Istrien - en vinterresa (2022/2023)

Text och bild: Per Nilson.

Ner till Istrien

”Scherr: I Rovinj, där ni har en bostad, finns den där berömda italienska inskriften…

Dor: Il riposo dei deserti. De förlorades, de landsförvisades tillflykt. Mottagandet av flyktingar har här en lång tradition, därför tycker jag om staden. Utanför staden, men fortfarande på mark som tillhörde kommunen lät min far bygga ett hus. Nu ligger det nästan mitt i centrum, eftersom staden brett ut sig enormt i alla riktningar. Nu befinner vi oss nästan mitt i Rovinj, på den tiden låg det i utkanten. Det är en stad som jag tycker om, sedan fyrtio år tillbaka tillbringar jag ett par månader om året där. Jag står knappt ut med att vänta på att det ska bli varmare.” (Ur ett samtal som Dieter Scherr förde med Milo Dor 2003.)

Milo Dor: född som Milutin Doroslovac i Budapest 1923; uppvuxen i Vojvodina (Serbien); i egenskap av motståndsman under andra världskriget fördes han av tyskarna till Wien för att utföra tvångsarbete; där inledde han sin författarbana efter kriget, och stannade livet ut. År 1952 kom den självbiografiskt färgade romanen Tote auf Urlaub, där han skildrar kommunistisk motståndskamp i Serbien, men också  - ett år före Stalins död, en tidpunkt när många kommunister ännu hyllade den store massmördaren - gör upp räkningen med den kommunistiska rörelsens metoder. Svidande klarsyn, värmande humanitet, levande berättarkonst: ’Döda på semester’. 

Rovinj/Rovigno (kroatiska/italienska) hade, utan att göra mycket väsen av sig, smugit sig in på min lista över kommande resmål. Under en tågluffning 2003 besökte jag tre ”jugoslaviska” städer: Novi Sad, Sarajevo och Dubrovnik. Så här 20 år senare framstår den turen som upptakten på ett ganska omfattande ”görande” av det gamla Jugoslavien - med en tågluffning hösten 2023 (bland annat Split, Šibenik, Mostar och Sarajevo) som kronan på verket. När jag hösten 2022 planerade min vinterresa pockade Rovinj och halvön Istrien allt otåligare på uppmärksamhet - ”nu har vi väntat länge nog, och du ska inte inbilla dig att du har gjort Jugoslavien om du inte har varit hos oss!”

Till skillnad från mig var Milo Dor klok nog att försöka invänta värmen. Jag gav mig av några dagar för nyårsafton 2022. Det blev buss och inte tåg (på grund av krångel med en interrail-app under en tågluffning 2021; se ”Vägen till Flandern”/Tema Tyskland). På resan ner stannade jag till i Wien…

”Scherr: Har ni ett stamkafé?

Dor: Café Hummel på Josefstädter Straße. Dit går jag för att läsa tidningar, de har alla tidningarna, även Le Monde och Corriere della Sera, där kan man informera sig lite grand, där finns schweiziska tidningar, tyska tidningar…”

Jag hade föreställt mig Hummel som en öppen, större sal med många små bord, aningen bullrig, i någon obestämd, halvt modern inredningsstil - just ett sådant kafé som jag besökt under tågluffningen 2003 och som stannat kvar i mitt minne. Istället steg jag in i en gedigen borgerlig miljö, murrig och dämpad, något trång, med kypare i vit skjorta/blus och svarta byxor/kjol. Små bord innanför låga avbalkningar och en gång som ledde förbi kassan (så ser minnesbilden ut). Om jag haft sällskap och varit i prattagen skulle jag genast ha sänkt rösten. Jag slog mig ner rätt nära dörren, så slapp jag ta mig förbi kassan och löpa risken att bli tilltalad. En viss blyghet hade infunnit sig. Vilka var gästerna i detta vardagsrum? Kvarterets invånare? Och här kommer jag, en utlänning på tillfälligt besök och utan erfarenhet av wiensk kafékultur. Det är nackdelen med att resa ensam: man utmanas inte, ruckas inte i sina invanda banor, och lika lite får jag chansen att knuffa mitt ressällskap några meter i en för honom eller henne obekväm riktning. Bortom kassan måste det ha funnits ytterligare rum, bland annat för tidningsläsare. Jag drack mitt kaffe, slappnade av och förstod att det inte fanns så mycket att vara rädd för. Jag passade på att skicka ett sms till ordföranden i den tjeckiska föreningen i Rijeka, Kroatien. Senare fick jag svar och vi bestämde tid för en träff. Så bar det av mot Rovinj, via Maribor, Ljubljana och Trieste. 

