Del I: Tyskland

Starten blev inte den bästa men därefter tuffade det på utan obehagliga överraskningar. Målet för den första resdagen var Köln, där vi bokat rum, men vi fick nöja oss med Freie und Hansestadt Hamburg. Nästa dag hade vi slagit Köln ur hågen och siktade istället på Trier som ligger något längre söderut. Här tänkte vi stanna ett par dagar innan vi fortsatte till Antwerpen för att hälsa på brorsdottern/barnbarnet Gabriella. I syfte att lära sig hur man gör steninfattningar - guldsmed var hon redan - hade hon bestämt sig för att satsa på en terminslång kurs i juvelerarstaden.

(Den stressiga, stökiga och sura starten berodde på tekniken. Allt såg bra ut - jag hade laddat ner både min fars och min interrail-app - biljett och reseplanerare - i min mobil. Båda fanns där. Tills jag upptäckte att min fars app var borta; min var dock kvar och fungerade väl under hela resan. När jag försökte ladda ner den felande appen på nytt fick jag meddelandet att den redan var nedladdad: ”Tryck här så visas den”. Jag gjorde så - men icke! Vi skulle resa på morgonen nästa dag, men istället fick jag ringa företaget där jag köpt biljetten. Men de kunde inte hjälpa mig; du får kontakta företaget i England som gjort appen. I efterhand betalade företaget tillbaka kostnaden för min fars biljett; resan blev dock betydligt dyrare för hans del, eftersom han fick lösa biljett för varje sträcka. Det kokade inom mig - vad är detta för tekniktyranni? Vad var det för fel på häftet där man för hand skrev in sina sträckor för att sedan visa upp det för konduktören? Jag har förstått att min mobil - en Doro - inte riktigt höll måttet när det gäller att ladda ner appar. I somras (2023) skulle jag ladda ner en annan app men lyckades inte. Därför köpte jag en modernare mobil, och vips så var nedladdningen klar. I höstas vågade jag mig till och med på att beställa en interrail-biljett. Appen fungerade utmärkt under hela resan, men aldrig mer vågar jag ladda ner en reskamrats app på min mobil - hur modern den än är.)

På eftermiddagen kom vi  iväg och på kvällen tog vi in på ett hotell nära Hauptbahnhof i Hamburg - kostnaden för hotellnatten i Köln brann inne. 

Hamburg Hbf är en knutpunkt som heter duga - härifrån reser man i alla väderstreck: till Berlin, Wien, Zürich (direkt); till Köpenhamn, Budapest, Milano, Paris, Bryssel, Amsterdam (1-2 byten). Pappa och jag tog plats på vårt tåg och färdades söderut genom en god del av det gamla Västtyskland. Målet var, som sagt, Trier i Rheinland-Pfalz. Vi hade bara ett byte att hålla reda på - i Mannheim, på Rhens östra strand, längst upp i det nordvästra hörnet av Baden-Württemberg, ”Sydväststaten”. Efter Mannheim gick färden västerut. Den första staden på andra sidan Rhen var Ludwigshafen, Helmut Kohls födelsestad. Tre kvart senare nådde vi Kaiserslautern - just det, Ronnie Hellström. Ännu befann vi oss i Rheinland-Pfalz men snart skulle vi rulla in i Saarland. Efter huvudstaden Saarbrücken, belägen alldeles vid den franska gränsen, färdades vi norrut tills vi åter var i Rheinland-Pfalz. Strax därefter var vi framme i Trier. Sex av Tysklands sexton förbundsländer hade vi hunnit med: stadsstaten Hamburg, Niedersachsen, Hessen, Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Saarland.

Frankfurt am Main, Hessen. 

I sydligaste Rheinland-Pfalz, helt nära den franska gränsen, ligger staden Zweibrücken som har viss koppling till Sverige. Johan Kasimir, som tillsammans med Katarina av Vasa fick sonen Karl Gustaf (sedermera Karl X Gustaf) och dottern Maria Eufrosyne, gift med Magnus Gabriel de la Gardie, härstammade från hertigdömet Pfalz-Zweibrücken. Zweibrücken styrdes 1697-1720 av ståthållare i svensk tjänst. En av dem var Stanisław Leszczyński - en man med en särdeles brokig historia. Född i Lemberg (Lviv) valdes han till polsk kung 1704 men blev tvungen att lämna landet 1709, efter Sveriges nederlag vid Poltava. Under tre år uppehöll han sig i Kristianstad med sin familj (dottern Maria blev senare fransk drottning). Mellan 1714 och 1720 innehade han furstendömet Zweibrücken. Han skulle dock väljas till polsk kung ännu en gång men fördrevs från tronen av ryssarna. Senare erhöll han hertigdömet Lothringen (Lorraine) på livstid. Ett vackert torg i Nancy, de lothringska hertigarnas stad, bär hans namn, Place Stanislas.

