I Škofja Loka.

---

Lördagen den tionde oktober lämnade jag Ljubljana över dagen och besökte två städer kända för sina väl bevarade historiska stadskärnor: Radovljica och Škofja Loka. Båda är belägna i regionen Gorenjska (tyska: Oberkrain/Övre Krain).

Radovljica är beläget omkring 50 kilometer nordväst om Ljubljana, vid floden Sava. Vid klart väder utgör Julianska alperna i väster en mäktig syn. Från Radovljica når man lätt Kranjska Gora (40 kilometer åt nordväst) där Ingemar Stenmark en gång i tiden tävlade. Till Klagenfurt i Österrike är det inte mycket längre, knappt 60 kilometer åt nordost. Endast åtta kilometer bort ligger en av Sloveniens stora turistmagneter: den av berg omgivna lilla sjön Bled.

Bussresan från Ljubljana till Radovljica tog ungefär en timme. Min guidebok, Slovenia av Robin och Jenny McKelvie, utlovade ett möte med en av Sloveniens mest attraktiva historiska stadsmiljöer. Till ytan rör det sig om ett litet, väl avgränsat område: Linhartov Trg (Linharts torg), beläget på en moränås. Längs den breda gågatan - eller torget - finner vi en mängd pittoreska men också ståtliga hus i gotik, renässans och barock. Resten av staden är rätt alldaglig, hem för knappt sex tusen.

Ett smidesarbete med mer än 200 år på nacken.

På min väg från busstationen till Linhartov Trg gick jag förbi en ståtlig grind i smidesjärn, en påminnelse om järnets betydelse i denna trakt; den närbelägna byn Kropa var länge ett centrum för spiktillverkning och smideskonst.

Så kom jag fram till den västra änden av Linhartov Trg. Till höger ledde en brant gata ner till järnvägsstationen och till vänster fångades blicken av en tunnelöppning:

Vallgrav.

Vallgraven i Radovljica (överbyggd i ett senare skede) är den enda bevarade stadsvallgraven i Slovenien. Från 1400- till 1500-talet var stadsmuren, förutom vallgrav, försedd med sexton försvarstorn.

Anton Linhart - Radovljicas store son.

Alldeles i början av torget förkunnade en skylt: Här föddes Anton Linhart, historiker och dramatiker. Linhart räknas som den slovenska dramatikens fader. Dessutom spelade han en viktig roll för skapandet av en slovensk identitet. Han avvisade den spridda föreställningen att slovenerna var etniska tyskar och saknade en egen slovensk identitet.

Snart stötte jag på ett antikvariat, ”Bukvarna”. Jag öppnade dörren och steg in i ett rätt stort rum fullt med böcker. Vid kassan stod två män och pratade. Jag upptäckte en dörr, och ett nytt stort utrymme öppnade sig. Ännu en dörr ledde till ett mindre rum… Jag hittade några böcker på tyska av jugoslaviska författare, bland annat en volym av Ivan Cankar som innehöll två berättelser. Cankar (1876-1918) var det stora namnet inom den slovenska modernismen; förutom lyrik skrev han också prosa och dramatik. Varje slovensk stad, förefaller det, har sin Cankarjeva, sin gata uppkallad efter honom. När jag kom hem började jag läsa berättelsen ”Nina” men den var så malande tråkig att jag gav upp och i stället prövade den andra, ”Kurent”. Lika intetsägande den – men jag bet ihop och läste ut.

Magušar-huset på Trubarjeva-gatan.

Ett stenkast från Linhartov Trg ligger Trubarjeva, en gata som avgränsar den gamla stadskärnan i nordväst. På bilden ovan ser vi Magušar-huset som hyser en keramikutställning. Innergården har vackra gotiska arkader.

Minnesmärket över Josipina Hočevar.

Vi återvänder till Linhartov Trg. På en hög sockel står en pojke iförd hatt och med en bok i handen; bredvid sig har han en bild av en kvinna, Josipina Hočevar. Denna bemedlade kvinna, född i Radovljica 1824, bekostade bland annat utbildningen för fattiga ungdomar i staden.

