TJECKISKT: 'Mitt galna århundrade II' - andra delen av Ivan Klímas självbiografi
Omslagsfoto © Isolde Ohlbaum, 2010
Titel: Moje šílené století II (’Mitt galna århundrade II’)
Antal sidor: 369
Förlag och utgivningsår: Academia 2010 (Prag)
Inledning
Ivan Klima är en av de tjeckiska nutida författare som flitigast översatts till andra språk, däribland svenska. Klíma är prosaist och dramatiker men har även skrivit sakprosa, till exempel Mitt älskade Prag och en biografi över Karel Čapek (Velký věk chce mít též velké mordy; i engelsk översättning Karel Čapek. Life and Work). Utmärkande för Klímas författarskap är att han i hög grad behandlar egna erfarenheter. I självbiografins båda delar får vi många exempel på hur det självupplevda förvandlas till skönlitterärt stoff. För mig är Klíma en författare som på ett enkelt och fängslande sätt förmår berätta om relationer som går i kras, om passionen ur vars grepp huvudpersonen inte kan slita sig trots att han vet att saker och ting håller på att gå åt fanders, om otrohet, kontaktlöshet och främlingskap inför den egna familjen. En sådan roman är En kärlekssommar, den grep mig när jag läste den för många år sedan.
Syftet med denna artikel är att ge en utförlig sammanfattning av innehållet i ’Mitt galna århundrade II’. Boken är indelad i nio kapitel. De första åtta avslutas med en essä ("Drömmar och verklighet"; "Om motstånd utan våld"; "Emigration eller ett liv i ofrihet"; "Ockupationen, kollaborationen och den intellektuella pöbeln"; "Om självkritik"; "(Hemliga polisen)"; "Om solidariteten"; "Om eliterna"). Artikelns innehåll är uteslutande refererande och presenteras i samma ordning som i boken. Boken saknar rubriker; rubriksättningen i denna artikel är min egen.
Upptakten till Pragvåren
Självbiografins andra del, som omfattar åren 1967-1989, tar vid där den första slutade. Efter framträdandet på Författarförbundets kongress 1967, där han tillsammans med kollegerna Kliment och Vaculík krävde censurens avskaffande, uteslöts Klíma ur kommunistpartiet. Författarförbundets ledning upplöstes och samtliga redaktörer på dess organ, Literární noviny (’Litteraturtidningen’), fick sparken – däribland Klíma. En dag gör han en ny erfarenhet: under en promenad i Prag märker han att han är skuggad, säkerhetspolisen (StB) håller honom under uppsikt. Klíma har inte längre någon anställning men han fortsätter att skriva, trots att han kanske inte kan få det utgivet.
Av vänner får han veta att det förekommer strider inom kommunistpartiet, i synnerhet mellan slovaker och tjecker. De slovakiska kommunisternas ordförande Dubček kritiserade förstesekreteraren Antonín Novotný. Nyårsaftonen 1967 har makarna Klíma bjudit hem några vänner. Strax före midnatt ringer telefonen. En medlem av partiets centralkommitté önskar honom gott nytt år: ”Kamrat Klíma, tala om för alla era kolleger att allt kommer att förändras fullständigt om några dagar. Men vi förväntar oss också ert stöd och er hjälp!” Mannen avslutar med att säga: ”Läs Rudé právo [kommunistpartiets organ] och titta på teve. Ni kommer alla att bli förvånade!” Klíma och vännerna visste inte vad de skulle tro, var det fråga om ett skämt?
Pragvåren
De grundläggande och omfattande förändringar som senare skulle komma att benämnas ”Pragvåren” hade inletts, och händelserna inträffade nu slag i slag. I början av januari avgick Novotný från posten som förstesekreterare och ersattes av Dubček. I början av februari skrev en medlem i kommunistpartiets centralkommitté, Smrkovský, i Rudé právo: ”Det är nödvändigt att undanröja allt som deformerade socialismen, som skadade själen, orsakade smärta och tog ifrån människor så mycken tro och entusiasm. Att i alla delar fullfölja rehabiliteringen av de kommunister och andra medborgare som oskyldigt dömdes i politiska rättegångar… Nu ankommer det på oss tjecker och slovaker att modigt bege oss ut i outforskad terräng och i den söka vår tjeckoslovakiska socialistiska väg.”
I slutet av januari erkände myndigheterna att deras ingripande mot Literární noviny varit felaktigt, och författarförbundet uppmanades att på nytt ansöka om registrering av sin tidskrift. (Klíma erbjöds också återinträde i partiet. Egentligen hade han ingen lust men när nu partiet visat sin goda vilja och givit honom rätt när det gällde synen på yttrandefrihet, så avvisade han inte erbjudandet. Efter Pragvårens krossande uteslöts dock Klíma på nytt.) Författarförbundet ansökte om registrering av sin tidskrift under namnet Literární listy (’Litterära blad’). Snart nådde den mycket stora upplagor (300 000 exemplar) – hungern var stor hos den läsande allmänheten. Tidskriften betonade vikten av demokrati, rehabilitering av oskyldigt förföljda och dömda, man skrev om den första republiken och dess politiker. Det stod klart att de slovakiska kommunisterna skulle få större inflytande i och med Dubčeks makttillträde. Kunskaperna om slovakiska förhållanden var dock bristfälliga bland medlemmarna i redaktionen, liksom i det tjeckiska samhället i övrigt. I mars stod det klart att de utlovade reformerna inbegrep livets alla områden. Under våren avskaffades censuren och olika politiska organisationer bildades.
