Med sina skakiga spårvagnar och sin välbevarade 1800-talsbebyggelse för det numera ukrainska Lviv tankarna till Centraleuropa och systerstäder som Kraków och Prag. Fler bilder från Lviv och Brody följer efter artikeln.

Det är en grådisig onsdagsmorgon i mars. Snart ska expresståget till Rivne avgå från stationen i Lviv i västra Ukraina. Konduktören - en rundlagd medelålders dam som med pondus fyller upp sin uniform - klipper biljetterna innan resenärerna i första klass släpps ombord. Jag sjunker ner i en behagligt mjuk fåtölj i en öppen kupé, stor som ett vardagsrum. Bredvid mig sitter vad som verkar vara arbetspendlare och några ungdomar, kanske på väg till skolan. Medelålders män och kvinnor samtalar lågmält, damerna med hatt på.

Jag viker undan den florstunna gardinen och ser Lvivs förstäder passera förbi. Staden är en av landets viktigaste med drygt 700 000 invånare. Fram till 1918 var den det österrikiska Galiziens huvudstad. Namnet Galizien tillhör historien - under annat namn är provinsen idag delad mellan Polen och Ukraina. Lviv kallades Lemberg under den österrikiska tiden åren 1772 till 1918, då det habsburgska riket gick under. Därefter tillföll staden Polen under namnet Lwów, medan andra världskrigets nazistiska ockupanter återtog beteckningen Lemberg. Efter 1945 tillföll Lviv och västra Ukraina Sovjetunionen, och av Lemberg blev ryska Lvov. Stadens centraleuropeiska rötter kapades. När Ukraina blev självständigt 1991 blev beteckningen Lviv den officiella.

Lvivs judiska arv

Under den tyska ockupationen 1941-1944 utsattes Lvivs judar för en osannolikt brutal förföljelse, även mätt med nazistiska mått. Bestialiska pogromer skedde på öppen gata i stadens centrum. Inhemska antisemiter agerade tjänstvilliga hjälpare åt de tyska bödlarna. Synagogor och judiska lokaler sattes i brand.

Även om det åter finns en judisk församling här idag finns det endast få spår av det judiska Lviv. En och annan byggnad, däribland det judiska sjukhuset, står kvar. Byggnaden, från förra sekelskiftet, är krönt av en karaktäristisk kupol med mönster i mosaik. Än idag är det sjukhus, men ingenstans ser jag någon upplysning om husets historia. På en fasad ser jag text på hebreiska, polska och tyska. Texten, som upptäcktes vid en renovering för några år sedan, gör reklam för en judisk mjölkbutik eller mjölkbar som låg här före kriget. Ett obetydligt men talande tecken från tiden före 1939, då stadens olika etniska grupper levde sida vid sida, men sällan i sämja.

Dieselloket rullar mjukt över slätten. Hus, gårdar och skogsdungar är insvepta i en tunn slöja av gråaktigt dis. Våren är ännu ett oförlöst löfte, men väntar runt hörnet. Korta solglimtar driver emellanåt bort tröstlösheten. Då får solstrålarna de ortodoxa kyrkornas lökkupoler i fjärran att blixtra i skimrande guld. De oskiftade åkrarna flätar i varandra, likt mönstret i en trasmatta. Banvaktsstugorna är bemannade och bommarna har vevats ner med handkraft inför tågets passage. På stationerna visslar stinsen och höjer sin spade för att vinka av tåget. Det hela andas en annan tid.

Från journalist till författare

Jag reser i Joseph Roths fotspår, närmare bestämt till hans födelsestad Brody, ett par timmars resa öster om Lviv. Roth lämnade Galizien kort före första världskrigets utbrott, men återvände ständigt hit i sina litterära verk. Han föddes 1894 i en judisk familj och växte upp med sin mor. Fadern, som var köpman, blev nervsjuk vid tiden för sonens födelse. Fadern hamnade på mentalsjukhus och pojken mötte aldrig sin pappa. Roth kom senare att göra karriär som journalist i Wien och Berlin. I tjugotalets Berlin blev han en känd och välbetald skribent.