Vidičeva Hiša – Vidič-huset, mittemot Josipina Hočevar.

Här ser vi ett av de vackra husen på Linhart Trg, Vidič-huset. Fasaden har målningar i renässansstil och ett utskjutande, rundat hörn. Byggnaden till höger om Vidič-huset har jag tyvärr inget foto på. Den är över 500 år gammal och rymmer restaurang och pensionat Lectar. Ordet betyder ”honungsbrödsbagare”. En lect är ett litet honungsbröd i form av ett hjärta. År 1766 grundades i huset ett honungsbrödsbageri, och än har det inte slutat dofta här: i källaren kan man få se när kakorna bakas och sedan spritsas med en blandning av socker, stärkelse och gelatin. Resultatet: en färgglad och rikt dekorerad liten kaka.

Det praktfulla barockhuset som bland annat rymmer ett biodlarmuseum.

Lectar-huset har blygsamma proportioner, vilket man inte kan säga om dess granne som brer ut sig och prålar med en magnifik fasad. Och ändå är det helt riktigt att de båda husen ligger bredvid varandra. I det stora huset, byggt i barockstil, finns nämligen ett museum över dem som vi har honungen att tacka för: bina. Och ytterligare ett museum finns där: Radovljicas stadsmuseum som visar en permanent utställning över Anton Linhart.

Under mitt korta besök var museerna stängda så jag kunde inte bilda mig en egen uppfattning om dem. Min guidebok skriver dock att biodlarmuseet är förstklassigt och att få går därifrån besvikna. Här kan man lära sig mer om det lokala krainska honungsbiet (apis mellifera carnica) och beskåda de traditionella, vackert målade bikuporna. På landsbygden runt Radovljica kan man överallt se enkla trähus som rymmer bikupor. Honungskakor, vaxljus och honungslikör – alla är de frukter av biodlingen och finns att köpa i Radovljica.

Kring kyrkan.

Vi har nått fram till den östra änden av Linhartov Trg. Här finner vi Sankt Petri kyrka och några byggnader runt den som är knutna till kyrkan. Bland annat en innergård med arkader från 1500-talet (nedan).

Innergård med arkader från 1500-talet.

I Sankt Petri-kyrkan.

Den sju hundra år gamla kyrkan utgör ett typiskt exempel på en gotisk stadskyrka med tre skepp.

Linhartov Trg.

Vi ska nu vända tillbaka till utgångspunkten, till den västra änden av Linhartov Trg. På vägen dit har vi ett par hus kvar att titta på.

Šivčeva hiša – Šivec-huset.

Šivec-huset utgör ett praktfullt exempel på stadsarkitektur från 1500-talet. Målningen på fasaden avbildar skapelsen av Eva. Även insidan speglar väl den sedvanliga utformningen av borgarhus på 1500- och 1600-talen. Numera rymmer huset ett konstgalleri och ett museum.

Linhartov Trg 17.

Ett sista hus; adress: Linhartov Trg 17. Något närmare om huset vet jag inte.

Radovljicas stadsvapen.

På flaggan ser vi Radovljicas stadsvapen. En man håller ett hjul i den ena handen och en by i den andra. Vapnet utgör en rebus som uttydd ger det tyska namnet på staden, Radmannsdorf (Rad (hjul) – Manns (mann) – Dorf (by)).

Innan jag lämnade Radovljica promenerade jag i den nyare delen av staden för att hitta ett matställe. En bit från centrum stötte jag på ett rätt säreget ställe där jag var den ende gästen:

