(Om du vill se en bild i ett större format, vänsterklicka på bilden och därefter på "original".)

Vy över Mediasch från kyrktornet. Den medeltida stadskärnan har kvar sina slingrande gator och låga borgarhus från 1700- och 1800-talen. Karaktären är klart centraleuropeisk.

Vad är det som varje sommar lockar mig tillbaka till de där små dammiga dalgångarna vid randen av Karpaterna? Den nattliga färden i Daciaexpressens insuttna kupéer? Från Budapests monumentala östra station – där Bram Stoker låter sin romanhjälte Harker börja sin färd österut – till Siebenbürgen, för svensken mer bekant som Transsylvanien. Tåget arbetar sig fram genom morgondimman längs den bruna floden Kokel, på kullarna driver herdar långsamt på sina fårhjordar, energiska vallhundar skäller, mot pastoralen reser sig en karbonfabriks djupt brunsvärtade och vittrande betongstrukturer. Snart är jag åter framme i den lilla staden Mediasch i hjärtat av Transsylvanien, komplett med medeltida ringmur och romsk kåkstad. Jag befinner mig i Rumänien, men detta är inte Balkan, det är fortfarande Centraleuropas utpost i sydost. Historien är närvarande på tröskeln till en framtid där vi bara kan vara säkra på att mycket kommer att förändras. Här dominerar rum över tid. Moderniteten av västeuropeiskt snitt är en tunn fernissa som glänser likt kattguld i form av nyrika stadsbors dyrbara bilar eller en nyöppnad tysk matvarukedja som trängt undan den lokala marknaden.

Kyrkborgen i Holzmengen är något av en sinnebild för den befästa kyrkan.

Ett gammalt träd
Min första resa 2003 gjorde mig varse på en etnisk och kulturell komplexitet med djupa rötter, ett vitt förgrenat gammalt träd där delar murknat och fallit ned eller av mänsklig hand hårdhänt beskurits. Som antikvarie med intresse för kyrkobyggnader kunde jag inte undgå att fästa mig vid de siebenbürgen-sachsiska byarna, miljöer som vittnar om en 800-årig tysk minoritet på utdöende. Varje återkomst till dessa byar, vars gamla sachsiska namn i regel ersatts med rumänska, har varit förknippad med såväl lust som vemod. Sedan åren kring ”die Wende” har en folkomflyttning – för så måste den ändå benämnas – utan motstycke sedan 1945 ägt rum, nästan okänd utanför Tyskland som var dess mål. Kvar står en åldrande generation med ett övermäktigt kulturarv att förvalta. För vem? För Europa om inte för världen. Men hur?

Waldhütten är en typisk sachsisk by där gårdslängorna ligger på rad med gaveln mot bygatan.

”Kristenhetens bålverk”
Bakgrunden är svår, om inte omöjlig, att komprimera. Det är 1100-tal och det på naturtillgångar rika landskapet Transsylvanien ingår i den ungerska monarkin. Området är en utsatt gränsbygd med outnyttjad potential. Kungen vill säkra och utveckla provinsen. Han erbjuder hågade bönder och köpmän från västra Tyskland att bryta mark mot långtgående förmåner och självständighet. Under tvåhundra år slår tyska vågor in i det östra Karpatbäckenet och en stark kultur växer fram, särskilt längs floderna Kokel och Harbach i södra Transsylvanien. Landskapets sju befästa städer blir viktiga handelscentra med tysk prägel och ger upphov till landskapets tyska namn, Siebenbürgen, det vill säga ”de sju borgarna”.

Området är ett etniskt lapptäcke av ungrare, ungersktalande szekler, rumäner och romer. Senare tillkommer även små öar av armenier. Den fredliga samexistensen störs till och från av stridigheter mellan folkgrupperna till följd av maktkamper. Redan initialt finns en orsak att hålla samman i sin grupp och befästa sina kyrkor. Den siebenbürgisk-sachsiska folkgruppen och dess kultur tar form. De sachsiska byarna åtnjuter kungligt garanterad självständighet gentemot adliga anspråk på mark och makt. Genom handel och kloster kommer influenser från utvecklingen i Tyskland och Österrike. Stora och rikt smyckade kyrkor uppförs som inte ligger sina förebilder långt efter.

