Originalets titel: "Unordnung im Gespensterreich"; denna berättelse och den följande, "Barnsköterskan" (Die Kinderfrau), publiceras här med det tyska förlagets medgivande. Hermann Grab presenteras närmare i en artikel i KULTUR I ÖST under rubriken ”Möten med författare och böcker”. Där presenteras också ytterligare två berättelser av Grab.

OORDNING I ANDEVÄRLDEN

(Ur Hochzeit in Brooklyn. Sieben Erzählungen © Verlag Neue Kritik, 1995)

Omslag Helmut Schade (Klicka för förstoring)

Fridfullt vilar nu palatsen. I solen är deras ytor skarpt avgränsade, mot kvällen drar de ihop sig en aning, och ännu lite senare lyser en liten lampa bakom ett fönster, här och var ljuder den spröda klangen från en klocka genom natten. Greve Abälard vandrar förvisso fortfarande omkring, men det tycks bara vara en gammal vana, legationspersonalen reagerar mycket likgiltigt på det. Han går omkring i rummet där golfklubborna och pingisbordet förvaras, och inget har ännu hänt. För övrigt uppenbarar han sig inte längre regelbundet, förmodligen något oftare den senaste tiden, men det är säkert bara en tillfällighet. I allmänhet kommer han alltmer sällan, snart hörs han aldrig mer.

Men i området med de långa husraderna började det redan för några år sedan. Och nu griper det allt mer omkring sig. Du går längs raden av bruna, grå och smutsgröna hus, tar dig över den lilla korsningen där kemikalieaffärens skyltfönster redan är upplysta, och med ens stannar du till förskräckt och vet: lite varstans, i denna eller någon annan av de gamla våningarna rör det sig. Där sitter flickan vid pianinot och övar. Plötsligt träder det in i rummet, genom plyschgardinen, och så står det där, spöket. Det är farfadern, liten och tjock, iklädd en mörk rock av alpackatyg och med ett vitt pipskägg. Så går han långsamt fram till pianot, ställer sig bakom flickan och tittar i nothäftet. Barnet far upp, ger ifrån sig ett högt skrik och springer bort till andra hörnet. Men då är redan allt förbi för länge sedan.

Men det är inte bara platsen som spökena har bytt. Det är tydligt att också deras tidpunkt nu är en annan. Det är stunden efter solnedgången, stunden då dagsljuset uppblandas med lamporna och när blandningen av ljus får oss att tänka på blandningen av salt och socker. Vid den här tiden händer det att en orörlig gestalt visar sig i det halvskumma trapphuset mellan dörren till portvaktens våning och soptunnorna. Och när familjen sitter och dricker kaffe sänker sig den döda fastern plötsligt ner mitt på bordet i all sin väldighet, hennes händer har svällt och blivit jättelika. Samtidigt vet man att där utanför går nu mannen upp- och nedför trapporna på sina kryckor. Ofta går han in i tamburen och ställer sig i hörnet vid klädhängaren och ibland tar han sig genom väggen, in i själva rummet några sekunder.

Men man kan inte säga att spökena numera håller sig till en och samma tidpunkt. Också om natten, när man ligger i sängen, kan det hända att man märker något. Då tittar man efter och på byrån får man syn på två huvuden som ler, runda och anstötliga.

Tyvärr råder numera stor oordning i andevärlden. Tidigare, det vet man, var det annorlunda. Man kunde fråga portvakten och fick också ett mycket precist svar: Där och där spökar det, och endast vid en mycket bestämd tidpunkt. Nu ler portvakten och säger att det är lugnt i huset. Men på de platser dit spökena begett sig vet man just ingenting. De kommer alltid oväntat, ibland två och två, ibland i sällsam gestalt: som en ofödd eller som ett halvvuxet barn som inte har några ben och i stället för armar endast två fingrar som vuxit ut från axlarna. De har inte heller längre sina bestämda hus. Den som bott i ett hus måste uppenbara sig i ett annat, till invånarnas förfäran, och sin egen.

Så lider alla under förvirringen, också spökena själva. Kommer det att vara länge än? Kommer inte den här tröstlösheten att ta slut snart? Man vet inte. Då och då hörs en röst som säger att bättre tider är på väg. Men den som förmått sig till att under en kort stund titta något av spökena i ansiktet – och det förmår man mycket sällan, högst en eller ett par gånger i livet – den som alltså kunnat uthärda att titta en av dessa arma varelser i ansiktet, han har för alltid givit upp allt hopp.

BARNSKÖTERSKAN

(Ur Hochzeit in Brooklyn. Sieben Erzählungen ©Verlag Neue Kritik, 1995 )

Hon liknade taxen Waldi. Hennes ansikte var emellertid mycket spetsigare, framför allt näsan som hade en liten puckel och en långsträckt, smal avslutning. En sådan näsa såg man aldrig annars. Också Bibbi och Tommy tittade alltid på den här näsan.

Bibbi var sex år och Tommy nio. Föräldrarna tog gärna med sig Tommy: till exempel när flygaren Blériot kom till staden och visade upp sin enorma maskin på ett hotell, i en mycket stor vit sal, medan han själv förklarade allt på ett obegripligt men spännande sätt och en gång också satte fart på propellern med sin egen hand.

