Inledning

Nedanstående novell är skriven av den tjeckiske författaren Karel Čapek (1890-1938). I berättelsen, som utspelar sig i Lissabon, möter vi en man, Varga, som inte längre förstår sig på världen. En ny regim har gripit makten och i pressen inleds en förtalskampanj mot Varga och hans filantropiska arbete. Čapek skrev sin korta berättelse under sitt sista levnadsår, en mycket svår tid i hans liv. Från den stund nazisterna kom till makten i Tyskland var Čapek inbegripen i en ordens och handlingens kamp mot de nya herrarna i grannlandet. I september 1938 ingicks Münchenöverenskommelsen. De demokratiska västmakterna som Čapek så starkt identifierat sig med svek Tjeckoslovakien; Čapeks besvikelse var enorm. Dessutom utsattes han för angrepp från en del av högerpressen liksom av vissa författare, till exempel Jaroslav Durych. I december 1938 insjuknade Čapek i influensa; han drabbades också av lunginflammation och fick problem med njurarna. Čapek dog juldagen 1938.

--------------------------------------------------------

Tio centavos

Nej, det var inte hos oss; hos oss skriver ju inga tidningar så, och inte heller sker en plötslig förändring i den allmänna folkopinionen eller gatuopinionen, eller vad det nu kallas, så lätt hos oss. Det var i Lissabon vid en av de politiska omvälvningarna där; en regim föll och en annan grep makten, vilket när allt kommer omkring också sker i andra länder. Senhor Manoel Varga bekymrade sig inte alltför mycket över det, eftersom politiken inte var hans område; han irriterade sig endast måttligt och suckade över oron som tog människornas sinnen i besittning och fick dem att vända sig bort från ting som enligt hans uppfattning var nyttigare och ädlare. Don Manoel älskade nämligen lugnet och sitt arbete; han var ordförande för Föreningen för folkbildning och trodde bergfast på att upplysningen öppnar portarna till välstånd och frihet för nationen, att i arbetet och kunskapen finns vår räddning och liknande ting. Den här morgonen var han sysselsatt med korrespondensen rörande den populärastronomiska kursen i Monsarás och föreläsningen om spädbarnshygien i den lilla staden Monra, när hans hushållerska återvände från sin inköpsrunda; hon rullade med ögonen och var märkbart röd i ansiktet.

"Här har ni det, herrn", förkunnade hon och slängde en skrynklig kvällstidning på bordet. "Och jag kommer att ge mig av härifrån, herrn! Jag är en anständig kvinna, och jag kommer inte att arbeta på ett ställe som det här!"

"Vad står på, vad står på", undrade herr Varga häpet och tittade på tidningen genom sina glasögon. Under ett ögonblick stelnade han till; redan på första sidan fanns en fet rubrik: "Bort med tassarna, Senhor Manoel Varga!!!" Senhor Varga trodde inte sina ögon. "Var har ni fått tag i den, kvinna?" for det ur honom.

Hon sade att det var hos slaktaren. Slaktaren visade det för henne, och alla människor talade om det. Och alla sade att man inte kunde finna sig i det och att en sådan eländig förrädare och hund som don Varga inte längre fick bo på deras gata.

"Vilka alla?" frågade herr Varga oförstående.

Ja, alla; fina damer, hembiträden, slaktaren och bagaren – "Och jag kommer inte att stanna kvar här", ylade hon ilsket gråtande. "Folk kommer hit för att bränna ner huset – och de har rätt! Här står det i tidningen om vem som gör vad och vad som ligger bakom… Det är tacken för trogen tjänst!"

"Snälla, låt mig tala nu", sade don Manoel nedslaget. "Och om ni vill gå så ska jag inte hålla er kvar här."

Först nu kunde han läsa genom vad som stod i den där tidningen. "Bort med tassarna, Senhor Manoel Varga!" Kanske är det en annan Varga, slog det honom, och han upplevde ett ögonblick av lättnad innan han läste vidare. Nej, det var om honom. "Folket gör redan upp räkningen med er ’folkfostrande’ verksamhet, herr Varga, med vilken ni i flera år har förgiftat vårt folks själ! Folket är inte intresserat av er ruttna, främmande bildning, vilken endast sår moralisk förstörelse, svaghet och inre sönderfall hos folket; och det tillåter inte att ni, under förevändning av nyttig kunskap, fortsätter att sprida era subversiva åsikter bland ungdomen och det enkla folket –"

Herr Manoel Varga släppte tidningen och kände sig sorgsen. Han kunde inte förstå vad som var subversivt med populärastronomi eller spädbarnshygien, och han försökte sig inte på det heller. Han trodde helt enkelt på bildningen, och han tyckte om folket; det var hela saken. Det var så många människor som gick på de föreläsningarna, och nu skrev de att folket inte var intresserat av dem och vände sig bort från dem med avsmak. Herr Varga skakade på huvudet och försökte läsa vidare. "Om inte myndigheterna slår ner på ert vilda beteende, kommer vårt vakna folk att skapa ordning på egen hand; och sedan får ni se upp, herr Manoel Varga!"

Senhor Manoel Varga vek noggrant ihop och slätade till tidningen. Detta är slutet, sade han. Han begrep visserligen inte vad det var som så plötsligt hade förändrats i världen och i människorna, och varför det som var bra i går var skadligt och subversivt i dag, i en handvändning; men ännu mindre lyckades han begripa varifrån så mycket hat mellan människorna plötsligt kunde komma. Gud i himlen, så mycket hat! Den gamle don Manoel skakade på huvudet och såg ut genom fönstret, på förstaden Sao Joao. Den var charmig och trivsam som alltid; man kunde höra barnens glada skrik och en liten hunds skall – herr Varga tog av sig glasögonen och putsade dem långsamt. Så mycket hat, herregud! Vad har flugit i människorna! Kanske hade allt förändrats över en natt. Och den där hushållerskan; så många år hon varit här… Med sorg tänkte herr Varga på att han var änkeman. Om hans döda hustru hade varit i livet – hon skulle kanske inte ha förändrats?

