Författare: Werner Schmitz/Sara Dootz / Förlag: Landwirtschaftsverlag GmbH / Utgivningsår: 2010 / Formgivning: Monika Wagenhäuser / Antal sidor: 157

______________________________________________________________________________________________________________________________________

Artikelförfattaren, Sara Dootz och Ulf Irheden.

År 2005 gjorde jag en resa genom Rumänien med bil. Ett av målen var byn Deutsch-Weisskirch (rumänska: Viscri) strax söder om Schässburg (Sighişoara), där en av mina medresenärer, Ulf Irheden, hade sin bas under en längre vistelse i Siebenbürgen (Transsylvanien) tio år tidigare. I Deutsch-Weisskirch bodde han hos Sara Dootz. För en tid sedan gjorde han mig uppmärksam på att det i Tyskland kommit ut en bok i vilken Sara Dootz berättar om sitt liv. Jag skaffade mig den och försjönk i skildringen av siebenbürgiskt-sachsiskt liv förr och nu – speglat genom Saras egen livshistoria. Bokens många svartvita foton – hämtade ur Saras familjealbum eller tagna av berättelsens nedtecknare – är mycket illustrativa. Bilderna i denna artikel är tagna under nämnda besök i Deutsch-Weisskirch 2005. (se (1) nedan)

Boken är ett samarbete mellan den tyske författaren Werner Schmitz och Sara Dootz. Under en researchresa inför sin nya deckare, som skulle utspela sig just i Rumänien, kom Schmitz i kontakt med Sara Dootz. Första gången de träffades samtalade de i fem timmar. Schmitz tyckte att han kommit något intressant på spåren. Efter några månader återvände han – denna gång med en bandspelare. Under en vecka samtalade de båda med varandra, varefter Schmitz återvände hem och skrev ut Saras berättelse. Därefter träffades de åter för att gå igenom utskrifterna. Resultatet blev en mycket läsvärd bok där Schmitz i görligaste mån bevarat Saras ordval och uttryckssätt.

"Så som det var hos oss en gång, just så måste det skrivas ned, annars försvinner det helt", skrev Sara i ett brev till Schmitz. Den mycket omfattande sachsiska utvandringen till Tyskland efter 1989 samt det faktum att sachsare inte längre uteslutande gifter sig med någon ur den egna gruppen har lett till en försvagning av den siebenbürgen-sachsiska kulturen.

Deutsch-Weisskirch.

Sara presenterar sig: "Jag heter Sara Dootz och är en sachsisk kvinna från Siebenbürgen. Vår by heter Deutsch-Weisskirch och ligger i närheten av de rumänska Karpaterna. När du går från Weisskirch över bergen till Reps [Rupea], kan du se Königstein och Fogarasch-bergen. Kungen av Ungern hämtade hit oss från Tyskland för åtta hundra år sedan. Vi skulle bruka jorden och skydda gränserna mot mongolerna. Sedan dess är vi här. När rumänerna 1989 sköt Ceausescu flyttade många siebenbürgen-sachsare till Tyskland. Gränsen var plötsligt öppen, och nästan alla gav sig iväg. Min familj och jag stannade i Weisskirch. Sedan dess sköter jag om vår kyrkborg. Min faster, som jag växte upp hos, sa alltid: ’Fråga dig inte var någonstans i den vida världen du skulle få det bättre. På den plats där din Gud har ställt dig, där ska du blomstra till hans ära.’"

Ett liv i Deutsch-Weisskirch

Sara Dootz föddes i Deutsch-Weisskirch 1936. Under andra världskriget (fram till 23 augusti 1944) var Rumänien och Tyskland bundsförvanter. År 1942 stupade fadern vid Sevastopol i Ukraina. Modern blev ensam med fyra barn. Sara kom att växa upp hos en faster i byn. Sex år fick hon gå i skolan – först fyra år i hembyn och därefter två år på den tyska skolan i byn Reps. När de två åren gått fick hon återvända till Deutsch-Weisskirch för att hjälpa fastern i jordbruket.

