Judisk gettokämpe om världen av i går och i dag

För femtio år sedan ledde han en kampgrupp i Warszawas getto. Han var den ende ledare för detta uppror som fick uppleva befrielsen 1945. Marek Edelman har sedan dess kämpat för mänskliga värden, både som medlem av Solidaritet och i sin dagliga gärning som hjärtkirurg. Han har hela tiden bevarat sin socialistiska grundsyn och sin ateism. Människans ondska blev han medveten om i gettot. Hans människosyn är mörk, präglad av vad han upplevde som 21-åring när Warszawas ghetto revolterade mot nazisterna. Till sin fasa har han sett att världen inte förändrats mycket sedan dess.

Från den stora, dammiga genomfartsleden viker jag in på en lummig förortsgata. Här, i en fyrtiotalsvilla en bit utanför staden Łódż centrum, bor Marek Edelman. Trädgården är vildvuxen, oansad sedan länge. Några grannfruar med varukassar småpratar en bit bort. Han tar emot klädd i en grå pullover som verkar alltför varm för årstiden. Håret har ungefär samma gråsilvriga färgnyans som tröjan. Ögonen är stora, mörka och sorgsna. Marek Edelman visar sig till en början ganska ovillig att låta sig intervjuas. Under kommuniståren var han ofta belagd med munkavle och har först på senare år brutit tystnaden.

Han behåller under hela vårt samtal en reserverad distans. När jag gör en ansats till kallprat innan jag startar min bandspelare blir jag ganska bryskt avsnoppad. Jag frågar: ”Det kommer kanske en hel del journalister till er just i år med tanke på att det är femtio år sedan gettoresningen 1943?” Det korta svaret lyder: ”För många!” Sådana är förutsättningarna men så småningom kommer ett samtal till stånd.

Antisemitisk tradition

Polens moderna historia präglas i mångt och mycket av antisemitism. Särskilt mot slutet av 1930-talet rådde ett bistert klimat för landets judar. Perioden har kallats för en ”kall pogrom”. Premiärminister Sławoj-Składkowski kommenterade 1936 en föreslagen bojkott mot judiska affärer med orden: ”Klå upp judar – nej. Bojkotta dem – ja, varsågoda.” Fast nu klåddes judar också upp i pogromer av mer traditionellt slag. De kommunister som tog makten efter andra världskrigets slut fortsatte i mångt och mycket denna antisemitiska politik. I dag (1993) finns omkring 6 000 – 8 000 judar i Polen, beroende på hur man räknar. Före 1939 var de omkring 3,5 miljoner och utgjorde tio procent av landets befolkning. När kriget tog slut hade drygt 200 000 av Polens judar överlevt, många av dem i Sovjetunionen. De flesta av dessa lämnade landet i takt med att Polen blev alltmer stalinistiskt.

Judiska begravningsplatsen, Warszawa, 1993. Foto: Ulf Irheden.

Men det var inte Hitler som gav den polska judenheten dess definitiva dödsstöt. År 1968 anstiftade de kommunistiska ledarna en officiell pogrom. Den krävde inga dödsoffer, men människor av judisk börd fråntogs sina arbeten, sin mänskliga värdighet och tvingades att flytta. Kampanjen var ett led i inre fraktionsstrider inom kommunistpartiet, men fick svåra följder för landets kvarvarande judar. Allt organiserat judiskt liv upphörde, synagogor stängdes och begravningsplatser skändades.

Marek Edelman stannade kvar i Polen under dessa onda år. Han såg släktingar och vänner flytta, även de som trott att det efter kriget skulle gå att återuppta judiskt liv i Polen. Därför förvånas jag när han kommenterar de människor som tvingades flytta 1968 i följande ordalag: ”De var bara något nervösa...” De flesta bedömare är dock eniga: år 1968 väckte de kommunistiska makthavarna medvetet folks antisemitiska känslor. Det var en pogrom som genomfördes med moderna metoder – teve, tidningar, propaganda – och utan att judar tvangs löpa gatlopp. ”Nej, det var ingen pogrom. Det var politik. Varje totalitärt system behöver fiender. När en ny grupp ville ta makten använde den sig av en antisemitisk hetskampanj. Det är allt, det är politik. Judarna var få och hade ingen politisk betydelse.”

Fenomenet är inte specifikt europeiskt, menar Marek Edelman. Han nämner Amerikas svarta och puertoricaner som offer för samma fenomen.

