sval som vikarnas vatten, inte heller midnattssolens metafysiska yrsel; nu är det den alldeles vanliga tunga europeiska natten.” (s. 261) På färjan läser han i tidningen att det spanska inbördeskriget brutit ut: ”(Ja, här har vi det: att det just skulle behöva vara den spanska nationens hemska olycka! Herre gud, varför fattar man sådant tycke för alla de nationer, som man lärt känna!)” (s. 262)
Čapek nämner aldrig namnet på det europeiska orosmolnet, Tyskland. Men med på resan var också hustrun Olga Scheinpflugová. I 'Mitt liv med Karel Čapek' (ej på svenska) skriver hon om sådant som inträffade under resan, men som maken inte nämnde. Så råkade de utländska turisterna på båten i Norge i dispyt med varandra på grund av sina olika ideologier. Hon berättar också om hur förstämd Karel blev av de inte helt ringa nazistiska sympatierna i Sverige. Vi levererade utan vidare varor till Tyskland, från Kiruna exporterades järnmalm i stora mängder – malm som Tyskland använde vid sin vapentillverkning. Detta skrämde Čapek. Därom skriver Miloslava Slavíčková i sitt förord till Resan till Norden.
Boken är rikt illustrerad av författaren.
Det poetiska vittnet och Den lyriske tjuven – om novellisten Karel Čapek
Det var i den liberala Pragtidningen Lidové Noviny som Povídky z jedné kapsy och Povídky z druhé kapsy (Berättelser ur den ena fickan och Berättelser ur den andra fickan) först kom ut. Två enskilda noveller, en i vardera samlingen, har gett namn åt de svenska utgåvorna. Berättelserna är korta och kan kallas detektivnoveller. Det kan handla om hur lättlurade vi ibland är, om polismannens vånda – kanske löste han sitt första fall enbart genom slumpen? Det kan också handla om vår syn på brottslingar, om hur poeten lyckas lösa brottet när ingen annan kan, om det undermedvetnas roll, eller om den bedragne mannen. Några berättelser avslöjar svagheten och de mörka sidorna hos sådana som inte är brottslingar: polismän som slåss om äran att ha tagit fast en brottsling, en åklagare som är både självgod och trög, rättslösheten som en nyutsläppt fånge får erfara.
Några av berättelserna är skämtsamma, medan andra ställer livets stora frågor. ”Det poetiska vittnet” tillhör den förra kategorin. En poet blir vittne till hur en bilförare smiter efter att ha kört på en kvinna. Han säger att han inte lagt märke till bilnumret, men när han sedan läser en dikt för poliserna, en dikt som han skrev när han kom hem, står det klart att han på sätt och vis antecknat numret. Dikten innehåller orden svanhals, bröst, trumma och cymbal. Om man ritar dessa föremål, kan man med lite god vilja få fram 235 – bilnumret!
En allvarlig berättelse är ”Yttersta domen”. En mördare dödas i en skottlossning med polisen och hamnar inför den himmelska domstolen. Gud framträder som vittne. Han vet allt. Domarna är personer, som under sina jordeliv arbetat som domare. När domstolen drar sig tillbaka för förhandlingar får Gud och brottslingen en pratstund. Gud säger att han inte dömer; det gör bara domarna. På brottslingens fråga varför det är så svarar Gud: ”Därför att jag vet allt. Om domarna visste allt, absolut allt, skulle de inte kunna döma; de skulle bara förstå allting så att deras hjärtan brast av sorg. Hur skulle jag kunna sätta mig till doms över dig kanske? En domare känner bara till dina ogärningar; men jag känner till allt om dig. Allt, Kugler. Och därför kan jag inte döma dig.” Mördaren: ”Men varför dömer då… de där människorna… i himlen också?” Gud: ”Därför att människan tillhör människan. Jag är, som du ser, bara vittne; men straffet, ser du, straffet är det människorna som bestämmer – även i himlen. Tro mig, Kugler, det är bäst så; människorna förtjänar ingen annan rättvisa än den mänskliga.” (s. 170; Det poetiska vittnet) Mördaren döms till helvetet.
”Yttersta domen” påminner om berättelsen i vilken en vanlig lantpolis ibland tar lagen i egna händer och utmäter egna straff åt dem som åker fast. Han resonerar på följande sätt: ”Jag är bara en vanlig lantpolis, herrn, men en sak har jag lärt mig: jag vet inte om det finns någon allvetande och allsmäktig Gud; och om det finns någon, så inte hjälper det oss; men jag ska säga er att det måste finnas en Högsta Rättvisa. Det måste det finnas, herrn. Vi kan bara straffa; men det måste finnas någon som förlåter. Jag ska säga er att denna riktiga och högsta rättvisa är något lika förunderligt som kärleken.” (s. 215; Det poetiska vittnet)
Romanen 'Första räddningspatrullen'
Romanen Prima parta ('Första räddningspatrullen'; ej i svensk översättning) från 1937 är Čapeks sista avslutade roman. Romanen utspelar sig i ett gruvsamhälle, en miljö som Čapek kände från sin barndom i nordöstra Böhmen.
