Inledning

Franz Werfel (1890-1945) var en tjeckisk tyskspråkig författare av judisk börd. Från 1940 var han bosatt i USA. Han debuterade som lyriker 1911 och gjorde sig därefter ett namn som prosaförfattare och dramatiker.

---

Europa 1911! Gyllene solnedgång för en tidsålder vars tyngsta sorger i dag förefaller oss paradisiska. Från tidningarnas rubriker fläktade inget hat, sipprade inget blod. Världen hetsade upp sig över en ny opera, en djärv bok, en radikal konstsyn. Sensationerna kände inte vittringen av förintelse och rättslöshet för miljoner. De svåra psykoser som man i dag kallar ”politiska ideologier” fyllde än så länge bara de söndertrasade karakteristiska huvudena hos enskilda drömmare, narrar och dilettantiska apostlar. Ännu befolkade de sociala och nationella frälsarna i ostörd och okvald besittning av sina defekter inte rikskanslierna utan natthärbärgena. Man mötte dem på politiserande småborgares unkna stamlokus eller i bästa fall på de litterära kaféerna. Dessa kaféer i Paris, Wien, Berlin - de hade öknamnet Kafé storhetsvansinne - var inte bara plantskolor för skiftande konstnärliga moden, de var mer än så, de tillhörde de andliga häxköken för den framtida gryning som nu har blivit innevarande tid.

Vår historia börjar på ett av dessa kaféer. Det låg i ett gathörn i det hemlighetsfulla Prag, denna stad med stora torn, djupa skuggor och ett utsökt läge utan allt motstycke. I min ungdom älskade jag varmt detta kafé. De ändlösa diskussionerna i cigarettröken utövade en magisk tjusning på mig, denna ytterst farliga atmosfär som var en blandning av kamratskap och hätskhet, av rörande hjälpsamhet och det giftigaste kritiska högmod. För varje ung konstnär var ett sådant ”Kafé storhetsvansinne” det obligatoriska eldprov han måste klara av. Det avgjorde om han skulle få tillträde till den utvalda kretsen av dem som hade besegrat ”borgaren” inom sig. I mycket sällsynta fall blev kaféet en roande helvetesförgård till berömmelsen, varvid emellertid berömmelsen i gängets ögon räknades som ett oförlåtligt återfall i borgerlighet.

Den gången, en dimmig decemberkväll, satt jag, trots att jag var soldat, med mina vänner på det här kaféet. Jag fullgjorde just då mitt värnpliktsår som korpral vid ett ”kejserligt-kungligt artilleriregemente”. Några veckor tidigare hade min första bok kommit i tryck, ett diktband med titeln ”Världsvännen”. Den lilla boken hade väckt ett visst uppseende. (I min hemstad Prag var det ett uttalat obehagligt uppseende.) I varje fall hade jag försprånget framför mina jämnåriga vänner att vara en ”tryckt författare”, av tidningarna dels välvilligt applåderad, dels hånfullt avfärdad.

Såsom varande en som redan hade lyckats utmana den borgerliga kritiken utgjorde jag centrum i vårt ungdomliga bordssällskap. Jag minns att vi den här kvällen pratade om Dostojevskij. Vilken kväll och vilken årstid pratade vi inte om Dostojevskij? Han var vår generations skyddshelgon. Kanske var det just ”Idioten” vi diskuterade då en gestalt som tycktes hämtad ur denna bok närmade sig vårt bord. En mycket liten man var det, en gnom, en tomtenisse som såg hopskrumpen ut men otvivelaktigt ändå fortfarande var ung. Händerna höll han på ett konstigt sätt i kors över magen. De hängde slakt neråt som ännu inte fullt utvecklade blad. Huvudet bar tomtenissen lutat mot höger axel. Det var en vattenskalle, så jättestor att man för att vara korrekt måste beteckna den med det kliniska uttrycket ”hydrocefalus”. På toppen av den oerhört kullriga pannan växte svart hår, en aning krusigt och rufsigt. Under helt tunna ögonbryn tittade vackra mörka ögon förskräckt på oss. Jag har aldrig mer, inte ens hos djur, sett en blick där rädsla, lystenhet och melankoli så fullständigt smält samman till en enhet. Motsatsen till jätteskallen och de sorgsna ögonen utgjordes av munnen, man måste säga den lilla munnen, med körsbärsröda, hjärtformigt modellerade barnläppar. Emellertid, när munnen öppnades kom fler tandgluggar än tänder till synes. Gnomen cirklade två varv kring vårt bord. Med allt större lutning sjönk huvudet ner mot den högra axeln. Tydligen var det för tungt för den alltför tunna halsen. Jag lade märke till den lika högtidliga som sjabbiga jacketten i vilken den lilla gestalten befann sig som i en formlös säck. Plagget verkade från att ha tillhört en jätte ha övergått i en dvärgs ägo. Plötsligt kände jag hur varelsen ställde sig alldeles bakom mig. Mitt öra nåddes av en viskande röst i vilken förfärans vibrato blandades med den entonighet som barn brukar använda när de läser upp dikter: ”Rädda mig, herr W.”, bönföll den lille mannen, ”anarkisten Wohrizek står mig efter livet. Han vill hämnas. Se, där borta…” - ”Sätt er först ner”, sade jag och flyttade mig åt sidan. Varelsen sjönk ner på sittplatsen brevid mig, skakande i hela kroppen.