Författardebuten kom 1924, men det stora genombrottet dröjde ytterligare några år. 1932 publicerades Radetzkymarschen (på svenska året efter), en nostalgisk svanesång över det österrikisk-ungerska kejsardömets sista årtionden.

Radetzkymarschen har fått klassikerstatus och kommer ständigt i nya upplagor. Den inflytelserike tyske kritikern Marcel Reich-Ranicki såg romanen som ett av de främsta verken från 1900-talet på tyska. Utifrån huvudpersonen, den fiktive löjtnanten Carl Josef von Trotta, av slovensk knapadel, skildrar Roth kejsarrikets nedgång och fall. Till persongalleriet hör även faktiska personligheter; till exempel figurerar kejsar Frans Josef i texten. Den knappa, tuktade stilen och de pregnanta detaljerna avslöjar författarens journalistiska bakgrund. En lyriskt ödesmättad ton ger texten en särskild laddning, där framtiden - som när romanen skrevs kring 1930 redan hade infunnit sig i form av fascismens framväxt - framstår som hotfull. Författarens egen saknad över det kollapsade riket är märkbar.

Längtan efter det förflutna

Roth lämnade hemstaden 1913 och deltog i första världskriget som frivillig i österrikisk uniform. Efter 1918 växte hans känsla av att något gått förlorat vid Donaumonarkins fall. Hans bild av det hädangångna riket blev allt mer idealiserad, till vilket hans egen judiska bakgrund säkerligen bidrog, i takt med nazismens framväxt på 1920-talet. I det habsburgska riket hade varje etnisk grupp - även den judiska - garanterats grundläggande rättigheter. Ändå var antisemitism långt ifrån ett okänt fenomen i det gamla kejsarriket.

Hitlers maktövertagande 1933 innebar att Roth tvingades lämna Berlin. Hans böcker hamnade på nazisternas bokbål. Resten av hans liv präglades av en kringflackande tillvaro i landsflykt. Svårt alkoholiserad dog Joseph Roth vid 46 års ålder i maj 1939 i Paris, där han även fick sin sista vila. Några år tidigare hade hans hustru Friederike insjuknat i schizofreni. Hon mördades 1940 under det nazistiska eutanasiprogrammets massmord på mentalpatienter.

Brody - en judisk stad

Vid lunchtid gör tåget ett kort stopp i Brody. "Det var den avlägsnaste av alla stationer i monarkin. Men det gjorde detsamma. Även den kunde uppvisa två par blänkande skenor, som oavbrutna sträckte sig till det inre av riket", skriver Roth (Radetzkymarschen, sid 175).

Kanske hade Roth än idag känt igen stationens exteriör, målad i en gul nyans som påminner om så kallad Schönbrunngult, som förr prydde kejsarrikets officiella byggnader. Även interiören är möjligen relativt orörd sedan Roths dagar, med enkla träbänkar och förgyllda ljuskronor i jugendstil. I väntsalen sitter äldre kvinnor i hucklen, tunga stövlar och kappor av grovt, mörkt tyg. Män i keps och jackor av läderimitation; en frän lukt av cigarettrök, blandat med stråk av svett. Tystnad råder, förutom sorlet från förhandlingarna i biljettluckan.

När Roth lämnade sin hemstad via denna station i 1900-talets början var Brody en österrikisk gränsstad, en civilisationens sista utpost vid gränsen till Tsarryssland. Gränshandeln skapade stora rikedomar, men det gjorde också den omfattande smugglingen: "[...] varje handelsman var alltid redo att taga den vara som ödet förde i hans väg och även själv skaffa en vara, om Gud inte hade beskärt honom någon" (Radetzkymarschen, sid 171). Många av judarna ägnade sig åt handel, men orten fostrade även flera kända rabbiner. I slutet av 1800-talet var 12 000 av de cirka 16 000 invånarna judar, resten var främst polacker, ukrainare och tyskar.

Längs den knappt kilometerlånga vägen från stationen till centrum sicksackar gamla sovjetiska bilar - Lada och Volga - för att parera vägens kraterliknande gropar. En och annan hästdroska rullar förbi, ledsagad av hovarnas taktfasta hamrande mot asfalten.

