Välkommen att följa med på en veckolång resa till Wittenberg, i hjärtat av Mitteldeutschland och "Elbe-land". Härifrån gjorde vi, min far och jag, utflykter till en rad intressanta städer inom bekvämt räckhåll: Dessau, Magdeburg, Potsdam, Leipzig och Erfurt. 

 

Resrutt:

måndag 14/10: Bjärnum/Hässleholm - Lutherstadt Wittenberg

tisdag 15/10: Lutherstadt Wittenberg

onsdag 16/10: Dessau och Magdeburg

torsdag 17/10: Potsdam

fredag 18/10: Leipzig

lördag 19/10: Erfurt

söndag 20/10: Lutherstadt Wittenberg

måndag 21/10: Lutherstadt Wittenberg - Hässleholm/Bjärnum

------

(måndag 14/10) Mot Lutherstadt Wittenberg

I våras föreslog pappa att vi skulle göra en resa till Tyskland. Han var nyfiken på Bauhaus, arkitekturskolan i Dessau som fyllde hundra år. I oktober gav vi oss av. Vi tågluffade - första gången för pappa men inte för mig. Vi bestämde oss för att göra Wittenberg till vår bas och bokade sju nätter på hotell Schwarzer Baer, tjugo minuters promenad från järnvägsstationen men bara ett stenkast från Mariakyrkan/Stadskyrkan (Marienkirche/Stadtkirche).

Tåget från Hässleholm avgick 8.44. Den första etappen blev lite joxig, för i Lund fick vi byta till buss. Från Malmö var det dock åter tåg som gällde. Tågbyte i Köpenhamn och Hamburg. Efter Berlin återstod bara en timmes resa. Klockan 19.10 var vi framme i Lutherstadt Wittenberg.

En rofylld stad, kunde vi konstatera. Vi hittade fram till Lutherhuset (Lutherhaus), och fortsatte sedan rakt fram. Vår kullerstensväg kantades av rätt låga hus, de flesta i fint skick, bara några få hade stannat kvar i Östtyskland (”då pengar inte betydde allt” (och husen såg ut därefter), då livet var ”gemytligt” och inte präglades av ”vassa armbågar” - jaja…). Vi var osäkra på vägen. Pappa frågade några sällsynta kvällsflanörer om vägen men de visste inte. Vi passerade Mariakyrkan och nådde fram till Slottskyrkan (Schlosskirche). Vi förstod att vi gått för långt och vände tillbaka. Vi höll noga utkik efter hotellet och snart hade vi hittat det. Fullmånen var på väg upp bakom Mariakyrkans tvillingtorn.

På hotellrummet fick vi vår första dos Luther. Ett stort porträtt av honom hängde över sängen. Vidare:  en inramad affisch som visade de 95 teserna; ett porträtt av makarna Luther på gamla dar; ett inramat foto av Lutherstube (”Luther-vardagsrummet” i Lutherhuset)... Snart sov vi.

 

(tisdag 15/10) I Lutherstadt Wittenberg

Om vi hade haft cyklar hade vi genast kunnat lämna Wittenberg och trampa söderut mot Dresden eller norrut mot Hamburg - städer utmed Elbe-cykelleden. Vi höll oss dock till de ursprungliga planerna och gav oss i kast med staden. Att mycket skulle kretsa kring "munken som gjorde uppror" visste vi. Här liksom i Eisleben (där Luther föddes och dog) finns ett antal objekt som är upptagna på UNESCO:s lista över världskulturarv. Samtliga, förutom Melanchton-huset, har en direkt koppling till reformatorn.

