Oder-Neisse-linjen en avkrok i Europas mitt

Här känns dagarna som en utdragen, tigande söndagseftermiddag. Mjölkkannorna på sina rangliga träbord står där inte enbart för prydnads skull. På fälten förbereds vintern med hästar som dragdjur. Krökta ryggar i potatislanden, pelare av rök från brinnande blast mot senhöstens klara himmel.

Bilar och hästforor tar sig mödosamt fram på kantiga kullerstensvägar. Rostflagnande järnvägsspår försvinner i fjärran, nedlagda för länge sedan, glömda.

Stillheten är det dominerande intrycket när jag åker utmed Oder och Neisse på den polska sidan, från Zgorzelec i syd till Świnoujście i norr. Mitt i Europa ligger en avfolkningsbygd, där övergivna byar talar sitt tydliga språk. Det är en färd på drygt 30 mil i trakter som för inte så länge sedan låg mitt inne i Tyskland. En resa genom ett område där hårda strider i krigets slutskede ledde till att de ursprungliga invånarna flydde västerut. Särskilt mycket har inte hänt sedan dess.

Politiskt begrepp

Oder med bifloden Neisse heter på polska Odra och Nysa. Floderna utgör gräns mellan Tyskland och Polen. Det är som politiskt begrepp floderna blivit kända, inte för att någon komponerat valser om dem eller i diktform prisat deras skönhet. De har ingen Strauss – på sin höjd är det ekot av preussisk marschmusik som förts bort av flodens loja strömmar. Oder gör sig inte bred eller märkvärdig, flyter bara stilla, ovetandes om sin politiska roll. Vattendragen har främst förknippats med det kalla kriget och med konfrontation.

Tidigare, när DDR fanns på andra sidan vattnet, hade visserligen gränsen erkänts av den östtyska kommunistregimen. Men först det enade Tysklands erkännande av floden som statsgräns 1990 lugnade polackerna. I Västtyskland fanns starka krafter som vägrade erkänna Oder-Neisse-linjen. Framför allt kom motståndet från de organisationer som bildats av tyskar som flytt från området i krigets slutskede.

Ständigt möte

Före andra världskriget var Oder en lugn flod i östra Tyskland. Gränsen mot Polen gick längre österut. Städerna här var ofta grundade av tyska köpmän på medeltiden, och tyskan var det språk som alla förstod. Här bodde även polacker, men främst på landsbygden.

Än i dag har området kvar sin tyska karaktär. Men ytterst få tyskar finns här; de flydde vid krigsslutet. I dessa trakter har tyskt och polskt ständigt mötts, och inte alltid i sämja.

Städerna och byarna har oftast kvar sin tyska karaktär. Det kan vara i form av en gotisk, protestantisk tegelkyrka. Kyrkor i barock, den byggnadsstil som är den polska katolicismens kännetecken, finns här ytterst få exempel på. Korsvirkeshusen, också de en vanlig syn, är en tysk byggnadstradition snarare än en polsk.

Förintad historia

När Polen fick de tyska områdena öster om Oder i enlighet med Potsdamavtalet 1945, inleddes över en natt ett intensivt arbete med att göra området polskt.

Helt lyckades detta förstås inte – det hade krävt att mycket utplånades. Men de synliga tecknen, gatu- och affärsskyltar, kunde man avlägsna. Att döpa om och utplåna så mycket som möjligt av det tyska blev en symbol för segern över nazismen. På sin höjd syns på enstaka fasader fragment av tyska butiksnamn. Täckfärgen, som en gång dolde bokstäverna, har flagnat. Ingen bryr sig om att måla över än en gång.

Ett sätt att förinta det förflutna är att utplåna kyrkogårdar. Nazisterna skövlade judiska begravningsplatser över hela Europa. Vid Oder gick tyska kyrkogårdar samma öde till mötes när området blev polskt. Bakom murar och grindar gapar tomma grässlänter. Längre bort ligger polska gravar. Av de tyska gravstenarna återstår på sin höjd ett fåtal. Resten har använts – ja, vem vet till vad? Kanske som fyllnadsmaterial vid byggen, på samma vis som nazisterna nyttjade judiska gravvårdar.