I slutet av juni skrev författaren Ludvík Vaculík texten ’Två tusen ord’, som var ett slags demokratiskt manifest. Tiotusentals medborgare skrev under det. Klíma påpekar att han också kände oro: ortodoxa kommunister såg förändringarna som en kontrarevolution. Tänk om allt skulle gå om intet, om reformmotståndarna skulle få övertaget? I redaktionen för Literární listy bemödade man sig om att hålla en lite försiktigare ton. För Klíma var detta en mycket hektisk tid, full av spänningar. Han och andra författare bjöds in till olika möten och diskussionsaftnar. Det var som ett under, människor var inte längre en tigande massa utan medborgare som ville ge uttryck för sina åsikter och hade många frågor till författarna. Vid ett tillfälle såg sig Klíma och Alexander Kliment föranledda att uppsöka en minister: ”Det var en märklig tid när två redaktörer för en litterär veckotidskrift begav sig till inrikesministeriet, anmälde sig i receptionen och förklarade att de ögonblickligen behövde tala med ministern och några minuter senare steg in i ministerns jättelika arbetsrum.”
"I utlandet med en främmande flicka och hemma utländska trupper"
Klíma skriver ganska öppenhjärtigt om privatlivet. Otroheten är en sådan sak. Våren 1968 träffade han, på en fest hos en författarkollega, en tretton år yngre kvinna – Olga – som han inledde ett förhållande med. Hon hade en obändig livslust, träffade många män och levde ganska bohemiskt. Klíma skriver: ”Jag visste att vårt förhållande snart skulle ta slut, jag skulle inte tillåta mig att lämna min hustru och mina barn, men samtidigt lyckades jag inte kapa banden med min sällsamma älskarinna. Hemma plågades jag av samvetsförebråelser, jag tyckte att jag förrådde inte bara min hustru utan också barnen som aldrig hade förrått mig på något sätt. Mitt beteende gjorde mig deprimerad. När jag nämnde det för Olga så skrattade hon bara och sa att min hustru också var otrogen. Varför trodde hon det? Eftersom tjejer är lika otrogna som killar.” Klíma berättade för hustrun om sin otrohet och de kom överens om att detta inte var rätta tidpunkten att tala om den gemensamma framtiden. Avgörandet sköts på framtiden.
Sommaren 1968 beger sig Helena med sonen Michal till Israel på en gruppresa. Klíma reser till England tillsammans med Olga. Dottern, femåriga Hana, tas om hand av sina morföräldrar. Klíma tvekar inför att resa ifrån dottern – vem vet vad den närmaste framtiden bär i sitt sköte? Men han är mycket trött och vill slippa tänka på politik ett tag. I London får han höra nyheten om Warszawapaktsländernas ockupation av Tjeckoslovakien. Han skriver: ”I utlandet med en främmande flicka och hemma utländska trupper.” Klíma lyckas till slut nå hustrun på telefon: ”[…] och när jag lade på luren märkte jag att vi inte hade yttrat några kärleksfulla ord till varandra, varken att vi i denna stund skulle stå vid varandras sida eller att vi tyckte om varandra. I mitt liv började allting rasa samman, jag borde företa mig något viktigt, men rådvillheten hade kommit över mig. Jag minns att jag frånvarande betraktade högarna av gamla tidningar och tidskrifter som omringade mig likt en fästningsmur.”
Makarna Klíma bestämde att de skulle träffas i Wien för gemensam färd hem till Prag. I hustruns och sonens sällskap fanns en ung man från Brno som varit med på resan till Israel. Han åkte med i familjen Klímas bil ända till Brno. Väl hemma i Prag avslöjade Helena att hon förälskat sig i mannen. Tillsammans med honom hade hon känt sig trygg och omhändertagen. Maken däremot var hon besviken på, under telefonsamtalen hade han uppträtt villrådigt. Helena berättade om sin affär, för ”människan måste leva i sanning även om det gör ont ibland”. Klíma avslöjade i sin tur vem han varit tillsammans med i London.
Efter Pragvårens krossande kunde Klíma märka hur atmosfären sakta förändrades dag för dag. Det rådde inget tvivel om vart utvecklingen var på väg. Många vänner emigrerade.