Ett torg i Wien uppkallat efter den romska konstnären Ceija Stojka (1933-2103). Hon överlevde Auschwitz, Ravensbrück och Bergen-Belsen.Ett torg i Wien uppkallat efter den romska konstnären Ceija Stojka (1933-2103). Hon överlevde Auschwitz, Ravensbrück och Bergen-Belsen.

 

Ensamkänslor i ett rumphugget Istrien

Busstationen i Rovinj är inte stor, snarare en utbyggd hållplats mitt i stan. Vårvarmt. Kaféet intill stationen fick sitt första besök. Så påbörjade jag den långa promenaden till pensionatet som jag bokat i förväg. Den blev rätt krånglig och svettig - jag fick fråga om vägen flera gånger. Till slut hade jag hittat fram till huset och nu gällde det bara att hitta dörren till receptionen. Knackningen på en dörr gav resultat och till slut hade jag nyckeln i min hand. Därefter såg jag knappt till husfolket - och inga andra gäster heller (det fanns dock flera rum). Matsal saknades. I bästa fall kan ett boende erbjuda en del socialt umgänge - om inte med andra boende så i varje fall med dem som driver stället. Hostel kallas de, oftast är de försedda med kök som gästerna kan använda samt något rum där man kan slå sig ner och kanske hitta någon att prata med. Något sådant boende fanns inte på den sajt jag bokade från, endast hotell samt rum av nämnda slag. Med ett styng i hjärtat mindes jag hostelet i Novi Sad i Vojvodina, Serbien; rummet där så många samlades på kvällarna; utflykterna som ordnades.

Rovinj.Rovinj.

Ytterligare två besvikelser hade ödet i beredskap. Den ena var av social karaktär medan den andra hängde samman med inställda kommunikationer under vinterhalvåret. Låt oss börja med ensamheten. Jag hittade inga ställen där jag kunde slå mig ner och lätt komma i kontakt med andra. Så annorlunda jämfört med den lilla staden Bela Crkva i Serbien som hade både Cinema Pub och Tjeckiska huset. Den förra var en liten lokal där mestadels unga människor träffades och där nyfikenheten på främlingen var stor; den senare tjänar som träffpunkt för den lokala tjeckiska föreningen och som centrum för samtliga tjeckiska föreningar i Banatet (den östliga delen av Vojvodina som i sin tur utgör den nordliga delen av Serbien). I Rovinj saknas förvisso inte barer, restauranger och kaféer, men risken för att den som skuttar dit i hopp om en stunds gemenskap ska lunka därifrån besviken är stor. I det rovinjska utelivet håller man sig - det är åtminstone mitt intryck - till det egna sällskapet. Kan förklaringen till dessa skillnader i umgängesmönster (som jag kanske överdriver?) sökas i historien, i det faktum att de båda städerna präglats av sinsemellan olika kulturer? Rovinj och Bela Crkva ingick visserligen fram till Jugoslaviens upplösning i samma stat, men århundradena dessförinnan uppvisar stora skillnader vad gäller statstillhörighet. Rovinj har tillhört Venedig (1283-1797), Österrike (1797-1918), Italien (1920-1947; i praktiken dock 1945), Jugoslavien (1947-1991) och därefter det självständiga Kroatien. Bela Crkva grundades av tyskar 1717 efter det att Österrike erövrat Banatet från osmanerna. En invandring från Centraleuropa inleddes (bland annat tjecker). Efter första världskriget tillföll den västra halvan av Banatet (inklusive Bela Crkva) det nybildade Serbers, Kroaters och Sloveners Kungarike, sedermera Jugoslavien. Sedan Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet tillhör Bela Crkva Serbien. För att återgå till de olika umgängesmönstren - är de en produkt av en något mer sluten venetiansk-österrikisk mentalitet å ena sidan och en öppnare, livligare osmansk-balkansk å den andra? Det faktum att de båda städerna i sig är mycket olika spelar säkert också en roll. Rovinj med sina cirka 14 000 invånare (2011) är en turistmagnet; turistnäringen är mycket viktig. Hur ljuvligt säregen och fascinerande Bela Crkva än är så sover den sin småstadssömn (cirka 8 000 invånare) på en väl undangömd plats - söder om den ungerska pustan och intill den rumänska gränsen. 

