TYSKT: 'Inte jag. Minnen av en barndom och ungdom' - om Joachim Fests memoarer
Titel: Ich nicht. Erinnerungen an eine Kindheit und Jugend
Författare: Joachim Fest
Förlag, utgivningsår: Rowohlt Taschenbuch Verlag, tredje upplagan 2008
Antal sidor: 367
Berlin, nyåret 1936. Två bröder, Joachim och Wolfgang, kallas upp på faderns arbetsrum. Han vill tala med dem om situationen i familjen som blir alltmer pressad. Han har principer som han inte tänker låta det regerande ”förbrytarbandet” beröva honom. Därför har han och hustrun beslutat att familjen hädanefter ska äta kvällsmat i två omgångar. En tidig för de tre yngre syskonen och en senare för övriga familjen. De båda bröderna ska tillhöra den andra omgången. Fadern måste ha en plats där han kan tala öppet och få utlopp för det äckel han känner. Inför de yngre syskonen måste han hela tiden lägga band på sig. Han säger: ”En stat som förvandlar allt till en lögn ska inte släppas över vår tröskel. Åtminstone i familjekretsen vill jag slippa att underkasta mig den förhärskande förljugenheten.” Sönerna får absolut inte yppa något till utomstående om de politiska samtal som förs i hemmet. De får var sin lapp att skriva på. ”Etiam si omnes – ego non!” lyder orden ur Matt. 26:33-34 som de ska pränta ner och alltid minnas: ”Även om alla andra – inte jag”.
Scenen är hämtad ur Joachim Fests memoarer (2006). Fest (1926-2006) var en av Tysklands främsta publicister och historiker. Bland hans böcker märks Hitler: en biografi samt Undergången: Hitler och slutet på tredje riket. Nyktert och lågmält, utan patos och sentimentalitet berättar han i memoarerna om uppväxten i en familj där kulturen, bildningen och det kritiska tänkandet satt i högsätet. Minnen av upplevelser och samtal står i förgrunden, inte den historiska analysen.
Preussiskhet, republikanism och katolicism var fundamenten i Johannes Fests liv. Han var lärare, engagerad i det katolska Zentrumspartei och nådde ledande positioner både i partiet och i den republikanska organisationen Reichsbanner Schwarz-Rot-Gold. När nazisterna kom till makten insåg han allvaret. Han lät sig inte intalas att Hitler skulle ta sitt förnuft till fånga eller att framgången skulle göra honom medgörligare. I april avstängdes han från sin tjänst som rektor vid en skola, i oktober avskedades han. Skälen var hans engagemang i Zentrumspartei och Reichsbanner samt att han öppet fällt nedsättande kommentarer om Hitler och andra höga nazister. Han fick en pension men familjen tvingades nu leva sparsammare än tidigare. De fem barnen och modern, Elisabeth, fick se Johannes tillbringa dagarna hemma. Han gav privatlektioner åt skolelever men tvingades sluta även med det sedan myndigheterna fått nys om det.
En kväll tjuvlyssnade Joachim och Wolfgang på föräldrarnas samtal. Den slutkörda modern frågade sin man om han ändå inte kunde tänka sig att gå med i partiet. Hon menade att ett inträde inte skulle ändra något, de skulle förbli samma människor som tidigare. Faderns svar blev: ”Det skulle förändra allt.” För honom var det fullkomligt otänkbart.
Hösten 1936 märktes ett ökat stöd för regimen. Enligt fadern berodde det på de förmåner som befolkningen kom i åtnjutande av. Omgivningen började uppträda mindre hövligt mot familjen. Senare talade Joachim med sin far om detta. På frågan om vad som var värst svarade denne ”tomrummet”, ”en mur av tigande och blickarna som riktades åt ett annat håll”.
”Det är bara nederlag”, suckade han när han kom hem efter en träff med vänner. Han hade fått veta att engelska tidningar öppet visade sympati för nazismen.
Det enda öppna uppträdet mellan föräldrarna som Joachim bevittnade utlöstes av ett förestående besök från Amerika 1939. Vännen Emil Lengyel, som utvandrat dit och skrivit kritiskt om nazismen, hade aviserat sin ankomst. Förfärad undrade modern om de inte kunde träffas på stan, ”tänk på familjen!” Fadern: ”Liksom du tänker jag på oss alla här. Men feghet är också otillåten. Det glömmer du.” Modern svarade: ”Du tänker inte på mod och feghet. Du har bara dina principer i huvudet.”
Familjen hade judiska vänner. Fadern uppmanade dem att utvandra. Några gjorde det men de flesta stannade. De kunde inte tro att de var i verklig fara; Tyskland var ett kulturellt högtstående land. Fadern såg till att Joachim regelbundet besökte dr Meyer och uträttade ärenden åt honom. Det första besöket ägde rum sommaren 1939. Litteratur var ett självklart samtalsämne. ”Dr Meyer var min skola”, skriver Fest.
Joachims veckopeng var liten men fadern lovade honom en mark varje gång han lärde sig tio dikter felfritt utantill. Wolfgang hade fått tag i franska nakenbilder och lånade ut dem till Joachim mot betalning, vilket krävde att denne lärde sig nya dikter.