Besök i Nya världen
I november 1968 fick Klíma en inbjudan att komma till USA. En teater tänkte sätta upp en av hans pjäser (’Slottet’) och ville att han skulle närvara vid premiären. Klíma åkte. Under besöket fick han ett erbjudande att undervisa i tjeckiska språket och litteraturen vid Ann Arbor-universitetet i Michigan under två terminer. Klíma återvände hem och överlade med familjen. I slutet av augusti 1969 reste hela familjen till USA. En dag fick Klíma ett brev från den tjeckoslovakiska ambassaden i Washington. Han informerades om den nya föreskrift som sade att från och med den 31 december skulle utresetillståndet för tjeckoslovakiska medborgare som uppehöll sig i det kapitalistiska utlandet sluta gälla. Med andra ord: Klíma med familj beordrades att komma hem, annars skulle de begå ett lagbrott. Helena begav sig till ambassaden i Washington och lyckades utverka ett tillstånd för familjen att stanna i USA till slutet av mars, dock inte vårterminen ut. Familjen ställdes nu inför ett mycket svårt val: stanna i USA eller återvända hem? Helena övervägde aldrig emigrationen och för barnen var Prag den självklara hemorten. Klíma skriver: ”[…] för mig var skrivandet det enda meningsfulla arbetet, att skriva berättelser som på något sätt hade en koppling till mitt liv, och det var i alltför hög grad knutet till mitt fosterland.” Så återvände de till ”normaliseringspolitikens” Tjeckoslovakien.
Förbjudna hemma - lästa i utlandet
Liksom så många andra författare fick Klíma inte ge ut sina böcker. Pavel Kohout var den ende bland Klímas vänner som ägnade en tanke åt att de skulle legalisera utgivningen av sina böcker i utlandet. En schweizisk förlagsman, Jürgen Braunschweiger, förklarade att han var beredd att hjälpa till. Han utarbetade kontrakt för sju i hemlandet förbjudna tjeckiska författare: Jiří Gruša, Alexander Kliment, Pavel Kohout, Eda Kriseová, Jiří Šotola, Ludvík Vaculík och Ivan Klíma. Kontrakten skrevs under av den officiella tjeckoslovakiska agenturen Dilia. Enligt kontraktet skulle alla eventuella tvister avgöras enligt schweizisk lag. Braunschweig kom till Prag och skrev under kontrakten (senare släpptes han dock inte in i landet). Han bad författarna om nya manus, av Klíma ville han ha en roman för noveller var svårare att sälja.
Det privata hamnar ofrivilligt i teve
Tillsammans med andra författarkolleger som inte heller fick publicera sig ordnade Klíma träffar där man läste egna alster för varandra. Det dröjde över ett år innan StB, säkerhetspolisen, fick vetskap om mötena och satte stopp för dem. Så här gick det till. I ett av mötena deltog författaren Ota Filip. En kort tid därefter sände teve ett program där Filip berättade om författarmötena. Även bilder på gästerna när de kom hem till Klíma visades. Och det hela kommenterades med att företrädare för de besegrade höger- och kontrarevolutionära krafterna fortsatte med sin subversiva verksamhet. För författarkollegerna förklarade Filip senare att det var StB:s hotelser som hade fått honom att ställa upp i teveprogrammet. Klíma och vännerna bestämde sig för att upphöra med sina möten.
Klímas andra roman
Klíma var utesluten ur författarförbundet, hans pass hade beslagtagits, han fick inte publicera sig, han hade ingen anställning. Det enda han kunde göra var att läsa och skriva. Han började skriva på en roman (hittills den andra; tidigare hade han skrivit berättelser och dramer). Upplevelserna med Olga förvandlades till skönlitterärt stoff och romanen fick titeln En kärlekssommar. Romanens manlige huvudperson var inte författare utan forskare, och den kvinnliga huvudpersonen hade många av Olgas drag. Klíma skriver: ”Också min fallenhet för moraliserande, förstärkt av min protestantiska uppfostran, medförde att den stora och i grunden omoraliska kärleken måste följas av ett straff, så romanen fick avgjort inget happy end.” (Vad gäller den protestantiska fostran: Klímas judiska föräldrar lät döpa sina båda söner i en protestantisk kyrka i ett försök att skydda dem inför det nazistiska hotet.)
Ekonomisk bestraffning
Myndigheterna irriterades över att tjeckoslovakiska författare med publiceringsförbud kunde läsas i översättning i utlandet. Eftersom denna utgivning grundade sig på kontrakt som inte gick att häva utan författarnas samtycke, bestämde sig myndigheterna för att åtminstone beröva författarna på deras honorar. Banken (en enda bank fick ta emot utländsk valuta) försågs med listor över författare som ej kunde få sina honorar utbetalda i form av så kallade tuzex-kronor. Följden blev att de förbjudna författarna, när de hämtade ut sina honorar från banken, endast fick ut en femtedel av den utländska valutans verkliga värde. Så här låg det till: Den officiella kursen innebar en kraftig övervärdering av den tjeckoslovakiska kronan i förhållande till västvalutorna. Den som fått sig utländsk valuta tillsänd kunde därför begära av banken att få den utbetald i "tuzex-kronor” i stället för i tjeckoslovakiska kronor. För dessa kunde man handla i Tuzex-affärerna som innehöll varor från väst och där priserna var en femtedel av dem som gällde i affärer där man handlade med tjeckoslovakiska kronor. Tuzex-kronorna var begärliga, och det var inga problem att hitta någon som var beredd att köpa dem till deras rätta värde, dvs fem tjeckoslovakiska kronor för en tuzex-krona. Dessutom: en viss procentsats av samtliga författarhonorar avsattes till ”Litteraturfonden”, men i praktiken tillämpades en högre procentsats för de förbjudna författarna. Sammantaget förlorade de förbjudna författarna på detta sätt 90 procent av sitt utlandshonorar. Dessa bad därför sina utländska förläggare att inte överföra honorar, och om så ändå skedde avstod författarna från att ta emot dem och krävde av banken att de skulle skickas tillbaka. I fortsättningen kom förläggarna eller deras budbärare till Tjeckoslovakien och överlämnade pengarna.