Rovinj.Rovinj.  

Så var det besvikelse nummer två: inställda bussförbindelser vintertid. Tidigt under min vistelse i Rovinj hörde jag mig för på busstationen om busstider till olika orter på halvön. Det visade sig att kuststäderna Pula och Poreč (samt Piran i den nordliga, slovenska delen av Istrien) var de enda orter som hade bussförbindelse med Rovinj vintertid. Inlandet var därmed stängt. Jag måste ha sett mycket snopen ut. Besvikelsen var djup. Det var ju detta jag skulle ägna mina dagar åt: att upptäcka Istrien. Nu fick jag nöja mig med tre kuststäder - ”om man har sett en har man väl sett alla”, tänkte jag.

Min guidebok föreslog följande Istrien-program för en vecka: Rovinj, Pula, Poreč, Motovun, Buzet, något av naturreservaten eller någon av national-/naturparkerna (Brijuni-öarna - Titos före detta sommarresidens - eller Kamenjak-udden); bestigning av Vojak i Učka-bergen; en tur till Piran i Slovenien; en båttur till någon av öarna eller Limski-kanalen, eller i Rovinj kvällstid. Boken bär spår av min planering: Poreč och Buzet har jag strukit över, Grožnjan, Pazin, Rijeka och Kamenjak-udden (längst i syd) har jag skrivit till. Bland byar som sträcker ut sig på bergssluttningar i Istriens inland är Grožnjan och Motovun två av de mest populära. Pazin är beläget mitt på halvön och har både ett slott och en dramatisk ravin. Av dessa planer kunde endast Rovinj, Pula, Poreč och Rijeka förverkligas.   

Venedigs månghundraåriga inflytande över Istrien - först över dess kuststäder och senare över större delen av halvön - återspeglades länge i en stor italiensktalande befolkningsgrupp. År 1797 förlorade Venedig Istrien till Österrike som kom att behålla området fram till 1918 (med undantag för åren 1805-1814). Italien tog över 1920 och behöll halvön, formellt sett, fram till 1947 (i praktiken dock 1945) när hela området, förutom en mindre nordvästlig del, tillföll Jugoslavien (de slovenska och kroatiska delrepublikerna). Den resterande delen blev en del av Jugoslavien 1954. Nu förändrades den etniska sammansättningen drastiskt; så många som 270 000 italiensktalande kom att lämna halvön. På 53 orter i Kroatien och Slovenien finns idag italienska föreningar (Comunità degli Italiani). Fyrtiosex av dem finns i Kroatien, sju i Slovenien - med en klar koncentration till Istrien (42). Övriga finns i kustlandskapet öster om Istrien (4; däribland Rijeka/Fiume), Slavonien (3), Dalmatien (2), Zagreb (1). (Se not 2.)

Rovinj.Rovinj.

 

I Rovinj

Nog är Rovinj en vacker stad. Från vattnet betraktad ser den ut att resa sig direkt ur vågorna. Den täta bebyggelsen klättrar uppför en sluttning på vars topp en majestätisk venetiansk kampanil skjuter i höjden. Gränderna slingrar sig likt smala stigar mellan husraderna. Ingången till ett hus kan sitta lite var som helst; ibland på gatunivå, ibland högt upp så att en brant trappa är av nöden. Husen är ofta enkla, underhållet inte alltid det bästa; putsen flagnar här och där. Men det är mänskligt, levande. Man får vara tacksam för att husägarna inte är en samling stenrika pedanter med smak för kitsch.

Comunità degli Italiani, Rovigno.Comunità degli Italiani, Rovigno.