”Vem är anarkisten herr Wohrizek, och vad har ni för otalt med honom?” frågade en av oss utan att kunna hålla sig för skratt. Den förföljde stirrade tillplattat ut i rummet: ”Han höll ett möte i dag i Redutasalen”, tremulerade han. ”Flera hundra arbetare var där, fattiga, rejäla människor allihop. Han talade om kvinnans frigörelse. Men han är en lögnare, svindlare, våldsverkare och alkoholist, anarkisten Wohrizek. Därför reste jag mig upp och begärde ordet och sade: ’Om ni är för kvinnans frigörelse, herr Wohrizek, varför slår ni då dagligen er egen fru?’ Det blev en förfärlig skandal och han svor att ta livet av mig. Se bara, se bara…” Vid ett av borden bredvid hade en man rest sig. Det var verkligen en anarkist sådan han beskrivs i böckerna. En karl med korpsvart lockigt hår, med fladdrande Lavallière-slips och en knölpåk i handen. I Neapel, på Via Partenope, ser de ut ungefär så, de som säljer oanständiga bilder. Mannen stirrade fientligt på oss. Även om jag inte var någon särskilt martialisk uppenbarelse, så bar jag ju i alla fall uniform och var i besittning av en bred kavallerisabel. Jag reste mig upp och mötte den fientliga blicken. Anarkisten Wohrizek spottade, tog sin slokhatt och dunstade. Gnomen suckade av lättnad.

”Ni har räddat mig. Får jag bli er tjänare?” - ”Vem är ni egentligen?” - ”Jag är Weissenstein.” - ”Och vad är ni mer då?”

