Denna artikel har två delar: först en presentation av den vlachiska folkgruppen - historia, kultur, nuvarande situation - därefter en berättelse om mitt besök i Metsovo i maj 2025.

1. Vlacherna - vilka är de?

Ursprung

Med romarriket kom latinet till Balkan. Vlacherna/arumänerna anses härstamma från detta områdes latinsktalande befolkning. ”De [arumänerna] var troligen en blandning av infödda illyriska och thrakiska befolkningsgrupper och romerska nybyggare och soldater som slog sig ner i området.” (fotnot 1) Dock låter sig inte alla nöja med denna - som det förefaller - vetenskapligt välgrundade uppfattning. Vissa hävdar att det rör sig om dakorumäner i förskingringen; andra att vlacherna ursprungligen var grekisktalande som antog en latinsk dialekt.

De gängse benämningarna på folkgruppen är: aromâni (Rumänien); vlacher (Grekland); arumunët, vllehët, çobënje (Albanien); vlasi/armãnji (Nordmakedonien); vlasi (Serbien och Bulgarien).

Lingvisterna räknar arumänskan som en av fyra huvuddialekter inom rumänskan i vidare mening; de övriga tre är: dakorumänskan, meglenorumänskan och istrorumänskan (fotnot 2).

Det är värt att påpeka att dessa varianter - så vitt jag kan se - har utvecklats parallellt. Dakorumänskan (som talas i Rumänien och i angränsande länder, till exempel Moldavien, Ukraina) är inte överordnad de övriga varianterna. Samtliga är sprungna ur latinet och har under århundradenas lopp starkt påverkats av omgivande språk, både vad gäller ordförråd och grammatiska strukturer. Dacia (Dakien) är namnet på den romerska provins som omfattade stora delar av dagens Rumänien. Den ursprungliga befolkningen, dakerna, latiniserades. Utvecklingen mot dagens rumänska hade inletts.

Ordet arumän introducerades av den tyske romanisten Gustav Weigand på 1800-talet. Han utgick från den existerande benämningen armâni. Hans forskning och resor till arumänska områden resulterade i ett vetenskapligt verk.

Och ”vlach”? Vilket är dess ursprung? Ordet går tillbaka på volcae, som är namnet på en keltisk stam. En proto-germansk form av ordet volcae kom att användas av germanerna för att beteckna icke-germanska folk, i synnerhet kelter eller sådana som antagit latinet. Även slaverna och grekerna övertog ordet; jämför polskans ord för ”Italien”: Włochy (i form av olasz har ordet också vunnit insteg i ungerskan; jämför Olaszország - ”Italien”). Med tiden blev ”vlach” alltmer synonymt med den befolkning på Balkan som livnärde sig som herdar och talade ett romanskt språk. Nämnda proto-germanska ordform återspeglas i namn som Wales, Vallonien och Valakiet. Fornsvenskans valar betecknade kelter, galler och romanska folkslag. Adjektivet välsk (sydländsk och främmande: välska seder; förr särskilt om något franskt eller italienskt) är närmast ett lån från lågtyskans welsch. Valnöt betyder ”välsk nöt”.

Än existerar små öar av vlachiskt språk och kultur i alla länderna på Balkan - i Grekland, Albanien, Nordmakedonien, Serbien, Bulgarien och Rumänien. Men språkets framtid är mycket osäker. Intresset bland yngre att lära sig förfädernas språk är i regel litet. 

En anekdot i samband med den före detta grekiske försvars- och utrikesministern Evangelos Averoffs besök i byn Metsovo kort före sin död 1990 säger kanske en del om det arumänska språkets ställning i Grekland. Averoff, själv vlach, uträttade under sitt liv mycket för byn. George Moran berättar i en artikel (fotnot 4) att Averoff vid detta tillfälle motsatte sig att Moran framförde hälsningar på arumänska: "Prepi na milate Ellinika!" - Du måste tala grekiska! Trots att arumänska talades omkring dem. Moran: "Tillrättavisningen, en chock för mig den gången i Metsovo, var mitt första möte med ett 'icke-officiellt' motstånd mot det vlachiska språket i Grekland." (Mer om Averoff i del 2 nedan.)