Junkrarnas land

I Brody finns i alla fall en kyrkogård kvar. Gravarna är mestadels från 1800-talet. Gravvårdar i form av kors i gjutjärn, sönderrostade men ofta med läsliga namn. Det mesta är övervuxet, dolt under halvmeterhögt ris och ymnigt buskage.

Ett gravmonument höjer sig över de enkla korsen. Också det av gjutjärn, brunt av rost. Den tunga plattan av järn har en tydlig läsbar text som dessutom i några korta rader berättar en del om sociala förhållanden här förr: ”Wilhelm von Eberhard, kunglig preussisk generallöjtnant, född 1791, erhöll som yngling och hjälte orden Pour le Mérite vid Jena 1806. Kämpade och dekorerades i Ryssland 1812, fick vid Königswarth Järnkorset av andra klassen. Förlorade vid Leipzig 1813 ett ben, var verksam som uppfostrare och förebild vid militärhögskolan i Potsdam-Berlin. Dog 1867.”

Von Eberhard symboliserar åtskilliga preussiska dygder. Man kan nästan se krigsbussen framför sig, kringlinkande i ekande kaserner. Men förebild? Det var hans kategori människor som underbyggde den tyska militaristiska traditionen, som förde landet in i två förintande världskrig. Området är också de preussiska, djupt konservativa junkrarnas land.

Krigets spår

Spår därav finns också i Brody, som på tyska hette Pforthen. Här finns adelsfamiljen von Brühls palats. Visserligen bara i form av en ruin i dag, men nästan lika imponerande som under glansdagarna vid 1700-talets slut. Då hette slottsherren Friedrich von Brühl. Förutom att upprätthålla posten som preussisk guvernör över Warszawa skrev han även lustspel. Det sägs att han var skicklig på det sistnämnda, i sann upplysningsanda. Ända till våren 1945 fanns familjen von Brühl kvar på släktgodset, innan också de flydde västerut.

I skuggan av palatsets såriga fasad och gapande tomma fönster träffar jag ett äldre par från Hamburg. Bägge är födda i närheten och nu på återbesök. ”Greven var god mot sina anställda, folk fick ströva i parken som de ville”, minns de. ”Vid krigsslutet brann slottet. Allt där inne – tavlor, möbler, böcker – brann upp”, säger mannen.

Tvingad bort

Strax därefter blev mannen bredvid mig själv fördriven från området: ”Den polska milisen kom in i vårt hus tidigt på morgonen och körde upp oss ur sängarna. Var någon motvillig så hjälpte de till med piskor. Jag simmade över Oder och hade mina kläder med mig när jag kom i land. Det var allt.”

Hans fru minns också tydligt våren –45. Hon gör en åtbörd åt halsen, åt den halskedja hon bar när hon passerade bron över Oder på väg västerut. En sovjetsoldat plundrade henne på halsbandet innan hon fick gå vidare.

Stympade kopior av antika skulpturer betraktar oss stumt. Vi går genom den vanskötta grönskan som en gång utgjorde slottsparken, där greve von Brühl lät uppföra sina egna pjäser. Slottet blev en fästning i krigets slutskede, den sista tumsbredden mark på andra sidan Oder var psykologiskt viktig att hålla. Men nazisterna stod inte emot Röda armén; palatset gick upp i rök.

Spår av familjen Brühl finns än i dag i Tyskland. I Dresden finns ett Brühlsches Palais, och stadens berömda konstsamlingar har familjen till stor del bekostat.

Delade städer

Även städerna här drabbades hårt av kriget. Det gäller inte bara den strategiskt viktiga storstaden Stettin utan även mindre städer längs gränsfloden. Av en stad blev vid krigsslutet i stället två. Flera större städer drabbades av denna ”berlinisering”, bland andra Görlitz/Zgorzelec och Frankfurt an der Oder som döpts till Slubice på den polska sidan. Samma öde gick även Gubin, eller Guben på tyska, till mötes. Under DDR-tiden döptes Gubin dessutom om till Wilhelm-Pieck-Stadt, efter den östtyske presidenten. Liksom alla städer vid gränsfloden ligger deras centra på den tyska sidan. Det polska Gubin är inte mer än några kvarter grupperade kring en stökig gränsöverfart. Synlig på långt håll spretar den gamla medeltida katedralens sargade torn mot skyn. För det handlar åter, som så ofta i detta område, om en ruin.