Senhor Manoel Varga suckade och lyfte på telefonluren. Jag ska ringa min gamle kamrat de Souza, sade han; kanske ger han mig ett råd –

"Hallå, Varga här."

Ett ögonblicks tystnad. "Souza. Vad vill ni?"

Herr Varga stakade sig en aning. "Bara… fråga. Har ni läst artikeln?"

"Ja."

"Snälla ni… vad ska jag göra åt det här?"

En kort tvekan. "Ingenting. Ni måste inse att… att förhållandena har ändrats, förstår ni? Så är det. Rätta er efter det." Klick. Herr Varga kunde inte hitta telefonklykan. Det var den bäste vännen. Så allt kan förändras! Rätta er efter det – men hur? Hur ska en människa rätta sig efter att någon hatar honom? Ska han kanske också börja hata, eller? Och hur ska han rätta sig efter hatet, när han under hela livet har lärt sig att älska?

Nåväl, jag måste rätta mig efter det – åtminstone formellt, bestämde sig don Manoel; och han satte sig vid bordet och skrev samvetsgrant att han lämnade sin post som ordförande för Föreningen för folkbildning. Med hänsyn till de ändrade förhållandena, och så vidare. Herr Varga kände sig lättad och tog sin hatt; jag går dit med det så får jag det snabbare ur världen.

Han går utmed förstadsgatan med en känsla av att de där husen tittar annorlunda på honom, nästan fientligt, kanske också med hänsyn till de ändrade förhållandena. Grannarna säger kanske till varandra att det är den där Varga som förgiftar nationens själ. Kanske målar någon under tiden på hans port – han skulle inte bli förvånad. Herr Varga går snabbare, också med hänsyn till de ändrade förhållandena. Kanske måste jag flytta någon annanstans, tänker han, sälja det där huset och... kort sagt rätta mig efter det här, eller?

Herr Varga stiger på spårvagnen och sätter sig i ett hörn. Två tre personer läser just den där tidningen. Bort med tassarna, Senhor Manoel Varga! Om de kände igen mig, tänker don Manoel – skulle han med den bistra uppsynen kanske peka på mig: "Ser ni honom? Det är den där Varga som spred subversiva idéer! Att han inte skäms över att ännu röra sig ute bland folk!" – Jag skulle kanske bli tvungen att stiga av spårvagnen, funderar herr Varga, och han kände de där fientliga ögonen i ryggen… Herregud, vad mänskliga ögon förmår hata!

"Biljetten, min herre", hör han konduktören säga ovanför sig. Herr Varga blev nästan rädd, han tog upp en handfull småpengar ur fickan; en peng, med valören tio centavos, föll ur hans hand och rullade under en bänk.

Konduktören försöker hitta den. "Låt det vara", säger herr Varga snabbt och räknar sina småpengar; han vill inte väcka uppmärksamhet.

Mannen med den bistra uppsynen lägger ifrån sig tidningen och böjer sig ner för att leta efter pengen under bänken. "Verkligen, min herre, det är inte värt det", försäkrar don Manoel honom nästan nervöst.

Mannen mumlar något och kryper under bänken efter myntet; de övriga i spårvagnen följer honom med intresse och förståelse.

"Jag tror att det föll åt det här hållet", säger en andra person med låg och otydlig röst, och han sätter sig ned på huk för att söka. Herr Varga sitter som på nålar. "Tack... tack", stammar han, "men det är verkligen inte nödvändigt –"

"Det ligger där", förkunnar den andre mannen med huvudet under bänken, "men det har fallit mellan två plankor, den rackaren! Ni har inte en kniv?"

"Nej", säger don Manoel ursäktande, "men snälla ni… det är inte värt ansträngningen –"

En tredje senhor lägger ifrån sig tidningen och letar i sin ficka utan att säga något; han drar fram ett läderfodral och ur den en silverfärgad liten kniv. "Låt mig se", säger han till den andre, "jag ska få upp det."

Hela spårvagnen ser med spänning och förtjusning på hur den tredje herrn gräver med knivbladet i springan mellan plankorna. "Nu kommer det", mumlar han nöjt och i samma stund for pengen upp och rullade ett stycke på golvet. En fjärde man böjer sig ned och söker under bänken. "Här är den", förkunnar han triumferande och reser sig upp, röd av ansträngningen. "Här har ni, herrn", flåsar han och räcker herr Varga pengen.

"Tack… tack ska ni ha, herrn", sluddrar senhor Manoel Varga rört. "Det var mycket vänligt av er, och av herrarna likaså", tillägger han och bugar sig artigt åt alla håll.

"Det var inget", säger den tredje herrn tyst. "Ingen orsak", svarar den andre. "Vi hittade den i alla fall", tillägger den förste.

Människorna i spårvagnen ler och nickar. Vi hittade i alla fall den där pengen, hurra! Senhor Manoel Varga, röd av förlägenhet över att ha framkallat så mycken uppmärksamhet, sitter stilla; ändå ser han att den tredje herrn, han med den lilla kniven, tar upp tidningen och börjar läsa den där artikeln: Bort med tassarna, Senhor Manoel Varga!

När herr Varga steg av, nickade människorna i spårvagnen vänligt åt honom; också tidningsläsarna lyfte blicken och mumlade: "Adios, senhor!"

(1938)