Klíma hade ingen anställning och det fanns risk för att myndigheterna skulle anklaga honom för ”parasitering”, även om hustrun arbetade och han kunde säga att han var hemma och tog hand om barnen. Klíma fick ett okvalificerat arbete på ett sjukhus.
Petition till presidenten
Pavel Kohout var den författare i Klímas krets som i särskilt hög grad betonade vikten av att visa myndigheterna att man inte accepterade den rådande ordningen. Klíma vill minnas att det var Kohout som gav slutgiltig form åt den petition som skickades till president Svoboda och i vilken han uppmanades att ge amnesti åt politiska fångar. Texten kopierades och därefter gav man sig ut två och två för att samla in underskrifter bland författarna. Bohumil Hrabal var en av undertecknarna. Strax därefter kallades Klíma för första gången till säkerhetspolisens (StB:s) lokaler på Bartolomějská-gatan. Klíma hade skrivit under petitionen, men han förstod att StB inte kände till att han varit ute och samlat in underskrifter.
Besök från Nya världen
I början av sjuttiotalet besökte några amerikanska författare Prag och kretsen kring Klíma: Philip Roth, Arthur Miller och William Styron. (Roths kontakter med Tjeckoslovakien ledde till att han fick upp ögonen för Jiří Weils roman Liv med en stjärna och såg till att den översattes till engelska. Om denna roman skrev Arthur Miller: ”Få böcker har hållit mig vaken om nätterna, men det har den här.” Om detta skriver dock inte Klíma.) Om mötena med de amerikanska författarna skriver han: ”[…] vårt liv i det ockuperade landet, problemen som vi funderade kring och pratade om skilde sig helt från det som förmådde uppröra mina kolleger i den mer fria delen av världen.”
Edice Petlice - Hänglåsförlaget
Klíma och hans vänner menade att också läsarna i Tjeckoslovakien borde nås av det som de förbjudna författarna skrev. Officiella tidskrifter skulle inte publicera en enda kärleksdikt skriven av någon av dem. Vad återstod? Att sprida texter som kopierats på skrivmaskin. Varje kopia försågs med författarens underskrift för att betona att det rörde sig om manuskript som författaren betraktade som sina egna. Vaculík åtog sig uppdraget att organisera det hela. Han tog med sig manuskripten till en vän, som på sin gamla skrivmaskin mödosamt förfärdigade åtta kopior. Det hände att hon skrev tio timmar om dagen. Bland de första samizdat-verken fanns verser av Jaroslav Seifert, Karel Šiktanc, Jiří Gruša, Havels originalversion av ’Tiggaroperan’, romaner av Pavel Kohout, Jan Trefulka, en roman av Karel Pecka, tre prosatexter av Bohumil Hrabal, noveller av Klíma. Vaculík reste runt bland kolleger och vänner i hela landet och erbjöd dem de kopierade verken, som också försågs med följande varning: ”Vidare kopiering av manuskriptet uttryckligen förbjuden”. Därmed förklarade man för myndigheterna att författarens syfte inte var att sprida manuskriptet. Priset för en kopia täckte papperskostnaden samt ersättning till kopisten, vilken uppgick till fem tjeckoslovakiska kronor per sida. Författaren fick ingen ersättning. Förlagets namn var Edice Petlice (Hänglåsförlaget) och det bedrev sin verksamhet ända fram till kommunismens fall.
Säkerhetspolisen ringer på dörren
En morgon ringde StB på hemma hos Klíma: husundersökning. Skrifter som hade samband med subversiv verksamhet riktad mot republiken var vad man letade efter. Letandet pågick i timmar. Det som polisen tänkte ta med sig lades i en hög. Sonen Michal var dock på hugget. I ett obevakat ögonblick tog han tillbaka en inramad bild, som polisen lagt i högen, och gömde den under en säng. När undersökningen var över märkte undersökningsledaren att bilden var borta. Klíma fick frågan vart den tagit vägen, men han svarade att han inte visste. Barnen lämnade undersökningsledaren dock i fred, och så kunde bilden räddas. Michal såg också till att telefonen inte kunde användas, vilket en ilsken undersökningsledare fick anledning att konstatera.
Risken att anklagas för "parasitering"
Klíma led av kolik och uppsökte en läkare. Denne var av det förstående förslaget och undrade om han också led av pollenallergi? Ja, det gjorde Klíma. Kanske, menade läkaren, skulle han kunna komma i åtnjutande av en partiell invalidpension. Klíma skriver: "Det tycktes mig föga troligt att jag skulle kunna betraktas som invalid, men om så skedde skulle problemet med en anställning bli mindre, jag skulle ha en legal inkomst och inte kunna anklagas för parasitering."