Den italienska föreningen (Comunità degli Italiani) i Rovinj är uppkallad efter partisanen Giuseppe ”Pino” Budicin, född 1911 i Rovinj. Han var kommunist och partisan och avrättades 1944 (se not 4). Jag besökte huset vid ett par tillfällen och umgicks med planer på att försöka få till stånd ett möte med någon ur föreningen för att lära mig mer om den italienska minoriteten i staden och Kroatien. Men motivationen var inte tillräckligt stark, och det hela rann ut i sanden. Något tafatt försök gjorde jag väl men fick veta att det inte var så mycket på gång i föreningen kring nyårshelgen. Det stannade vid att jag drack kaffe i baren. Och så detta:  

Bakom mig ropade en barnröst: ”Roadhouse blues!” Javisstja, det är så den heter. Jag vände mig om och fick syn på en pojke sittande på en mur. Och så spelade tjejerna den en gång till. Det var eftermiddag, nyårsafton, och jag befann mig på terrassen till den italienska föreningens hus. Vi var många som trängdes och trivdes. I ett stånd serverades glühwein, punsch, rom samt ”surkål, kotlett och korv”. De tunggungande tjejerna bjöd på ”Should I stay or should I go” och i pausen strömmade inspelad musik ur högtalarna… men vänta, var det inte - jo! Dylan! En låt som jag aldrig tidigare hört; även han fick det att svänga… Inne i huset, i baren, gjorde jag ett avsteg från föresatsen att resa vitt och drack ett glas av det istriska ölet Kampanjola. Och det sociala - fick jag kontakt med folk? Nej. Nyfikenheten på främlingen och lusten att växla ett ord eller två med honom låg liksom inte i luften. Och själv lade jag inte manken till. Vilka var de som kommit hit? Mestadels lokala italienare eller också andra? Jag vet inte. Jag hade ju kunnat försöka lyssna mig till vilka språk som talades men jag tänkte aldrig i de banorna; hobbysociologen i mig hade tagit semester.     

Nyårsmusik på terrassen till Italienska huset, Rovigno.Nyårsmusik på terrassen till Italienska huset, Rovigno.

På kvällen gick jag nere vid kajen där matstånden avlöste varandra i långa rader. Från en scen bjöds på levande musik, bland annat en vacker version av en ABBA-låt. En annan gång jobbades det frenetiskt på scenen utan att musiken rörde sig ur fläcken. Jag visste vilka som borde ha anlitats: tjejerna på italienska huset.

Pino Budicin i Rovinj.Pino Budicin i Rovinj.

Den 8 september 1943, efter att den italienska radion meddelat att vapenstillestånd inträtt mellan Italien och de allierade styrkorna, organiserade Pino Budicin ett uppror i Rovinj. När tyskarna återtog kontrollen över staden några veckor senare lämnade han Rovinj och sällade sig till partisanerna. I februari 1944 tillfångatogs han tillsammans med en annan partisan, Augusto Ferri, och avrättades med honom (se not 4).

Minnestavla i Rovinj över fyra män, däribland Pino Budicin, som mördades av ”nazifascisterna” den 8 februari 1944. ”Ära åt de fallna kamraterna”. Undertecknat: ”De stridandes förbund”.Minnestavla i Rovinj över fyra män, däribland Pino Budicin, som mördades av ”nazifascisterna” den 8 februari 1944. ”Ära åt de fallna kamraterna”. Undertecknat: ”De stridandes förbund”.

 

Språkliga minoriteter

Två språkliga minoriteter kom jag i kontakt med under min resa: den italienska i Istrien och den tjeckiska i Rijeka, Kroatiens tredje största stad, belägen i Kvarnerbukten strax öster om Istrien. Ytterligare en minoritet hade jag gärna velat bekanta mig med, men jag slog det ur hågen på ett tidigt stadium eftersom det kanske skulle vara svårt att hinna med på en dag. För att komma i kontakt med den ytterst lilla gruppen, som är på väg att dö ut, hade jag fått bege mig till byarna Žejane och Sušnjevica i de bergiga områdena Ćićarija och Učka i den nordöstra delen av halvön. Här finns den lilla tappra skara som ännu talar istro-rumänska, en av det rumänska språkets fyra huvuddialekter. De övriga är dakiska, arumänska och meglenorumänska. Dakiskan är den dominerande och används i Rumänien, men också på flera håll i Ukraina. Arumänska talas i delar av Albanien, Nordmakedonien, Bulgarien och Grekland.  Meglenorumänskan har flest användare i Moglena-regionen i Grekland på gränsen till Nordmakedonien. Arumänskan och meglenorumänskan benämns ofta också vlachiska.

