Die Stadt im Osten (Kriterion Verlag, Bukarest 1984). 342 sidor.

”Se denna stad.” Så inleder Adolf Meschendörfer sin roman ’Staden i öster’, som skildrar tyskt liv i Kronstadt (rumänska: Braşov) från 1800-talets senare hälft fram till början av 1920-talet. I dag är Kronstadt en av Rumäniens största städer och ett viktigt industricentrum. Den sachsiska historien utgör dock fortfarande ett väl synligt inslag i stadsbilden. Svarta kyrkan och stadsmurarna är två exempel. "Det sachsiska folket uppgår till 230 000", skriver Meschendörfer. Och i dag? År 1997 uppskattades antalet tyskar i Rumänien till mellan 80 000 och 90 000 (siffran inkluderar samtliga tyska grupper i landet: sachsare, banat-schwaber m fl). Anledningen till minskningen är att många rumänien-tyskar valt att flytta till Tyskland efter Ceauşescus fall 1989.

Meschendörfer föddes i Kronstadt år 1877. Staden är belägen i den sydöstra delen av landskapet Transsylvanien (tyska: Siebenbürgen). På den tiden var Transsylvanien en del av Ungern; det var först efter första världskriget som landskapet tillföll Rumänien. Meschendörfer tillhörde den tyska befolkningsgrupp som benämns siebenbürgen-sachsare. På inbjudan av den ungerske kungen Géza II inleddes på 1100-talet en inflyttning av tyskar till området. De kom huvudsakligen från trakterna kring Rhen och Mosel i nuvarande västra Tyskland. Tyskarna skulle hjälpa till att avvärja angrepp från mongoler och tartarer samt bygga upp landet ekonomiskt. Nykomlingarna beviljades privilegier, de grundade städer och bidrog till ett ekonomiskt uppsving. Kronstadt grundades på 1200-talet av Tyska orden.

Mellan åren 1907 och 1914 var Meschendörfer utgivare av kulturtidskriften Die Karpathen. Efter att ha varit rektor för en flickskola samt olika handelsskolor utsågs han 1926 till rektor för det tyska Honterus-gymnnasiet i Kronstadt – den absoluta höjdpunkten i en sachsisk lärarkarriär. På denna post stannade han fram till sin pensionering 1940. År 1931 utkom ’Staden i öster’ på ett förlag i Hermannstadt (rumänska: Sibiu). År 1932 kom en tysk utgåva (München). Meschendörfer dog i sin hemstad 1963.

"Det vackraste i livet är minnena", säger romanens berättare Fritz i början av boken. Han beskriver sig som en gammal man och bor sedan fyrtio år tillbaka i ett litet hus intill Katharinentor, en av portarna i stadsmuren. Romanen både inleds och avslutas där – däremellan får vi ta del av Fritz’ minnen. Det finns likheter mellan författaren och berättarjaget: båda är födda under 1800-talets senare hälft, och båda studerade i Strassburg (nuvarande Strasbourg) och Heidelberg.

Som liten pojke tillhör Fritz under en tid två kamratgäng. Än leker han stillsamma lekar med flickorna Hilde och Helle och en blyg barnhemspojke på ängen framför Katharinentor, än ägnar han sig åt krigiska indianlekar tillsammans med en grupp pojkar. Han är noga med att de inte ska få nys om hans lek med flickorna. En dag upptäcker dock en av pojkarna, Harald, vad han håller på med. "Är du en flicka?" frågar han Fritz varefter en livslång konflikt mellan de båda inleds. Det hela underlättas inte av att båda är kära i samma flicka, Hilde. Fritz måste åse hur Harald, till skillnad från honom själv, lyckas med det mesta i livet. I gymnasiet blir han vald till prefekt, det vill säga föreståndare för elevföreningen (cötus). Som vuxen man blir han stadspredikant men siktar ännu högre. Han ställer upp i valet till stadskyrkoherde – ett ytterst prestigefullt ämbete i staden – men där tar det stopp. Han förlorar knappt mot sin gamle klasskamrat Hans Christian Klöss efter det att Fritz satt till alla klutar för att förhindra att Harald blir vald. Detta nederlag är mer än vad Harald kan tåla och han tar sitt liv.

Fritz går på det tyska Honterus-gymnasiet. Vi får bekanta oss med skolkamraterna: förutom Harald också Tom (som diktar), Fred Zack, Hans Christian Klöss, Möckel (som målar), Kartmann. Det handlar om vänskap, om lärarnas duglighet eller oduglighet, om umgänget med flickor, om "den sexuella nöden", om den årliga stora festen då skolans grundare, den store sachsiske reformatorn Johannes Honterus (1498-1549), hyllas.