Vi hade fått nys om att det på eftermiddagen erbjöds guidad tur i Slottskyrkan, så vi tog Lutherhuset först. Ett praktfullt hus med grönskande innergård. Det började byggas 1504 som augustinerkloster. Luther tillbringade en tid i Wittenberg 1508, men det var först 1511 som han bytte augustinerklostret i Erfurt mot det i Wittenberg. År 1512 hann han både med att doktorera och bli professor i bibeltolkning vid stadens universitet, grundat 1502 av den sachsiske kurfursten Fredrik III (”den vise”). Slottet, till vilket slottskyrkan hörde, var hans residens (slottet finns dock inte kvar).

Efter reformationen upphörde augustinerklostret och kurfursten överlät huset till Luther som levde kvar där tillsammans med sin familj. Förutom Luther spelade också Lucas Cranach d.ä. - 1505 blev han kurfurstens hovmålare i Wittenberg - och Philipp Melanchton, professor i grekiska och Luthers vapendragare, en viktig roll i reformationen.

Numera är ett museum inrymt i Lutherhuset. Cirka tusen originalföremål visas, däribland Luthers kateder (ursprungligen stod den i Mariakyrkan) och Lucas Cranach d.ä:s målning ”Tio Guds bud”. Även Lutherstube (”Luther-vardagsrummet”) kan besökas.

På innergården ett minnesmärke över den modiga handling som ägde rum här under de evangeliska kyrkodagarna 1983 (för övrigt Luthers 500:e födelseår). En smedja inrättades, där orden från Mika 4:4 omsattes i handling: ”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”. Initiativtagare var prästen Friedrich Schorlemmer. Efter denna händelse lät många östtyska ungdomar sy märket med texten ”Svärd till plogbillar” på jackan, varpå de utsattes för polisens hårdhänta metoder. Märket var förbjudet.

Guidad tur i Slottskyrkan var nästa punkt på programmet. Det var på porten till denna kyrka som Luther - kanske! - spikade upp de 95 teserna. Kyrkan brann 1760 i samband med ett krig; även 1813 skadades den. Efter 1815 kom Wittenberg att höra till Preussen. Omfattande förändringsarbeten av kyrkan vidtog. År 1892 stod den färdig: ett gudshus i nygotisk stil med uppgift att fira den preussiska staten och reformationen. Efter 1989 renoverades kyrkan, och år 2016 invigdes den i närvaro av den tyske presidenten och den danska drottningen som skänkte ett egenhändigt broderat altarkläde.

Ett sympatiskt museum över olika östtyska miljöer - hem, affär, daghem, diskotek - hann vi också med (Haus der Gechichte). Det låg på samma gata som vårt hotell. 

---

Barnteaterföreställningar i Wittenberg. "Pittiplatsch" var ett populärt barnprogram producerat i Östtyskland.

---

Mariakyrkan med Luther i förgrunden.

---

Melanchton-huset, byggt 1536.

---

Lutherhuset.

---

Del av Lucas Cranach d.ä:s målning ”Tio Guds bud”.

---

Luthers kateder i Mariakyrkan står idag i Lutherhuset.

---

Pappa i Lutherstube, del av den lutherska familjens bostad.

---

Svärd till plogbillar-minnesmärket på innergården till Lutherhuset.

---

Altarklädnad, broderad av den danska drottningen Margrethe. Kan beskådas i anslutning till Slottskyrkan.

---

Mariakyrkan.

---

Innergård i Wittenberg.

------

 

(onsdag 16/10) Bauhaus i Dessau samt Magdeburg

Vi tog oss till Dessau för en titt på arkitekturskolan Bauhaus som på 1920-talet kom att bli banbrytande för en ny modern arkitektur och formgivning. Skolan är inrymd i ett antal byggnader i funkisstil - mycket avskalade och enkla. Vi löste inträdesbiljett och vandrade runt med karta och audioguide som vi aldrig begrep oss på. Ljusa, tomma lokaler som egentligen inte berättade mycket.

Efter lunch begav vi oss till de så kallade Mästarhusen, betonglådor i olika varianter där framträdande lärare hade bott. I ett av dem (Feininger-huset) uppmärksammades kompositören Kurt Weill, född i Dessau; han skrev musiken bland annat till ”Tolvskillingsoperan” av Brecht.