På 1400-talet växer hotet söderifrån, det osmanska riket träder in på den europeiska scenen och påven utropar Transsylvanien till ”kristenhetens bålverk”. Turkiska chockanfall härjar landskapet. Det sachsiska självförsvaret förkroppsligas i kyrkborgarna. Kyrkorna förvandlas till bybefästningar genom påbyggnad av försvarsvåningar, uppförande av tornförsedda ringmurar och ibland även grävande av vallgravar. Kyrkborgen är ett samhälle i miniatyr, här finns allt som behövs för andlig och världslig överlevnad: kyrka, skola, förråd, vatten, kvarn och en mångfald av försvarslösningar. Likväl krävs det list och stort mod för att försvara sig mot en belägring. En brand är förödande. År 1526 måste Siebenbürgen till slut erkänna den osmanska överhögheten. Provinsen kvarstår förvisso som ett eget furstendöme, men härjas under mer än ett sekel av inbördes maktkamper. Talrika allianser sluts och bryts mellan de olika folkgrupperna. Mitt i allt detta lyckas en livaktig kultur överleva i furstendömet. Religionsfrihet råder och sachsarna reformerar sin kyrka i luthersk efterföljd. De grundar även boktryckerier och skolor.

Från majoritet till minoritet
När turkarna besegras vid Wien 1683 randas en ny tid för Siebenbürgen, tillsammans med Ungern blir det en del av den habsburgska hegemonin. Tyska införs som ämbetsspråk. Kyrkborgarna förlorar sin taktiska betydelse, men bevaras pietetsfullt av sachsarna. Med uppkomsten av dubbelmonarkin Österrike-Ungern 1867 blir sachsarna under den ungerska magyariseringspolitiken en minoritet. Nationalismen står på dagordningen och kommer ända fram till våra dagar att hemsöka Siebenbürgen. Det sachsiska självbestämmandet kringskärs av den ungerska administrationen. Kvar står den evangeliska kyrkan som i sig inlemmar kulturinrättningar och skolor. Kyrkborgen står ännu mitt i byn.

År 1918 befinner sig den unga rumänska staten på vinnarsidan i världskriget. I Trianonfreden 1920 tillfaller Siebenbürgen med sachsarnas gillande Rumänien, ett stort trauma för ungrarna. En storrumänsk politik sätter centralisering och rumänisering på dagordningen. Det finns dock ett sachsiskt parti i parlamentet och kontakterna med Tyskland blir tätare. Bilden av den sachsiske gränsbonden som tysk kulturbärare vinner gensvar i den framväxande nationalsocialismen, vilken också finner grogrund i Siebenbürgen. Åtskilliga är de Volksdeutsche som tror på en ljus framtid i skuggan av Tredje riket. Waffen-SS har en stor rekrytering bland ynglingarna. Men sachsarna är i verkligheten ett kort att spelas ut i stormaktspolitiken när Rumänien och Ungern sluter upp bakom axelmakterna. I sista stund byter Rumänien sida och därmed börjar historien om den sachsiska undergången. Med det kommunistiska maktövertagandet utmålas sachsarna som syndabockar. Tvångsnationalisering av mark drabbar de sachsiska byarna särskilt hårt och stora delar av männen i arbetsför ålder skickas till sovjetiska arbetsläger.

Birthälm, f.d. biskopssäte som hade stadsambitioner, nu en sömnig by. Siebenbürgens största kyrkborg med tre ringmurar har försäkrat byn en plats på UNESCO:s världsarvslista och på somrarna börjar det följaktligen komma många turister.

Kyrkan står kvar
Den evangeliska kyrkan överlever, men förlorar kontrollen över skolorna. Sachsarna är persona non grata i sitt eget land, men har samtidigt ingen möjlighet att lämna det. Ceauşescus makttillträde innebär ett töväder som bejakar landets minoriteter. Från och med 1973 tjänar rumänska staten pengar på att i praktiken sälja sachsare till Västtyskland. Fram till 1977 lämnar 7 200 sachsare om året sin hembygd. På 1980-talet hårdnar regimen, den gamla storrumänska politiken återinförs på agendan och den ekonomiska krisen drabbar alla, oavsett etnicitet. När den drygt fyrtioåriga mardrömmen tar slut 1989 sköljer en störtflod av sachsare över Tyskland, bara de första sex månaderna utvandrar 111 150 personer. År 1920 fanns det 560 000 sachsare i Siebenbürgen, idag är de 15 000. De övergivna husen har övertagits av staten eller köpts av rumäner, i många hus har romer flyttat in.