Bohumil Hrabals kompromiss
En dag utkom ett nummer av den officiella litteraturtidskriften Tvorba som innehöll en text av Bohumil Hrabal där han uttryckte sitt stöd för kommunistpartiet. Regimen ville få över en populär författare som Hrabal på sin sida, och Hrabal ville nå ut med sina texter. Men en sådan överenskommelse innebar också att Hrabals konstnärliga frihet beskars; han kunde inte längre själv fullt ut välja sina formuleringar. Klíma ger ett exempel. Ett kort avsnitt ur Městečko kde se zastavil čas (’Den lilla staden där tiden stannade’) – i den form det hade i Edice Petlices utgåva – visar på plumpheten hos de nya kommunistiska makthavarna. I sin enkelhet, korthet och precision är det fråga om stor litteratur enligt Klíma. När sedan texten kom ut på ett officiellt förlag (under titeln Harlekýnovy miliony; Harlekins millioner) var det inte längre samma text: en mängd ord hade lagts till, den ursprungliga betydelsen hade blivit en annan.
Problem med författarförsäkringen
Myndigheterna upphävde Klímas så kallade författarförsäkring och därmed skulle han kunna anklagas för parasitering, i synnerhet som han inte kunde redovisa några legala inkomster. Detta var ett sätt för myndigheterna att göra livet surt för Klíma och hans familj. Dottern hade gått ut grundskolan och hennes framtida studier kunde vara i fara på grund av faderns ”parasitering” och antisocialistiska hållning.
I detta läge fick Klíma hjälp av Zdeněk Miler, skaparen av de tecknade filmerna om den godhjärtade och sympatiske Krtek (Mullvaden) och hans vänner. Han föreslog att Klíma skulle skriva manus till några Krtek-filmer, men Miler själv skulle stå som manusförfattare. Det skulle ge Klíma lite inkomster. Men problemet var inte pengar, Klíma behövde publicera något legalt utan att för den skull avge något slags självkritik. Han behövde det för att dottern skulle bli antagen till sina studier och också för att han skulle kunna förnya sin författar-försäkring. Det krävdes alltså att Klíma uppgavs som manusförfattare i filmens eftertexter. Det skulle nog bli svårt, för den som fanns med på listan över författare med publiceringsförbud kunde knappast vänta sig att få ägna sig åt någon konstnärlig verksamhet – men det lyckades. Hur kom det sig? Kanske berodde det på den bakgrund som den dåvarande chefen för kortfilmsproduktionen hade. Han påstods ha ett mycket mörkt förflutet inom säkerhetspolisen. Ville han döva sitt samvete eller bara visa sitt oberoende och förakt inför makthavarnas halsstarrighet gentemot konstnärer?
Kommissionen som behandlade Klímas ansökan om partiell invalidförsäkring gav grönt ljus; nu skulle inte myndigheterna kunna anklaga honom för parasitering.
Domare på nåder
Återigen kallades Klíma till förhör hos StB. Polismannen talade om för Klíma att han just skrivit en omfångsrik roman vars innehåll kunde karakteriseras som antisocialistisk agitation. Klíma svarade att romanen varken var propaganda, ideologi eller agitation utan ett konstnärligt verk. Klíma varnades: om boken publicerades som samizdat eller i utlandet så skulle det vara ett lagbrott. Trots det gick Klíma till Edice Petlices kopist och dikterade den tjocka boken för henne. Därefter smugglades manuset ut ur landet med hjälp av en svensk diplomat som hjälpte till att smuggla ut manuskript ur landet och föra in nytryckta böcker. Mottagare av manuskriptet var den schweiziske förlagsmannen Jürgen Braunschweiger. Efter det att han mottagit manuskriptet meddelade han Klíma att det borde skäras ner med en tredjedel eller hälften. Han föreslog också att boken skulle få titeln ”Der Gnadenrichter”, vilket i svensk översättning blev Domare på nåder.
En dag i början av december 1976 kallades Klíma och hustrun till dotterns skola. Klassföreståndaren meddelade att skolan inte med den bästa vilja kunde rekommendera dottern för högre studier. ”’Ni, herr Klíma’, sade hon och vände sig till mig, ’förstår säkert varför.’”
Charta 77
En kort tid därefter fick Klíma besök av Jiří Dienstbier (efter kommunismens fall var han under en tid utrikesminister). Han hade med sig en petition: Charta 77. Den upprepade i stort sett huvudprinciperna i Helsingforsdeklarationen om de mänskliga rättigheterna, en deklaration som även den tjeckoslovakiska regeringen undertecknat. Petitionen krävde nu att regeringen skulle uppfylla sina löften. Om nu Klíma ville skriva under petitionen? Han lovade att fundera på saken. Klíma hade ännu ett hopp om att dottern till slut skulle få studera vidare, men om han skrev under petitionen skulle dessa chanser minska. Men det fanns även ett annat skäl till att han inte skrev under, även om han sympatiserade med petitionens idéer: han tyckte inte om att skriva under en text som han inte själv författat eller varit med om att utarbeta.