Vår gästs jättehuvud föll nästan ner på bordets smutsiga marmorskiva: ”Jag är mina föräldrars trettonde barn”, sade han. Med en entonighet som förenade lyriskt patos, falsk utsaga och en aning obehaglig självironi till ett egenartat helt började Weissenstein nu berätta om sitt hittillsvarande liv. Hur tragiskt det än var så brast vi inför den groteska berättelsen och den groteska situationen gång på gång ut i grymt skratt. Weissenstein tog inte alls illa upp av vår munterhet. Den gjorde honom belåten, som ett slags bifall. Denna tomtenisse, som hämtad ur en saga, var faktiskt ett trettonde barn. Hans föräldrar ägde ett brännvinsbränneri och en utskänkning någonstans i södra Böhmen. Uppvuxen i en utskänkning och grovt hånad för sin missbildning av sina syskon, av berusade bönder, handlare och marknadsbesökare hade han mycket tidigt lärt känna alkoholens djävulska natur. Han hatade brännvinet liksom han hatade sin far, brännvinsbrännaren. En dag - det var just veckomarknad - hoppade den halvvuxne upp på utskänkningsdisken och höll inför den samlade kundkretsen ett brandtal mot eldvattnet som hans familj försörjde sig på. I begriplig vrede över denna rubbning av affärerna klådde hans far honom halvdöd. Trots det upprepades nästa marknadsdag samma sak. Då packade farsgubben ner sitt trettonde barns ägodelar i en liten ryggsäck, stack till honom en futtig penningsumma och kastade ut honom. Aldrig skulle han få visa sig i sitt föräldrahem igen. Efter en kort vandring hittade Weissenstein en plats som piccolo, som smörgåsnisse, i den närbelägna distriktshuvudstaden. Livets lag ville emellertid att han hamnade ur askan i elden. Värdshuset där han bodde var tillika den största samlingslokalen i distriktet. Här spelade alkoholen en mindre farlig roll än politiken. Men denna politik var inget annat än tidens andliga finkel. Mycket snart upptäckte det vakna ögat hos smörgåsnissen med vattenskalle av vilken ull alla dessa politiker var som hoverade sig i talarstolen. De levde inte som de lärde, och de lärde inte som de levde. Socialisterna spelade poker med fabriksägarna i salongen åt baksidan. Godsägaren betalade sina räkningar ur välgörenhetsfonderna för jord- och brandskador. Och ordföranden i den klerikala sedeföreningen förgrep sig på den söta köksflickan ute på toaletten. Piccolon var ögonvittne till alla dessa inkonsekvenser. På grund av sin fattigdom behärskade han sig en längre tid och åsåg tigande detta lögnhelvete. Men sedan hände samma sak i den stora samlingslokalen som hade hänt i pappans utskänkning. Smörgåsnissen avbröt med ölbrickan i hand en av stortalarna och hov upp sin röst till anklagelse. Ur den lilla hjärtformade barnamunnen trängde sanningens ormar och skorpioner fram. Han fick stryk och åkte ut. Han fick stryk ännu några hundra gånger och åkte ut ännu några hundra gånger. Från de otroligaste platser och yrken. Genom hjärtat hos nummer tretton flöt med diktarens vackra ord ”en brinnande rätt”. (Denna lavaström var dock blandad med en svidande rök som gång på gång framtvingade skratt.) Hur liten och eländig Weissenstein än var tycktes det mod med vilket han trädde upp mot lögn, orätt och slavdriveri vara oövervinneligt. Han visade oss ärren som täckte hans huvud och kropp, spåren av ett häpnadsväckande krig.

Från och med nu slöt sig nummer tretton till vår krets. Tidigt på morgonen brukade han dyka upp i min lägenhet med tidningen i sin darrande hand. Han var rena slagrutan för alla vidrigheter som begicks. Hans skarpa öga plockade fram det mest häpnadsväckande sattyg ur de finstilta lokalunderrättelserna. ”Man måste göra något för de ogifta mödrarna”, klagade han till exempel, eller: ”Vet ni, herr W., att man slår patienterna på stans dårhus? Ni borde skriva en dikt om det…” Vi försökte skaffa nummer tretton ett regelbundet arbete. Han var utbildad guldsmed. ”Guld är guld”, sade han, ”där finns det ingen smuts.” Efter lång övertalning antog en guldsmed som hette Goldschmied honom som medhjälpare. Weissenstein var försvunnen i flera veckor. När han dök upp på kaféet igen svajade hans svarta huvud och ögonen var rödsprängda: ”Människorna är så onda”, klagade han, ”herr Goldschmied tänker stämma mig för förtal.” - ”Vad har ni då hittat på igen, nummer tretton?!” - ”Ingenting! Jag sade bara, herr Goldschmied, fru Goldschmied är en madame Potifar.” - ”Åh, ni är en genomfräck typ, Weissenstein!” - ”Men det är ju sant att fru Goldschmied är en madame Potifar. Varenda dag när gubben inte var inne kom hon i negligé och gjorde mig förslag. Jag avvisade henne strängt. Då hämnades hon och hade så när plågat ihjäl mig. Och nu vill chefen stämma mig. Hjälp mig, jag måste bort från denna onda stad. Jag vill till Wien…” Weissenstein var blek av rädsla. Vi samlade till respengar. Vi skickade honom till Wien i förhoppning att den sorglösa huvudstaden skulle erbjuda världsförbättraren en plats. Ungefär tre månader senare stod han framför oss igen. Han hälsade på oss med konstiga väsljud. När han öppnade munnen såg vi att han hade fått sina sista tänder utslagna. Han besvarade vemodigt våra undrande blickar: ”Ja, det har gått snett igen, mina herrar. Jag har haft otur, med religionen den här gången…” Nu följde historien med Huhn och Lamm. Den utspelade sig på ett ungkarlshärbärge på Wurlitzergatan, en nattasyl som blivit världskänd genom den nuvarande tyske Reichsführerns biografi. (Han uppehöll sig där samtidigt som nummer tretton.) Huhn var protestantisk teologistuderande, Lamm rabbinkandidat. Dessa båda dekadenta aspiranter till själasörjarståndet hade förmånen att vara sänggrannar med vår världsförbättrare. Det gick som man kunde vänta sig. Nummer tretton sade teologen rakt upp i ansiktet att han ljög medvetet och med avsikt när han påstod sig tro att Herren Gud i gestalt av den Heliga anden hade gjort en jordisk kvinna med barn. Vad rabbinkandidaten Lamm beträffar så tog han honom på bar gärning när han var i färd med att äta en skinksmörgås. Han avslöjade även honom som en människobedragare utan tro. De båda konfessionerna slöt därefter förbund, överföll nummer tretton om natten och bearbetade honom under påhejande hallå från halva ungkarlshotellet. Det blev allmänt slagsmål. Polisen måste ingripa. Som bråkig inflyttad blev Weissenstein tvångsförvisad till sin hemort.