----------

Finns det något mer att berätta om trakten kring Radovljica? Byn Kropa har jag nämnt, 10 kilometer från Radovljica. Byn var en gång ett centrum för tillverkning av järnspik och smidesarbeten i järn. Förutom ett museum över smideskonsten och en smältugn från 1300-talet finns här också vackra gamla hus. Brezje är sedan hundra år tillbaka ett av Sloveniens främsta vallfartsmål. I ett kapell finns en tavla av Madonnan och Jesusbarnet som, enligt de troende, kan utföra mirakel. Slutligen har vi byn Begunje na Gorenjskem där bröderna Slavko Avsenik och Vilko Ovsenik föddes. Deras musik är mycket populär i Tyskland och Österrike och kan beskrivas som schlagermusik med alpinska, folkmusikaliska förtecken - ofta kallad ”Oberkrainer Musik”. En av brödernas stora hits var ”Trumpet Echoes” (femtiotalet). Genom åren har brödraduon sålt 37 miljoner skivor. Slavkos dragspel har tystnat men sonsonen Sašo följer – framgångsrikt – i sin farfars fotspår.

Efter maten vände jag tillbaka till centrum och väntade på bussen. Jag såg ett snabbköp och gick dit för att handla något men det var stängt – lördag eftermiddag! Paesi che vai, usanze che trovi som det italienska ordspråket lyder (”Till länder åker man, vanor finner man”).

Bussen kom och vi rullade iväg till Škofja Loka. Efter ett tag stannade den dock vid en järnvägsstation - återstoden av resan skulle ske med tåg.

Klotter - förstörelse av annans eller allmän egendom - är rätt vanligt i Slovenien. Ingen vacker syn.

Mellan Radovljica och Škofja Loka (namnet betyder ”Biskopsängen”) är det bara drygt 30 kilometer, så jag var snart framme.

Sankt Jakobs kyrka i Škofja Loka i bakgrunden.

Från järnvägsstationen var det en bit att gå till stadens centrum. Snart såg jag tornet till Sankt Jakobs kyrka. Ett plakat gjorde reklam för en konsert med sångaren Alen Islamovic. Himlen var kylskåpsvit och död. Det jag fått höra om Škofja Loka skulle snart besannas - det är en mycket vacker liten stad - och ännu vackrare skulle den ha varit om solen hade fått kyssa liv i de gamla ärevördiga fasaderna och sätta fart på den höstliga färgprakten i träden. Staden är belägen vid foten av Škofja Loka-kullarna och har knappt 13 000 invånare.

Höstlöv.

Vid floden Sora. Sankt Jakobs kyrka väntar på andra sidan.

Jag gick över till den gamla stadskärnan på en ganska modern bro. Det var det första misstaget: jag skulle ha valt Kapucinerbron (eller Stenbron) ett stenkast längre västerut. Den är över 600 år gammal och pryds av en staty av Jan Nepomuk – broarnas skyddshelgon. Det är nästan obegripligt att jag inte heller på kvällen valde den bron utan sömngångaraktigt tog samma väg tillbaka. Om jag hade valt Kapucinerbron (som jag såg från min moderna bro) skulle jag inte heller ha missat ”stadsporten Selca”. Och det fanns fler underlåtenhetssynder: Kapucinerkyrkan (Heliga Annas kyrka) med kloster och bibliotek i närheten av Kapucinerbron; det vackert röda gamla rådhuset och dess innergård som pryds av svalgångar (på Mestni Trg); den gamla skolan med sin vackra fasadmålning som ligger bakom Sankt Jakobs kyrka; Špital-fattighuset och Špital-kyrkan på Spodnji Trg som löper parallellt med Mestni Trg (en passage förbinder de båda torgen). Vid den norra änden av Spodnji Trg ligger ett praktfullt sädesmagasin som nu är omvandlat till galleri; i källaren finns en pub och en vinbar. Från den södra änden av Spodnji Trg skulle jag ha vikit av österut och gått över floden för att komma till Puštal-kvarteren. Här kan man bland annat besöka Nacetova Hiša (Nace-huset) som har anor från 1400-talet och har tjänat som värdshus. I det här sammanhanget vill jag passa på att tipsa om den sajt som turistkontoret i Škofja Loka ansvarar för: www.skofjaloka.info. Information på slovenska och engelska. En utmärkt källa till kunskap.    

Cankarjev Trg (Cankar-torget).