Som vi sett har vlacherna en lång historia. I århundraden drev de sina fårhjordar över hela Balkan men var också verksamma som köpmän. Karl-Markus Gauss skriver i boken De döende européerna: ”Arumänerna är ett av Europas äldsta folk, och även om ingen vet hur många de är, eftersom de nästan inte någonstans där de bor erkänns som minoritet, så rör det sig minst om en halv miljon människor, men förmodligen många fler som räknar sig som arumäner. Arumänerna levde en gång överallt på Balkan och i dag lever ett stort antal i Grekland, Makedonien [Nordmakedonien], Albanien och Rumänien - färre i Serbien och Bulgarien - samt väl utspridda på samtliga kontinenter. Endast Makedonien, en ung stat som inte direkt åtnjuter internationellt anseende, har hittills varit berett att tillerkänna dem status som folkgrupp. Och ändå fanns det grekiska ministrar, serbiska akademiledamöter, mottagare av det bulgariska statspriset, albanska folkhjältar, rumänska fotbollsstjärnor och bankdirektörer i Wien som var arumäner. Det var bara det att ingen fick veta det. Eller de skulle åtminstone inte betona det alltför mycket. Kanske visste de själva inte längre om det. Eller så gjorde de som Gheorghe Hagi, lagkaptenen för det rumänska fotbollslandslaget: dröjde länge med att säga det offentligt. Ty arumänerna, som i medeltida vittnesmål tillerkändes rikedom och en högt utvecklad kultur, som under århundraden utgjorde en oumbärlig folkgrupp för europeisk handel och vars insatser inom Balkans politiska befrielserörelser inte kan överskattas, har på 1900-talet hamnat i skymundan.”  (s. 162-163) 

Minoritetssituation

Global Campus of Human Rights (fotnot 3) beskriver situationen för vlacherna i de olika länderna på Balkan. ”År av assimilering, färre skolor, inga gudstjänster, systematiskt utbyte av efternamn och propaganda beträffande deras ursprung har kraftigt bidragit till att arumänskan är ett hotat språk.”

Nordmakedonien: Vlacherna är erkända som nationell minoritet. I Kruševos kommun utgör arumänskan ett av flera officiella språk. Vid folkräkningen 2021 uppgav drygt 900 personer att de var arumäner.

Albanien: I 2011 års folkräkning uppgav drygt 8 200 personer att de var arumäner. Vlacherna är erkända som nationell minoritet.

Grekland: Minority Rights Group noterar att staten är mer tolerant mot vlacher än andra minoriteter. Vlachiska kulturföreningar är tillåtna. Den officiella synen är att vlacherna är greker som talar en ovanlig dialekt. Folklig fientlighet mot användandet av arumänska har internaliserats av många vlacher.

Rumänien: Arumänerna är inte erkända som nationell minoritet. De ingår inte heller i Rådet för nationella minoriteter. Myndigheterna anser att arumänskan är en rumänsk dialekt.

Bulgarien: Arumänerna är inte uttryckligen erkända som nationell minoritet men ingår i Nationella rådet för samarbete i frågor som rör etnicitet och integration.

Serbien: I folkräkningen 2022 uppgav 327 personer att de var tsintsarer (vlacher).

Bland arumänerna på Balkan finns ett engagemang för att öka medvetenheten om vikten av att språket lever vidare. Genom ordböcker, böcker, publikationer och kurser försöker de underlätta för vlacherna att lära sig språket. Musik, youtube-kanaler och sociala medier är också viktiga verktyg för att nå fler och för att göra språket och minoriteten mer synliga, i synnerhet bland unga människor.

2. I Metsovo/Aminciu

. 

Mellan Ioannina och Metsovo.

Stämningen i bussen var på topp. Den lilla gruppen till vänster om mig (vi satt en bit bak i bussen), damen längst fram och chauffören skämtade glatt med varandra. De branta bergssluttningarna till höger om oss bekymrade dem inte. Bussen, som jag stigit på i Ioannina, slingrade sig allt högre upp i Pindos-bergen. Snart skulle vi vara framme i Metsovo.

