Trollkarlen.

Karel Čapek (1890-1938) räknas av många som den allra främsta tjeckiska 1900-talsförfattaren. Följande text är hämtad ur "Stora kattsagan", som ingår i Devatero Pohádek (ungefär "Nio sagor"; 1932). Här återges det femte kapitlet. Följande har hänt: En flicka, som råkar vara prinsessa, har en katt. En dag vill hon se efter om det stämmer att en katt som faller alltid landar på benen. Hon öppnar fönstret och släpper taget om katten. Nere på gatan går i samma stund en man förbi - han råkar vara trollkarl - och katten landar på honom. Den stackars prinsessan har blivit av med sin katt och pappa kungen ger en rad skickliga detektiver i uppdrag att hitta den…

När trollkarlen satt i fängelse

När nu den berömde Sidney Hall, som ni vet, hade gripit trollkarlen inleddes en rättegång rörande den stulna katten. Bakom ett högt bord tronade domaren doktor Korpus Juris, lika tjock som sträng. På den anklagades bänk satt trollkarlen med handbojor på.
"Res dig upp, skurk!" dundrade doktor Korpus. "Du är anklagad för att ha stulit kungens katt Jura, född här i landet, ett år gammal. Erkänner du, din odåga?"
"Ja", sa trollkarlen med låg röst.
"Du ljuger, din bov!" dundrade domaren. "Jag tror inte ett ord av vad du säger. Det måste bevisas. Hallå, för in vittnet, vår allra högädlaste prinsessa."
De kom in med den lilla prinsessan för att hon skulle vittna.
"Prinsessan lilla", kuttrade Korpus älskvärt, "var det den här uslingen som stal er högförnäma katt Jura?"
"Ja", sa prinsessan.
"Där ser du, din rackare!" dundrade domaren åt trollkarlen. "Du är överbevisad. Och tala nu om hur det gick till när du stal den?"
"Det gick till så", sa trollkarlen, "att den ramlade ner på mitt huvud."
"Eländiga människa, du ljuger!" skrek domaren och vände sig till prinsessan med den lenaste röst: "Prinsessan lilla, hur gick det till när den nidingen stal er allra högädlaste katt?"
"Precis som han säger", sa prinsessan.
"Där ser du, din rövare!" skrek domaren åt trollkarlen. "Nu vet vi hur du bar dig åt när du stal den. Och varför stal du den, din fähund?"
"Eftersom den bröt benet när den ramlade. Jag tog den under rocken för att rätta till benet och binda om det."
"Du ditt avskum", röt doktor Korpus, "allt vad du säger är lögn! För in vittnet, värdshusvärden i Strašnice."
Så kom de in med vittnet.
"Hör du, värdshusvärd", skrek domaren, "vad vet du om den här förbrytaren?"
"Bara", sa värdshusvärden ängsligt", att han kom, ärade domare, in på mitt värdshus, drog fram en svart katt som han hade under rocken och band om benet på den."
"Hm", muttrade doktor Korpus, "du ljuger säkert. Och vad gjorde han sedan med det förnäma djuret?"
"Sen släppte han det ", sa värdshusvärden, "och katten sprang sin väg."
"Ha, din djurplågare", röt domaren åt trollkarlen, "du släppte den för att den skulle springa sin väg! Var är kungens katt nånstans nu?"
"Antagligen sprang den dit där den är född", sa trollkarlen. "För det brukar ju katter göra."
"Ha, din lymmel!" röt domaren. "Försöker du undervisa mig, va? Prinsessan lilla", sa han och vände sig till prinsessan igen med len röst, "hur mycket anser ni att er högt värderade katt Jura är värd?"
"Jag skulle inte ge bort den för halva kungariket", förklarade prinsessan.
"Där ser du, din odåga!" dundrade domaren åt trollkarlen. "Du har stulit halva kungariket. Det är det dödsstraff på, ditt kräk!"
Då tyckte prinsessan synd om trollkarlen och skyndade sig att säga: "Det kan hända att jag skulle ge bort Jura för en bit tårta."
"Och hur mycket är en tårtbit värd, prinsessan?"
"Tja", sa prinsessan, "en nöttårtbit kostar fem heller, en jordgubbstårtbit tio och en gräddtårtbit femton."
"Och vilket slags tårta skulle ni ge bort Jura för, prinsessan lilla?"