Hetskampanjer med antisemitiska undertoner spelade tydligen ingen roll för Edelman. Han fann sig i dem som ett uttryck för en totalitär stat. ”Varför skulle jag utvandra när 36 miljoner polacker inte utvandrade?” frågar han. Han har kunnat stanna kvar i Polen eftersom han främst sett sig som polack, inte som jude. Han har aldrig identifierat sig med den judiska religionen. Kanske är det därför han bagatelliserar kommunisternas hetskampanjer. Han kände ingen samhörighet med sina trosbröder, hade inget behov av att känna synagogans gemenskap.

Något uttråkad tänder han en filterlös cigarett – franska Gauloises – och ber mig ställa nästa fråga.

Socialist i själ och hjärta

Han föddes i en akademikerfamilj i Warszawa 1922. Socialismen fick han med modersmjölken. Fadern dog när han var mycket ung, modern arbetade som sjukhusadministratör. Vid sidan av sitt arbete hade hon flera uppdrag i Bunds kvinnoorganisation. Bund var det judiska socialdemokratiska partiet. Hemmet var assimilerat, man talade polska i stället för judarnas traditionella språk jiddisch. Marek Edelman tog tidigt politisk ställning och gick som tonåring med i Bund. Han var socialist men inte kommunist. Han kände till kommunisternas metoder från 1930-talet. När de tog makten efter andra världskriget insåg han att det inte skulle bli någon frihet i landet. När Bund förbjöds 1949 dog hans hopp om ett demokratiskt Polen definitivt.

I årtionden var han utan hopp. Förhoppningarna föddes egentligen inte åter förrän 1980, då fackföreningen Solidaritet bildades. Edelman blev genast medlem. Vid kongressen 1981 hyllades han entusiastiskt och utsågs till hedersmedlem i Solidaritet. ”Solidaritet var ungefär som socialdemokratin: en demokratisk folkrörelse för frihet, mot kommunismen.”

Det var naturligt för honom att engagera sig i Solidarietet. Än i dag är han aktiv, inte i Solidaritet som nu är en ren fackförening, utan i det vänsterliberala partiet Demokratiska Unionen. Detta är ett av flera partier som utkristalliserades ur Solidaritetsrörelsen.

Engagemang för Jugoslavien

”En detalj bara, ingen stor sak.” Återigen förvånas jag över mannen framför mig. Han har just kommenterat det faktum att han vid militärkuppen 1981 i en vecka internerades i fängelse. Efter påtryckningar släpptes han. Nej, han vill inte ödsla energi på frågan nu.

Vi talar om Polen på 1930-talet och de allt hätskare antijudiska stämningar som då spreds. Men, påpekar Marek Edelman, detta var inget specifikt polskt fenomen utan samma sak skedde i andra nationalistiskt orienterade länder. I Polen tillkom den katolska kyrkan med dess traditionella antisemitism och utpekande av judarna som kristusmördare. Kyrkan var till stora delar antisemitisk. ”Människan är en svag varelse, hon har svårt att visa kärlek men det är lätt att väcka hennes hat”, filosoferar han och fortsätter: ”Vad är det till exempel som sker i Jugoslavien, mitt i det demokratiska Europa? När folk drivs från sina hem och kvinnor våldtas i tusental? Här sker en förintelse medan Europa tittar på.” Hans röstläge höjs, jag anar för första gången något som liknar engagemang hos honom. Röstens vanliga släpighet är som bortblåst när kriget i Jugoslavien kommer på tal: ”Europa uppför sig precis lika idiotiskt som på 1930-talet. Europa ser, fast det inte vill se. Det är precis som under världskriget.”

Han har bott i Łódż, femton mil sydväst om Warszawa, sedan 1945 och verkat som hjärtkirurg under större delen av tiden. Łódż var vid sekelskiftet en av Europas största textilstäder. Fortfarande står många av de gigantiska fabrikerna kvar, men billig import slår successivt ut dem. Arbetslösheten närmar sig tjugo procent och den sociala misären är märkbar.

Rummet där vi sitter är sparsamt möblerat, persienner stänger ute det mesta av den skarpa vårsolen. Bakom soffan står ett bokskåp med glasdörrar. En hedersplats i skåpet har bilden av Edelman tillsammans med president Wałęsa. Väggarna är fyllda av konst, både modern och mer traditionell. Det mesta är gåvor från konstnärerna. En del motiv är judiska. Annars finns här inget som antyder att den som bor här föddes i en judisk familj. Religionen är utan betydelse för Marek Edelman. Han är ateist, går aldrig i synagogan och iakttar inga judiska traditioner. Israel har han bara besökt mycket kort vid ett par tillfällen.

