Medeltida dom och ungdomligt ekipage

Det tog ett tag innan jag upptäckte varifrån de tidlösa, tilltalande tonerna kom: från en musikanläggning placerad på en lådbil som drogs av en cykel. Föraren (på cykelsadeln) och passageraren (på lådbilen) hade mäkta roligt. Färgen orange har stannat i minnet från det foto jag tog men som försvann tillsammans med alla andra när min dator stals i somras. Det orangea var i alla fall kopplat till några flaskor som lådbilen var lastad med. Gatan som på detta vis fick färg och ton var Maximilianstrasse som sträcker sig mellan Altpörtel – en gång i tiden den västra stadsporten – och Speyers dom. De två unga killarna iförda blå overaller hade tagit en paus i höjd med Café Hindenburg. Snart fortsatte de österut; de blå ryggtavlorna avtecknade sig mot västfasaden till världens största romanska dom.

Belägen vid Rhen, romansk dom i världsklass, ovärderliga rester av medeltida judiska institutioner – så kan man sammanfatta Speyer (men också Worms, där jag var dagen innan). Till skillnad från Worms besparades Speyer förödande bombförstörelse under andra världskriget. Dock har även Speyer sin historia av förstörelse och återuppbyggnad, om än mycket mer avlägsen. Under det pfalziska tronföljdskriget i slutet av 1600-talet brändes staden ner av fransmännen. Det tidiga 1700-talet lade grunden till dagens arkitektoniska stadsbild så som decennierna efter andra världskriget gör sig starkt påminda i dagens Worms. Föga överraskande är Speyer den mer tilltalande, mer enhetliga av de två städerna.

Maximilianstrasse gör sitt bästa för att tjusa besökaren, men har ingen lätt uppgift. Den vackra Trefaldighetskyrkan i barockstil (med fina ineriörer i trä) är visserligen inbjudande men det som ligger där framme, i slutet av gatan, synligt ända från Altpörtel, är långt mer iögonenfallande. Domen började byggas på 1000-talet. Sedan dess har den ett antal gånger förstörts och återuppförts. År 1981 upptogs den på UNESCO:s lista över världskulturarv.

Jag står framför den varma bruna västfasaden med sina rödaktiga utsmyckningar. Räta linjer och rundbågar. Harmoni, symmetri och enkelhet. Väldig men inte utan intimitet. I Worms hade jag närmat mig hela domen – inte bara en av dess fasader. Visserligen gick jag ett varv på utsidan i Speyer men det blev en ganska närsynt granskning. Jag skulle ha behövt flytta mig en bit söderut eller norrut för att få den på ett bräde, så som jag upplevt domen i Worms. I vilket fall som helst: upplevelsen av väldighet var starkare i Worms än i Speyer, trots att det är den senare som är den större. Domen i Worms ger ett mer massivt intryck, som vore den huggen i ett stycke, sträng och dyster; de runda tornen förstärker det medeltida intrycket. Domen i Speyer är gladare och friare där den, nästan behagfullt, sträcker ut sig.

Speyers västfasad (ombyggd i mitten av 1800-talet) är tredelad, såväl horisontellt som lodrätt. Nedifrån och upp består mittpartiet av en huvudportal, ett rosettfönster samt en pelargång som kröns av ett gavelfält. Dess spets utgör fasadens mittpunkt och befinner sig sålunda rakt ovanför huvudportalens mitt. Fasadens mittparti flankeras av sidopartier med var sin portal, där ovanför var sitt rundbågefönster och slutligen – innan taket tar vid – var sitt lågt parti (pelargång). Mitt på taket, rakt bakom gavelfältet, reser sig ett åttkantigt torn som i sin tur flankeras av två bakomvarande höga, smäckra fyrkantiga torn. Bakom det åttkantiga tornet och mellan de fyrkantiga sträcker sig mittskeppet fram till tvärskeppet i vars mitt en kupol reser sig (därunder befinner sig altaret). Bakom kupolen reser sig två fyrkantiga torn som i mångt och mycket liknar de båda främre. Domen avslutas med en absid.