Tillbaka på järnvägsstationen bestämde vi oss för att åka till Magdeburg, huvudstad i Sachsen-Anhalt, det förbundsland där också Wittenberg och Dessau är belägna. Resan tog väl drygt en timme (kanske lite mer). Kvarteren närmast järnvägsstationen var inte mycket att hurra för - moderna och kalla. Bombade under andra världskriget, återuppbyggda under den östtyska tiden och sedan renoverade/rivna efter återföreningen - så föreställde jag mig att det gått till. Nu har jag kollat upp det: bombningarna av staden den 16 januari 1945 medförde stor förödelse (80 procent av den gamla staden). Småningom nådde vi kvarter med historiska byggnader och gamla kyrkor, bland annat den storslagna katedral som uppfördes 1209-1520. Liksom Wittenberg är Magdeburg beläget vid Elbe. Vi promenerade en stund utmed floden. Ett konstverk uppmärksammade barockkompositören Telemann, som föddes här. Jag slöt stadens Hundertwasser-hus, ”Gröna citadellet”, till mitt hjärta (familjen Flinta skulle ha kunnat bo här) men pappa var aningen mer skeptisk. Vi var dock överens om att Magdeburg satt fint efter den något påfrestande Bauhaus-minimalismen. På kvällen återvände vi till Wittenberg.

---

Bauhaus-skolan, Dessau.

---

Trapphus i Dessaus Bauhaus-skola.

---

Ett Mästarhus (Meisterhaus) i Dessau.

---

Hundertwasser-huset ”Det gröna citadellet” i Magdeburg.

---

Kloster Unser Lieben Frauen (i bakgrunden domen), Magdeburg.

---

Domen i Magdeburg, evangelisk, påbörjad 1209.

---

Bakom det långsträckta huset: till vänster Hundertwasser-huset, till höger Kloster Unser Lieben Frauen.

---

Järnvägsstationen i Rosslau, där vi bytte tåg på sträckan Magdeburg-Wittenberg. Fönstret bjuder på andlig kost. I nedre vänstra hörnet ett citat av Schiller med humanistiskt innehåll. I nedre högra hörnet: ”Var du det ljus som du önskar finna i världen.”

------

 

(torsdag 17/10) Potsdam - huvudstad i förbundslandet Brandenburg

Det är nästan lättare att säga vad Potsdam inte är än vad det är. En halvtimmes tågresa från Berlin hittar vi staden, omgiven av sjöar och vattendrag (möjligheter till friluftsliv) och fullproppad med historia. Stadskärnans långa och raka gator kantas av rätt låga hus. Efter återföreningen har en rad historiska byggnader vid Alter Markt renoverats, ja en av dem - Stadsslottet (Stadtschloss) - har till och med byggts upp igen (det revs på den östtyska tiden). Stadens hus har sanerats. Numera är Potsdam mycket populärt - en av de dyraste städerna i Tyskland att bo i.

Potsdam var residensstad för brandenburgska kurfurstar och preussiska kungar. Fredrik II (”den store”) byggde här sitt sommarslott Sanssouci (”Sorgenfri”), beläget i parken med samma namn. De många parkerna och slotten är ett kapitel för sig.

Staden präglas av forna tiders ”välkomstkultur”. ”Den store kurfursten”, Fredrik Vilhelm, utfärdade 1685 (Bachs födelseår) Potsdam-ediktet. Följden blev att många franska protestantiska trosflyktingar, hugenotter, fann en fristad i Brandenburg. Sålunda finns i staden en fransk-reformert församling och kyrka. Den ritades av Knobelsdorff som också har Sanssouci-slottet på sin meritlista. Fredrik Vilhelm I (kung av Preussen 1713-40) uppförde de holländska kvarteren, avsedda för holländska hantverkare. Sonen Fredrik II (”den store”; kung av Preussen 1740-86) fortsatte denna politik. Utlänningar, oavsett tro, var välkomna till Preussen om de bara kunde göra nytta i ett land som måste underhålla en jättearmé. Den ryska kolonin Alexandrovka - avsedd för en rysk sångkör i den preussiska armén - uppfördes 1826-27. Tretton vackra trähus i rysk stil med omgivande fruktodlingar. På detta vis hyllade Fredrik Vilhelm III sin nyss bortgångne vän, den ryske tsaren Alexander I.

