Mot Berlin!

Klockan 7.19 avgick tåget från Regensburg; byte i Nürnberg. Därefter raka spåret till Berlin. Bamberg, som jag ursprungligen hade tänkt besöka, passerades. Senare höll jag utkik efter den gamla gränsen mellan Väst- och Östtyskland. Jag visste inte exakt var den gått, men lade i alla fall märke till stationen Probstzella. Kort därefter torde det ha stått klart för mig att vi var i det gamla Östtyskland. Vi nådde Jena – den tyska litterära romantikens huvudstad jämte Heidelberg – och jag tänkte på Roland Jahn som kommer härifrån. På den östtyska tiden tillhörde han en grupp ungdomar knutna till en kyrklig ungdomgrupp ("Junge Gemeinde") som försökte leva sina liv efter eget huvud, utan statligt förmynderi. På grund av sina fredliga protester slängdes Jahn ut från universitetet. År 1983 greps han av polisen, slogs i handbojor och sattes på ett tåg till en gränsstation, där han slutligen kastades ut. I Västtyskland arbetade han som journalist, bland annat med teveprogrammet Kontraste som behandlade olika aspekter av DDR och sågs av många östtyskar (varje kväll utvandrade de till Väst genom att se på västtysk teve). År 2011 utsågs han till chef för den myndighet som handhar Stasis efterlämnade arkiv (BStU). 

Senare, när jag kommit hem från resan, kom jag åter att tänka på orten med det märkliga namnet som jag passerat på sträckan Nürnberg - Berlin. Jag informerade mig lite grann och upptäckte att det var just där, i Probstzella, som arbetar- och bondestaten spydde Jahn ur sin mun.

Forna tiders välkomstkultur i Berlin och Potsdam – så såg den tråd ut som jag började spinna före resan. Ett något perifert tema kan tyckas, men så blev det. Av familjeskäl var jag tvungen att återvända hem en dag tidigare än planerat, så besöket blev mycket kort och intensivt.

Rixdorf och Friedrichstrasse

Vilket flyt från första stund! På turistinformationen på Hauptbahnhof stod jag framför en biljettmaskin för kollektivtrafik. Mycket snart kom någon ur personalen och erbjöd sin hjälp. Några sekunder senare hade jag en biljett i handen som berättigade till resor med all slags kollektivtrafik en eller två dagar. På bokningsbekräftelsen från vandrarhemmet var angivet hur jag skulle ta mig dit. Det blev en tur med bussen och någon felavstigning innan jag nådde Berlin International Youth Hostel på Kluckstrasse i Tiergarten. På andra sidan Landwehr-kanalen reste sig det långa och höga Shellhuset, byggt i funkisstil i början av 1930-talet. Som vågor i sten har det beskrivits. Vandrarhemmet: stort, rent, vänligt, billigt. En bädd i sovsal var vad jag hade beställt.

Efter incheckningen begav jag mig till stadsdelen Neukölln för ett första möte med forna tiders välkomstkultur. På den östra sidan av Karl-Marx-Strasse (U-bahn-station med samma namn) hittar vi Richardplatz, beläget i hjärtat av Rixdorf - ett område med gatunamn som Herrnhuter Weg och Jan Hus-Weg. Rixdorf i Neukölln: 1700-talets välkomstkultur inbäddad i 1900-talets. Spår av böhmiskt förflutet i en stadsdel med hög andel invandrare och ättlingar till dem. Den böhmiska byn grundades 1737 av böhmiska (tjeckiska) protestanter som flytt undan religionsförtrycket i det starkt katolska Österrike (som Böhmen då var en del av). Det mest kända exemplet på en sådan fristad inom dagens tyska gränser är staden Herrnhut i sydöstligaste Sachsen (ett stenkast från gränsen till Tjeckien respektive Polen). Där var det greve Zinzendorf som upplät mark åt böhmarna. Här i Rixdorf var det den preussiske kungen Fredrik Vilhelm I som gav en hjälpande hand; han hedras också med en staty. Böhmarna var till en början 350 till antalet. Byn Rixdorf delades i två delar: Deutsch-Rixdorf och Böhmisch-Rixdorf. Något av bykänslan lever kvar, bara en kort promenad från den larmande Karl Marx-Strasse. Det är delvis ganska slitna kvarter, mycket klotter. Museum im Böhmischen Dorf var stängt denna tidiga kväll men Comeniusträdgården var öppen. Comenius (1592-1670), den världsberömde pedagogen, tillhörde det protestantiska samfundet Böhmiska bröderna, ur vilket herrnhutismen uppstod på 1700-talet. På trädgårdens mur var barnteckningar uppsatta.