Låt oss gå in! Vi väljer den mellersta porten över vilken fem figurer tronar, från vänster: martyren Stefan (åt vilken domen är vigd), ärkeängeln Mikael (Tysklands skyddshelgon), gudsmodern Maria (åt vilken domen är vigd), Johannes Döparen och Bernhard av Clairvaux (den mest berömde besökaren; besöket ägde rum 1146). Först kommer vi till vestibulen, varifrån det bara finns en väg in i mittskeppet. Muren mellan vestibul och mittskepp är nästan sju meter tjock. Porten, nedsänkt i halva dess djup, kan liknas vid den ”trånga port” genom vilken man måste tränga sig för att nå fram till Kristus, livets ljus. Murdjupet används effektfullt: likt stelnade ringar på vattnet utstrålar från porten sex valv som tillsammans med dem på den andra sidan ger oss talet tolv – symbol för fullkomligheten. Vi öppnar porten och blickar ut i en väldig rymd. Längst bort i öster – osökt letar sig blicken dit – ligger koret och absiden, delar av kyrkan som representerar Kristus.

Absiden smyckas av rundbågar: nederst i form av en pelargång och ovanför den av en blindarkad. Pelargångens mörkare sten, till på köpet varmt upplyst, bryter effektfullt av mot absidens övre, ljusare del. Där finns också några fönster som släpper in dagsljus. Vilken klar och enkel väg! Som om allt i kyrkan – från porten längst ner i mittskeppet fram till kor och absid – bara har ett syfte: att framhäva målet – Kristus. Annat var det i Worms. Där fann jag ingen rak väg men så har den domen också flera kor. Den murrigare interiören där var här utbytt mot en klarare, men inte mindre varm. Mittskeppet kantas av mäktiga pelare. Öppningen mellan dem avslutas upptill av rundbågar (tolv på vardera sida). Längre upp, närmare taket, ser vi, på varje sida, sex större bågar som famnar de lägre två och två. Siffran sex symboliserade på medeltiden himlen, men den stod också för skapelsens sex dagar, den jordiska tiden.

Där mittskeppet upphör leder en bred trappa upp till högaltaret, placerat i tvärskeppets mitt. Det står rakt under den åttkantiga kupolen som symboliserar den sjunde dagen då Skaparen vilade sig från sitt verk. Talet åtta är summan av 7+1, där siffran ett anger att de kristnas vilodag infaller en dag efter den judiska sabbaten. Söndagen är uppståndelsens dag och därmed också dagen för skapelsens fullbordan; det är den första dagen i veckan och samtidigt den åttonde dagen.

Kryptan och utrymmena med kunga- och kejsargravar är viktiga delar av domen som också benämns Kejsdardom. Kryptan är belägen under den södra delen av tvärskeppet. Detta är den äldsta delen av domen, dess fundament. Pelarna skänker rytm åt salen; den varma rödvita stenen och den dämpade belysningen ger vila. Kunga- och kejsargravarna nås från kryptan. Här vilar tysk-romerska kejsare av den saliska ätten men också kungar av ätterna Habsburg (kung Rudolf I), Hohenstaufen och Nassau.

Jag uppehöll mig länge i den kylslagna domen. När jag inte längre kunde motstå längtan efter lite värme styrde jag stegen mot Hausbrauerei Speyer Domhof för att inta den dryck som av texten på underlägget att döma närmast var en hälsokur: full av naturliga vitaminer, spårämnen och enzymer. Den fysiska kylan var snart ett minne blott, den inre värmen dröjde sig kvar länge. Välkomnande (trots sin väldighet), enkel (trots sin storslagenhet), innerlig (trots sin upphöjdhet) – så upplevde jag domen.