Hösten 1940 började Joachim rita Hitlerkarikatyrer på stan. En gång, när han var ensam i klassrummet, ristade han även i bänken. Den förste som kom var lyckligtvis en kamrat och han började genast karva bort figuren. Men en annan klasskamrat skvallrade. Joachim och fadern kallades till skolan för förhör. Joachim förnekade att det var en karikatyr men medgav skadegörelse. Alla tre bröderna beordrades lämna skolan och skickades till en katolsk skola i Freiburg. Innan han åkte hälsade Joachim på hos dr Meyer – det var sista gången de sågs.
I Freiburg upptäckte man att ingen av bröderna tillhörde Hitlerjugend (HJ). Nu måste de gå med i ”Pflicht-HJ”. I Berlin hade familjen fått besök av två höga HJ-funktionärer som mycket stöddigt påpekat att inget av barnen varit med i Jungvolk eller HJ. Fadern läste dock lusen av dem och de försvann. Händelsen fick inga konsekvenser.
Under julledigheten 1942, som bröderna tillbringade hemma, ville fadern ta en promenad med sina båda äldsta söner. Han var mycket orolig. Han hade försökt nå dr Meyer men inte lyckats. Nyligen hade han hört på BBC att judarna som fördes österut mördades i tiotusentals. Han gjorde sig inga illusioner om Hitler, men var han kapabel till detta? Kanske var det engelsk skräckpropaganda, lik den från första världskriget? Han tillbringade timmar vid radion för att få veta mer, men uppgiften om massmorden återkom inte.
I början av 1943 blev Joachim inkallad, i april 1944 fadern. Han skulle bygga pansarhinder. I en skrivelse påpekade han att han var avskedad från sin rektorstjänst och att han därför, enligt lagen, skulle avstå från all verksamhet.
I november 1944 fick Joachim veta att Wolfgang avlidit i den lunginflammation han ådragit sig utanför Riga. Han hade förts till stabskvarteret men tvingats tillbaka till fronten trots att han var mycket svag. Först när det redan var för sent hade han hamnat på sjukhus. Det var ett fruktansvärt slag för familjen. I mars 1945 tillfångatogs Joachim av amerikanarna och skickades till ett läger i Frankrike. Mot slutet av 1946 fick han återvända till Tyskland. I Freiburg återsåg han brodern Winfried. Denne hade ignorerat sin inkallelseorder och hållit sig gömd. Han upptäcktes dock och fördes bort på en marsch tillsammans med andra smitare. Förmodligen skulle de avrättas. Winfried lyckades dock fly, med kulorna vinande om öronen. Därefter höll han sig gömd tills fransmännen ryckte in i Freiburg.
År 1944, efter tre uppmaningar, hade systrarna Hannih och Christa gått med i den nazistiska flickorganisationen BDM, men fadern hade inte fått veta något.
Hösten 1945 återvände fadern från krigsfångenskapen i Ryssland. Han var en skugga av sitt forna jag men med tiden återhämtade han sig dock en aning – bitskheten och sarkasmen kom delvis tillbaka.
Ryska soldater våldtog tyska kvinnor i en enorm omfattning. En släkting som var förlamad och satt i rullstol våldtogs och förpassades sedan ner i källaren där hon dog. En annan släkting sköts av en rysk soldat efter det att han vädjat till ryssarna att skona hustrun och döttrarna.
I Freiburg fullföljde Joachim sina studier och tog studentexamen. Därefter återvände han och Winfried till Berlin.
Under nazitiden hade det hänt att familjen fått anonyma telefonsamtal som förvarnade om förestående Gestapobesök. Efter kriget råkade fadern en dag stöta på Fengler som fungerat som nazistisk uppsyningsman i familjens hus. Fadern sade till honom att det måste ha varit han som varnade familjen för Gestapo och inför partiet tonat ner hans utbrott mot HJ-funktionärerna. Också det faktum att hans vägran att hörsamma inkallelseordern inte fick några allvarligare följder var, enligt fadern, Fenglers förtjänst. Denne, menade han, hade sett till att skrivelsen inte hamnade hos partiet utan hos en myndighet; alla visste att partiet gjorde processen kort med dem som vägrade tjänstgöring. Fengler erkände att han var den som ringt. Han menade dock att han genom denna svaghet begått ett oförlåtligt trohetsbrott mot Führern.
En dag när familjen var samlad började sönerna och döttrarna att drömma om en bättre bostad – det var tal om legitim ekonomisk ersättning och rättvisa. Fadern satt tyst men så kom utbrottet: ”Är ni från vettet? Ska jag få betalt för mina politiska ställningstaganden? Då hade jag lika gärna kunnat gå med i partiet med detsamma och gjort karriär.”
Boken har fått lysande recensioner i de tyskspråkiga tidningarna. Författaren Martin Walser skrev: ”Om det inte vore för att jag är emot att uttrycka gillande med superlativer, skulle jag säga att denne fader för mig är den största gestalten under förra århundradet.”