Petitionstexten beslagtogs av polisen innan tre budbärare hann överlämna den till adressaterna: Nationalförsamlingen, regeringen samt ČTK (den tjeckoslovakiska nyhetsbyrån). Petitionen undertecknades av 242 personer, senare tillkom efter hand nästan 1000 ytterligare underskrifter; Klímas hustru var en av dem. Klíma själv skrev dock aldrig under.
StB reagerade våldsamt med husundersökningar och förhör av undertecknarna. Efter några dagar trycktes en hatisk artikel i partiorganet Rudé právo som svar på Charta 77-petitionen.
Återigen kallades makarna Klíma till dotterns skola. De fick veta att skolan ändrat ståndpunkt och skulle rekommendera dottern för högre studier. Klíma förvånades över att StB med sådan snabbhet beslutat sig för att indikera sin kännedom om att han inte fanns med bland undertecknarna av Charta 77.
I myndigheternas kampanj mot Charta 77 ingick ett möte på Nationalteatern. Där hölls tal varefter framstående konstnärer, i synnerhet skådespelare, skrev under ett upprop som uttryckte lojalitet mot kommunistpartiet och riktade sig mot Charta 77. Mottot var: ”För nya skapande insatser för socialismen och freden”. Myndigheterna hänvisade ofta till folkliga reaktioner mot Charta 77 – en text som de emellertid aldrig fått en chans att läsa.
Säkerhetspolisen tar pulsen på Klíma
Klíma noterar att säkerhetspolisen (StB) intresserade sig för att han inte undertecknat Charta 77. Befann han sig i konflikt med kamraterna som undertecknat petitionen? Var Klíma den svagaste länken i kedjan? StB ville ta reda på detta och gick tillväga på följande sätt. I Rudé právo publicerades i början av februari en artikel om den tyske journalisten Walter Kratzer som vid utresan från Tjeckoslovakien kontrollerades av gränspolisen. Ett brev med instruktioner om vad han skulle göra i Prag och vem han skulle vända sig till hittades. I instruktionen stod det att den bäste förbindelsemannen var författaren Ivan Klíma. Adress och telefonnummer uppgavs och dessutom påstods det att Klíma hade skrivit under Charta 77. Om Klíma inte var anträffbar skulle Kratzer vända sig till Klímas väninna skådespelerskan Marlene Manchini på hotell Intercontinental. Klíma förstod vad det var frågan om. Artikeln skulle få honom att offentligt protestera mot det lögnaktiga påståendet att han skrivit under Charta 77. Uppgiften om Manchini var ämnad att göra honom upprörd och få honom att förklara att Manchini var en för honom okänd person och att han inte skrivit under någon pamflett. Men Klíma gick inte i fällan, han reagerade inte på artikeln.
Vid den här tiden fick Klíma en inbjudan från Sverige att närvara vid premiären av filmen En kärleks sommar som byggde på hans bok En kärlekssommar. Klíma ansökte om pass men ansökan avslogs eftersom han enligt uppgift var en av undertecknarna av Charta 77. Klíma skrev till inrikesministeriet och protesterade. Ungefär två veckor senare kallades han till ett förhör. StB-mannen undrade om Klíma verkligen trodde att de inte visste att han inte skrivit under Charta 77? Klíma svarade att han inte visste vad han skulle tro; i detta sammanhang nämnde han också artikeln i Rudé právo. StB-mannen undrade varför Klíma inte protesterat mot uppgifterna i tidningen. Han klargjorde att Klíma kunde få ut ett pass om han bara visade lite god vilja. Klíma svarade att premiären redan varit och att han inte längre brydde sig om passet. ”Jag väntar hellre tills också alla mina vänner får ett pass.”
Är Klíma beredd att kompromissa?
Säkerhetspolisen fortsatte att intressera sig för Klíma – varför hade han inte skrivit under Charta 77? Efter Hrabal hade myndigheterna haft svårt att få någon författare med publiceringsförbud att nappa på erbjudandet: Om du idkar självkritik och uttrycker stöd för partiet får dina böcker komma ut. Klíma kallades åter till förhör. Denna gång fördes han till ett hemtrevligt inrett rum i StB:s lokaler. StB-mannen uppträdde vänligt och tillmötesgående – det var inte fråga om ett förhör utan om ett samtal. Mannen noterade att han inte kunnat hitta någon av Klímas böcker i bokhandeln. Klíma ombads att skicka honom en kopia av någon av sina böcker. Han sade sig vara medveten om att StB ibland kunde uppträda alltför nitiskt. Klíma fick hans telefonnummer och uppmanades att ringa honom direkt om någon av hans kolleger skulle bli alltför besvärlig. Mötet var över. Efter kanske en vecka ringde en man från StB på hemma hos Klíma. Klíma beordrades att bege sig till StB med sin bil; i en tjeckisk stad hade en man blivit överkörd av en bil och föraren hade smitit. Bilen var av samma märke och hade samma färg som Klímas. Klíma invände att han inte varit i staden i fråga på flera år, men StB-mannen tog ingen notis om det. När han gått mindes Klíma telefonnumret som han fått av den tillmötesgående StB-mannen vid