Slottet Cecilienhof i Neuer Garten är synonymt med Potsdamkonferensen. Potsdam är också filmstad: de nuvarande filmateljéerna i Babelsberg förvaltar arvet från filmbolagen UFA och DEFA. Ett sådant mästerverk som Fritz Langs ”Metropolis” (1927) spelades in här.

Vi inledde vårt besök vid Alter Markt. Nikolaikyrkan (Nikolaikirche) med sin runda kupol är ett landmärke och något av en symbol för Potsdam. Kyrkan ritades av Schinkel (1800-talet). Han var mycket produktiv i Berlin, vilket också framgår av uttrycket ”Ein Schinkel in jedem Winkel” (En Schinkel i varje vrå). Från Alter Markt fortsatte vi västerut till den väldiga Sanssouci-parken; återvände till stadskärnan för att avnjuta de holländska kvarteren; vände norrut mot Cecilienhof men fann vägen dit alltför lång och uppsökte i stället Alexandrovka.

Potsdam var en stor upplevelse, tyckte pappa. Och jag håller med. Jag var här för andra gången. Första gången var ett blixtbesök under en tågluffning 2017. Den här gången hade vi lite mer tid, och det uppskattade jag mycket. ”Fjorton kilometer har vi gått idag”, rapporterade pappa på kvällen efter att ha kollat sin mätare.

---

Nikolaikyrkan vid Alter Markt. Till vänster Stadsslottet.

---

Schinkels kupol i Nikolaikyrkan.

---

 

”Tjenare!” i Park Sanssouci.

---

Park Sanssouci.

---

Kinesiska tehuset i Park Sanssouci.

---

Neues Palais i den västra änden av Park Sanssouci.

---

Holländska kvarteret.

---

Holländska kvareret.

---

Holländska kvarteret.

---

Fransk-reformerta församlingen.

---

Flotta villor finns det gott om.

---

Ingång till Neuer Garten, där Cecilienhof är beläget.

---

 

Pappa blickar ut över fruktodlingarna i den ryska kolonin.

---

Alexandrovka - den ryska kolonin.

---

Ryska kyrkan i Potsdam.

------

 

(fredag 18/10) Leipzig - föregångare i den fredliga revolutionen

Från sin sockel framför Gamla börshuset på Naschmarkt borde Goethe kunna se över till Mädlerpassagen på Grimmaische Strasse. I nämnda passage - ett vittnesbörd om den rika handelsstaden Leipzig - finner vi Auerbachs Keller som figurerar i Goethes Faust. Ja, Leipzig är fullt av spår efter gångna tiders rika borgerskap - en miljö som de östtyska makthavarna kanske inte var helt bekväma med?