Men låt oss nu lämna det som aldrig blev av. När jag hade tagit mig över floden via den moderna bron befann jag mig på Cankarjev Trg (Cankar-torget). På bilden ovan ser vi den del av Homan-huset som vetter mot Cankar-torget. Homan-huset består egentligen av tre, inbördes mycket olika hus. Tillsammans bildar de ett triangelformat kvarter där två av sidorna vetter mot Mestni Trg och en mot Cankar-torget (norra fasaden). På kartan liknar det triangelformade området en stor ö som tvingar floden Mestni Trg att förgrena sig innan den flyter ut i Cankar-torget.

Homan-husets västra fasad.

Här ser vi den västra fasaden av Homan-huset som vetter mot Mestni Trg. Huset är byggt på 1500-talet. Vid en renovering på 1970-talet upptäcktes fasadmålningarna som föreställer Sankt Kristoffer (de vägfarandes skyddshelgon) och en soldat.

Kajbet-huset.

Kajbet-huset längs Mestni Trg. Vi befinner oss ännu i den norra delen av torget (som utgörs av en långsträckt, bred gågata). Vi ska nu vandra söderut längs Mestni Trg.

Vattenpost.

Denna vattenpost från 1883 är prydd med Škofja Lokas stadsvapen: en svart mans huvud och i bakgrunden tre torn. Historien är följande. Biskop Abraham av Freising - den förste i en lång rad av bayerska biskopar som Škofja Loka-området var underställt från 973 till 1803 - var ute och red i omgivningarna när plötsligt en hotfull björn dök upp. Biskopens svarte tjänare behöll dock lugnet, spände sin båge och sköt björnen varefter biskopen bestämde att tjänaren skulle avbildas på stadens sigill.

Någonstans på Mestni Trg.

Från den södra ändan av Mestni Trg leder en promenadväg (västerut) upp till slottet, Loka. Man går längs den gamla stadsmuren:

Jag gick uppför backen en bit innan jag satte mig på en bänk och betraktade människorna som var på väg upp till eller ner från slottet. Nere på Mestni Trg hade jag lagt märke till en liten familj: en mamma, en pappa och en liten son. Pappan och sonen hade haft dragkamp om ett paraply. Nu passerade de förbi min bänk. Efter en liten stund stannade de. Jag fotograferade dem just som de ställt upp sig vid en imaginär startlinje och gjorde sig redo för ett sprinterlopp. På en given signal startade så tävlingen. På edra platser…:

Efter en stund fortsatte jag upp till slottet och slog mig ner på gården. Det har blivit dags för några ord om slottets och stadens historia.

På slottsgården.

På slottsväggen fanns en skylt som satts upp år 2000: ”Här fängslades, led och dog socialistiska politiska fångar under åren 1945-1955 /Förbundet för offren för det kommunistiska våldet”

Jag uppehöll mig lite för länge på slottsgården innan jag till slut bestämde mig för att gå in. En dam upplyste mig vänligt att de just skulle stänga men gav mig några broschyrer. Sedan 1959 är Loka-museet inrymt i slottet. Det berättar om olika aspekter av livet i Škofja Loka-regionen: arkeologi, historia, kulturhistoria, konst, etnologi och naturhistoria. Museets etnologiska samling är en av de rikaste i Slovenien.

Det tidigaste skriftliga omnämnandet om slottet man känner till är från 1215. Under lång tid administrerades härifrån den vidsträckta jordegendom som var underställd biskopen i Freising. År 973 donerade nämligen den tysk-romerske kejsaren Otto II Loka med omgivningar till biskopsdömet Freising i Bayern. Egendomen stannade i Freising-biskoparnas händer fram till 1803 då den inlemmades i furstendömet Krain och därmed i Österrike. När Freisings biskop var på besök i Loka bodde han i slottet. Nedanför slottet började på 1200-talet en stad växa fram med hantverkare och köpmän – Škofja Loka. Efter jordbävningen 1511 företog den dåvarande biskopen en grundlig renovering av slottet. Det tyska namnet på territoriet var Bischofslack.