I en artikel på sajten Istra24 berättar ordföranden i Comunità degli Italia (CI) i Rovigno, Viviana Benussi, att två istro-romanska idiom är på väg att dö ut: istriotiskan och istro-venetianskan. I CI/Rovigno har istro-venetianskan en starkare ställning än istriotiskan. Viviana Benussi påpekar att hon tillhör en generation som hemma talade istro-venetianska, inte istriotiska. Istriotiskan uppvisar sex lokala varianter - orterna är: Rovigno/Rovinj, Valle/Bale, Dignano/Vodnjan, Gallesano/Galižana, Sissano/Šišan och Fasana/Fažana.

Viviana Benussi: ”I Rovigno är istriotiskan inte ett kommunikationsspråk bland de unga som det kan vara i Gallesano eller Valle, till exempel. Men genom att föra det vidare till dem i den meningen att de växer upp och vet vad den lokala traditionen är, och genom att ge dem denna kunskap, kanske vi kan se till att det inte utplånas. Jag vågar påstå att för mer än 80 procent av ungdomarna håller standarditalienskan på att bli det första språket i kommunikationen dem emellan. Även om de talar istro-venetianska hemma, så använder de ofta och gärna standarditalienska i skolmiljön eller när de umgås med varandra.”

Den italienska föreningen i Rovigno har 2 300 medlemmar och är en av de mer betydande inom Unione Italiana. Föreningens motto är ”Lo reposso dei deserti” - de förlorades tillflykt. Benussi: ”En gång i tiden var Rovigno en befäst och muromgärdad ö, som man kom till genom att passera under det massiva 'brotornet', som bredvid Markus-lejonet bar denna inskrift. Rovinj bjöd alltså in resande att komma till staden för att söka hjälp. Vi har gjort detta motto till vårt eget. Ett typiskt kännetecken för Rovigno CI, som alltid har varit generöst när det gäller åtgärder för att hjälpa människor i nöd.”

För att klassificera hur hotat ett språk är, används följande skala: ”sårbart - i fara - i allvarlig fara - kritisk situation - utdött”. Benussi påpekar att den lokala varianten av istriotiskan - rovignese - befinner sig mellan ”i allvarlig fara” och ”kritisk situation”.

Ytterligare två personer med efternamnet Benussi dyker upp i intervjun: Vlado och Libero. Vlado initierade arbetet med att vårda dialekten i grundskolan, vilket har pågått i flera decennier. Libero, professor, författare, poet och vetenskapsman utarbetade den kurs i rovignese för vuxna som CI/Rovigno erbjuder sedan ett antal år.   

Ännu en Benussi dök upp på en gatuskylt (tvåspråkig) i Rovigno: ”Via Matteo Benussi, 1906-1951, folkets hjälte.” Jag stötte även på en byst av honom.

Matteo Benussi, en folkets hjälte.Matteo Benussi, en folkets hjälte.

Rovigno/Rovinj uppvisar en radikal förändring i sin befolkningssammansättning efter 1947. År 1910 (2011) var andelen italienare i Rovigno stad 88,1 (11,25) procent medan kroaterna utgjorde 0,46 (63,34) procent. År 2011 angav 10,51 procent ”regional anknytning” (”regional affiliation”) som nationalitet. (Se noterna 1 och 3.)  

Adriahuset, Rijeka.Adriahuset, Rijeka.

En dag tog jag bussen till Rijeka där jag stämt möte med ordföranden i den lokala tjeckiska föreningen. År 2011 utgjorde tjeckerna endast 0,08 procent av stadens befolkning (se not 1), men trots det finns här ett modernt ”Český dům T. G. Masaryka” (Tjeckiska huset T. G. Masaryk). Här finns föreningslokaler men också ett hostel. Rijekas centrum präglas av pampiga hus och breda gator. En av de mest berömda byggnaderna är det gula Adriapalatset där det kroatiska rederiet Jadrolinija har sina lokaler. I och med bildandet av dubbelmonarkin 1867 (varigenom den ungerska rikshalvan i Österrike jämställdes med den österrikiska) blev Rijeka en viktig hamnstad i den ungerska rikshalvan (Transleithanien), så som Trieste var det i den österrikiska (Cisleithanien). Efter första världskriget ville de allierade att Rijeka/Fiume skulle vara en fristat under Nationernas förbund; den framtida statstillhörigheten skulle avgöras tre år senare genom en folkomröstning. År 1919 marscherade dock poeten D’Annunzio in i staden i spetsen för italienska nationalistiska frikårister och ockuperade den. År 1924 tvingades Jugoslavien erkänna Rijeka som en del av Italien. 