Deutsch-Weisskirch.

Nitton år gammal gifte sig Sara med den ett år yngre Martin som också han kom från byn. Då var Sara redan gravid. Barnet föddes dock för tidigt och överlevde inte förlossningen. Tio månader senare föddes det andra barnet, Karl. Drygt fem månader senare tog Martin sitt liv; han var en mycket bräcklig person. När han var en liten pojke hade hans mor kastat sig ner i en brunn. År 1949, när Martins far återvände till Deutsch-Weisskirch efter fem år av tvångsarbete i Sovjetunionen, återfann han Martin hos en äldre släkting och hustrun på kyrkogården.

År 1962 gifte Sara om sig. Mannen hette Gerdi. Tillsammans fick de tre barn, ett dog i hjärnhinneinflammation åtta månader gammal.

Efter kommunisternas maktövertagande 1947 kollektiviserades jordbruket. Sara och Gerdi tvingades lämna ifrån sig sin jord men kunde behålla en liten bit för privat odling. Gerdi arbetade på kollektivjordbruket. Det var ett enkelt liv med mycket arbete. År 2004, när Gerdi avled i cancer, blev Sara änka för andra gången. Numera är hon pensionär men hennes liv präglas fortfarande av arbete. Bland annat sköter hon om byns kyrkborg och guidar besökare. Kyrkborgarna är en viktig del av den siebenbürgen-sachsiska kulturen. De byggdes för länge sedan och skulle försvara mot anfallande mongoler och tartarer. Till den befästa kyrkan tog man sin tillflykt när fara hotade, här hade man förråd av förnödenheter så att man skulle klara sig en längre tid. Kyrkborgen i Deutsch-Weisskirch räknas som en av de mer betydande och är upptagen på UNESCO:s världsarvslista.

Kyrkborgen i Deutsch-Weisskirch.

Nazism och kommunism

Saras uppväxt präglades av andra världskriget och dess konsekvenser. Många sachsare tog ställning för Hitler. Även i Deutsch-Weisskirch fanns nazistiska organisationer för barn och ungdomar: Pimpfe, Jungmädel och Deutsche Jugend. Saras faster hade Mein Kampf i sitt hem. I början av kriget inkallades rumänska medborgare, även sachsare, till den rumänska armén. Från och med 1943 tilläts sachsare ansluta sig till Waffen-SS. Ledaren för det nazistiska partiet i byn, Ortsgruppenleiter, utövade starka påtryckningar på männen att ansluta sig till Waffen-SS; en del gjorde det med liv och lust.

Fram till augusti 1944 hade rumänerna stridit på tyskarnas sida i Sovjetunionen. Efter det att Rumänien bytt sida i kriget krävde Sovjetunionen att få tillgång till rumänsk arbetskraft; rumänska medborgare skulle skickas till den nya bundsförvanten i öster för att reparera skadorna som kriget åsamkat. I januari 1945 kom en kommission till Deutsch-Weisskirch. Sachsiska kvinnor i åldern 18-36 år samt sachsiska män mellan 17 och 45 år måste åka om någon i deras familj varit med i Waffen-SS och stridit i Sovjetunionen. Saras familj slapp eftersom hennes far, liksom fasterns son, hade stupat som stridande i den rumänska armén. De fick också behålla sin gård till skillnad från familjer där någon varit med i Waffen-SS. Gerdi, som senare skulle bli Saras man, var mindre lyckligt lottad. När han var sex månader gammal gick fadern – efter påtryckningar – med i Waffen-SS. Efter krigsfångenskap i Sovjetunionen begav han sig till Tyskland. När Gerdi var två år gammal skickades hans mor till Sovjetunionen för att arbeta. Medan hon var borta bodde Gerdi hos äldre släktingar.