"Gräddtårta kanske", sa prinsessan.
"Ha, din mördare!" skrek domaren åt trollkarlen. "Det är som om du hade stulit femton heller. För det, din skurk, får du enligt lagen tre dagars fängelse. Marsch till finkan, din ärkeodåga, på tre dar, fähund, tjuv, rövare! Kära lilla prinsessa", sa han och vände sig till prinsessan igen, "jag har äran att tacka er för ert kloka och synnerligen skarpsinniga vittnesmål. Jag ber om min underdånigaste hälsning till er herr far från hans allra lydigaste, trognaste och rättvisaste domare doktor Korpus."
När de hade satt trollkarlen i finkan gav de honom en bit mögligt bröd och stinkande vatten i ett krus. Men trollkarlen bara satt där och log och hans ögon lyste mer och mer. Vid midnatt reste han sig upp och viftade med handen. Då hördes ljuv musik och luften började dofta som av tusen blommor. Och verkligen, se där, på den ödsliga fängelsegården växte med ens upp blommande rosenbuskar, tuvor med liljor reste sina kalkar mot den vita månen, rabatter med styvmorsviol och liljekonvalj slog ut i blom, olvon och pioner vaggade sina tunga blommor, hagtorn bredde ut sig vitt och rött och i dess krona började en näktergal sjunga.
I det ögonblicket vaknade en dömd mördare i sin cell och en pyroman på sin hårda bädd gnuggade sömnen ur ögonen; en straffad slagskämpe reste sig förvånat, en tjuv skrek häpet till och en bedragare som sonade sin skuld här knäppte händerna utan att begripa vad som hände. För de kalla och fuktiga fängelseväggarna öppnades och välvdes till en smäcker och betagande pelargång; fångarnas smutsiga bäddar täcktes med snövitt linne, reglarna och gallren fanns där inte längre, utan några stentrappsteg ledde direkt ut i den blommande trädgården.
"Franta", mumlade mördaren åt pyromanen, "sover du?"
"Nej då, jag sover inte", sa pyromanen, "men jag yrar; det är precis som om jag inte var kvar i fängelset."
"Pojkar", ropade slagskämpen, "jag tror att jag precis har dött och kommit till himlen!"
"Till himlen!" utropade bedragaren. "Finns det någon himmel för mig? Men jag har också en vacker dröm, som om jag var i paradiset."
"Det är ingen dröm", sa tjuven. "Pojkar, det går att ta på alltsammans; nu tar jag på en lilja. Om jag ändå finge plocka den!"
"Plocka den bara", hördes en mäktig och vänlig röst, och hos fångarna stod trollkarlen i vit mantel. "Den är till dig, min vän!"
"Herrn", sa pyromanen förläget, "är ni här som fånge?"
"Jag är fånge som ni, kamrater", svarade trollkarlen. "Dömd liksom ni. Den här trädgården är till för oss. För oss står bord dukade under träden. Det är för oss som näktergalen sjunger och rosorna blommar. Kom och ät!"
Alla satte sig vid ett rikt dukat bord och festen började. Trollkarlen serverade dem sällsynta rätter och vin. När han hällde upp vin åt bedragaren slog denne ner blicken och sa tyst:
"Nej, herrn, inte till mig!"
"Varför vill du inte ha vin?" frågade trollkarlen.
"Eftersom jag inte förtjänar det, herrn. Jag har gjort många människor utfattiga. Ack, herrn, hur skulle jag kunna glädja mig åt vinet?"
Då lyste trollkarlens ögon upp, men han sa ingenting utan serverade de andra. När han hällde upp i mördarens bägare darrade mördarens hand och några droppar rött vin föll ner på duken.
"Herrn", utropade mördaren förtvivlat, "varför påminner vinet mig om blod? Ack, det är för att jag har spillt oskyldigt blod! Ve mig, eländigaste!"
Trollkarlen sa ingenting, men hans ögon flammade ännu klarare. När han hällde upp vin åt slagskämpen skrek denne: "Herrn, inte ska väl jag ha vin? Jag har slagit ihjäl människor i mitt övermod och i mitt självsvåld har jag gjort dem till krymplingar; jag har slagit den hand som erbjöd mig vänskap och plågat dem som älskade mig mest!"
Ljuset spred sig över trollkarlens ansikte, men han sa inte ett ord utan vände sig till tjuven och räckte honom en skål med de vackraste frukter. "Var så god, min vän", sa han hjärtligt, "de är dina."