Innan vi beger oss till stadens andra stora sevärdhet, Judenhof, kan några rader om domens och stadens historia vara på sin plats. Det var kung Konrad II som ca 1027 lade grunden till domen. Han tillhörde den saliska ätten. Invigning 1061. Nu utvecklades Speyer raskt till en tysk-romersk tungviktare. När Konrad dog 1039 (som tysk-romersk kejsare) begravdes han i domen. Kung Henrik IV lät cirka 1082 riva stora delar av domen och bygga upp den på nytt. Då hade han sin botgöringsresa till påven i Rom bakom sig (Canossa-vandringen). Den berömda resan, som markerade påvens seger i investiturstriden, utgick från domen. Nu gällde det för Henrik IV att lägga denna nesa bakom sig och visa sin makt. Domen i Speyer kom väl till pass. Nästan hela den östra delen byggdes om, sidokapell tillkom, den yttre fasaden gjordes om och mittskeppet försågs med valv.

Under det pfalziska tronföljdskriget i slutet av 1600-talet lades domen i ruiner men återuppbyggdes. År 1792 plundrades den av franska revolutionstrupper och användes som lasarett och lager. I mitten av 1800-talet beslutade den bayerske kungen Ludvig I att återskapa domens storhet; den nyromanska västfasaden uppfördes.

Den före detta förbundskanslern Helmut Kohls kärlek till domen var omvittnad. När utländska toppolitiker var på besök i Tyskland ingick inte sällan ett besök. Margaret Thatcher och Michail Gorbatjov hör till de lyckligt lottade. Begravningsgudstjänsterna för makarna Kohl hölls här.

Speyers historia sträcker sig långt tillbaka. Åren kring Kristi födelse grundades här ett romerskt militärläger. Under den saliska dynastin (1024-1125) förvandlades den obetydliga orten Spira till en viktig stad i det tysk-romerska riket. I och med byggandet av domen drogs köpmän och hantverkare till staden. Judiska köpmän levererade varor. År 1294 blev Speyer fri riksstad. Mellan 1527 och 1689 var staden säte för det tysk-romerska rikets Rikskammarrätt. Vid riksdagen i Speyer 1529 inlade sex furstar och fjorton fria riksstäder protest mot beslutet att återinföra Ediktet i Worms (1521), vilket skulle innebära inskränkning i religionsfriheten. Begreppet ”protestantism” hade sett dagens ljus.

Efter att ha varit ockuperat av Frankrike (från 1792) blev Speyer från 1816 en del av kungariket Bayern. Maximilianstrasse är uppkallad efter den bayerske kungen Maximilian I Joseph. I dag är staden belägen i Rheinland-Pfalz; på andra sidan Rhen tar Baden-Württemberg vid.

Judenhof

Denna stora sevärdhet ligger vid Kleine Pfaffengasse (under medeltiden: Alte Judengasse), en parallellgata till Maximilianstrasse. I närheten av Judenhof träffade jag återigen på cykellådbilen. De båda vännerna befann sig ännu på Flachsgasse men närmade sig Kleine Pfaffengasse där jag stod. När de svängde in på den senare frågade jag dem varför de tog sig fram på detta vis, och svaret blev: ”Abitur!” (studentexamen).

En skylt utmed Kleine Pfaffengasse förkunnade: ”Judenhof, Museum SchPIRA, Ritualbad, Mittelalterliche Synagoge”. Jag gick in på innergården och möttes av en staty över ”De vise från Speyer”. Så kallades judiska lärda som under 1100- och 1200-talen var verksamma vid den lokala talmudskolan. Judenhof ståtar med två exempel på romansk arkitektur: rester av den medeltida synagogan och det underjordiska ritualbadet som i dag ligger tio meter under marknivå. Badet – mikvan – var en stor upplevelse: urgammal, välbevarad, rätt storslagen och exotisk. Bilden av ”det levande vattnet” känner vi igen från Nya testamentet men i judisk tradition har det en annan innebörd, nämligen vatten som lämpar sig för rening efter en viss tid av orenhet; vatten som varit eller är i rörelse: flod- och källvatten, grund- och regnvatten. Det hebreiska ordet mikve betyder ”samlingsplats för vatten”.