Ett ignorerat minne

En guide på internet konstaterar krasst att "här finns inte mycket att göra". Det är i och för sig inget nytt. Redan i den sista utgåvan av Baedekers guidebok över Österrike-Ungern från 1913 avfärdades staden med orden "rysk gränsstation".

Kanske kunde en och annan besökare ändå lockas hit idag, med tanke på Roths ryktbarhet. För utan att platsen nämns vid namn är den stad som Roth skildrar i Radetzkymarschen tydligt inspirerad av hans födelsestad.

Spåren efter honom är få, men de finns. En gata bär hans namn, men det är oklart exakt var han växte upp. På fasaden till det forna Kronprins-Rudolf-gymnasiet, en oansenlig byggnad i flera våningar, finns en plakett till minne av Roths tid som elev här 1905-1913. Texten är på ryska och tyska och byggnaden är för övrigt fortfarande skola.

I många av Roths verk - dock inte Radetzkymarschen - är människans rotlöshet ett övergripande tema, som inte har förlorat sin aktualitet, snarare tvärtom. Med tanke på Roths ställning känns det märkligt att det inte finns något minnesmärke över honom på den plats där han föddes. Ett sådant hade varit på sin plats. Men Ukraina verkar inte göra anspråk på Roth, och för all del gällde även det motsatta förhållandet. Roth sade själv, att det enda rike han någonsin såg som sitt hemland var den österrikisk-ungerska monarkin.

Det förflutnas spår

Kanske hade Roth känt igen sig i den orörda miljön längs Guldgatan, Brodys huvudgata. Dess namn har växlat i takt med de politiska konjunkturerna och uppkallats efter både kejsar Frans Josef, Lenin och Hitler, men har nu återfått sitt gamla namn (vulytsia Zolota på ukrainska). Den kantas av låga en- och tvåvånings köpmanshus från förra sekelskiftet, med butikslokal på gatuplanet och ägarens bostad ovanpå. Flera av husen lyser i milda pastellfärger och smyckas av en försynt nyklassicistisk ornamentik.

På ett hörnhus i tre våningar uttyder jag det slaviska ordet "gostinitsva", värdshus eller hotell. En maskaron i form av Venus ansikte, morgonstjärnans gudinna i romersk mytologi, kröner den flagnade och såriga fasaden. Hotellet hette en gång Bristol, men namnet har skattat åt förgängelsen i likhet med det mesta av väggens puts. Sannolikt var Bristol förebilden för hotell Brodnitzer i Radetzkymarschen, där de högre officerarna vid ortens garnison bodde. Med sitt kafé och kasino skapade hotellet en vag illusion av storstadens lockelser i den dammiga provinshålan. De förfinade officerarna såg Brody som en förvisningsort, där man "redan hörde den sibiriska vinden tjuta" (Radetzkymarschen, sid 203).

De dödas vilorum

De flesta av stadens judiska byggnader förstördes av nazisterna. Synagogan brändes men står kvar som en sorgesam ruin, stadd i framskridet förfall. Den gamla begravningsplatsen jämnades med marken. Utanför stadsgränsen ligger dock den nya gravplatsen, som mirakulöst skonades av kriget. Jag lämnar innerstadens låga bebyggelse för att söka mig dit. Staden planar ut i form av frånstötande fula hyreshus av prefabricerade betongelement. I en vanvårdad park arbetar ett femtontal män och kvinnor med att räfsa bort vinterns löv under lättsamt samspråk. Jag letar efter någon skylt som visar vägen, men förgäves, och går vilse. Efter en kort omväg når jag till slut mitt mål.

Platsen tar nästan andan ur mig. Framför mig utbreder sig ett oändligt hav av stenblock. Antalet stenar uppskattas till drygt fem tusen. Sedda på avstånd påminner de tätt placerade stenarna om vågkammarna på ett grått, böljande hav. Åtskilliga är på väg att sjunka ner i marken eller välta omkull. Texten är mestadels på hebreiska, medan ett fåtal är på tyska - sannolikt ett tecken på att judarna här oftast inte var assimilerade. Området var före 1939 ett judiskt hjärtland, där man talade jiddisch och inte tyska, som annars var Donaumonarkins lingua franca. Här dominerade den ortodoxa chassidiska varianten av judendomen.