Jag steg in i en taxi och så började en färd som jag minns som en enda lång uppförsbacke; chauffören pratade på, trots att hans kunskaper i främmande språk inskränkte sig till en handfull ord. 

Av samtalet med ordföranden i den tjeckiska föreningen minns jag inte mycket, inte mer än att vi hade en trevlig stund med samtal på tjeckiska. Under taxituren tillbaka till stadens centrum spelades ABBA på radion.

Tjeckiska huset, Rijeka.Tjeckiska huset, Rijeka.

Pat och Mat- två figurer i ett tjeckiskt barnprogram. Tjeckiska huset, Rijeka.Pat och Mat- två figurer i ett tjeckiskt barnprogram. Tjeckiska huset, Rijeka.

De tjeckiska föreningarna i Kroatien är cirka 30 till antalet och är anslutna till Tjeckernas förbund i Daruvar i Slavonien (östra Kroatien; om mina två besök i Daruvar, se artiklar här under Tema fd Jugoslavien). Den tjeckiska invandringen till det område som idag utgör Kroatien ”hänger samman med fördrivandet av turkarna i slutet av 1600-talet och tillkomsten av den nya slavoniska gränsen längs floderna Sava och Donau. Vid mitten av 1700-talet hade situationen där förbättrats så pass att en kolonisering var möjlig. De djupa skogarna, träskmarkerna och obrukade jordarna krävde hårt arbete av kolonisatörerna. I landet de lämnade rådde skriande brist på jord. Emigrationen till nuvarande Kroatien varade i nästan 150 år (...) Den första vågen ägde rum 1789-1827. (...) De första tjeckiska föreningarna (...) grundades i de stora städerna: Zagreb (1874) och Dubrovnik (1899).” (Se not 5.) Den tjeckiska föreningen i Rijeka grundades 1994 och har enligt hemsidan (Tjeckiska förbundet i Kroatien; se not 6) 165 medlemmar.  

 

Istriens blodiga 1900-tal 

Istriens 1900-talshistoria präglas av två världskrig med gränsförskjutningar och radikala förändringar i den etniska väven som följd. Vid 1900-talets ingång ingick Istrien - idag i Kroatien (den större delen) och Slovenien - i Österrikiska kustlandet. Detta österrikiska kronland omfattade också dagens västra Slovenien samt Trieste med omnejd. Under första världskriget utkämpades ytterst hårda och bittra strider mellan Österrike och Italien (slagen vid Isonzo). År 1910 utgjorde italienarna 36,46 procent av Istriens befolkning (se not 3), med följden att italienare i det österrikiska Istrien inte sällan ställdes mot italienare i Italien. Efter första världskriget förlorade Österrike sitt havsnära kronland till Italien, jämte mindre delar av Dalmatien (staden Zadar med omnejd samt några öar) samt en västlig del av Inre Krain - ett område som numera ingår i Slovenien. För de kroatisk- och slovensktalande invånarna i Istrien (55,28 procent 1910; se not 3) innebar det fascistiska italienska styret efter första världskriget kulturellt och språkligt förtryck. Varken kroatiska och slovenska tidningar eller politiska organisationer var tillåtna. Barnen fick inte tilldelas slaviska namn vid dopet och inte tala kroatiska eller slovenska i skolorna. Kroatiska och slovenska skolor stängdes. Det slovenska kulturhuset i Trieste liksom det kroatiska i Pula brändes ner av fascisterna 1920.