Första gången jag stötte på namnet på denna by måste ha varit i boken Die sterbenden Europäer av Karl-Markus Gauss för kanske tjugo år sedan. I boken uppmärksammas fem små folkspillror i Europa, bland annat vlacherna i Makedonien (numera Nordmakedonien). Författaren håller sig dock inte strikt till detta land utan ger också glimtar från övriga Balkan. Om Grekland skriver han bland annat: 

”Den i Pindosbergen belägna orten Metsovo, av vlacherna kallad Aminciu, omtalas av arumäner i hela världen som vore det deras Jerusalem som de en vacker dag ska återvända till. Men där, i det mystiska, förskönade Grekland, utsattes vlacherna under så lång tid för rabiat förföljelse och tvingades till assimilation att många av dem själva lärde sig använda ordet 'vlach' som nedsättande beteckning på en inskränkt, obildad och tölpaktig person. Nationalismens triumf: minoriteten smittas av en känsla av mindervärdighet så att den upplever det som en skam att inte tillhöra majoriteten, och den försöker undfly denna skam genom att förvägra sina egna barn tillgång till modersmålet och lära dem att anpassa sig till de mäktiga och framgångsrika, att underkasta sig institutionerna och majoritetens historieuppfattning.

Wolfgang Dahmen och Johannes Kramer, två tyska sociolingvister som under många år besökt och kartlagt de arumänska språköarna i Grekland, anser att det språkliga förfallet är så långt gånget att det knappast längre går att avhjälpa ens med målmedvetna stödjande insatser. På femtiotalet stängdes de sista skolorna och de sentida representanterna för vlachisk kultur forslades till avlägsna öar; i dag är det knappast någon bland de yngre som förstår far- och morföräldrarnas språk. Också efter landets inträde i EG (EU) [...] har Grekland fortsatt att grovt åsidosätta vlachernas rättigheter. Det är först på senare år som arumänska kulturföreningar officiellt har kunnat bildas [...].” (s. 191-192)

---

Det jag mötte var en välhållen, rätt modern by med en stor mängd butiker och restauranger som skvallrade om att många turister hittar hit. Här finns både alpin skidanläggning och goda vandringsmöjligheter. Orten är känd för sina ostar och korvar. Vill man dricka något lokalt är det bara att gå in i en butik och köpa vinet som framställs på vinodlingen som bär den allestädes närvarande E. Averoffs namn: Katogi Averoff.

Bussen parkerade vid kanten av en stor öppen plats. Till höger en låg byggnad med skiffertak. På en skylt fick jag syn på ordet ΒΛΑΧΟΝ. Aha, ”vlacher” eller ”vlachisk”. När jag nu tittar på fotot ser jag att ΒΛΑΧΟΝ följs av ordet ΓΕΥΣΕΙΣ, vars betydelse jag tagit reda på. Affären erbjöd ”vlachisk smak”. Någon skylt på arumänska såg jag inte till. Språkligt sett blev besöket i Metsovo en besvikelse. Arumänskan - den skrivna såväl som den talade - lyste med sin frånvaro. Gjorde jag tillräckligt? Borde jag inte ha försökt nästla mig in bland äldre personer på parkbänkar eller på kaféer och spetsat öronen? Det närmaste jag kom sådana miljöer var nog bänkarna framför kyrkan, och jag vill minnas att jag gjorde något försök att få kontakt med de äldre männen där men det ledde ingenstans. Inte heller hittade jag någon servering där de gamla fylkades. Borde jag inte ha förberett mig bättre - lärt mig några ord eller öppningsfraser på arumänska?  

---

Rakt fram låg kyrkan och vid sidan om den en gata som snart visade sig vara den jag skulle ta för att komma till hotell Bitouni där jag bokat tre nätter. Vägen, en enda lång uppförsbacke, kantades av ett och annat robust hus i trä och sten, stort och mäktigt; i övrigt var bebyggelsen rätt modern.

---

Evangelos Averoff Tositsa.

Hotellobbyn var inbjudande med sina soffor, atmosfären lätt gammaldags. På väggen ett porträtt av nämnde Averoff - Evangelos Averoff Tositsa - innanför en vackert snidad träram. Även taket smyckades av sniderier. Att hotellet drevs av en familj stod snart klart. En äldre kvinna uppehöll sig ofta i eller kring receptionen medan en medelålders man - kanske hennes son - skötte receptionen. Vänligheten var påtaglig - men man pratade inte i onödan. Något allvarstyngda ägnade man sig åt sina sysslor.

