Inledning

Nedanstående text av Čapek, Hälsningar, publicerades i tidningen Lidové Noviny samma dag som han dog, juldagen 1938, 48 år gammal. Čapek tillhör de allra mest betydande tjeckiska 1900-talsförfattarna. Hans produktion omfattade ett stort antal genrer, inte minst reseberättelser. Hans namn är förknippat med ett starkt engagemang för den unga tjeckoslovakiska staten och för demokratiska värden. Ständigt förde han en ordens kamp mot tidens politiska totalitära ideologier - den nazistiska såväl som den kommunistiska. Efter Münchenöverenskommelsen hösten 1938 var Čapeks besvikelse enorm. England och Frankrike lät Tyskland lägga beslag på Sudetlandet - delar av Böhmen och Mähren där det bodde många tyskar. Hitler förklarade att han hädanefter inte hade fler territoriella krav i Europa och den engelske premiärministern talade om "fred i vår tid". Hälsningar är ett lika vackert som sorgset farväl, några ljusa reseminnen mot samtidens nattsvarta fond. 

---

Folk har alla möjliga meningar om nationer, och det är inte alltid saker som nationen i fråga skulle kunna sätta inom glas och ram. Det är numera vanligt att man sätter likhetstecken mellan ett land eller en nation och dess politik, regim, regering, dess allmänna mening och vad det nu kallas. Men det är något annat att åskådligt göra sig en bild av den aktuella nationen. Det är alls inget ni kan tänka ut och bestämma er för. Ett minne dyker upp av något ni sett, något tillfälligt och alldagligt. Gud vet varför just denna och ingen annan obetydlig upplevelse har inpräglats så starkt i minnet, det räcker helt enkelt att tänka på låt oss säga England, och i samma stund ser ni -

Jag vet självfallet inte vad ni ser och om ni alls har någon idé. Men för mig är det helt enkelt en röd stuga i Kent. Det var inget särskilt med den, och jag såg den knappt en sekund, medan tåget från Folkstone till London susade förbi. Egentligen gick det inte ens att se det här huset för bara träd. I trädgården höll en gammal herre på att klippa en häck, och på andra sidan det gröna buskaget cyklade en flicka på släta vägen. Ingenting mer. Jag vet inte om flickan var söt. Den gamle herrn var kanske kyrkoherden på orten eller en affärsman som kopplade av, det har inte med saken att göra. Det lilla huset hade höga skorstenar och vita fönsterbågar, som alla små röda stugor i England, och mer skall jag inte berätta för er. Och ändå, närhelst jag säger England ser jag det där triviala huset i Kent, den gamle herrn med häcksaxen i händerna och flickan som allvarligt och jämnt trampar på sin cykel, och jag börjar känna en svag längtan. Jag har sett allt möjligt annat där, slott och parker och hamnar till exempel. Jag har sett Bank of England och Westminster Abbey och åtskilligt historiskt och monumentalt, men det är inte hela England för mig. Hela England, det är bara den där naiva stugan i den gröna trädgården med den gamle herrn och flickan på cykel. Varför vet jag inte, jag säger bara att det är så.

Eller när jag vill ha en bild av Tyskland dyker där upp ett gammalt värdshus i Schwaben. Jag kan inte rå för det, det är inte en port i Potsdam eller en militärparad. På det här värdshuset har jag aldrig någonsin varit, jag har bara sett det från tåget någonstans utanför Nürnberg. Det var i kvällningen, inte en levande själ stod att se där, och det här värdshuset var högt och skrymmande som kyrkan mitt i en gammal leksaksliknande stad, sammanpressad som på en handflata. Utanför blommade syrener, och upp till utskänkningen ledde en stentrappa. Det är skrattretande så värdigt och omfångsrikt det här värdshuset var, på något sätt påminde det om en ligghöna som dåsar i sitt varma rede. Förvisso har jag sett ypperligare, mer slående och mer tyska saker i Tyskland än det där gammalmodiga Gasthauset i Schwaben, men det ärevördiga och omfångsrika värdshuset överträffar dem alla. Jag vet inte varför, men detta är Tyskland för mig.

Eller tänk på allt man föreställer sig när man tänker på Frankrike. Min ofrånkomliga bild är den här: en Parisgata rätt långt ute i stadens utkant, vid tullarna, där ligger ännu några värdshus, några bensinpumpar mellan grönsaksträdgårdarna. Utanför värdshuset, som har Au rendez-vous des chauffeurs textat på markisen av lärft, står en tung tvåhjulig kärra, dragen av en ljus normalstor valack. En bonde i ledig blå arbetsblus dricker långsamt vitt vin ur ett tjockt glas utanför värdshuset. Det är alltihop, inget mer händer där, endast solen gassar med vitglödgad kraft, och den rödbrusige bonden i blå arbetsblus tömmer sitt glas. Jag kan inte hjälpa det, detta är Frankrike.