En svag klang från kyrkklockor nådde mina öron när jag steg nedför den rymliga trappan. Längst ner en liten bassäng som samlade upp grund- och regnvatten. Här skedde det renande badet. Här och var pryddes murarna av vackert huggna kapitäl eller fönsterkarmar, romanskt rundbågiga. Dessa är dock kopior – originalen förvaras på Judenhofs museum. Formmässigt uppvisar de likheter med föremål i domen och har förmodligen skapats av samma yrkesmän. Mikvan byggdes omkring 1120 och är den äldsta i sitt slag norr om Alperna.

Från 1500-talet, när den judiska församlingen upphörde (varför vet man inte helt säkert), användes mikvan som krut- och vapenförråd, vilket hade en skyddande effekt på murarna.

Betydande delar av synagogan står kvar. Den byggdes av kristna byggarbetare (mycket möjligt av dem som byggde domen) och invigdes 1104. Kring 1250 byggdes den om i gotisk stil och ett bönerum för kvinnor tillkom.

Speyer sällar sig till Worms och Mainz som viktiga judiska medeltida centra vid Rhen (se artikel om Worms i denna serie). På 1000-talet kom judiska köpmän och bankirer från Italien och Frankrike till Speyer. Med början 1084 tog biskopen i Speyer emot judiska flyktingar från Mainz, vilket ledde till grundandet av en judisk församling. Nämnde biskop och kejsaren, Henrik IV (vi känner till honom från domen), gav judarna privilegier när det gällde pengahandel och långväga handel. Perioder av fredlig samexistens mellan judar och kristna avlöstes av mörkare, till exempel under det första korståget (1096-1099) eller under pesten 1349.

Den nionde november 1938, under Kristallnatten, brändes stadens dåvarande synagoga ner. På dagen 73 år senare invigdes Beit Shalom, den nuvarande synagogan.

Hem till Heidelberg

Besöket i Speyer började lida mot sitt slut. Full av nya intryck – av staden (luftig och välskött med prydliga och låga hus), av domen och av Judenhof. Ytterligare en sevärdhet vill jag nämna: Teknikmuseet som lär vara mycket intressant.

Åter på järnvägsstationen lät jag blicken glida utmed det raka järnvägsspåret tillbaka mot staden. Horisonten dominerades av två höga kyrktorn, alldeles intill varandra. Att de var ett uttryck för konfessionell tävlan visste jag ännu inte. Den ena – Protestationskyrkan, i praktfull nygotisk stil – stod färdig 1904 och byggdes till minne av protestationen 1529. Spiran är nästan 100 meter hög – högst i hela Pfalz. Som reaktion byggde katolikerna i närheten sin Helige Josefs kyrka, mycket praktfull också den med sina tvillingtorn (som dock bara nästan når lika högt som Protestationskyrkans). På gamla dar verkar de båda dock ha funnit varandra – god ekumenisk sämja lär råda.

Högst smällde dock det underjordiska badet och den romanska rekorddomen – liksom den mobila studentduon.

Klockan 17.25 reste jag tillbaka till Heidelberg.

Humlesjö, 24 oktober 2019

 ----------

Källor:

Nationalencyklopedin

Regionalgeschichte.net

www.gedaechtniskirche.de

youtube: ”Judenhof und Museum SchPIRA in Speyer” samt ”Weltkulturerbe – Dom zu Speyer”

Universitätsstadt Speyer. Kirchen, Historisches, Galerien und Museen (M. Hofmann, F. Jakob och A. Bronich; Speyer 2015)

Broschyrer:

”Dom zu Speyer St. Maria und St. Stephan. Geistlicher Domführer (utgivare: Domkapitlet i Speyer)

”Krypta und Kaisergräber im Dom zu Speyer” (utgivare: Domkapitlet i Speyer)

”Judenhof. Mittelalterliche Synagoge, Ritualbad, Museum SchPIRA”