Kyrkan står kvar mitt i byn, men på många håll utan brukare och förfallet breder ut sig. Evangeliska kyrkan anstränger sig för att bevara kulturskatten, men det är ett herkulesarbete som förutsätter utländsk finansiering. Utvandrade sachsare bidrar så långt de kan till sin barndomskyrka, men vad gör nästa generation? Den välbeställda rumänsk-ortodoxa kyrkan däremot uppför i den ena gamla sachsiska byn efter den andra nya, stora tempel i bysantinsk stil med rumänska flaggor vajande från tornen. Siebenbürgen skall till slut kulturellt inordna sig i den rumänska nationalstaten.

Herr Schaas, Kurator och begåvad berättare, en av de sista sachsarna i Reichesdorf.

Möte med de sista
Herr och fru Schaas i Reichesdorf tillhör de sista. Av långt över 1 000 sachsare i byn har det blivit 15. Längst bort i den lilla byn, längst bort i en liten dalgång sydost om Mediasch har det gamla paret sitt hus. Sonen och barnbarnen bor i Tyskland, men kommer liksom många ”Sommersachsen” (sommar-sachsare) ner några gånger om året. Huset ligger vid slutet av den dammiga gatan som kantas av de typiska ljusputsade sachsiska gårdslängorna som vänder fingaveln mot gatan. Gavlarnas dekor med till vinrankor förvandlade kors och det ständigt återkommande ”Bete und arbeite” (bed och arbeta) sammanfattar de ofta forna invånarnas strävsamma och djupt kristna livsideal. Men Herr Schaas är inte Guds bästa barn, trots att han nu är kyrkans Kurator, det vill säga kyrkvärd och vaktmästare. Orsaken till att han blev kyrkvärd är helt enkelt att han är en av de sista sachsiska männen i byn och en god bit över 70. Jag minns vårt första sammanträffande. Min ungerske vän och transsylvanienkännare Dávid hade varnat mig. Herr Schaas gälla stämma förkunnade innanför porten: ”Meine Frau ist nicht da, wir können was trinken!” (Min fru är inte här, vi kan dricka lite!). Och hans pali är den mjukaste och på samma gång bland de kraftigare jag någonsin smakat i Siebenbürgen. Schaas’ version av det klassiskt centraleuropeiska fruktbrännvinet, alltid hembränt, är lite som sachsarna själva i karaktären. Herr Schaas är liten, smärt och energisk, därtill en gudabenådad berättare. Ögonen plirar underfundigt, ibland lite illmarigt, leendet är aldrig långt borta. Fru Schaas är av samma konstitution, stolt hållning, arbetsam och rättfram. En småkärv vänlighet som jag uppskattar. Ofta med händerna i sidorna och något uppfordrande i blicken.

Evangelisk gudstjänst i Reichesdorfs gotiska basilika.

Den vackra gotiska basilikan i Reichesdorf är herr Schaas’ skötebarn och han kan dess historia, skrönor och mysterier utan och innan. Byggd som klosterkyrka – ruinerna av klosterlängorna ligger troligen under vinodlingen i söder, eller står till och med ännu som murar i prästgården. Den djupa och vackert huggna västportalen har fördjupningar vid kolonnbaserna där byborna före inträdet i kyrkan stack in sina fingrar, för sina synders skull, berättar Schaas. Inne i kyrkan visar han med en pekpinne på några kapitäl, mansansikten ur vars munnar och näsor bladverk växer fram. ”Der grüne Mann!” fortsätter han exalterad. Är den gröne mannen månne en kvarleva av förkristen tro som tagit form i kyrkornas dekoration? Den gröne mannen dyker upp även i svensk medeltid. Står han för det vilda? Naturen? Det dionysiska? Han är i alla fall kuratorns älskling och gömmer sig överallt i stenskulpturen. Mina bilder på gröna män i Sverige mottogs med stor glädje vid mitt senaste besök. Synd och askes möts i Reichesdorf; på barockaltaret står en skulptur av Johannes döparen som tidigt fick sina nakna lår skylda av tygstycken på begäran av församlingens kvinnor.

Reichesdorf.