Krigsrov

Att området blev polskt 1945 är Hitlers och Stalins verk. Stalin lade beslag på stora områden av östra Polen. Efter kriget vägrade Sovjetledaren att lämna tillbaka sitt byte. Polen kompenserades i väst i stället. Så blev denna del av Tyskland polskt territorium, och nya invånare sökte sig hit. Framför allt kom dessa människor från de förlorade polska områdena i öster, bland annat från staden Lwów. Cirka tre miljoner människor flyttade hit åren 1945-47. Än i dag hörs det på äldre människors dialekt att de är födda långt härifrån. Människorna visste inget om den här delen av Europa, bara att här fanns hus och mark att få, som ersättning för det som konfiskerats av ryssarna. Den nya kommunistiska regimen stödde helhjärtat koloniseringen. Den var ett sätt att göra kommunismen populär hos de motsträviga polackerna.

Pråm från förr

Där Oder viker av in mot centrala Polen och Neisse övertar posten som gränsvakt finns ett färjställe. Neisse är här inte större än ett dike, men någon bro finns inte. Men transporterna är begränsade – ett fåtal privatbilar, en enstaka traktor, ett hölass. Pråmdragarna, två män, för med handkraft den enkla träpråmen framåt via en järnlänk, fäst på ömse sidor av det mossgröna vattnet. Ljudlöst lägger skutan ut, männen parerar med några snabba, rutinmässiga knyck i länken. Så ger de efter och pråmen blir den lätta brisens rov.

Alldeles i närheten bor familjen Kucks. Från andra delar av det krigshärjade Polen kom människor hit. Familjen Kucks kom till byn Krzesin 1947. De lämnade staden Konin cirka 20 mil österut, där deras hus förstörts under kriget. Fru Kucks är drygt 80 år och tillbringade flera krigsår som tvångsarbeterska på tyska storgods. Tyskan hon lärde där minns hon fortfarande.

I huset luktar det av kokkaffe och av nyplockad svamp som torkar på spiselhällen. Huset stod tomt när de kom hit; Krzesin var bara en av hundratals tomma byar. ”Allt var i ruiner när vi kom hit. Inga fönster, inga dörrar", berättar fru Kucks, övervakad av en bild av påven. Vad de som bodde här tidigare hette vet hon inte, bara att de var tyskar.

Ny existens

Fru Kucks och hennes man byggde upp en ny tillvaro här. De arbetade vid kollektivjordbruket, fick en mager men säker lön. Nu läggs jordbruket ner eller slås ut. Det drabbar deras son, Andrzej. Han är i fyrtioårsåldern och stoltserar med en polsk armémössa och kamouflagekläder. Tidigare arbetade också han i jordbruket men är nu arbetslös. Så värst mycket att fördriva tiden med finns inte, förutom krogen i byn Cybinka, någon mil härifrån. Efter en kväll där kraschade han sin Mazda, inköpt billigt i Tyskland. Nästan som en trofé visar han upp bilvraket. Det tronar under en presenning på gården, ett monument över leda och apati. Vodka var olycksorsaken.

I bilradion kämpar polska och tyska radiosändare om min gunst. På samma sätt har polsk och tysk historia präglat området genom århundradena. Strax innan Oder flyter ut i Östersjön ser jag ett exempel på att polskt och tyskt möts. I den lilla byn Wolin återuppbygger polska byggnadsarbetare ortens medeltida tegelkyrka, byggd av tyska kolonisatörer och förstörd under kriget. Det är ett exempel på samarbete som dessa trakter mitt i Europa sett alltför lite av genom historien – ett exempel för framtiden.

ULF IRHEDEN
(november 1994)