I romanen skildras en gruvolycka. Tre gruvarbetare begravs levande i slutet av en stollgång efter en olycka med gruvgas. De ger ifrån sig livstecken genom att knacka i berget. Några gruvarbetare anmäler att de på egen risk vill gå ner och försöka nå fram till de instängda. Manskapet, i vilket den unge Standa ingår, utsätter sig för livsfara. Standa, som av ekonomiska skäl fått lämna realskolan och börja arbeta i gruvan, ådrar sig en svår skada under räddningsinsatsen. Den romantiske ynglingen, som i hemlighet älskar hustrun till en arbetskamrat, utvecklas till en vuxen man och lämnar pojkdrömmarna bakom sig. För gruvbolaget arbetar också en svensk ingenjör, Hansen. Han har hustrun Helga med sig. Standa får besök av henne när han ligger på sjukhus. Hon berättar att hon tidigare arbetat som lärarinna i Vassijaure, där hon lärt barnen att läsa. Standa får också veta varför hon och maken Axel lämnat Sverige; delvis berodde det på att Axels föräldrar motsatte sig sonens giftermål med henne. Här är det fråga om lätt maskerat självbiografiskt stoff, för Čapeks föräldrar ville inte att sonen skulle gifte sig med Olga, kvinnan han sällskapade med, och den svenska namnformen av Olga är just Helga.
Gruvarbetaren Martínek lyser med sitt lugn och sin vänlighet upp den unge Standas tillvaro. En annan Martinek omtalas i 'Ett vanligt liv' (1934; ej i svensk översättning). Berättaren minns honom från sin barndom: ”Där finns också en annan arbetare, han kallas herr Martinek; han är stillsam och mager, han har lodräta mustascher och vackra, stora ögon; med honom får pojken inte leka, eftersom det sägs att han har lungsot. Pojken vet inte vad det är och han känner någonting i stil med tvekan eller rädsla när herr Martinek ser på honom med sina vänliga och vackra ögon.” (s. 25) I 'Första räddningspatrullen' berättas om ett besök på ölstugan som gruvarbetarna gör. Standa övermannas av trötthet: ”Martínek såg på Standa och blinkade kamratligt mot honom: Sov du bara!
När Standa vaknade, vilade hans panna på timmermannens [Martíneks] breda arm. Herr Hansen stödde sig med armbågen mot bordet kring vilket gänget satt och tittade, minsann, rakt in i munnen på Martínek; Martínek sjöng tyst, med blicken sänkt, och Andres, Pepek, Adam, alla sjöng bara pompompom, pompompom, som när någon ackompanjerar med strängaspel. Varför så tyst, tänkte Standa, men Martínek hejdade sig. ’Ligg du’, sade han till Standa, och Hans nickade, ligg kvar du bara. Det är väl lika bra det, tänkte Standa, och borrade in näsan i Martíneks grova ärm. Och återigen började det, pompompom, pompompom; och den unga, ljusa mansrösten stämde upp en sång om militärtjänsten.”
Författaren berättar själv om sin bok: ”Fastän jag råkar vara född i en trakt med schakt och stollgångar – i Svatonovice-bäckenet där vår far var läkare åt de anställda i gruvan – och fastän jag ända från det att jag var barn jämt hörde talas om gruvmätare, gruvfogdar och vad de nu i övrigt kallades, dessa herrar kring gruvan, så skulle jag inte kunna och skulle jag inte ta mig rätten att skriva en bok om gruvarbetarnas liv. Jag var ute efter något annat, något helt allmängiltigt: jag ville en gång skriva en bok om manlig tapperhet, om olika typer och om motiven bakom det som kallas hjältemod, om manlig solidaritet, kort sagt om vissa fysiska och moraliska värden, som vi räknar bland de allra värdefullaste så snart ett folk eller en nation är i behov av hela och sanna män. Det kunde vara en bok om soldater, men i själ och hjärta är jag alltför mycket pacifist för att det skulle passa mig; eller om besättningen på en båt, om männen i en farofylld expedition eller om någon annan situation där jag skulle kunna följa en handfull män vars kraft, mod och kamratskap ansträngs till det yttersta. Jag valde att berätta om ett räddningsmanskap under en gruvolycka redan av den anledningen att i gruvnäringen finns en så stor bit av vår tjeckiska värld; men jag tror också att barndomens fasa för Malé Svatoňovices stollgångar spelade en roll, liksom minnet av de tystlåtna, svarta gruvarbetarna som vände hemåt först på natten med läderförstärkta byxbakar och gruvlampor – som barn kunde jag aldrig förstå att någon vågade stiga ned i det där mörkret.