Saarland, Tysklands minsta förbundsland (om man undantar de tre stadsstaterna Berlin, Bremen och Hamburg), är inklämt mellan Frankrike och Rheinland-Pfalz. Kolgruvor och stålverk var länge mycket viktiga näringar men har sedan flera decennier minskat i betydelse. Samtliga kolgruvor är numera ur drift men stålindustrin finns kvar. Det område som idag benämns Saarland skildes år 1920 från Tyskland och underställdes Nationernas Förbund. År 1935 ägde en - enligt Nationalencyklopedin ”beramad” - folkomröstning rum där en stor majoritet uttalade sitt stöd för att området skulle återgå till Tyskland, vilket omedelbart verkställdes. Efter andra världskriget skildes det åter från Tyskland, och ännu en gång hölls en folkomröstning där en majoritet förordade anslutning till Tyskland. Den första januari 1957 inlemmades Saarland i Tyskland; området blev ett eget förbundsland. Att Frankrike accepterade detta utgjorde en milstolpe på vägen mot tyskt-franskt samförstånd.

Saarland.  

I Saarland ligger också Neunkirchen. Om dess invånare yvs över sin mest berömde son är väl osäkert. Han utbildade sig till takläggare men det är som politiker han gått till historien, Erich Honecker, DDR:s ledare 1971-1989. Under ett statsbesök i Västtyskland 1987 hälsade han på hos sin syster i Neunkirchen.

Ljuvare än Honecker klingar väl Mosel, floden som flyter igenom en av Tysklands äldsta städer, Trier. Tre länder förbinder den: Frankrike, Luxemburg och Tyskland. Tre är också de floder längs vilka moselvinets druvor odlas: Mosel, Saar och Ruwer (de båda senare är bifloder till Mosel).

Trier, femton kilometer från den luxemburgska gränsen, tillhör inte Tysklands större städer men har ett förflutet som framkallar en lätt yrsel. Vilken stad kan ståta med både kejsar Konstantin och Karl Marx? Den förre var en av flera romerska kejsare som residerade i staden, medan den senare föddes här 1818 (gissa om Honecker fann vägen till Trier under sitt västtyska besök 1987!). Trier kom till som en romersk militär postering men var redan under det första århundradet efter Kristus en blomstrande stad, benämnd Colonia Augusta Treverorum. De för en romersk stad typiska byggnaderna - såsom badhus och amfiteater - kom till efter hand. Trier blev biskopssäte på 200-talet. Den verkliga glansperioden inträffade på 300-talet då kejsar Diocletianus omorganiserade det romerska riket: Trier blev en av imperiets fyra huvudstäder. Flera praktfulla byggnader kom till, däribland kejsartermerna och Aula Palatina eller Konstantin-basilikan (tronsalen i kejsarpalatset) för att nämna två av de mest välbevarade. Det mest kända romerska byggnadsverket, Porta Nigra (den norra stadsporten), kom dock till redan på 100-talet e.Kr. 

Kring år 400 flyttade hovet och gränstrupperna från staden och 475 erövrades den av frankerna. Karl den store gjorde Trier till ärkebiskopssäte. Stadens ärkebiskop var en av tre andliga kurfurstar som deltog i kungavalet i det tysk-romerska riket. Krigen åsamkade Trier stora skador: det trettioåriga, Ludvig XIV:s pfalziska tronföljdskrig, andra världskriget; under det senare bombades staden svårt. Här, liksom i andra förstörda tyska städer, har en beundransvärd återuppbyggnad skett. Stadskärnan är en av de bäst bevarade i Tyskland och rymmer byggnader och miljöer från medeltid, renässans och barock. Det rätvinkliga gatunätet är ett arv från senromersk tid. Av de många kyrkorna är väl domkyrkan Sankt Peter från 1000-talet och Liebfrauenkirche (Vår kära Frus kyrka) från 1200-talet de båda främsta. Kyrkorna är sammanbyggda och resta över lämningar av två 300-talsbasilikor.