Jag träffade på olika samfund: Iransk-presbyterianska församlingen i Berlin, Herrnhutiska Brödraförsamlingen, Evangelisk-reformerta Betlehemsförsamlingen. Det var tack vare Clas Thors utmärkta bok Berlin, Berlin som jag fick nys om Rixdorf.

På en restaurang i närheten av den böhmiska byn fick jag hjälp att ladda batteriet till min kamera. Jag drack en öl medan jag betraktade de glada gamängerna vid bordet en bit bort: ett tiotal killar i 12-14-årsåldern, alla med rötter utanför Tyskland. Så kom en kypare och ställde ner ett stort fat med pizza på bordet. Kanske firades en födelsedag? Jag fick ögonkontakt med en av killarna. Han pekade på pizzan och såg på mig. Så fick också jag smaka. När min tallrik var tom undrade han – med samma gest och blick – om jag ville ha mer. Jag minns inte om jag tackade ja. Det unga sällskapet bröt upp före mig, nickande åt mitt håll.

Jag lämnade Neukölln och tog mig norrut, till Kochstrasse, U-bahn-stationen vid den gamla gränsövergången Checkpoint Charlie. Friedrichstrasse heter den gata som här delades mitt itu. Den södra delen i Västberlin, den norra i Östberlin. Jag vandrade norrut längs gatan och gjorde små korta avstickare. Betraktade Bahnhof Friedrichstrasse, Tränenpalast och Berliner Ensemble (Brechts gamla teater) från utsidan. Bahnhof Friedrichstrasse var under den östtyska tiden gränsstation för den som reste Malmö-Västberlin med tåg. Stationen ligger dock inte omedelbart vid gränsen. Efter avklarad gränskontroll färdades man ytterligare en bit på östberlinskt territorium. Tåget stannade dock inte där – ingen kunde kliva av eller på. Från Västberlin kunde man ta tåget till Bahnhof Friedrichstrasse och köpa billig alkohol och tobak i Intershopen och sedan återvända genom samma "korridor". Man kunde förstås också fortsätta in i Östberlin på ett eller annat visum. Endagsvisum kunde lösas vid gränsen.

Tränenpalast – Tårarnas palats: utresehallen i anslutning till Bahnhof Friedrichstrasse. Här genomfördes pass- och tullkontroll av dem som skulle resa ut. Östberlinare tog här farväl av västliga vänner och släktingar som varit på besök. Alldeles i närheten ligger den legendariska kabarén Tisteln, vars satir var uppskattad under DDR-tiden. Ett och annat befriande skratt har klingat här under årens lopp – bara några hundra meter från tårpalatset.

Ryskt och franskt  

Min enda heldag i Berlin och Potsdam inledde jag med ett besök på den ryska kyrkogården Sankt Konstantin och Helena vid U-bahn-stationen Holzhauser Strasse i stadsdelen Tegel i nordvästra Berlin. Mitt intresse för platsen hade väckts genom Clas Thors bok Berlin, Berlin. Kyrkogården anlades 1894. Många ryssar som lämnade sitt land i samband med den så kallade Oktoberrevolutionen hamnade i Berlin; några av dem är begravda här. Mitt på kyrkogården ett kapell i rysk stil. Här och där kvinnor som vårdade anhörigas gravar. Tack vare besöket fick jag se lite av Berlin utanför den omedelbara stadskärnan. Vårsolen värmde ordentligt och fick de små koloniträdgårdarna (Schrebergarten) att se riktigt inbjudande ut.

Franska domen vid Gendarmenmarkt i det gamla Östberlin får representera det franska inslaget i Berlin. Gendarmenmarkt räknas som ett av de allra vackraste torgen i Berlin. Här finner vi också det legendariska Schauspielhaus (en teater, ritad av Schinkel) och Tyska domen. Den franska domen rymmer ett hugenottmuseum (protestantiska trosflyktingar från Frankrike). Torgets historia går tillbaka till 1700, då det anlades av den preussiske kungen Fredrik I. Det ingick i den stadsdel, Friedrichstadt, som nu växte fram och där hugenotter slagit sig ner. Härifrån gick färden vidare norrut, till Prenzlauer Berg och den gamla gränsövergången Bornholmer Strasse.