Eller Spanien: Nu är det ett kafé på Puerto del Sol. Vid bordet intill sitter en svarthårig mamma i svart klänning och håller i famnen en svarthårig baby med en rund liten huvudknopp och högtidligt allvarsamma svarta korpgluggar. Och pappan med svart sombrero på nacken grimaserar entusiastiskt och skojfriskt mot sin svartögda niño. Inget är konstigt med det, en turist kan se det överallt i världen. Men där nere, förstår ni, verkar mammorna som madonnor, papporna som krigare och småttingarna som gåtfulla leksaker mer än någon annanstans i världen. Nej, när jag läser eller hör något om Spanien ser jag inget Alhambra eller Alcazar utan en högtidlig niño i famnen på en svarthårig madonna.

Eller Italien: Man kan föreställa sig Colosseum, pinjer, Vesuvius eller vad som helst, men nej! Ett litet tåg är det, det skakiga persontåget från Orvieto till Rom, tror jag. Det är redan natt, och mittemot er sitter en sovande arbetare, bara hans toviga skalle svajar tungt och lealöst. Sen vaknar den där italienaren, frustar, torkar sig i ögonen med kardan och yttrar något, minns ni det? Men du förstår honom inte, har föga förtroende för honom. Och då gräver han långsamt i fickan, tar upp en bit ost insvept i papper och bjuder dig med en självklar gest att skära dig en bit. Sådan är seden där. Men vad gör man? Hur som helst, den grova handen med ett stycke fårost, det är för dig Italien i ett nötskal.

Jag vet det, idag är det fruktansvärt långt från en nation till en annan, och man har alla möjliga åsikter. Man förargar sig förvisso på mycket och säger att aldrig någonsin skall man glömma det som har skett. Snälla ni, vad rör oss det sällsport avlägsna och främmande? Och sen tänker man kanske på England, och plötsligt ser man framför sig den röda stugan i Kent. Den gamle herrn klipper fortfarande sina buskar, och flickan trampar jämnt och snabbt på sin cykel. Och tänk, du vill kanske egentligen hälsa på dem. How do you do? How do you do? Fint väder eller hur? Yes, very fine. Jaha, då var det avklarat, och det känns lättare. Nu kan du gå uppför stentrappan till det schwabiska värdshuset, hänga av hatten på en hängare och hälsa: Grüss Gott, meine Herren. De förstår att du är utlänning och talar kanske lite lågmäldare vid bordet, samtidigt som de då och då kikar forskande på dig. Men när de ser att du stryker av botten på ditt krus mot den röda bordduken precis som de blir de mindre misstrogna och frågar: Woher, woher, mein Herr? - Aus Prag. - So, so, aus Prag, säger de förundrat, och en av dem säger kanske att han har varit i Prag en gång. För trettio år sen. Eine schöne Stadt, säger han, och då blir man ju lite glad. - Eller du kanske stannar till vid Au rendez-vous des chauffeurs. Bonden i blå arbetsblus tömmer just sitt glas med vitt vin och torkar av mustaschen med handflatan. Fait chaud, säger du. À vôtre santé. - À vôtre, svarar bonden. Något mer finns egentligen inte att säga, utom att du kanske säger: Nej, mon vieux, jag är verkligen inte arg på er. Skulle vi inte kunna ta ett glas till, i varandras sällskap? - Du skulle också kunna grimasera mot den spanska babyn. Han skulle fästa sina allvarsamma och högtidliga korpgluggar på dig, hans svarthåriga mamma skulle plötsligt se ännu lite mer madonnalik ut och pappa caballeron med hatten på nacken skulle börja pladdra något på spanska, men du förstår honom inte. Det spelar ingen roll, det spelar ingen roll, bara du inte skrämmer barnet. - Och du måste skära dig en bit till av den där fårosten. Grazie, grazie, mumlar du med munnen full och bjuder i gengäld på en cigarett. Inget mer. Man behöver ju inte pladdra om allt mellan himmel och jord för att trivas tillsammans.

Vad skall man göra. Det är fruktansvärt långt från en nation till en annan; ju längre avstånd, desto ensammare är vi alla. Bäst att aldrig sätta foten utanför huset, bäst att låsa dörren och dra till fönsterluckorna, och sen är det bara för er alla att tycka om oss. Jag bryr mig inte om någon. Och nu kan du sluta ögonen och lågmält, mycket lågmält säga: How do you do, gamle herre i Kent? Grüss Gott, meine Herren! Grazie, signor! À vôtre santé!

(25.12.1938)