På rummet öppnade jag balkongdörren och njöt av den totala friden. Under mig bredde hustaken ut sig och bortom dem: skogklädda berg.

---

Tre gånger under min vistelse ställlde jag frågor om vlacherna till personer jag mötte. Till guiden på Metsovo Folk Art Museum; till en anställd i affären som sålde ”vlachiska smaker”; till mannen i receptionen på hotell Bitouni. En dag när jag sökte efter information om vlacherna på min mobil träffade jag på en artikel där just hotell Bitouni nämndes - ägarna var vlacher och omtalades i mycket positiva ordalag. När jag återvände på kvällen såg jag naturligtvis fram emot ett intressant samtal. Receptionisten visade sig dock föga road av ämnet. För att det är ett känsligt ämne i ett land som helst ser att alla betraktas som greker (endast en grupp har beviljats minoritetsstatus - och den är religiös, inte etnisk! - nämligen den muslimska i västra Thrakien, vilken omfattar grekiska muslimer, romer och turkar)? Eller upplevde han bara ämnet som alltför personligt? ”Vi är inga rumäner! Vi talar inte rumänska!” utropade han utan att jag fört rumänerna på tal. Mycket mer än så blev inte sagt. 

Även om hotell Bitouni ligger högt så finns det några kvarter som klättrar ännu högre. Husen här är enklare än längs huvudgatan och längre ner i byn. Någon påtade i sin trädgård, en annan hade lavat en försvarlig mängd bränne utmed en husvägg. Vintrarna här innebär ofta snö, även om temperaturen är rätt måttlig. I januari varierar den, enligt AI, mellan knappt fyra plusgrader och fem minusgrader.

ΠΡΟΣ ΚΕΝΤΡΟ - Mot centrum.

Branta kvarter.

Husinramad utsikt.

---

I byns nedre del ligger ett folkloremuseum, Tsanaka. Jag hade tänkt besöka det men väl där upptäckte jag att jag missuppfattat öppettiderna.

Skolan.

Nedre delen av byn.

---

Små saker snappade jag upp. I det kafeneion i byn som jag gjorde till mitt upptäckte jag att innertaket - liksom det på mitt hotell - smyckades av träsniderier. Tofs på skorna såg jag inte till hos någon levande men väl hos den vlachiske herde med ett får över axlarna som står staty i byn. På ett foto av de vlachiska bröderna Manakia på konstgalleriet Averoff (vad skulle det annars heta?) återsåg jag de tofsprydda skorna. 

En av gästerna på mitt kafeneion bar på en konstfull käpp - förmodligen med drag från den gamla traditionella herdestaven. Han satt i en inglasad avdelning tillsammans med andra män, jag strax utanför. En kvinna kom och knackade på dörren varpå mannen reste sig och kom ut. Så talades de vid en stund.

---

I bakgrunden Tositsa-residenset. Fotot är taget av Costas Balafas och visas på byns konstgalleri.

Konsthantverksmuseet, Folk Art Museum, är inrymt i byns förnämsta hus - Tositsa-familjens före detta residens. En genom sin storlek och tyngd imposant byggnad, uppförd mestadels i sten. Med sin robusta lantlighet - arkitekturen är avskalad - utstrålar huset välstånd. Byggnaden har anor från 1661.

De tre eller fyra våningarna rymmer en stor mängd utställningsföremål. Samlingar av eldvapen och svärd som användes i striderna mot osmanerna 1821 samsas med köksattiraljer i koppar och trä; smycken och traditionella dräkter med jordbruksredskap; vävstolar och vävda textilier med en samling av ikoner. Sedan 1991 ägnas en våning åt E. Averoff. Här visas en del av hans personliga tillhörigheter men också fotografier. E. Averoff (1908-1990) föddes i Trikala (i landskapet Thessalien) men hade starka band till Metsovo.

Att ett av fotona på hans våningsplan visar honom tillsammans med den legendariske tyske politikern Willy Brandt är inte underligt - som grekisk politiker hann Averoff med att vara både utrikes- och försvarsminister. Han skrev också skönlitterära verk.