Den 6 april 1941 invaderades Kungariket Jugoslavien av trupper från Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien. Istrien, liksom övriga delar av det före detta Österrikiska kustlandet (samt den västra delen av före detta österrikiska Inre Krain, i nuvarande Slovenien), lydde som redan nämnts under Italien. Slovenien delades i en nordlig tysk ockupationszon och en sydlig italiensk. Italien ockuperade dessutom Dalmatien från staden Zadar ner till Montenegro. I kaoset efter det italienska sammanbrottet 1943 inträffade en första våg av massavrättningar och andra våldshandlingar, där partisaner förgrep sig på bland andra italienare som utpekats som fascister. En del av dem kastades ner i karstterrängens djupa håligheter, så kallade foibe. Enligt vissa källor förlorade 700 italienare livet under den första vågen. 2000 - 4000 människor dödades i en andra våg som inföll efter det att Italien befriats av allierade styrkor och italienska partisaner och varade fram till maj-juni 1945. Foibe-massakrerna beräknas ha skördat 3000 - 5000 italienska offer. Italienarna förknippades med fascismen och betraktades allmänt som fiender till folket och Titos kommunistiska regim (se not 7). Sett till hela Jugoslavien förlorade över 100 000 människor livet 1945-1946 i kommunisternas utrensning av ”det andra Jugoslavien”. Tito instruerade chefen för hemliga polisen att organisationens syfte var att sätta skräck i dem som inte gillade kommunisternas Jugoslavien. (Resic 2006; s. 226).

Efter andra världskriget förlorade Italien - med undantag för Trieste och några små områden längs den nuvarande gränsen mot Slovenien - de territorier i nordost som landet vunnit efter första världskriget: Österrikiska kustlandet, västra Krain samt områdena i Dalmatien. Dessa kom att tillfalla Slovenien, Italien och Kroatien. Staden Trieste med omnejd - Det fria territoriet Trieste - intog en särställning. Det delades i två delar: en sydlig (zon B; omfattande en nordvästlig del av Istrien) och en nordlig (zon A; omfattande Trieste). År 1954 tillföll zon A Italien medan zon B delades mellan Slovenien och Kroatien. Huvuddelen av Istrien hade tillfallit Jugoslavien (Kroatien) redan 1947. Det året markerar inledningen på en exodus från Istrien och Dalmatien: 350 000 italiensktalande kom att vända Jugoslavien ryggen för en framtid inom Italiens gränser. 

Det italienska inslaget i Istriens etniska väv minskade kraftigt medan det kroatiska tilltog. Vid den österrikiska folkräkningen 1910 utgjorde italienarna 36,46 procent av befolkningen i Istrien; kroaterna 41,58 procent; slovenerna 13,70 procent (se not 3). Vid den kroatiska folkräkningen 2011 utgjorde italienarna sex och kroaterna 68,33 procent av befolkningen. Sett till hela Kroatien uppgick antalet invånare av italiensk nationalitet 2011 till 17 807 personer. 12 543 av dem (70,43 procent) var bosatta i Istrien (se not 1).

Under jugoslavienkriget 1991-1995 var striderna, för Kroatiens del, koncentrerade till tre områden: östra Slavonien, utmed gränsen till Bosnien (där serberna på kroatiskt territorium utropade ”Krajina-republiken”) samt till Bosnien. Genom sitt läge långt upp i nordväst torde Istrien i mindre utsträckning ha varit berört av direkta strider. Dock påverkades säkert ekonomin och turistnäringen negativt.

 

I Pula och Poreč

Pula (italienska: Pola) bjöd på magnifik romersk amfiteater, en Augustus-teater byggd vid tiden för Kristi födelse samt en park med partisanbyster. Andelen italienare 1910 (2011): 42,82 (4,43) procent; kroater 31,98 (70,14) procent (se not 1 och 3).

Den romerska amfiteatern i Pula.Den romerska amfiteatern i Pula.

Övre bilden: monument i partisanparken, Pula. Nedre bilden: Josip Broz Tito.Övre bilden: monument i partisanparken, Pula. Nedre bilden: Josip Broz Tito.

Den stora sevärdheten i Poreč (Parenzo) är en basilika byggd på 500-talet (Eufrazijeva Bazilika). Med sina mosaiker räknas den bland de finaste byggnadsverken från tidig bysantinsk tid. Komplexet finns med på UNESCO:s lista över världsarv. Andelen italienare 1910 (2011): 67,27 (3,23) procent; kroater 27,76 (74,82) procent (se not 1 och 3).