Elva trierska objekt - nio arkitektoniska och två handskrifter från medeltiden - är klassade som världskulturarv av UNESCO.

På Hauptmarkt dras ögonen till ett hus i sengotisk stil. Över den fjärde våningens krenelering reser sig ett brant tak. Huset, som kallas Steipe, uppfördes på 1400-talet men efter andra världskriget återstod endast ett torn med en trappa. År 1965 startades en insamling som resulterade i att det pampiga huset fem år senare kunde återinvigas i ett skick troget originalet.

Den som ser det medeltida Frankenturm - ett fästningsliknande bostadstorn i tre våningar och med avslutande krenelering - tror sig kanske förflyttad till Toscana och dess medeltida torn (Geschlechterturm - ”adelstorn”), vilka tjänade som bostad, försvarsanläggning och statusmarkör (även i Regensburg finns sådana torn). I fasaden ingår en romersk gravsten - ett exempel på hur stenar från gamla romerska byggnader med mera återanvändes.

Liebfrauenkirche är byggd som en tolvbladig ros. Kyrkorummets tolv pelare symboliserar apostlarna. Altaret står i mitten av kyrkan och inte i det östra koret - ”Vår kära Frus kyrka” är en av mycket få exempel på en gotisk centralkyrka.  

Sankt Peterskyrkan. Ett av elva objekt i staden som är upptagna på UNESCO:s världsarvslista. 

”Irgendwann liest du dein letztes Buch” - en dag läser du din sista bok - för att travestera Gerhard Schöne. (I Sankt Peter eller Liebfrauenkirche.)

Dreikönigenhaus uppfördes omkring 1230. Husets formspråk är påverkat av Bysans skatter som förmedlades till Väst inte minst av venetianska köpmän.

Porta Nigra. På 1100-talet byggdes en kyrka in i porten. Dess kor kan ses från utsidan.

Konstantin-basilikan utgjorde den största pelarlösa hallbyggnaden under antiken och hade golvvärme. Sedan mitten av 1800-talet används basilikan som kyrka. Huvudorgeln är från 2014 och har över 6 000 pipor. Konserter äger rum här - akustiken är utmärkt. Även utrymmena under basilikan kan besökas (guidad tur).

Kurfurstliga palatset i anslutning till Konstantin-basilikan. Ärkebiskopen i Trier hade från 1200-talet kurfurstlig värdighet, vilket innebar att han fick vara med och välja kung i Tysk-romerska riket. I mitten av 1700-talet byggdes palatset om - renässansstilen ersattes av rokoko.

Ruin - kanske ett av baden? Rester av två termalbad finns i Trier. Barbara-termerna anlades på 100-talet. Med sina 42 000 kvadratmeter utgjorde det det största termalbadet i romarriket, med undantag för Rom. Badet var rikt utsmyckat (föremål såsom pelarrester kan beskådas på Rheinisches Landesmuseum i Trier). Efter romarrikets fall användes sten från baden vid uppförandet av nya byggnader. Det andra badet som kan besökas är Kejsar-termerna. I kar med fyrtiogradigt vatten - caldarium - kunde man ligga i timmar och beundra Petriberget. Slavar oljade in och masserade badaren. I kallvattenbadet lät han (också hon?) sig översköljas av kallvatten. Man ägnade sig åt bollspel och träffade bekanta. Tjänarna fick använda underjordiska gångar.

Römerbrücke. Pelarna av basalt går tillbaka till mitten av 100-talet e. Kr. Bron är den äldsta i Tyskland.

Skylten på Römerbrücke berättar att amerikanska soldater tidigt på morgonen den andra mars 1945 erövrade bron: ”Denna dag tog andra världskriget slut i Trier, liksom det nationalsocialistiska herraväldet, vilket bringat död och förstörelse över människorna i denna stad och i hela regionen.”

En kopia av en fot som tillhört ett monument över kejsar Konstantin.

En ytterdörr i Trier.

Del II: Flandern, Nederländerna, hemåt

Från Trier bar det av till Antwerpen i Flandern, Belgien. Två gånger fick vi byta tåg: i den luxemburgska huvudstaden och i den belgiska. Från Antwerpen gjorde vi utflykter till Brygge och Gent i Belgien samt till Haag i Nederländerna. Vi träffade Gabriella på stan och i den lägenhet hon hyrde.

Pappa och Gabriella i Antwerpen.