E. Averoffs namn är förbundet med en stark vilja att bidra till Metsovos utveckling. I detta syfte skrev han 1937 till Baron Mikael Tositsa (1885-1950) - en medlem av den familj i vars residens konsthantverksmuseet i dag är inrymt. Mikael Tositsa, som föddes i Italien och aldrig satte sin fot i Grekland, var en mycket förmögen man. Korrespondensen mellan E. Averoff och Tositsa ledde till att de båda möttes i Lausanne 1947. Samma år grundades Baron Mikael Tositsas stiftelse. E. Averoff åtog sig ordförandeskapet så länge han levde och lovade att till sitt efternamn foga Tositsas namn. Så förenades, skulle man kunna säga, två familjer som redan tidigare gjort sig bemärkta på filantropins område. Familjen Averoff genom affärsmannen Georgios Averoff (1815-1899) och Tositsa-familjen genom Mikael A. Tositsa (1787-1856). Båda var födda i Metsovo.

Mycket uträttades med hjälp av medel från stiftelsen: över hundra skolor byggdes runt om i prefekturen, byggnader av kulturellt värde restaurerades (däribland Tositsa-residenset som dessförinnan stått tomt), sjukvården förbättrades, osttillverkningen utvecklades och mycket mer därtill. Stiftelsen är fortfarande aktiv och stöder bland annat den alpina skidanläggningen.

När den guidade turen var över - jag var den ende deltagaren - frågade jag guiden om hon kunde berätta något om vlacherna. Svaret kom prompt: ”De är greker som talar ett annat språk.” Det lät inlärt, och lite ängsligt. Att hon inte ville fortsätta att tala om vlacherna var uppenbart. Vore det inte riktigare att beskriva dem som ”grekiska vlacher” än ”greker med ett annat språk”? Alldeles oavsett att många av landets vlacher faktiskt uppfattar sig som greker. (fotnot 4)

---

Affären med vlachiska varor. 

Jag gick till affären som utlovade ”vlachisk smak”. Här fick jag napp. Ingen tunghäfta hos den vänliga expediten som kom från Tirana i Albanien. En kollega till henne kunde lite arumänska. Foton av vlacher i traditionella dräkter prydde väggarna, ja till och med ett pastapaket. ”Vilka är det?” frågade jag och pekade på ett foto. - ”Det är Paul I, kung av Grekland, och hans hustru, drottning Frederika.” Jag köpte en rökig ost (det lokala utbudet av ostar är stort) och en flaska vin från Katogi Averoff. Innan jag gick frågade jag hur man säger ”hej då” på arumänska. - ”La revedere!” löd svaret. Rena rama rumänskan!

Vlacher i traditionella dräkter.

Pastapaket.

Lokalt vin.

Kung Paul I och drottning Frederika.

Hur var det nu? Hade inte en danska varit drottning i Grekland? Jag tog fram mobilen och fann ut följande. Konstantin II, kung av Grekland 1964-1974 och son till kungaparet i butiken, var gift med prinsessan Anne-Marie av Danmark, syster till Margrethe II och därmed kusin till Carl XVI Gustav.  

---

Utanför konstgalleriet Averoff drogs mina blickar till en affisch som gjorde reklam för en fotoutställning med bland andra Rumänska Kulturinstitutet som arrangör. En rumänsk fotograf, C. D. Constantin, hade i arkiv i Bukarest hittat foton tagna av bröderna Manakia i vlachiska byar i dagens Nordmakedonien, Albanien och Grekland kring sekelskiftet 1800/1900. Constantin bestämde sig för att vandra i bröderna Manakias fotspår och hitta platserna där de stått när de fotograferade. Så uppstod ett material som låter oss uppleva en rad platser då och nu. Utförliga texter på engelska och grekiska kommenterade bildparen.

Bröderna Manakia var vlacher och pionjärer på Balkan på kinematografins område. De vilar på den arumänska kyrkogården i Bitola, Nordmakedonien.

--- 

Affischens text:

Beyond Yesterday

An Anthropological Walk Retracing the Path of the Manakia Brothers in the Early 1900s

A visual anthropology project by Cătălin D. Constantin 

Cătălin D. Constantin journeyed through the Balkans over several years, accompanied by close friends, to recreate, using the same angles and framing, the photographs taken by the Manakia brothers more than a century ago - images now preserved in the archives of Bucharest.