det senaste besöket på Bartolomějská-gatan; tvekande lyfte han luren och slog numret. Den bekanta rösten meddelade att Klíma inte behövde komma, han skulle själv ta itu med saken. Klíma började ana vad det hela handlade om. En vecka senare kontaktades Klíma av en artig budbärare från StB som bad Klíma att infinna sig till ett nytt möte med den tillmötesgående mannen och att han då skulle ha ett manuskript med sig. Tid för mötet avtalades. Klíma begav sig dit och hade med sig en kopia av En kärlekssommar. Några dagar efter detta möte fick Klíma en kallelse att omedelbart inställa sig hos StB. Han lämnade ifrån sig sin legitimation och blev utskälld för att den var så smutsig och sliten, trots att den i verkligheten var i mycket gott skick. Klíma fick en provisorisk legitimation som skulle gälla i en månad, och anmodades att genast ansöka om en ny. Klíma förstod vad det var fråga om: han skulle återigen använda telefonnumret han fått. Den tillmötesgående StB-mannen skulle då genast reda ut problemet med legitimationen och dessutom föreslå ett nytt möte, och ämnet skulle bli: du kan få publicera en bok om du bara är beredd att göra något litet för oss. Klíma lät bli att ringa. Efter kanske två veckor dök den artige budbäraren från StB åter upp hemma hos Klíma. Även denna gång ombads han att besöka den tillmötesgående StB-mannen. Klíma begav sig dit. Mannen förklarade att han höll på att läsa En kärlekssommar och att den var mycket intressant. Han frågade Klíma om allt var som det skulle och om det inte var någon som bråkade med honom. ”’Nej’, svarade jag, ’om det är min legitimation ni tänker på så måste de ge mig en ny, annars skulle de bryta mot lagen.’” Mötet var slut och den tillmötesgående StB-mannen hörde aldrig av sig mer.
Författarförsäkringen förnyad
Vid den tiden erhöll Klíma de första honoraren för sitt arbete med Krtek-filmerna. Av rädsla för att de skulle anklaga honom för parasitering – den partiella invalidpensionen kunde de ta ifrån honom när som helst – bestämde han sig för att försöka få tillbaka sin författarförsäkring. Klíma begav sig till Litteraturfonden och uppvisade inkomsterna han fått för Krtek-filmerna, inkomster som härrörde från en officiell källa. Klíma fick sin försäkring förnyad. Ett år senare visades filmerna i teve och alla kunde se vem som skrivit manus: Ivan Klíma. I fortsättningen såg dock myndigheterna noga till att Klímas namn inte förekom i något verk som sanktionerats officiellt.
"Ni kan ha druckit under färden"
En dag när Klíma var ute och åkte med familjen stoppades han av polisen. Han beordrades att blåsa i en alkometer. Resultatet var negativt. Klíma körde vidare men stoppades igen efter ett tag. Han måste återigen blåsa. Denna gång var resultatet positivt. Klíma krävde att få se provet, men det fick han inte. Han protesterade: han hade blåst för en stund sedan och då var provet negativt. ”Ni kan ha druckit under färden”, blev svaret. Klíma förlorade sitt körkort, men efter ett antal turer som kostade tid och energi fick han tillbaka det.
Motstånd
I april 1978 bildades VONS (Kommittén för försvar av orättvist förföljda). Myndigheterna reagerade med att ställa sex av de mest aktiva kommittémedlemmarna – däribland Václav Havel och Jiří Dienstbier – inför rätta. Straffen blev mycket stränga. Petr Uhl fick det längsta fängelsestraffet – fem år.
Vid sidan av det öppna motståndet mot regimen fanns också ett annat, mindre synligt. Många unga människor försökte hitta ett sätt på vilket de kunde uttrycka sin motvilja mot den rådande samhällsordningen. Klíma berättar om konserterna med protestsångaren Jaroslav Hutka; att befinna sig i en sal full av ungdomar som hälsade Hutka välkommen var en stark upplevelse. En dag blev Klíma inbjuden av en grupp unga evangeliskt troende i Prag för att berätta något om samizdatutgivningen. De visade upp sin egenhändigt framställda kvartalstidskrift. Klíma presenterade denna idé för kamraterna i Edice Petlice. Resultatet blev månadstidskriften Obsah (Innehåll). I båda fallen var det alltså fråga om samizdat.
Gemenskap men också isolering
Klíma fick besök av främmande människor som intresserade sig för Edice Petlices texter och lånade med sig kopior. Allt som rörde arbetsmötena med tidskriften Obsah var man tvungen att hemlighålla. Det gällde också de privata träffar som Klíma och hans författarkolleger deltog i. För det mesta träffades man inte i någons bostad utan i någon sommarstuga. Försiktighet och diskretion var av nöden. Gemenskapen var viktig, men ibland avskärmade man sig kanske också. Klíma noterar att han under den här tiden inte umgicks med en enda författare som tillhörde de tillåtnas krets förutom en. Till honom gick han regelbundet för att spela kort. Klíma tror att vissa av hans vänner inte såg med gillande på denna vänskap.