Timmarna mellan ”genast, omedelbart” och ”Vansinne!”

Till Bornholmer Strasse - gränsövergången mellan Öst- och Västberlin där världshistoria skrevs kvällen den nionde november 1989 - kom jag med huvudet fullt av bilder: människomassor, uniformerade gränsvakter, sterila byggnader badande i ett kallt ljus. Allt var borta (så vitt jag kunde se). En bro, ett trapphus, i fjärran tevetornet på Alexanderplatz - det var allt. Om händelseförloppet från Schabowskis ”sofort, unverzüglich” (genast, omedelbart) strax före klockan 19 till ”Wahnsinn!” som började uttalas vid halvtolvtiden – tyst och prövande eller högt och ljudligt – och sedan aldrig ville tystna berättar en artikel i Neue Zürcher Zeitung den nionde november 2019: ”Schabowskis Zettel oder der Fall der Mauer” (Schabowskis lapp eller murens fall). I det följande ska jag ta hjälp av denna artikel men också av presskonferensen som i sin helhet är utlagd på youtube (se källförteckning i slutet av artikeln).

Murens fall är inte minst historien om västmedias felaktiga rapportering – om hur det som felaktigt påstods ha inträffat ledde fram till att det verkligen inträffade. Mot slutet av presskonferensen, som börjat klockan 18 och leddes av politbyråmedlemmen Schabowski, kom frågan om nya resebestämmelser upp. Schabowski förkunnade: ”Därför har vi tagit ett beslut i dag om en bestämmelse som gör det möjligt för varje DDR-medborgare att resa ut via DDR:s gränsövergångar.” Därefter hör man en journalist ställa frågan ifall det gällde ”med omedelbar verkan”. Schabowski letade fram det papper vars innehåll han fått i uppdrag av Egon Krenz (Honeckers efterträdare) att meddela den internationella pressen och började läsa. Det handlade om privatresor - ansökan skulle skyndsamt beviljas - och ständiga utresor (för dem som ville lämna landet permanent): visum skulle snabbt utfärdas. Pass krävdes och skulle utfärdas (flertalet DDR-medborgare saknade pass). Återigen fick Schabowski frågan när nyordningen skulle börja gälla. Efter en stunds sökande i den text han uppenbarligen inte var bekant med svarade han: ”sofort, unverzüglich" (genast, omedelbart). Detta tolkades av västmedia som att omedelbar utresa var möjlig, vilket inte alls var vad som meddelats. Men de två orden kom att leva sitt eget liv. Nyordningen var dock inte tänkt att börja gälla förrän klockan fyra morgonen därpå när den förkunnats i radio, men det kände inte Schabowski till.  

Västmedias feltolkning är inte helt obegriplig. Journalisterna hade suttit där i nästan en timme och hört Schabowski tala om ditt och datt, kanske slumrade de emellanåt, och så plötsligt: a) en bestämmelse som gör det möjligt för varje DDR-medborgare att resa ut, och b) bestämmelsen gäller genast, omedelbart. Också många östtyskar som följde presskonferensen på teve har vittnat om den förvirring de kände - vad hade Schabowski egentligen sagt?

Presskonferensen var slut klockan 19.01. Fyra minuter senare meddelade nyhetsbyrån AP: ”DDR öppnar gränserna”. DPA kungjorde 19.41 ”ett sensationellt meddelande”: ”DDR-gränsen till Förbundsrepubliken och Västberlin är öppen”. Tevekanalen ARD:s nyheter (Tagesschau) klockan 20 meddelade: ”DDR öppnar gränsen”.

Östberlinare tog sig till gränsövergångar för att testa nyheten. Den verkliga tillströmningen, ja lavinen, inträffade först efter det att ARD i sitt nyhetsprogram ”Tagesthemen” klockan 22.42 meddelat att ”portarna i muren är vidöppna”. Det stämde dock inte. Robin Lautenbach rapporterade från västsidan av gränsövergången Invalidenstrasse, vars bommar uppenbarligen ännu inte öppnats. Några västberlinare som varit vid Bornholmer Strasse och med egna ögon sett östberlinare komma över till väst intervjuades. Deras ögonvittnesskildring togs som bevis för att gränsen öppnats, men att det hela bara blivit försenat vid Invalidenstrasse. Lautenbach: ”Men vid många andra gränsövergångar, inte bara på Bornholmer Strasse – vi har också hört det från Sonnenallee och från gränsövergången för utlänningar Checkpoint Charlie – är det uppenbarligen redan möjligt att med denna nya bestämmelse komma till Västberlin helt komplikationsfritt.”