Den kommunistiska epoken (1947-1989) väcker inte några starka känslor hos Sara. Hon säger: "Att de tog ifrån oss vår jord var smärtsamt till en början. Men med tiden sa man att när allt kom omkring var det bättre så. Lönen kom. Semestern likaså, och barnbidraget. När man brukar den egna jorden, har man kanske mer på loftet, men man har också mer bekymmer. Vi hade pengar nu men det fanns inget att köpa. Man måste stå i kö för ett kilo socker, för en liter olja. Men vi hade ju vår lilla gris och våra trädgårdar." Om revolutionen 1989 säger hon: "Gerdi och jag sade ofta: ’För oss sachsare har den här omvälvningen inte medfört särskilt mycket som är bra.’ Jag tror att vårt liv var som lättast under kommunisttiden. Missväxt, regn, torka, hagelskurar, allt det var inte längre så viktigt. Våra män fick sin lön ändå. Om vi kvinnor ville tjäna pengar så gick vi till statsjordbruket. Våra barn hade skolbussen till Reps, som inte längre finns, precis som sjuksköterskorna i byn. […] Om man såg in i människornas själ, så levde vi lyckligare och förnöjsammare då. Vi hade vad vi behövde. […] Då var vi ännu alla tillsammans. För oss var det bättre. För dem som givit sig av också. Det är bara det att de kommer att förneka det."

Traditionens roll

Fram till diktaturens fall 1989 hade traditioner och nedärvda strukturer en stark ställning i Deutsch-Weisskirch – det gamla bondesamhället levde kvar. Den protestantiska kyrkan var en sammanhållande faktor liksom det faktum att man vanligtvis inte gifte sig med någon utanför den egna etniska gruppen. Regeln löd: Först och främst ska du gifta dig med en sachsare. För det andra: om möjligt med någon ur byn. Sara berättar att alla sachsare i Deutsch-Weisskirch är släkt med varandra. Ett par fall av inavel, med sjukdom som följd, har förekommit.

Innanför kyrkborgens murar.

Den sachsiska dialekten, som bevarats under 800 år, uppvisar likheter med tyskan som talas kring floderna Rhen och Mosel i västra Tyskland. Meningen "Sara, kom hem, det är tid för kvällsmat" lyder på sachsisk dialekt: "Zauri, kam huimen! Et aas Zetch zem Eventoissen!" (högtyska: "Sara, komm heim! Es ist Zeit zum Abendessen!").

Prästen var byns överhuvud. Högtider som dop, konfirmation och bröllop firades enligt gamla seder. Fram till 25-årsåldern tillhörde de ogifta flickorna och pojkarna var sin förening, Schwesterschaft (’systerskap’) respektive Bruderschaft (’broderskap’). Vintertid, med början i november, gick byns kvinnor fem kvällar i veckan till en "spinneri-stuga"; det fanns tre av dem i byn. Flickorna hade sin broderistuga. Byn var uppdelad i fyra områden, så kallade Nachbarschaften (’grannskap’). Vart och ett leddes av en Nachbarvater (’grannskapsfader’) som valdes på två år.

Helgen före fastan var en viktig högtid – då hölls årets största fest i byn. På lördagen före askonsdagen vandrade ett "försoningsmärke" (varje grannskap hade tre märken, varav försoningsmärket var ett) från hus till hus inom grannskapet. När märket räcktes över till grannen sade man: "När middagstimman är inne ska männen samlas framför grannskapsfaderns hus." Där skulle nämligen en Richttag (’rättarting’) hållas. Männen iklädde sig stövlar, svart jacka och pälsmössa. Framför varje grannskapsfaders hus samlades tjugo till trettio män. Därefter trädde de in i huset – den äldste först och den yngste sist. Grannskapsfadern frågade de närvarande: "Om någon har någonting emot någon annan, så bringa det i dagen, och förtig det inte." Om då ingen yttrade något, fortsatte han: "För det första, för det andra, för det tredje." Om de församlade även denna gång förblev tysta, yttrade grannskapsfadern: "Ja, då är vi alla kristligt försonade." Om det fanns en tvist, så löste man den varefter grannskapsfadern yttrade sin mening om försoning. På lördagskvällen ordnade varje grannskap med musikunderhållning. Festen fortsatte på söndagen. År 1990 ägde festen i de fyra grannskapen rum för sista gången. Sara förklarar: "Därefter flyttade de flesta härifrån. Nu blir vi allt färre, eftersom de gamla dör." Festen firades fram till 2004, om än i förenklad form; till exempel utsåg man en grannskapsfader.