Affischer i den lägenhet som Gabriella hyrde.

På hotellrummet i Antwerpen zappade jag bland kanalerna när plötsligt något som liknade Beppes godnattstund dök upp - detta himmelska barnprogram där J. S. Bach är ett lika naturligt inslag som Rembrandt, Strindberg eller Frankensteins monster. Eller vad sägs om följande scen, där Hungran, iförd basker, är konstnär och Busan hans besvärliga modell (återgivet fritt ur minnet): Öh, Rembrandt, är du inte färdig snart, jag pallar inte längre! - Sitt still! [och efter ytterligare en rad prövningar:]  Å, jag tror jag håller på att få mitt första sammanbrott som konstnär! Jag vill bara bryta ihop i lugn och ro! - Eh, Rembrandt, du, gråt inte, du är en iskall målare alltså, det är det högsta beröm jag kan ge! 

Antwerpens största namn inom målarkonsten är Peter Paul Rubens; han var verksam här under större delen av sitt liv. Bland målare som föddes i Antwerpen märks: Anthonis van Dyck, Jacob Jordaens, Frans Snyders och Frans Hals. Samtliga levde på 1500- och 1600-talen. van Dyck var Rubens främsta elev innan han blev hovmålare i England. Jordaens, verksam i Antwerpen, räknas som den främsta flamländska barockmålaren efter Rubens och van Dyck. Även Snyders är en framstående representant för den flamländska barocken. Hals är en av de allra främsta inom porträttkonsten och var verksam i Haarlem. 

Rådhuset i Antwerpen. Den flamländska renässansens främsta byggnadsverk (1561-65).

Invånarna i Antwerpen kallas ibland skämtsamt Sinjoren - efter de spanska adelsmännen som styrde i staden på 1600-talet. Det har blivit dags för lite holländsk och belgisk historia. Vi ska gå tillbaka till 1400-talet då det nederländska området omfattade dagens Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Området ingick i det burgundiska riket. Efter den burgundiske hertigen Karl den djärves död 1477 ärvdes detta större Nederländerna av huset Habsburg och kom att utgöra en särskild enhet inom det tysk-romerska kejsardömet. Efter kejsar Karl V:s abdikation 1556 tillföll Nederländerna Habsburgs spanska gren. Snart inleddes ett uppror mot spanjorerna. Den spanske befälhavaren A. Farnese lyckades 1577 få stöd i de södra provinserna för en uppgörelse mellan Nederländerna och Spanien. Majoriteten av de nordliga provinserna ställde sig dock, genom unionen i Utrecht 1579, utanför Farneses uppgörelse. År 1581 bröt de nordliga provinserna helt med Spanien (utträdesakten). Även städer i söder - till exempel Antwerpen och Brygge - hade anslutit sig till unionen i Utrecht, och utträdesakten var tänkt att gälla hela det nederländska området. Spanien kom dock att stärka sin makt i de södra, ”belgiska” provinserna. De sju provinserna i norr - de så kallade Förenade Nederländerna; bland andra Holland - bildade det självständiga Nederländerna. De södra provinserna (dagens Belgien och Luxemburg) utgjorde Spanska Nederländerna.

Krig mellan detta nordliga Nederländerna och Spanien bröt ut 1568 och varade i åttio år, fram till 1648; i den Westfahliska freden erkände Spanien formellt Nederländernas självständighet. Under detta krig - Nederländska Frihetskriget - utvecklades Nederländerna till världens ledande handelsnation.

År 1795 ockuperades Nederländerna av franska trupper. Fram till 1806 kallades Nederländerna Bataviska republiken och var helt beroende av Frankrike. Åren 1806-10 var benämningen kungariket Holland, med Napoleons bror Louis Bonaparte som kung. År 1810 införlivades kungariket Holland med Frankrike. Efter Napoleons fall blev Vilhelm I kung. Efter Wienkongressen 1814-15 bildade Nederländerna tillsammans med de södra delarna (tidigare Spanska Nederländerna, därefter Österrikiska Nederländerna) ett kungarike. År 1830 revolterade dock belgarna och utropade sin självständighet. Belgiens förste kung blev Leopold I. Brytningen mellan Nederländerna och Belgien var snart definitiv. År 1839 erkändes Belgien av Nederländerna.