Det var inte sant. Det som ingen visste var att de östberlinare som kommit över vid Bornholmer Strasse bara ingick i en ”ventillösning” (från klockan 21.30). De hade fått en stämpel bredvid fotot i sina identitetshandlingar, vilket innebar att de förlorat sitt östtyska medborgarskap och inte skulle få återvända. Det var fråga om en desperat åtgärd från gränsvakterna, ett sätt att lätta på trycket; man blev av med dem som mest högljutt krävde att gränsen skulle öppnas. Efter nämnda formulering i Tagesthemen tog, som sagt, tillströmningen av människor verklig fart. Klockan 23.30 var slaget förlorat. Det högsta befälet vid Bornholmer Strasse lät massorna välla ut. Han kände sig bittert övergiven av sina överordnade denna natt - de var ur stånd att ge instruktioner. Det var en farlig situation. Vad skulle ha hänt om någon av de pressade gränsvakterna hade avlossat ett skott? Men muren öppnades, och det skedde fredligt. Ett dubbelt under denna kväll och natt. Bron vid Bornholmer Strasse – kallad Böse Brücke (Den onda bron) – hade återfått sin förbindande roll.

Wohnstadt Carl Legien och Alexanderplatz

Jag fortsatte österut i Prenzlauer Berg och strosade omkring bland hyreshusen i funkisstil vid Erich Weinert-Strasse. Husen byggdes 1928-30 och rymmer totalt 1149 lägenheter. Arkitekt: Bruno Taut. Mycket sevärda. Med spårvagnen fortsatte jag till Alexanderplatz (uppkallad efter den ryske tsaren Alexander I som stod på god fot med den preussiske kungen Fredrik Vilhelm III). Efter att ha inhandlat en ny ryggsäck och betraktat folklivet ett tag hastade jag vidare till Potsdam.

Potsdam – Brandenburgs huvudstad

Cirka en halvtimme tar tågresan från Tysklands huvudstad till förbundslandet Brandenburgs. Jag hade bara en eftermiddag och kväll till mitt förfogande och gjorde mitt bästa för att hinna med så mycket som möjligt.

Potsdam ger ett luftigt intryck – allt annat än kompakt – med sina parker,  kanaler och sjöar, långa raka gator och låga hus. Kartbilden är spretig, landsbygden aldrig långt borta. Efter 1989 har innerstaden genomgått en omfattande sanering. Boendekostnaderna är bland de högsta i Tyskland – många vill bo här.

Potsdam flödar över av historisk prakt, i synnerhet från 1700- och 1800-talen. Från 1660 residerade de brandenburgska kurfurstarna och från 1700-talets början till 1918 de preussiska kungarna här. (Kungariket Preussen uppstod 1701 då kurfurstendömet Brandenburg och hertigdömet Preussen gick samman. Samma år blev Berlin kunglig residensstad och 1709 preussisk huvudstad. Från Tysklands enande 1871 fram till 1918 var de preussiska kungarna dessutom tyska kejsare.)

Fredrik II (”den store”) uppförde slottet Sanssouci (som sommarnöje) i parken med samma namn. Också Neues Palais och Kinesiska huset i samma park kom till under hans tid. Mer centralt i staden, vid Alter Markt, uppförde han rådhuset (numera Altes Rathaus). Han är den kung som Potsdam mest förknippas med (han var för övrigt bror till Lovisa Ulrika, drottning av Sverige 1751-71). Han förenade upplysningens ideal med en aggressiv utrikespolitik. ”Der alte Fritz” tog emot bland andra Voltaire på sitt slott.

Under 1700-talet var utlänningar, oavsett tro, välkomna till Preussen, om de bara kunde göra nytta i ett land som måste underhålla en jättearmé. Ursprunget till denna politik var det edikt (Potsdam-ediktet) som Fredrik Vilhelm (”den store kurfursten”, regerade 1640-88) utfärdade 1685. Därigenom kom ett stort antal hugenotter, protestantiska trosflyktingar från Frankrike, att finna ett nytt hem i Brandenburg.