Kapucinerklostrets bibliotek i Škofja Loka rymmer ett antal inkunabler och andra värdefulla böcker, bland annat det äldsta dramat skrivet på slovenska (1721): ”Škofja Loka-passionen”. Spelet har uppförts under senare år i staden och inbegrep många medverkande.

Škofja Loka är stolt över att förknippas med fyra ”milstolpar” i den slovenska skriftens historia. ”Milstolparna” är: a) Freising-dokumentet: den första text som skrevs på slovenska. Det hittades i en bok som tillhörde biskop Abraham av Freising; b) i den första donationshandlingen från 973 omnämns för första gången Krain på slovenska, ”Chreine”; c) de slovenska namnen på månaderna skrevs första gången på slovenska år 1466, i ett manuskript författat i Škofja Loka av en viss Martin Loka; d) ”Škofja Loka-passionen” är den äldsta bevarade slovenska dramatiska texten.

Nedanför slottet.

Jag vandrade ner från slottet och kom fram till Den obefläckade Marias kyrka, även kallad ”Nunnornas kyrka” (ursuliner):

----------

Här är vi på väg till Sankt Jakobs kyrka på Cankar-torget. I fonden Sankt Jakobs kyrka.

Cankar-torget.

Så har vi kommit fram till Cankar-torget. I mitten Sankt Jakobs kyrka och till höger den västra fasaden av Homan-huset (utmed Mestni Trgs västra gren).

Sankt Jakobs kyrka uppfördes på 1400-talet, sengotisk stil. Den slovenske arkitekten Jože Plečnik renoverade insidan av kyrkan under 1900-talets första hälft.

Vi ska gå nu gå ett varv runt kyrkan och se vilka byggnader som omger den:

Framför kyrkan. I bakgrunden slottet, till vänster Homan-huset.

Omkring kyrkan.

Omkring kyrkan.

Omkring kyrkan.

Omkring kyrkan; Homan-huset i mitten. Gränden till vänster är den östra grenen av Mestni Trg.

Mellan Homan-huset (till vänster) och Sankt Jakobs kyrka. Rakt fram platsen framför kyrkan.

Skymningen föll snabbt och det hade blivit dags att lämna den gamla stadskärnan. Från min moderna bro såg jag Kapucinerbron:

----------

Busstationen låg i närheten och medan jag väntade på min buss gick jag in på en bar. Ett sådant där ställe där teven står på och skräller samtidigt som det spelas musik.

Bussen kom och snart var jag tillbaka i Ljubljana. Under min promenad till vandrarhemmet blev jag törstig. Jag steg in på ett ställe, fem killar fixade och donade i en lokal som lyste i grönt och rosa. Något fick mig att stanna upp, plötsligt frågade jag: är ni från Iran?

Jo, det var de. De var kompisar; en av dem hade kommit hit från Uppsala, en annan från Italien. Anledningen till att de strålat samman var att en eller några av dem just öppnat det här matstället. Killarna hade lärt känna varandra när de kom till Slovenien som flyktingar från Iran. Han som numera bor i Sverige lovordade landet i norr: Sverige är bäst, allt fungerar där. En av dem berömde också Slovenien. Slovenerna är lite tröga i starten men vänliga och hjälpsamma. Så berättade han om ett besök hos myndigheterna där det gällde att fylla i papper. Kvinnan som arbetade där var tillmötesgående. Jag beställde te, en gäst kom in och beställde mat. Snart sa jag hej då och önskade dem lycka till med serveringen. Förmodligen uttalade jag också en av de persiska fraser jag kan: God natt – Shæb bekheyr! På eftermiddagen nästa dag åkte jag vidare till Piran och Adriatiska havet. Någonstans mellan Ljubljana och Piran sprack molntäcket upp och himlen blev blå. Till Piran och Izola beger vi oss i nästa del (5) av vår berättelse.

----------

Källor:

www.skofjaloka.info

Slovenia. The Bradt Travel Guide av Robin och Jenny McKelvie (Bradt Travel Guides Ltd, 2005)

www.radolca.si

bloggen ”Adele in Slovenia” (adeleinslovenia.com)