Bed och arbeta
Det är strävsamhet och förtröstan som präglat den sachsiska mentaliteten. På de svarta begravningsfanorna i kyrkorummen sammanfattas den med den lokale 1800-talsskalden, folkbildaren och revolutionären Ludvig Roths ord: ”Sachsensinn, dass heisst bete, arbeite und entbehre” (Att vara sachsare är att bedja, arbeta och försaka). Åttahundra år av svett, tårar och odling. Det sachsiska bysamhället utgjorde ett starkt kollektiv där individen satte sina särintressen åt sidan för det allmännas bästa. Sammanhållningen var livsnödvändig. Naturligtvis har mentaliteten präglats av samhällsstrukturen. Tyskar hävdar ofta att sachsarna är mer tyska än tyskarna själva. Dialekten liknar medeltidstyska och är en guldgruva för språkforskare.

Många icketyskar har vittnat om sachsarnas konventionalitet, återhållsamhet och bristande spontanitet som kontrasterar så mot upplevelsen av det rumänska. För att hävda kollektivets frihet har de historiskt behövt begränsa individens. Bråkande makar inlåstes exempelvis i ett torn tills de blev sams. Där fanns en trygghet mitt i en farlig värld, men denna förutsatte en strikt social kontroll, vars former i vissa fall fortlevde in i efterkrigstiden. Inte helt olik uppbyggnaden i de svenska byarna för ett par hundra år sedan. Genom grannskapslag, Nachbarschaften, reglerades samlevnaden. Många av de viktigaste uppgifterna kom senare att skötas av staten genom militär, polis och domstolar. Men det gemensamma brukandet av marken och bistånd vid byggnadsarbeten, dödsfall med mera levde kvar. Vid konfirmationen inordnades ynglingar och flickor i Bruderschaft (brödraskapet) respektive Schwesterschaft (systraskapet). Här förblev de tills de gifte sig. Denna struktur garanterade att förseelser inte passerade ostraffade. En Altknecht förestod ynglingarna och en Altmädchen flickorna. Det var dessa som också svarade för straffen, ofta en bötessumma, och allt noterades i en svart bok. På 1950-talet var det herr Schaas’ tur att bli Altknecht. Men när kyrkoherden 1959 ville lägga bort straffsystemet avsade han sig ämbetet. Vad var det då för mening att vara Altknecht? När Schaas sedermera blev kurator 1999 fann han kistan med alla de svarta böckerna. De senaste hade dock lämpligen försvunnit, till kuratorns förtret, en åtgärd som var förståelig i kommunismens Rumänien. Brödra- och systraskapen har egentligen aldrig upphävts, snarare har de tynat bort.

Den sociala strukturen återspeglades i kyrkorummet genom de olika bänkplatserna. På de bästa platserna i koret satt de ogifta flickorna, vars praktfulla dräkter och håruppsättningar tog hela söndagsmorgonen att ordna. De flankerades av de byäldste. Ynglingarna fick hållas på läktaren. I många av landsortskyrkorna har det nu inte hållits konfirmationer sedan slutet av 1980-talet, så den sachsiska högtidsdräkten är en ovanlig syn utanför museala sammanhang.

Portalen till kyrkan i Bogeschdorf är ett fint exempel på den högstående gotiska stenskulpturen i Siebenbürgen.

Kollektivism och kollektivism
Men vad var det då som hände 1989? Efter att ha överlevt 800 år av prövningar så undergrävdes den sachsiska kulturen på ett fåtal år. Sachsarnas värsta fiender var kommunismen och vinlusen brukar det sägas. Den befintliga småskaliga kollektivismen slogs sönder av en påtvingad större kollektivism som förklarat krig mot historia och tradition. Bygemenskaperna skulle ersättas av ett modernt, rationellt samhälle i form av ”agrostäder” med flerbostadshus med rinnande vatten, kolchoser och fabriker. Du skall vara lojal mot staten i första hand, grannen kommer i andra hand. Lyckligtvis nådde Ceauşescus landsbygdsomvandling aldrig Transsylvanien fullt ut. Byarna står kvar och det småskaliga jordbruket lever vidare, än så länge EU till trots. Men kullarnas vinterrasser är kala och hemsöks bara av fårhjordarna. Liksom alla mödor tidigare uthärdats kollektivt så skedde även utvandringen kollektivt. Kollektivismen var både grundförutsättningen och undergången för den sachsiska kulturen. Utvandringen kan ses som en masspsykos. Ut till varje pris. Om fler reflekterat självständigt och stannat kvar, hade situationen då sett annorlunda ut? För en utomstående är det en lätt fråga att ställa. Faktum är att den ungerska minoriteten är fortsatt stark. Man bör dock hålla i minnet att ungrarna inte stigmatiserades som sachsarna efter 1945. Sista spiken i kistan för den sachsiska minoriteten har likväl satts dit av sachsarna själva.