Jag var tillbaka efter 30,5 år. Den gången (april 1989) deltog jag i en studieresa för tyskstuderande vid Lunds universitet. Våra värdar var Karl Marx-universitetet i Leipzig. Någon i den svenska gruppen kände till att det varje måndagskväll (sedan 1982) hölls fredsbön i Nikolaikyrkan (Nikolaikirche). Här samlades människor som ville ha en demokratisering av samhället till stånd. "Nikolaikirche - Offen für alle" (Nikolaikyrkan - Öppen för alla) löd texten på en skylt som var uppställd vid kyrkan. Vi var några som gick dit, trots att kursledningen avrådde oss. Ett Brecht-program var inplanerat, och dessutom: ”Nu är ni inte i Sverige, det kan uppstå våldsamheter.” När vi lämnade kyrkan efter bönen såg vi en del poliser. Föga anade vi vad som skulle hända ett halvår senare. 70 000 människor vandrade då (måndagen den 9 oktober) fredligt genom Leipzig, bävande inför ett eventuellt våldsamt ingripande från statsmaktens sida. Men det uteblev. Kabarettisten Bernd-Lutz Lange, en profil i stadens kulturliv, menar att det var det oväntat stora antalet demonstranter som fällde avgörandet; om färre hade vågat sig ut tror han att manifestationen skulle ha slagits ned. Bara två dagar tidigare - den 7 oktober, mitt under firandet av DDR:s 40-årsjubileum - hade polisen gått mycket hårt fram mot demonstranter i Östberlin. I juni hade de kinesiska makthavarna med stor brutalitet kväst de fredliga protesterna på Himmelska fridens torg. Även Folkrepubliken Kina fyllde 40 år 1989, och DDR-ledningen hade uttalat sitt stöd för återställandet av ordningen i landet. Lättnaden var enorm bland människor över att "den kinesiska lösningen" uteblivit i Leipzig.

Den 9 oktober var en milstolpe i den fredliga revolutionen i DDR 1989. En vecka senare var demonstranterna ännu fler. Kulmen nåddes den 23 oktober då 300 000 människor deltog. Den första demonstrationen ägde rum måndagen den 4 september 1989, efter en fredsbön. (Så tidigt som i mars 1988 hade dock en skara på 100-120 personer under tystnad vandrat från Nikolaikyrkan, där det hållits fredsbön, till Thomaskyrkan.) Den 4 september vecklade några demonstranter ut en banderoll med texten "Für ein offnes Land mit freien Menschen" (För ett öppet land med fria människor). Därefter dröjde det inte länge förrän en man från Stasi (säkerhetspolisen) sprang fram och slet ner banderollen. Ett västligt kamerateam var på plats och filmade det hela; på kvällen sändes det i västtysk teve. Eftersom många östtyskar såg på väst-teve spreds nyheten också inom DDR. Demonstrationer började hållas även i andra östtyska städer.

Efter den 9 oktober gick utvecklingen snabbt. Den 18 oktober avsatte politbyrån Erich Honecker som generalsekreterare och Egon Krenz valdes i hans ställe. Den 4 november hölls en stor, tillåten demonstration i Östberlin, organiserad av kulturarbetare. En av talarna var författaren Christoph Hein. Han föreslog att Leipzig skulle utnämnas till "Heldenstadt der DDR" (hjältestad i DDR). Fem dagar senare föll Berlinmuren. Den 3 oktober 1990 var Tyskland återförenat. 

Också vi vandrade från Nikolai till Thomas, där Bach var kantor. På ett av kyrkans fönster är Mendelssohn avbildad. Hans uppsättning av Bachs "Matteuspassionen" 1829 innebar ett nymornat intresse för dennes musik, vilket hållit i sig sedan dess. Mendelssohn dirigerade också stadens Gewandhaus-orkester. En efterträdare på posten, Kurt Masur, var i november 1989 en av inititativtagarna till ett upprop som uppmanade till icke-våld. Upphovsmännen - Masur, tre SED-politiker från stadens ledning, den redan nämnde kabarettisten Bernd-Lutz Lange, och en präst - brukar kallas "Leipziger sechs" (De sex från Leipzig).

Staden bjuder på vära kast - efter kulturen stod det gamla Stasi-högkvarteret (säkerhetspolisen) vid ”Runda hörnan” på tur. Där är numera ett museum inrymt. En kuslig upplevelse. ”Unser Feind - Dein Feind” (Vår fiende - Din fiende) löd överskriften på ett informationsmaterial som användes av Stasi för att knyta högstadieungdomar till sig. Redan som elev kunde man, med klassföreståndaren som förmedlande länk, ta de första blygsamma stegen mot ett framtida yrkesliv inom Stasi.