Kurirverksamhet
Klíma hade kontakt med diplomater i Prag. När han lärde känna någon av dem lite närmare frågade han dem ibland om de inte kunde hjälpa till att föra ut manuskript ur landet. De flesta av dem gjorde detta, trots att de ofta riskerade sin karriär. En av diplomaterna, det västtyska ambassadrådet Wolfgang Scheuer, gjorde en särskilt betydelsefull insats. Han erbjöd sig själv att agera kurir. Minst två gånger i månaden tog Scheuer med sig brev och manuskript ut ur landet. När han återvände hade han med sig väskor fulla av tjeckiska tidskrifter och böcker som givits ut i utlandet. Han hade också med sig honorar för artiklar som tryckts i någon tjeckisk exiltidskrift eller lästs upp i Radio Free Europe. Klíma blev postbud. Han tog sig runt i Prag och överlämnade brev, tidskrifter och honorar till rätt adressat.
Vanliga tjecker och Gorbatjov inger hopp
Alltfler personer kom till Klíma för att låna verk som utkommit i Edice Petlices skrivmaskinsutgåva. Flera gånger inbjöds han till möten i någon sommarstuga eller lägenhet, oftast utanför Prag. Klíma läste ur sina böcker eller talade om litteratur. Rummet var fullt av åhörare; de tillhörde inte de förföljdas skara men de var modiga och intresserade sig för dem som allmänt betraktades som förföljda.
År 1985 kom Michail Sergejevitj Gorbatjov till makten i Sovjetunionen. Det väckte visst hopp också i Tjeckoslovakien.
Nya problem med författarförsäkringen
Författarförsäkringen, som Klíma tack vare ersättningen för de sju Krtek-filmerna (manus) kunnat förnya, varade i flera år: varje år deklarerade han åtminstone en del av sina utländska honorar så att han kunde behålla försäkringen. Två år och tre månader innan Klíma skulle gå i pension fick Litteraturfonden en ny chef. Han meddelade Klíma i ett brev att hans författarförsäkring upphört eftersom det inte gått att entydigt fastställa om de redovisade inkomsterna var resultatet av konstnärlig verksamhet. Detta beslut var ”illasinnat vältajmat” eftersom lagen föreskrev att varje försäkringstagare måste arbeta åtminstone en dag i veckan två år före pensionen. Den som inte uppfyllde detta förlorade rätten till varje pension. Klíma måste nu hitta något slags anställning. Han lyckades få arbete som springpojke på det företag där sonen arbetade och även som assistent åt en lantmätare.
Klíma får ny förläggare i Sverige
Under ett besök i Sverige (tjänsteresa) träffade Klímas son Michal förläggaren Adam Bromberg. Michal nämnde för honom att fadern inte längre hade någon svensk förläggare. Bromberg läste omedelbart den tyska utgåvan av En kärlekssommar och ringde till Klíma. Bromberg flög till Prag och kontrakt gjordes upp. Så inleddes samarbetet mellan Klíma och Brombergs Bokförlag.
En oberoende författarorganisation ser dagens ljus
Under våren 1989 beslutade sig Klíma och hans vänner för att det var dags att grunda en oberoende författarorganisation. Klíma kom att tänka på att Penklubben hade en tjeckoslovakisk avdelning som aldrig upplösts av myndigheterna – den hade bara varit vilande sedan början av sjuttiotalet. Klíma deltog i ett möte med myndigheterna som förklarade att de inte hade några invändningar mot klubbens verksamhet såvida den inte utvecklade någon politisk verksamhet och bara den höll sig till stadgarna som antogs på sextiotalet. De föreskrev att klubbens enda verksamhet skulle vara en gemensam kvällsmat och ett möte i anslutning till den; denna aktivitet skulle hållas en gång om året och alltid under det första kvartalet. Därför, hävdade myndigheterna, kunde inte mötet hållas som planerat i augusti. Men Klíma och hans vänner bestämde sig för att hålla mötet ändå. Strax efter klockan sju började vänner som under hela eftermiddagen hindrats av polisen att närvara vid mötet att droppa in. Förmodligen hade säkerhetspolisen fått försäkran av mötets ordförande (han ingick i den gamla styrelsen som enligt Václav Havel var ”en mumie från forna dar”) att mötet skulle vara slut klockan sju.
Sammetsrevolutionen
I nådens år 1989 började tjeckiska förlag (Mladá fronta, Práce, Československý spisovatel) att intressera sig för att ge ut Klíma. Men några kontrakt skrevs aldrig. Den sjuttonde november höll studenter i Prag en demonstration till minnet av de nio studenter som nazisterna avrättade på dagen femtio år tidigare (dessutom skickades mer än tusen studenter till koncentrationsläger). Det var upptakten till Sammetsrevolutionen. De fredliga studenterna möttes av stor brutalitet från polisens sida. Den återuppväckta Penklubben författade en deklaration som fördömde våldet. Människor gick fredligt ut på gatan och demonstrerade, strejker inleddes. Ivan Klíma talade på Nationalteatern. Nu var stunden inne, den som han och många med honom hade längtat efter under så många år. Klíma greps av en känsla liknande den han känt i Theresienstadt när han som tonåring vinkade åt de förbimarscherande soldaterna som befriade lägret.
Den 29 december 1989 valde parlamentet Václav Havel till Tjeckoslovakiens president.
Juli 2010
Per Nilson