A little before and after 1900, Milton and Ianaki Manakia captured scenes of Vlach villages in Epirus and Macedonia. Back then, the names of these villages were often different, the roads had a distinct look, and the region was still under Ottoman rule.

This visual project is less about precisely locating the original sites and more about the narratives that unfolded along the way.

The stories that emerged during this journey were sometimes tinged with a hint of adventure and meaningful coincidences…

How much have the deep Balkans changed in a century?

Avdella, Metsovo, Syrrako, Kalarrytes, Moschopoli, Samarina, Smixi, Krania, Pisoderi, Vovousa, Perivoli, Pades, Krusevo, Tirnovo, Magarevo, Maloviste, Iliochori, Makrino, Laista, Grevena, Ioannina, The departure of the nomadic Vlachs to their winter pastures in the plains of Thessaly…

---

Jag inledde galleribesöket med att se målningarna som en gång utgjort Averoffs privata samling. Därefter väntade ”Beyond yesterday” och slutligen ”Travels in Metsovo” - en permanent utställning som porträtterar människor i Metsovo på 1960- och 70-talen. Fotograf: Costas Balafas. Besöket på galleriet var en fullträff.

---

Costas Balafas:

---

Lunch på en välbesökt psistaria efter besöket på konstgalleriet. En lokal korv, pommes frites och vatten.

---

I en artikel publicerad 2013 (fotnot 4) läser jag om byar i Pindosbergen där man vid den här tiden ännu kunde höra arumänska talas: Fourka, Distrato (Briaza), Milia (Ameru), Palioseli. Stolta bevarare av språket hittar man, enligt samme författare, i Argiropoulion (Karjol) och Sesklo - byar i Thessalien bebodda av albanska vlacher. Hoppas att det förblivit så.

Kära vlacher i Metsovo/Aminciu, varför syns och hörs inte ert språk på gatan? Talar ni det hemma? Drar ni er för att använda det på grund av att samhället-staten så gärna frambesvärjer en enhetlig grekisk identitet (etnicitet)? Hur stor del av byns befolkning utgör ni? Hur upplever ni det faktum att språket är hotat, att de yngre fjärmar sig från det alltmer, i många fall aldrig har lärt sig det? 

Med dessa frågor i huvudet - om än inte klart formulerade - tog jag tidigt en morgon bussen tillbaka till Ioannina. Senare på dagen fortsatte jag till Kastoria (se ”Några glimtar från en grekisk rundresa” här på Kultur i öst/Tema Grekland).

Mellan Metsovo och Ioannina.

---

Fotnoter:

(1) Uppsats av Luciana Fîcea, universitetet i Craiova, Rumänien: ”History of the Aromanians of the Balkan Peninsula”, publicerad på internet:

chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://icdi.utgjiu.ro/wp-content/uploads/2024/10/9-Luciana-FICEA_HISTORY-OF-THE-AROMANIANS-OF-THE-BALKAN-PENINSULA_.pdf

(2) Se artikel på sajten Kultur i öst/Möten med människor och platser/Tema f d Jugoslavien: ”Istrien - en vinterresa (2022/2023): www.kulturiost.se (https://kulturiost.se/istrien-en-vinterresa-20222023)

(3) Global Campus of Human Rights:

Funa, Ana: ”Aromanians/Vlachs: ancient people striving to preserve their culture”, GC Human Rights Preparedness, 10 July 2025, 

https://www.gchumanrights.org/preparedness/aromanians-vlachs-ancient-people-striving-to-preserve-their-culture/

(4)  ”Preserving Aromanian (Vlach)”, artikel av George Moran publicerad av Society Farsharotu 2013:

https://farsharotu.org/preserving-aromanian-vlach/

(Society Farsharotu är den äldsta och största arumänska organisationen i USA, grundad 1903.)

Källor:

Nationalencyklopedin

Norstedts stora svenska ordbok

Gauss, Karl-Markus: De döende européerna (Hässleholm, 2008); original: Die sterbenden Europäer (2001)

Folk Art Museum, Metsovo: https://metsovomuseum.gr/en/living-history/

Greece Is: https://www.greece-is.com/the-averoff-museum-metsovos-cultural-legacy/