Efter gymnasiet studerar Fritz utomlands men finner sig inte tillrätta. Han återvänder hem och börjar arbeta i sin fars firma. Han engagerar sig i det sachsiska samhällslivet, förtroendeuppdragen hopar sig. Då och då möter han någon av sina gamla klasskamrater, och vi får veta hur det gått för dem.

För en nutida läsare kan språket te sig alltför känslosamt och aningen högtravande. Eller som Peter Matzan uttrycker det i sitt efterord: "Enskilda taktrader i det starkt känslomättade partituret låter gälla och är alltför högljudda." Men emellanåt är det som om Meschendörfer bestämt sig för att lägga det prunkande och känslofyllda åt sidan och i stället bjuda läsaren på en fullödigt berättad historia. Jag tänker på den humoristiska scen i vilken Fritz uppsöker en sachsisk förening efter att i tidningen ha läst en uppmaning till dess två tusen ordinarie medlemmar att så mangrant som möjligt sluta upp vid den viktiga generalförsamlingen. När han väl kommer dit möter han en handfull mer eller mindre gaggiga farbröder. Rapp och medryckande är Meschendörfer också när han porträtterar lärarna vid Honterusgymnasiet. Skildringarna av hur eleverna sätter lärarna på prov är mycket underhållande.

Romanens stora förtjänst är att den rymmer så mycket av siebenbürgen-sachsisk historia och kultur, både vad gäller seder och politik. Två viktiga sachsiska tilldragelser – Honterus-festen i Kronstadt samt den sachsiska församlingen, Sachsentag, i Stadtpfarrkirche i Hermannstadt – blir föremål för särskilt detaljerade och livfulla skildringar. Mycket skulle dock gå läsaren förbi om det inte vore för de utförliga förklaringarna i slutet av boken. Vad allt kan man inte lära sig! Om privilegierna som den ungerske kungen beviljade sachsarna 1224 (Gyllene frihetsbrevet); om Königsboden – det sachsiska bosättningsområdet i södra Siebenbürgen som omfattade sju "stolar" (bland annat staden Hermannstadt) och som fanns kvar som territoriell enhet fram till 1876; om "Nationsuniversitetet" – det högsta självförvaltningsorganet för Königsboden; om de ungerska försöken efter 1867 (då kejsar Frans Josef beviljade den ungerska rikshalvan en starkare ställning inom kejsardömet) att göra Transsylvanien mer ungerskt, bland annat i språkligt avseende; om den politiska splittring som inträffade inom den sachsiska gruppen i slutet av 1800-talet varvid "de svarta" – till skillnad från "de gröna" – intog en mer kompromissvänlig hållning gentemot ungrarna; om skomakarskrået i Kronstadt som 1688 förklarade habsburgarna krig när dessa skulle inlemma staden i det österrikiska kejsardömet. Och mycket mer därtill.

Budapests politik att göra Transsylvanien mer ungerskt – vilket många sachsare uppfattade som ett hot mot deras nation – genomfördes till slut men på ett måttfullt sätt som accepterades av sachsarna. Men den ungerska epoken led mot sitt slut, snart skulle sachsarna vakna upp som medborgare i Rumänien. Meschendörfer menar att rumänerna inte infriade sina löften om rättigheter för sachsare och ungrare: "Några år senare är allt glömt. De sachsiska och ungerska ämbetsmännen, juristerna, teknikerna och läkarna har försvunnit från alla viktiga poster, kyrkorna och skolorna har förlorat sina rättigheter som de haft i århundraden."

Så klingar romanen ut i ett mollackord: "Jag skulle ha kunnat bli en lycklig människa", säger Fritz alldeles i slutet av romanen.

Återstår att säga en sak: recensionen grundar sig på en censurerad utgåva (Kriterion Verlag, Bukarest 1984). Under kommunisttiden ansvarade Kriterion Verlag för utgivning av litteratur på minoritetsspråk. Under rubriken "Utgivarens kommentar" längst bak i boken meddelas följande: "I ett fåtal fall har textavsnitt utelämnats, vilka skulle ha kunnat ge upphov till ej önskvärda tolkningar. Dessa utelämnade ställen – vilka ingalunda inkräktar på förståelsen av romanens handling – markeras med tecknet […]." Att de utelämnade ställena är få håller jag dock inte med om – i mina ögon är de ganska många.

2013.06.13

Mer om Rumänien här på Kultur i öst (www.kulturiost.se): Klicka på rubriken "Möten med människor och platser" och därefter på "Tema Rumänien".