Det är alltså inte någon bok om gruvarbetarnas liv; hela handlingen utspelas under två eller tre dagar och begränsar sig till männen i den första räddningspatrullen; här finns inte plats för sociala problem eller en mer omfattande skildring av miljön i gruvsamhället. Det är en bok om några hyggliga och modiga män, som råkar vara gruvarbetare. Vänta er inget mer och inget annat av Första räddningspatrullen.”
I december 1938, året efter det att 'Första räddningspatrullen' kommit ut, insjuknade Čapek i influensa; han drabbades också av lunginflammation och fick problem med njurarna. Čapek blev allt svagare och dog juldagen 1938. Från det att Hitler kommit till makten i Tyskland hade Čapek varit inbegripen i en intensiv kamp mot nazismen. I sina tidningsartiklar och böcker angrep han de nya makthavarna i grannlandet. Men hans kamp inskränkte sig inte till det skrivna ordet. I sin bok Karel Čapek skriver Thiele: ”Hans vänskap med president T. G. Masaryk var känd, likaså hans relation till dennes efterträdare Edvard Beneš och andra. Men inte ens hans motståndare kunde peka på ett enda tillfälle då han skulle ha försökt att själv skaffa sig fördelar. Hela tiden var det offentliga angelägenheter som var det viktiga för honom, nödlidande eller människor i trångmål som han försökte hjälpa, bland andra flyktingar från Hitlertyskland.” (s. 95) I september 1938 ingicks Münchenöverenskommelsen. De demokratiska västmakterna som Čapek så starkt identifierat sig med svek Tjeckoslovakien; Čapeks besvikelse var enorm. Dessutom utsattes han för angrepp från en del av högerpressen liksom av vissa författare, till exempel Jaroslav Durych.
För att återknyta till 'Första räddningspatrullen', så var gruvarbetare från Kladno med vid Čapeks begravning på Vyšehradkyrkogården. Som en förberedelse inför skrivandet av 'Första räddningspatrullen' hade Čapek åkt till Kladno och där bekantat sig med gruvarbetarna och deras vardag. Vid begravningsceremonin talade olika prominenta personer innan det var dags för några avslutande ord. De stod den gamle gruvarbetaren Toncar för. Den andra januarisöndagen 1939 kom tusentals människor till kyrkogården för att vandra förbi Karel Čapeks grav.
Karel Čapek efterlämnade en oavslutad roman, Život a dílo skladatele Foltýna (Kompositören Foltýns liv och verk).
Karel Čapeks författargärning är intimt förknippad med tidningen Lidové Noviny. Så länge han verkade som redaktör vid denna tidning (från och med 1921) publicerades varje ny roman först som följetong där och gavs därefter ut i bokform. Čapek skrev också flera hundra kåserier som också de först publicerades i tidningen, till exempel 'Om tingen omkring oss' (ej i svensk översättning), Ett år med min trädgård och reseskildringarna. Karel Čapek var genuint intresserad av politik och samhällsfrågor. Han engagerade sig starkt för demokratin i den unga tjeckoslovakiska staten, men var också mycket intresserad av förhållandena utanför sitt lands gränser. Kultur i öst har låtit översätta och på sin hemsida publicera två centrala politiska texter av Karel Čapek: "Varför jag inte är kommunist" och "Vintern 34" (om situationen i Tyskland).
2003-09-03
Per Nilson
Källor:
Karel Čapek: Det poetiska vittnet (Pegas AB, 1989)
Karel Čapek: Gudsfabriken (Sam J. Lundwall Fakta & Fantasi AB, 1988)
Karel Čapek: Krakatit (Práce, 1989)
Karel Čapek: Obyčejný život [Ett vanligt liv] (Fr. Borový, 1939)
Karel Čapek: První parta [Första räddningspatrullen] (Edice Akcent-Blok, 1999)
Karel Čapek: Resan till norden (Bo Cavefors Bokförlag, 1976)
Karel Čapek: Salamanderkriget (En bok för alla, 1988)
Eckhard Thiele: Karel Čapek (Verlag PhilippReclam jun Leipzig, 1988)