"Herrn", utropade tjuven, "jag har tagit sådant som inte tillhörde mig; tillåt mig att inte ta det som kanske tillhör mig!"
Trollkarlen log vänligt och gick fram till pyromanen: "Var så god, ta dem du", sa han, "de kommer att vederkvicka dig."
"Min herre", värjde sig pyromanen, "jag har lagt deras hem i aska som visade vänlighet mot mig; de är tiggare nu och ber om en skiva bröd. Ack, om jag i stället kunde vederkvicka dem som jag har skadat!"
Då lyste trollkarlens ögon som stjärnor och han sträckte på sig i hela sin längd och sa: "Pojkar, i många år har ni svultit och törstat; det är många år sedan ni kände sötma på tungan och glädje i hjärtat. Varför skulle ni inte äta och dricka, festa och fröjdas nu? Ta av alltsammans, det är ert!"
Då hördes liksom ett brus av många steg i trädgården och en ömklig skara krymplingar och tiggare närmade sig de festande.
"Min Gud", skrek bedragaren, "här kommer de som jag har gjort utfattiga!"
"Och jag", utropade mördaren till hälften förfärad, till hälften glad, "jag ser honom som jag har mördat!"
"Gode Gud", sa slagskämpen, "de lytta och skadade är ju de som jag har slagit!"
"Och här är ni allihop", utropade tjuven hänryckt, "som jag har stulit från!"
"O", skrek pyromanen, "de här tiggarnas hem har jag lagt i aska!"
Då for bedragaren upp och började bära mat och vin till dem som han en gång hade gjort utfattiga; mördaren rev sönder duken och knäböjde framför honom som han hade mördat, tvättade hans sår med sina tårar och förband dem; slagskämpen hällde vin och olja på deras sår som han hade slagit; tjuven tog guld- och silverbesticken och bad dem som han hade stulit från att ta emot dem; och när pyromanen såg det brast han i gråt och sa: "Ack, vad ska jag ge er, tiggare, som jag har berövat allt?" Och strax plockade han alla blommorna i trädgården och strödde dem i tiggarnas famn.
När bedragaren hade gett mat och vin till dem som han hade gjort utfattiga, när mördaren hade förbundit den mördades sår och slagskämpen skött om de slagna, när tjuven hade gett de bestulna gåvor och pyromanen bekransat tiggarnas trasor, hade de själva inte fått någonting, men de förde sina gäster in i palatset, lade dem att sova på de renbäddade sängarna och lade sig själva bredvid på det hårda golvet.
Bara trollkarlen stod kvar i trädgården med händerna knäppta och ögonen strålande som stjärnor. En ljuv, lugn sömn sänkte sig över fängelset.
Då dånade tunga slag och in genom porten steg fångvaktaren.
"Upp med er, skurkar", skrek han, "nu har ni sovit i tre dar och vi har inte lyckats väcka er!"
Fångarna vaknade med ens. Och de såg att de låg på golvet bredvid sina hårda, smutsiga bäddar; de luftiga pelarna hade åter förvandlats till fuktiga fängelseväggar och från den ödsliga gården hade allt försvunnit som liknade blommor och blommande träd; bara på golvet låg några lilje- och rosenblad kvar.
"Har vi sovit i tre dar?" sa mördaren förvånat.
"Va!" utropade pyromanen. "Var det bara en dröm?"
"Herr fångvaktare", frågade tjuven, "har det inte varit någon mer här?"
"Han som stal kungens katt var här", muttrade fångvaktaren. "I tre dar stod han i sin cell utan att röra sig och ögonen strålade som stjärnor. I morse när han hade avtjänat sitt straff försvann han. Han var just en snygg gosse! Innan han försvann trollade han åsneöron på vår ärevördige domare doktor Korpus. Men sätt fart nu, era skurkar, upp med er!"
Så började det gamla livet igen för fångarna. Men något hade ändå förändrats: det stinkande vattnet i kruset smakade alltid som det sötaste vin, det mögliga brödet fick i deras munnar den läckraste smak, en ljuvlig blomdoft spred sig genom fängelsehålorna och på natten när de hade lagt sig blev deras bäddar skinande vita. Varje natt sänkte sig över fängelset en fridens sömn utan förebråelser och plågor.

Översättning: Karin Mossdal