 

Poreč/Parenzo.Poreč/Parenzo.

 

Hemåt

I väntan på bussen till Wien drack jag kaffe på Italienska huset i Rovigno. Här kunde jag ha blivit sittande länge. Ur högtalarna strömmade ”Fifty ways to leave your lover”, ”Sitting at the dock of the bay”, ”New Sensations”. Något senare hittade jag en liten restaurang som serverade slavonsk korv med surkål. 

Italienska huset, Rovigno.Italienska huset, Rovigno.

Slavonska delikatesser.Slavonska delikatesser.

Så påbörjade jag den långa resan hem. Vänlighet hade jag mött överallt; i det lilla bageriet i Rovinj där jag brukade stanna till för att köpa frukostmat hade jag till och med fått känna av lite nyfikenhet på främlingen. 

Hyreshus i Wien.Hyreshus i Wien.

Bostadshus i Wien uppförda inte utan stolthet. Inskriften på den övre bilden lyder: "FABER-HOF/ Byggt av Wiens stad år 1927 av skattemedel avsedda för byggande av bostäder". Huset på den undre bilden är försett med följande upplysning: "Bostadshus tillhörigt staden Wien/ Uppfört under åren 1958-1959".

------

Not 1

Källa: Kroatiens statistiska byrå, folkräkningen 2011:

https://dzs.gov.hr/highlighted-themes/popisi-stanovnistva-2-655/census-of-population-households-and-dwellings-2011/657

Välj ”1469” under ”Results”/”Statistical Reports”; rubrik 9: ”Population by nationality, by towns/municipalities 2011 census” (s. 22-59)

 

Not 2

Källa: Unione Italiana

https://www.unione-italiana.eu/index.php/it/chi-siamo

 

Not 3

Källa:

Utdrag ur en bok vars titel saknas, publicerad på internet (se nedan); rubrik: ”Le nazionalità in Istria secondo gli ultimi quattro censimenti austriaci” (Nationaliteterna i Istrien enligt de fyra senaste österrikiska folkräkningarna); författare: Italo de Franceschi. 

chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.openstarts.units.it/server/api/core/bitstreams/2ed1af83-1d4c-43d6-958d-0fcbd4305012/content

 

Not 4

Källa:

Wikipedia (”Partisan battalion Pino Budicin”)

 

Not 5

Källa:

Nilson, Per: Det började i Stralsund. Möten med Central- och Östeuropa 1982-2020 (Hässleholm, 2022)

 

Not 6

Källa:

Tjeckiska förbundets hemsida (Svaz Čechů v RCH): https://www.savez-ceha-rh.hr/index.php/cz/

 

Not 7

Källa:

Artikel av Tommi Siviero, publicerad på sajten Balkaninsight.com 2024.02.09:

”How Italy’s Government Polices Teaching of WWII ’Foibe’ Massacres” 

https://balkaninsight.com/2024/02/09/how-italys-government-polices-teaching-of-wwii-foibe-massacres/

 

Övriga källor:

”Milo Dor 80! Intervju med Milo Dor med anledning av hans åttioårsdag”; ur: ”Autorensolidarität. Börsenblatt österreichischer Autorinnen und Autoren”, Wien, 1/2003.

Publicerad på sajten Kulturiost/Möten med författare och böcker: ”ÖSTERRIKISKT: Milo Dor - om en centraleuropeisk författares vägar: Budapest, Vojvodina, Wien”:

https://kulturiost.se/sterrikiskt-milo-dor-om-en-centraleuropeisk-f-rfattares-v-gar-budapest-vojvodina-wien 

 

Nationalencyklopedin

 

Abraham, Rudolf och Evans, Thammy: Croatia: Istria with Rijeka and the Slovenian Adriatic (Chalfont St Peter, Bucks, England, 2017)

 

Artikel på sajten Istra24 (publicerad 2023.02.03):

"Conversazione con la presidente del circolo Comunità degli Italiani di Rovigno Viviana Benussi: "L'istrioto parla della nostra secolare presenza su questi territori, per questo motivo ha una grande importanza"

https://www.istra24.hr/ventiquattro/comunita-degli-italiani-di-rovigno-v...

 

Resic, Sanimir: En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall (Lund, 2006)