En ny tid

Ceauşescu-regimens hårda politiska tryck och snäva gränser konserverade invanda mönster hos befolkningen. Kommunismens fall 1989 innebar ett slut på landets isolering, vilket i sin tur medförde stora förändringar i levnadssätt. Så ock i Deutsch-Weisskirch. Många sachsare har flyttat till Tyskland: "Tre dussin som stannat kvar och tre hundra som åkt härifrån", säger Sara. Sachsarna har mer kontakt med rumäner och romer än tidigare: "Vi sachsare är ju numera så få." På sitt jordnära sätt säger Sara: "Tidigare hade jag inte ens kunnat drömma om att det går att leva så som vi gör i dag. Jag saknar inte något i materiellt avseende. Jag lider inte brist på kärlek. Jag lider inte brist på förströelse. Hit kommer det så många. Jag har suttit i så många limousiner och åkt upp till kyrkborgen, till och med med ambassadörer."

Kyrkorummet - kyrkborgens centrum. Kyrkan byggdes 1225.

Sara kommer ut i världen – hon berättar om en förestående resa till Egypten som barnen skänkt henne i sjuttioårspresent – och världen kommer till Deutsch-Weisskirch: turister från olika europeiska länder som vill se kyrkborgen (för kort turistinformation om sachsiska byar och kyrkborgar, se (2) nedan). Prins Charles av Wales har besökt byn och Sara och hennes familj har blivit lite bekanta med honom. År 2002 ägde första besöket rum; vid besöket år 2006 stannade prinsen i tre dagar. Bland gåvorna som minner honom om Deutsch-Weisskirch finns en kyrkpäls – traditionell klädedräkt för män vid kyrkobesök vintertid – samt en kyrkrock som männen bar i kyrkan sommartid. Saras dotter, som valdes till byns borgmästare första gången 1991 och därefter upprepade gånger omvalts, har i sin ägo ett brev från Prins Charles, återgivet i slutet av boken, där han uttrycker sin beundran för allt som Caroline och hennes familj gör och för den framgång man nått inom så många områden. Han avslutar sitt brev så här: "Jag tänker ofta på er alla och fortsätter att kämpa för Transsylvanien så gott jag kan. Var snäll och framför mina varmaste tack till din kära mor Sara och hälsa henne så gott från mig!"

Här säljer vi sockar som tillverkats av byns kvinnor. Budskapet förkunnas på sex språk.

______________________________________________

(1)

Om mitt möte med Sara Dootz i Deutsch-Weisskirch 2005, se artikeln "Bland tyskar, tjecker och slovaker i Rumänien" på www.kulturiost.se. Klicka på "Möten med människor och platser" och därefter på "Tema Rumänien". I listan över artiklar som då visas finns "Bland tyskar, tjecker och slovaker i Rumänien". Artikeln har flera foton från Deutsch-Weisskirch.

(2)

Många byar är starkt präglade av det sachsiska men har en blandad befolkning (rumäner, ungrare, romer, sachsare), t.ex. Malmkrog (Mălâncrav), Neudorf (Nou Săsesc) och Deutsch-Weisskirch (Viscri) – samtliga nära Sighişoara. Lantliga idyller där tiden stått stilla. Om man saknar bil nås byarna med taxi. Kyrkborgarna är värda ett besök, t.ex. Deutsch-Weisskirch, Wurmloch (Valea Viilor), Birthälm (Biertan), Tartlau (Prejmer). Samtliga är med på UNESCO:s världsarvslista. Angående övernattning i byar, se www.mihaieminescutrust.org (välj "guesthouse" i listan till vänster).