Uppror till ingen nytta?

Parallellerna mellan det judiska gettoupproret och de etniska rensningarna i före detta Jugoslavien är självklara för Marek Edelman. Upproret i Warszawas getto på våren 1943 inbjuder till liknelser med Bibelns berättelse om David och Goliat. De var drygt 600, de mestadels unga judar som beslutade sig för att göra motstånd mot de nazityska ockupanterna. Under nästan en månads tid lyckades dessa utmärglade män och kvinnor bjuda den tyska armén motstånd. Tyska pansarfordon och flygplan bekämpade de med pistoler, bensinbomber och handgranater. Utgången var given på förhand.

Mordechai Anielewicz hette upprorets ledare. Under sig hade han tre kommendanter. Marek Edelman var en av dem. Han var den ende ledaren som fick uppleva befrielsen 1945, utsmugglad ur gettot via kloakerna med hjälp av polska motståndsmän. Var då upproret förgäves? ”Ja, tyvärr. De senaste femtio åren har sett liknande utrotningar, till exempel i Kambodja och Somalia. Miljoner människor dör medan världen tittar på. Men gettoupproret hade en moralisk kraft. Det fanns inget annat svar att ge nazisterna.”

Marek Edelman talar inte gärna om gettoupproret. Vad är det för mening med det, eftersom världen ändå inte lärt sig något, menar han. Dessutom har han sagt vad han vill i sin bok om upproret som kom redan 1945 (på engelska under titeln ”The Ghetto Fights”).

Hopp inför framtiden

I dag är Polen demokratiskt och det kommunistiska systemet verkar väldigt avlägset. Omvandlingen från planekonomi till marknadsekonomi har gått med rekordfart. Man behöver inte frukta några antisemitiska kampanjer från Polens nya makthavare. Däremot gör sig högerextrema nationalistgrupper breda, och vissa kyrkliga representanter ger ibland uttryck för den sekelgamla kyrkliga antisemitismen. Antisemtiskt klotter på väggar och murar blir allt vanligare. Tidigare i år samlades arbetslösa arbetare och bönder utanför regeringsbyggnaden i Warszawa. De skanderade bland annat ”ned med judarna”, trots att det inte finns några judar i den polska regeringen. Men Marek Edelman håller inte med om att polacker skulle vara mer antisemitiska än andra: ”Fråga en ung man på gatan vem som är jude och han svarar: alla. Regeringen, president Wałęsa, alla demokrater är i dag judar. Jude är ett politiskt begrepp. Polen har ett judiskt problem men inga judar. Högerextremismen är ett polskt problem, här finns ju bara några tusen äldre judar. Folk känner inga judar, vet inte vad en jude är.” Men hur ska man då komma till rätta med den gryende antisemitismen? ”Det viktigaste är hur det nya samhället byggs upp: skall det byggas med hat eller med tolerans? Människors mentalitet måste ändras. Kommunisterna styrde i femtio år, nationalisterna i tjugo år dessförinnan. Många generationer har uppfostrats med hat, det tar tid att ändra.”

Judisk kulturrenässans

Under senare år har ett stadigt stigande intresse för den polsk-judiska kulturen kunnat märkas i Polen. Judiska organisationer nygrundas, synagogor och minnesmärken restaureras och den judiska teatern lockar inte enbart judar. I bokhandlar och skivaffärer är intresset märkbart. Äldre judar som emigrerat till Israel vill återse sin hembygd och visa sina barn deras rötter. Denna renässans avfärdar Edelman: ”Det är bara strunt! Det är tjugo till trettio förvirrade människor som står bakom detta. Det finns ju ingen bas, inga judar kvar längre. Det är folklore.”

Marek Edelman avslutar med att berätta om blommorna. Varje år sedan 1945 skickar någon vid dagen för upprorets början (19 april) en bukett blommor till honom. Det är en vacker gest som trotsat alla antisemitiska kampanjer, som stumt förmedlar budskapet: Vi vet att våra ledare ljuger och vi beundrar det mod ni polska judar visade i det brinnande gettot. Efter så många år vet han fortfarande inte vem som står bakom buketten. Hans resignation verkar ha försvunnit när han berättar om den anonyma blomsterkvasten. Kanske har han trots allt en tro på att människan innerst inne är god. För första och enda gången ser jag skymten av ett leende över hans trötta ansikte.

ULF IRHEDEN
(maj 1993)

Judiska begravningsplatsen, Warszawa, 1993. Foto: Ulf Irheden.