Spanska Nederländerna tillföll 1713 det habsburgska Österrike; av Spanska Nederländerna blev Österrikiska Nederländerna. År 1795 gick Österrikiska Nederländerna samma öde till mötes som grannen i norr, Nederländerna: fransk ockupation. År 1815 förenades, som redan nämnts, det tidigare Österrikiska Nederländerna med Nederländerna i kungariket Nederländerna. År 1830 bröt sig så den södra delen ut och utropade Belgiens självständighet.

Gavelhus i Antwerpen.

Zaal Astrid - Astridsalen på Antwerpen Centraal. Den svenske kungen Oskar II:s sondotter Astrid var drottning av Belgien 1934-35. 1926 gifte hon sig med kronprins Leopold av Belgien. Hon omkom i en bilolycka; maken satt bakom ratten men överlevde.

Gata i Antwerpen.

Sinterklaas (Sint-Nicolaas) i Antwerpen. 

Brygge var under medeltiden ett av Europas främsta handelscentra. Ull importerades från England och flamländska tyger exporterades. Under 1400-talet förlorade staden i betydelse medan Antwerpen var på frammarsch.

Groote Markt i Brygge. Det 83 meter höga klocktornet från 1432 reser sig över saluhallarna.

Onze-Lieve-Vrouwekerk (Vår kära Frus kyrka), Brygge.

Gatuparti, Brygge.

En dag gjorde pappa, Gabriella och jag en utflykt till Haag i Nederländerna. (Den Haag, det holländska namnet, är en kortform för ’s-Gravenhage - ”grevens inhägnad”.) Här finns landets regering, parlament och statsöverhuvud, kung Willem-Alexander och drottning Máxima; landets konstitutionella huvudstad är dock Amsterdam.

Vi besökte Mauritshuis, konstmuseet med det bästa  av holländskt måleri från Rembrandts och Vermeers tid. Här kan man se Johannes Vermeers ”Flicka med pärlörhänge”; Rembrandts ”Saul och David” och "Doktor Nicolaes Tulps anatomilektion"; Frans Hals ”Skrattande pojke” men också verk av Jan Steen, Hendrick Avercamp, Gerard ter Boch, Jan van der Heyden med flera. En skylt i det vackra gamla huset förklarade att Johan Maurits, husets byggherre, tjänade stora pengar på slaveriet. 

Hus i Haag.

Strax norr om Haag ligger universitetsstaden Leiden, där den tidigare nämnde Magnus Gabriel de la Gardie studerade en tid. Strax söder om Haag finner vi staden Delft, känt för sitt blå porslin. Johannes Vermeer föddes här 1632.

Pappa och jag gjorde en utflykt till Gent. I kyrkan Sint Baafs uppsökte vi det altarskåp som målats av bröderna van Eyck, Hubert och Jan. Skåpet är i två våningar och består sammanlagt av tjugo målade paneler. ”Det är ett huvudmonument i det europeiska måleriets historia och representerar övergången från den sköna stil som var förhärskande i Västeuropa omkring sekelskiftet 1400 till den realism som utvecklades i Flandern under 1400-talet.” (Nationalencyklopedin) 

Utanför kyrkan finns ett monument över bröderna van Eyck.

Resan började lida mot sitt slut. En morgon tog vi tåget till Amsterdam. Därifrån vidare till Osnabrück. Medan vi väntade på tåget till Hamburg avgick ett tåg till Münster. I Hamburg tog vi in på det hotell där vi övernattat i början av resan. Nästa dag återstod den sista etappen - till Hässleholm och Bjärnum. Någonstans i Danmark suckade pappa: att det ska ta så lång tid att åka genom det här lilla landet. På bordet mellan oss stod en vattenflaska och ett paket svenskt knäckebröd inköpt i Belgien. Sommaren därpå (2022) gjorde vi en ny resa - till Danmark: Kolding, Christiansfeld, Ribe, Rømø, Svendborg. Jag tackar mitt ressällskap för ännu en lärorik och trivsam resa. Och tack till Gabriella för dagarna i Antwerpen. Kursen i Antwerpen visade sig vara en god investering. Det arbete Gabriella nu har i Stockholm fick hon tack vare sin utbildning i steninfattning. Jag avslutar med en vy från Ribe som får mig att tänka på Brygge:

Hässleholm, 2024.03.11. Källor: Nationalencyklopedin // sajt som informerar om Trier: https://www.trier-info.de/# // Tatsachen über Deutschland (Braunschweig, 1992) // Mauritshuis hemsida: https://www.mauritshuis.nl/en/our-collection/