Framtiden ser således mörk ut för en tysk minoritet i Rumänien. Den sista generationen tunnas för varje år ut allt mer. De sachsiska dödsannonserna är långt fler än de enstaka dopannonserna på landsbygden. Enbart i de gamla sachsiska städerna i södra Siebenbürgen verkar en strimma ljus finnas med en livaktig församlings- och kulturverksamhet, exempelvis i Hermannstadt som mycket tack vare sin sachsiske borgmästares engagemang blev europeisk kulturhuvudstad 2007. Fasaderna kring torgen är nu nymålade i klara färger, men den evangeliska katedralen är invändigt en skog av träpelare för att stötta de sjunkande valven.

Bland de sachsare som utvandrat till Tyskland är det inte alla som finner sig till rätta i det tyska samhället, så väsensskilt från hembygdens gemenskap. I Tyskland upplever sig inte så få som främlingar. Ja, jag är rumänsk invandrare, men också tysk, eller? Jag har träffat några som återvänt. I Reichesdorf finns den biodlande Dieter i trettioårsåldern som åter bor i föräldrahemmet. Eller varför inte nämna fru Klein i byn Tobsdorf i granndalen. Hon har varit på besök hos sina barn och barnbarn i Tyskland, men saknade det enkla livet i byn där hon sedan mannens död bor ensam på sin gård med hönor och trädgårdsland, men där det finns umgänge, arbete och natur. ”Ich esse mit dem gleichen Mund hier als dort” (Jag äter med samma mun här som där). Hon tillägger att hon mår bra och gör en menande gest mot sin kraftiga lekamen med det rutiga förklädet. Sedan finns det de unga tyskar som flyttar till Siebenbürgen för att leva ett annat liv än det i Tyskland. Mer jordnära, lugnare men på ett annat sätt också mycket svårare. Anmärkningsvärt nog är flera av dem gamla östtyskar som hunnit växa upp i DDR.

Koret i den övergivna kyrkan i Tobsdorf andas ett stilla förfall.

Grävlingen och räven
När jag står i den övergivna medeltidskyrkan i Tobsdorf och tittar på de högar av trämjöl som maskarna långsamt förvandlar den månghundraåriga inredningen till så undrar jag hur många år det tar innan även denna by kan betecknas som insomnad. Altaret gapar tomt sedan det medeltida flygelaltaret för några år sedan flyttades till stadskyrkan i Mediasch för att undgå stöld. Pengar samlas ihop för att även rädda orgeln dit, Siebenbürgens äldsta. För några år sedan opererade en liga i traktens kyrkor och stal flera omistliga konstföremål som aldrig återfunnits. ”Sommarsachsarna” kan inte rädda en på många håll dödsdömd kultur med några semesterveckor i en pittoreskt spartansk gårdslänga. I värsta fall kan Siebenbürgen om några år endast uppvisa en handfull turistanpassade byar med de praktfullaste kyrkborgarna. Men det som en gång konstituerade dem, deras egentliga existensberättigande kommer inte längre att vara för handen.

Herr Schaas brukar berätta en fabel. Den handlar om grävlingen som omsorgsfullt bygger på sitt bo och räven som istället för att bygga bo är ute och jagar. Varje morgon skiter räven framför grävlingens gryt, denne tröttnar till slut och flyttar, in flyttar räven. Det är sachsarna och historien, berättar den gamle mannen, och höjer ett finger i luften.

Sachsischer Tracht, högtidsrocken för män, här buren av författaren.

Robin Gullbrandsson, 2009
Byggnadsantikvarie i Jönköping
(Artikelförfattaren driver även firman Robin Gullbrandsson Foto, som inriktar sig på analogt fotografi: https://gullbrandssonfoto.wordpress.com/)