På vägen hem missade vi att stiga av i Wittenberg, vilket var mitt fel. Tåget blev stående länge på en station och pappa menade att vi var framme. Jag följde dock namnen på stationerna som visades på skärmen i tåget och hade fått för mig att vår station låg längre fram. När tåget återigen satte sig i rörelse frågade jag konduktören och fick veta att vi just lämnat Wittenberg. I nästa stad/samhälle steg vi av och inväntade nästa tåg tillbaka. I kanske en och en halv timme gick vi runt i Elster - så hette orten. Långa gator med små hus men knappt en enda människa. Till slut kom tåget och vi kunde avsluta kvällen på en enkel restaurang i Wittenberg, specialiserad på potatisrätter om jag minns rätt.

---

Ingången till Nikolaikyrkan.

---

Mädlerpassagen där Auerbachs Keller är belägen (figurerar i Goethes Faust).

---

Glasmålning på ett fönster i Thomaskyrkan. I mitten Felix Bartholdy Mendelssohn som ”återupptäckte” Bach.

---

Den återuppbyggda Sankt Pauli/Paulinum (även ”Universitetskyrkan”). Den ursprungliga kyrkan sprängdes av de östtyska myndigheterna 1968.

---

Universitetsskrapan i Leipzig, före detta Karl Marx-universitetet.

---

Palmpelarna utgör en viktig del av Nikolaikyrkans inredning. Denna kopia, uppställd utanför kyrkan, minner om den fredliga revolutionen, om människorna som samlades i kyrkan och sedan gick ut på gatorna i fredlig protest. I mars 1988 rörde det sig om 100-120 personer; den nionde oktober 1989 var de 70 000.

------

 

(lördag 19/10) Erfurt - huvudstad i förbundslandet Thüringen

Tågresan från Wittenberg till Erfurt tog en timme och en kvart. Jag såg fram emot besöket: en vacker gammal stad som jag ännu inte varit i.

Mittemot järnvägsstationen ett hus på vars tak det står ”Willy Brandt ans Fenster” (WB till fönstret). Under sitt besök 1970 visade sig den dåvarande västtyske förbundskanslern Willy Brandt helt kort i ett av husets fönster och vinkade till erfurtborna nedanför. Mer var inte möjligt. Ett kort ögonblick som inte glömdes av dem som fick uppleva det. Scenen utspelade sig i samband med att Brandt träffade ordföranden i Östtysklands ministerråd, Willy Stoph. Mötet var ett resultat av Brandts nya östpolitik som kom att kallas ”Wandel durch Annäherung” - förändring genom närmande. Det Brandt ville åstadkomma var avspänning och därmed möjlighet att verka för att den östtyska regimen skulle mjuka upp sin politik gentemot befolkningen, att muren skulle bli något mer genomsläpplig.

Det blev en angenäm dag i Erfurt. Stadskärnan är medeltida, med sitt gatunät och sina kyrkor. I Erfurt var Luther augustinermunk innan han flyttade till Wittenberg.

Sauerkraut med thüringer bratwurst (surkål med thüringen-korv) åt jag till lunch. Invånarna i Thüringen skulle snart gå till val - valaffischerna var många. Partiet Die Linkes toppkandidat, Bodo Ramelow (med rötterna i Västtyskland), såg ut att få fortsätta leda Thüringen. Die Linke är arvtagare till det gamla östtyska kommunistpartiet, SED (Tysklands socialistiska enhetsparti). SED blev SED-PDS som blev PDS som blev Die Linke.

Tillbaka i Wittenberg åt vi middag på den italienska restaurangen i närheten av hotellet. Pizza och Pellegrino. Lokalen var full av människor i alla åldrar.

---

Domplatz i Erfurt.