Vid sådana tillfällen måste hon stanna hemma med Bibbi eller gå den vanliga promenaden till floden, över en av broarna och på vägen tillbaka över en annan. ”Du är det försummade barnet”, sade hon till Bibbi, och på kvällen, när hon hade satt honom på bordet för att tvätta honom, talade hon bedjande till honom: ”Stackars barn! Hur ska detta sluta! Försummad, undanskuffad! Ständigt och jämt bara den store! Han blir bortskämd och bortklemad, och dig vill de inte veta av.” Och sedan berättade hon vilka rysligheter sådana barn brukar råka ut för, hon talade om en förslöad pojke och sade: ”Det var ett alldeles likadant fall, alltid åsidosatt och alltid bortstött.”

Om en främmande kom in i rummet, en tant eller farbror, blev hon sittande i sin vrå, nickade med huvudet varpå hon raskt åter böjde sin lilla kropp över arbetet. Bibbi och Tommy kände att detta var obehagliga ögonblick. Men de såg hennes gnistrande svarta ögon och den stora slappa munnen som det ibland, medan besökaren ännu var där, ryckte till i, och de tänkte att hon gjorde rätt i att förakta dessa människor som alltid sade så dumma saker.

”Den gamla häxan”, sade farbröderna och tanterna och skrattade. Och föräldrarna skrattade också.

Tommy hade fått en kamera, en Kodak Nr 2. En gång kom han in i rummet och såg hur Bibbi skruvade på den. Han hade exponerat och förstört en hel filmrulle. Hon smålog emellertid och medgav att hon hade uppmuntrat honom till det. Då ville Tommy slå allt som fanns i rummet, även Bibbi, i småbitar.

Hon hade för övrigt en stor passion. Hon älskade teater. ”Jag sitter alltid bara på vänster sidoläktare”, sade hon, ”de platserna tycker jag bäst om.” Hon berättade om festspelen, om storartade kvällar, om Caruso och Battistini. Endast Pelleas och Melisande hade väckt hennes missnöje. Men Hamlet med Kainz, det var hennes bästa kväll.

Hon berättade för Tommy att Hamlet var en dansk prins, och medan hon visade för honom hur Kainz hade spelat rollen tyckte Tommy sig se, i hennes fula ansikte, ett slags prinsliknande spädhet och han visste inte varför detta gjorde honom så sorgsen.

När Bibbi under tvagningen plötsligt fick för sig att uppge ett skri, sade hon att han säkert kommer att få en storartad röst en gång, att han kommer att bli en stor sångare. Och eftersom hans hår var svart, sade hon att han kommer att bli bas, en ny Arimondi.

Vid den tiden hade Tommy en märklig dröm. Han drömde att Battistini hade kommit till staden och tappat en briljant. Han, Tommy, hade lagt märke till det; bakifrån hade han sett hur den store svartklädde sångaren knuffade ut briljanten ur rockfickan. Och sedan hade han sett briljanten ligga och glittra på gatstenen på en annan gata. Där hade han plockat upp den och gått med den till Battistinis hotell. Men just när Battistini kom emot honom med utsträckta armar för att trycka honom till sitt bröst, vaknade Tommy.

På teatern visar man sidoläktaren för honom, en rad stolar bakom en balustrad, skild från de andra platserna. Där måste hon naturligtvis sitta.

En gång på vintern – föräldrarna hade just givit sig av på en mycket lång resa, till Schweiz eller någon annanstans – kom Tommy hem från skolan en timme för sent. Under tiden hade hon telegraferat till föräldrarna: ”Tommy försvunnen.” Föräldrarna blev mycket upprörda och hon måste lämna huset.

*

Hon fick tag i två rum, ett åt sig själv och ett åt ”inneboende”. Bibbi och Tommy kom för att hälsa på henne. ”Sch”, sade hon och pekade på en glasdörr, ”där är mina inneboende. De studerar vid universitetet.” Bibbi och Tommy tittade sig omkring i rummet i vilket de stod. Det var stort och lågt och mörkt, och förutom sängen fanns här endast en svart resväska intill väggen. De hade aldrig tidigare sett ett rum som de tyckte så mycket om som detta. Och när de såg glasdörren tänkte de på de hemska inneboende som de var så rädda för.

När de kom nästa gång, sade hon: ”Mina inneboende har flyttat och nu vill inga andra komma längre.” Bibbi och Tommy blev mycket förskräckta. De såg hur det ryckte i hennes slappa mun och denna gång också i hennes näsa. Hur är det möjligt, tänkte Tommy, hon hade ju skaffat sig rummen bara för att de inneboende skulle bo hos henne. Och han såg på henne, såg hur villig hon var att för de inneboende uppbåda allt vad hennes fula ansikte hade av ljuvlighet, och han såg hur de inneboende ändå bara kom fram till dörren för att säga: ”Nej, vi vill inte ha er, vi vill inte bo här.”

Också Bibbi märkte hur ledsen hon var. ”De vill inte komma”, sade hon. ”Och ändå ger jag dem allt, frukost och vad de än önskar sig.”

Hemma sade man: ”Det är beklagansvärt, men man kan förstå att ingen vill bo hos henne.”

Ett par veckor senare sades det att hon hade förgiftat sig med gas. Något så fruktansvärt hade Tommy ännu inte varit med om. Det var de inneboende, de hemska inneboende. De ville inte komma trots att hon gärna skulle ha gett dem allt, kaffe och småfranska med smör, och också två ägg till frukost om de hade krävt det.

Bibbi och Tommy gick på begravningen.

Senare öppnade man hennes svarta resväska. Förutom klänningar och gamla skor fann man mycket gamla fotografier, fotografier av Duse, av Caruso, Scotti och Battistini, av Kainz, av Destinn och Farrar. Man fann teaterprogram och många små gula lappar med den tryckta texten: Vänster sidoläktare.