Några fler exempel på brandenburgsk/preussisk välkomstkultur i Potsdam:

I Nattwerder (nordvästra Potsdam) finns schweiziska spår. ”Den store kurfursten” ordnade så att fjorton familjer från Bern kunde komma hit. Anledningen var att han behövde återbefolka trakten efter det trettioåriga krigets härjningar.

Fredrik Vilhelm I (Fredrik II:s far) uppförde 1734-42 de holländska kvarteren för holländska hantverkare (jämför Rixdorf ovan).

Fredrik II inrättade Vävar-kvarteret i stadsdelen Babelsberg för protestantiska trosflyktingar från Böhmen.

På 1820-talet lät Fredrik Vilhelm III uppföra Alexandrovka, en koloni av trähus i rysk stil. De var ämnade för en rysk sångkör i den preussiska armén. På detta sätt hedrade den preussiske kungen sin nyss avlidne vän Alexander I, tsar av Ryssland.

---

Potsdam skadades svårt av luftangreppet den 14 april 1945, inte minst Alter Markt – det praktfulla torget i den södra delen av staden med sådana arkitektoniska klenoder som Nikolai-kyrkan (dess kupol är ett landmärke), Altes Rathaus, Palais Barberini och Stadsslottet. Det sistnämnda revs av DDR-myndigheterna men stod återuppbyggt 2013. Övriga byggnader har renoverats. Nikolai-kyrkan, Schinkels klassicistiska mästerverk (invigd 1850), strålar i ny glans sedan 2010. Palais Barberini var färdigrenoverat 2017.

Bland det första jag uppsökte var Franska kyrkan, andlig hemvist för den fransk-reformerta församlingen i Potsdam. År 1752 hade de franska protestanterna blivit så många att man bestämde sig för att bygga en kyrka åt dem. Kyrkan har en elliptisk form. Framsidan är starkt klassicistisk och påminner om Pantheon i Rom.

Friedrich Ebert-Strasse är lång och bred, den sträcker sig från Stadsslottet i söder upp till Nauener Tor (stadsport i norr). Gatan kantas av låga hus. Norr om dess mitt korsas den av Brandenburger Strasse, som i väster avslutas med Brandenburger Tor och i öst med den katolska Peter och Paul-kyrkan.

Intill Friedrich Ebert-Strasse ligger de holländska kvarteren. De var i ett mycket dåligt skick 1989 men har nu renoverats. Ett besök här är ett måste – dessa kvarter har karaktär! Långa rader av liknande husgavlar i varmt rött tegel, vita fönsterkarmar och, emellanåt, fönsterluckor. Kvarteren är i högsta grad levande, med många butiker och kaféer. Totalt 134 hus fördelade på fyra kvarter.

Jag fortsatte norrut, genom Nauener Tor som gränsar till de holländska kvarteren. Snart kom jag till Alexandrovka, den ryska kolonin från 1800-talet – ett stycke landsbygd innanför stadens hank och stör. De tretton vackra trähusen i rysk stil är belägna bland fruktodlingar. Husen ärvdes i rakt nedstigande manligt led och kunde inte överlåtas. Med tiden kom flera av dem att stå tomma. Så sent som 2013 bodde den sjätte generationen av familjen Grigoriev i hus sju, den sjunde generationen av familjen Anisimov i hus nio, och sjätte generationen av familjen Jablokov i hus tio. Kolonin har också en liten restaurang/servering med enklare ryska specialiteter.

Ännu en bit norrut, isolerad från kolonin, hittar vi den lilla ryska kyrkan, Alexander Nevski-kapellet, som byggdes för kolonins räkning. Omisskännligt rysk står den där, en rosa färgklick utkastad i naturen.

Härifrån är det inte långt till Belvedere auf dem Pfingstberg, den kanske vackraste utsiktspunkten i Potsdam. Den preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV lät här i mitten av 1800-talet uppföra sitt belvedere med arkader, kolonner och gallerier. Om vädret tillåter kan man se ända till Berlin. Belvedere omges av en trädgård i engelsk stil, anlagd 1863. Ett stycke österut ligger Neuer Garten med sitt världsberömda Cecilienhof; här hölls Potsdamskonferensen i juli-augusti 1945.