Epilog

En blek marssol bryter plötsligt igenom och belyser stenarnas enkla ornamentik: allegoriska djurfigurer, kung Davids stjärna och krona och slingrande växtrankor. Väder och vind suddar långsamt ut stenarnas fantasifulla bildvärld med rötter i det judiska urhemmet i Mellanöstern, långt från Ukrainas vidsträckta slätter och tysta skogar.

Intill gravplatsen uppförs ett nytt villaområde. De som flyttar in får gravarna som närmsta granne. Husens placering tyder inte på något större mått av pietet. Det är tyst, så när som på buller från bygget. Vissa tecken tyder på att platsen inte är helt övergiven; vid flera gravar ligger blåvita israeliska pappersflaggor med hälsningar på hebreiska.

Här, vid skogens rand, skedde de sista begravningarna i början av 1940-talet. Strax därefter inträffade apokalypsen i form av den tyska arméns inmarsch i juli 1941. Brodys judar spärrades in i ett ghetto. I maj 1942 avrättade nazisterna 6 000 av stadens omkring 9 000 judar och dumpade liken i en massgrav. De kvarvarande sändes till döden i utrotningslägren Bełżec och Majdanek.

Enligt en uppgift från HEART (Holocaust Education and Archive Research Team på internet) överlevde endast 88 av Brodys judar förintelsen. Joseph Roths stad, det judiska Brody, hade för alltid utplånats.

 Litteratur:

- Bronsen, David: Joseph Roth. Eine Biographie (1974)

- Roth, Joseph: Radetzkymarschen (Stockholm, 2018; översättning: H. Hultenberg). Samtliga citat av Roth i texten har hämtats ur denna upplaga.

- Kuzmany, Börries: Brody. A Galician Border Town in the Long Nineteenth Century (Boston, 2017; finns även på tyska och ukrainska).

 Bilder:

Vozkal-stationen i Lviv påminner om en gräddbakelse på ett wienercafé. Så uppfördes den också under den tid då staden hette Lemberg och tillhörde dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

---

Den återupptäckta texten på jiddisch (och polska) till en mjölkbutik i Lvivs forna judiska kvarter.

---

På Lvivs kyrkogård syns spår av den österrikiska tiden. Texten på denna gravsten är på polska, förutom den dödes tjänstegrad i kejsarens armé: "kejserlig och kunglig överste".

---

Järnvägsstationen i Brody och "två par skenor, som oavbrutna sträckte sig till det inre av riket", som Joseph Roth beskrev denna längtans plats. Antalet skenor är som synes något fler idag.

---

Guldgatan i Brody, stadens huvudgata både när Roth levde här och i vår tid. Närmast till vänster stadens forna hotell Bristol.

---

Hotell Bristols fasad med den illa åtgångna maskaronen av Venus, morgonstjärnans gudinna i romersk mytologi. Kanske var hotellet förebild för "hotell Brodnitzer" i Roths roman Radetzkymarschen.

---

Stadens skola var en gång uppkallad efter Österrikes kronprins Rudolf, som i januari 1889 begick självmord i det omtalade Meyerlingdramat.

---

På skolans vägg syns denna minnestavla över Roth, ett av få vittnesbörd i Brody om författarens rötter i staden.

---

Som vågkammarna på ett böljande hav ter sig den nya judiska begravningsplatsen i utkanten av Brody.

---

Stenarnas allegoriska bildvärld tärs alltmer av tidens tand.

---

Texten på stenarna är oftast på hebreiska, de med text på tyska är undantag. Troligen ett tecken på en ovilja till assimilering i detta område, som före 1939 var ett judiskt hjärtland.

---

Strax bortom gravplatsen tar de tysta skogarna vid.

---

Under kriget skövlade nazisterna de flesta platser i Brody som förknippades med den judiska befolkningen. Mirakulöst nog syns knappast några spår av krigets förödelse på den nya begravningsplatsen.