---

Hus utmed Domplatz.

---

Dom Sankt Marien till vänster och Sankt Severi Kirche till höger, båda katolska.

---

Haus zum Sonneborn.

---

Kafé.

---

Zum Breiten Herd - ett av Erfurts praktfullaste renässanshus.

---

Den taklösa Barfotakyrkan, före detta franciskanerkloster, förstörd i bombangrepp 1944.

------

 

(söndag 20/10) I Lutherstadt Wittenberg

Klangen från Mariakyrkans och Slottskyrkans klockor ekade mellan husväggarna medan vi gick den korta biten från hotellet till Mariakyrkan. Det var ingen vanlig förmiddagsgudstjänst som väntade utan ett predikosamtal med inslag av gudstjänst. Under året hade en rad sådana arrangerats i kyrkan. Tema: ”Stridskultur inom politik, familj, kyrka och mellan religionerna”. Talare denna gång var Wolfgang Thierse, före detta president i den tyska förbundsdagen. Hans ämne var ”stridskultur inom politiken”. Thierse är socialdemokrat och bekännande katolik. Han föddes 1943 i Breslau som efter andra världskriget kom att tillhöra Polen; vi känner staden som Wrocław. Liksom flertalet andra tyskar i områden som efter kriget tillföll Polen flyttade familjen västerut när gränsen försköts i den riktningen. Familjen hamnade i Thüringen.

Musiken gjorde stort intryck. Det hela inleddes med brusande orgeltoner: ”Komm, Gott Schöpfer, Heiliger Geist” av Bach.

Efter gudstjänsten inbjöds alla till församlingslokalen för en frågestund. Vi gick dit. Tyvärr missade vi att dessförinnan ta oss en titt på den fyrdelade altartavlan av Lucas Cranach den äldre och den yngre. De fyra målningarna skildrar nattvarden, dopet, bikten och Luther i predikstolen visande på den korsfäste Kristus. Även Philipp Melanchton, Johannes Bugenhagen (han omsatte reformationens insikter i församlingsarbetet), konstnärerna själva samt Luthers hustru Katharina von Bora går att känna igen.

I Mariakyrkan predikade Luther - härifrån utgick reformationens budskap.

På eftermiddagen uppsökte vi stadens Hundertwasser-hus men också Melanchton-huset som numera är ett museum över Philipp Melanchton. Han var professor i grekiska och Luthers förtrogne. När Luther översatte Bibeln var Melanchton ett ovärderligt stöd.

---

Mariakyrkans församlingslokaler.

---

Stadens Hundertwasser-hus.

---

Slottskyrkan, med orden ”Ein feste Burg ist unser Gott” (Vår Gud är oss en väldig borg) på tornet. I förgrunden reklam för ölet Ur-Krostitzer med Gustav II Adolfs porträtt.

---

Soljanka i Wittenberg.

---

I Melanchton-huset.

---

Luther och Melanchton i Melanchton-huset.

------

 

(måndag 21/10) Hemåt!

Efter frukost travade vi en sista gång till järnvägsstationen för att ta tåget till Hamburg. Veckan i Mitteldeutschland närmade sig sitt slut. Den stora bemärkelsedag som närmade sig - trettioårsminnet av Berlinmurens fall den 9 november - fick vi därmed inte uppleva på plats.

Hemresan blev rätt dryg, i synnerhet sträckan Hamburg-Köpenhamn. Till slut var vi dock hemma igen - med en rad angenäma minnen och vidgade vyer. 

Till mitt ressällskap säger jag: ”Herzlichen Dank!”

---

Utsnitt av den av altarmålningarna i Mariakyrkan som föreställer nattvarden. Till vänster Martin Luther i Junker Jörgs skepnad (så kallade han sig när han höll sig gömd på borgen Wartburg). Till höger en munskänk som bär Lucas Cranachs d.y:s drag. Han räcker Luther kalken.