Tiden var knapp och Cecilienhof fick stryka på foten. Slottet Sanssouci är kanske ändå den mest kända sevärdheten och jag ville gärna se en skymt av den. Vägen dit var lång och när jag kom fram hade det börjat mörkna. Från vägen, Zur Historischen Windmühle, såg jag ett slott på vänster sida, men var nog inte helt säker på om det verkligen var Sanssouci. Jag fortsatte några steg till och upptäckte en smal väg till vänster; jag vek in på den i hopp om att få uppleva den terrasserade parken framför slottet. Men det jag fick se liknade inte alls den praktfulla anläggning jag sett på foton. Jag tog en bild på byggnaden jag hade framför mig. När jag kom hem jämförde jag med foton på internet och upptäckte att det var Neue Kammern, en mindre slottsbyggnad intill Sanssouci, som jag fotograferat.

Sanssouci ritades av Knobelsdorff (som också har Franska kyrkan i Potsdam på sin meritlista). I den väldiga Sanssouci-parken finns många kända byggnadsverk. Den berömde arkitekten Schinkel (1781-1841) är upphovsman (helt eller delvis) till ett par av dem: Schloss Charlottenhof och de romerska baden. I Berlin var Schinkel så produktiv att man brukar säga: ”Ein Schinkel in jedem Winkel" (en Schinkel i varje vrå). Jämte en rad andra slott och parker i Berlin och Potsdam utsågs Sanssouci 1990 av UNESCO till världskulturarv.

Ytterligare två stenar i den mosaik som utgör Potsdam vill jag nämna. För det första: Potsdam är en filmstad, där sådana mästerverk som Fritz Langs Metropolis kommit till. Då hette filmbolaget UFA, under DDR-tiden var benämningen DEFA och numera har vi Studio Babelsberg. Den filmintresserade kan göra ett besök på Park Babelsberg.

För det andra: Garnisonskyrkan. Frågan ifall den skulle återuppbyggas eller inte har väckt många starka känslor. Motståndarna ser den som en symbol för det militaristiska Preussen, en tradition som Hitler anknöt till. Den 21 mars 1933 ägde en ceremoni rum i Garnisonskyrkan, där Hitler och rikspresident Hindenburg var huvudpersoner. Händelsen har kommit att symbolisera samförståndet mellan den gamla preussiska militarismen och den nationalsocialism som just kommit till makten. Kyrkan skadades vid bombningarna 1945 och sprängdes av DDR-myndigheterna 1968. De som förespråkade en återuppbyggnad avgick med segern. I skrivande stund, november 2019, är byggnadsarbetet i full gång.

Ingalunda färdig med Potsdam skyndade jag mot järnvägsstationen för att återvända till Berlin. Orden som brukade avsluta teveprogrammet Das literarische Quartett, uttalade av Marcel Reich-Ranicki, speglar väl vad jag kände: ”Betroffen sehen wir den Vorhang zu und alle Fragen offen” (Bestörta ser vi att ridån gått ner och att alla frågor är obesvarade).

Nästa dag lämnade jag Berlin. Jag reste norrut, till Mecklenburg-Vorpommern där jag träffade bekanta. Dagen därpå fick jag skjuts till Stralsund, där jag återigen växlade till tåg. Via Bützow, Lübeck och Köpenhamn nådde jag till slut Hässleholm. Min tyska bildningsresa var till ända. Återstod att skriva om den, att porträttera de platser jag besökt. Nu, två år och åtta månader senare, är det arbetet klart och jag kan sätta efterlängtad punkt. Tack för uppmärksamheten!

Humlesjö, 20 november 2019

---

Källor:

youtube: "Pressekonferenz vom 09.11.1989, Schabowski (DDR)"

"Schabowskis Zettel oder der Fall der Berliner Mauer" (artikel i Neue Zürcher Zeitung 9 november 2019)

www.visitberlin.de

www.berlin.de

www.boehmisches-dorf.de

Clas Thor: Berlin, Berlin (Stockholm, 1987)

Nationalencyklopedin ("Berlin")

www.potsdamtourismus.de

www.potsdam.de

youtube: DW Deutsch: "Potsdam - Preussen, Promis und Geschichte"

youtube: "Potsdam gestern und heute - Bilder deutscher Städte" (1983)

www.alexandrowka.de

broschyr: "Potsdam zwischen Welterbe und Innovation"

broschyr: "Preussische Schlösser und Gärten in Berlin und in Brandenburg"