Historierna om nummer tretton är legio. Jag låter detta vara nog. Jag skall bara flyktigt nämna affären med den blinda. Nummer tretton hade lärt känna en blind flicka. Han ville gifta sig med henne. ”Hon ser inte att jag är ett hemskt vidunder. Hon kommer inte att bedra mig. Åh, så underbart det är att ömt leda en stackars varelse genom världen, en som är helt beroende av en…” Men en tid senare visade det sig att den blinda hade ljugit, att hon inte var särskilt blind, att hon med ena ögat mycket väl kunde urskilja de uppseendeväckande grunddragen hos sin besynnerlige fästman. Den lurade lämnade henne omedelbart.

Under mitt liv har jag lärt känna några stycken oförglömliga karaktärer. Världsförbättraren Weissenstein är förvisso inte den värdefullaste av dem. Jag betraktar honom som en underhuggare, en birollsinnehavare i Guds stora tragikomedi. Jag skulle inte ha frambesvurit honom ur dödsriket om inte livet självt hade spetsat till hans historia, bryskare och djärvare än en författare kan hitta på.

Augusti 1914 kom. Det stora kriget bröt ut. Gängen på kaféet och vår skara skingrades för alla vindar. Jag tillbringade flera år på östfronten i den österrikiska armén. Senare fick jag kommendering till presshögkvarteret i Wien. Under tiden hade kriget tömt de mänskliga reserverna ända i botten. Man mobiliserade bottensatsen: gamla gubbar, invalider, sjuka, halv- och helkrymplingar. Alla dessa drog i smutsiga uniformer längs gatorna i de svältande städerna. Under den sista krigsvintern sändes jag i ett tjänsteärende till Bodenbach, gränsstaden mellan Tyskland och den dåvarande österrikiska kejsarstaten. I den tidiga morgonen lämnade jag mitt usla hotell för att passera bron över Elbe till Teschen. Den vackra järnbron var fortfarande nästan tom. Bara en vacklande grupp rörde sig framför mig. I täten släpade sig två utmärglade oxar. Bakom dem lufsade som drivare tre gråa soldater, vithåriga och frysande, troligen slovakiska bönder. Sist kom ett uniformerat någonting på vars vattenskalle en löjlig soldatmössa vippade. Detta någonting svängde en knölpåk och skrek gällt: ”Och ni ska vara soldater? Odjur är ni! Prygelstraff skulle införas för er igen…” Jag grep honom bakifrån runt axlarna: ”Weissenstein, mänsklighetens förkämpe, har ni hamnat bland slavdrivarna?” - ”Jag är kommendant för den här slaktdjurstransporten”, svarade han stolt, ”och de där, de är inga människor, de är eviga slavar. De förtjänar att kuvas!”

Jag blev stående. Jag hade inte odelad lust att skratta. Ännu förstod jag inte den tidsanda som av Tolstojs och Dostojevskis sociala idealister fått till de nya skoningslösa herrarna i Kreml. Jag såg efter ”slaktdjurstransporten”. Med de båda oxarna i täten följda av de tre eviga slavarna kom världsförbättraren Weissenstein stövlande, en diktator i varje tum.