Ursprungligen hade jag tänkt åka till Bamberg efter Heidelberg, men det blev Berchtesgaden. Beslutet tog jag redan före resan. Gamla ärevördiga städer var ingen bristvara på min rutt, däremot lyste naturen med sin frånvaro. Berchtesgaden var ett steg i rätt riktning. Att en bekant hade vurmat för trakten gjorde väl också sitt till. Och kanske min uppenbara förkärlek för hörn. Det sydvästra, där Tyskland möter Schweiz och Frankrike, hade jag avverkat och nu var det dags för det sydöstra, där Tyskland på tre sidor omges av Österrike. 

Dagen hade inletts med en tidig avresa från Heidelberg. Tågbyte i Mannheim och därefter raka spåret till Freilassing. På min väg passerade jag Ulm, vars protestantiska dom har världens högsta kyrktorn (161,53 meter, bara några meter högre än Kölnerdomens).

I Freilassing bytte jag tåg till Berchtesgaden. Det var tidig eftermiddag, den 23 mars. Två dagar senare skulle färden gå vidare till Regensburg.

Incheckningen till vandrarhemmet gjordes på en hamburgerrestaurang i anslutning till järnvägsstationen. En av dem som arbetade där var en ung man med en stor bricka på bröstet. En pompös titel, på engelska, upplyste om att han var tilldelad en slags ledarfunktion bland den likaledes unga personalen. Något av detta märktes i hans uppträdande. Raskt och aningen beskäftigt, dock inte ovänligt, visade han mig vägen upp till andra våningen. Halvvägs frågade jag honom var han kom ifrån. ”Från Halle.” – ”Aha, Halle an der Saale.” – ”Just det!”

Jag fick ett rum med flera sängar. Parkettgolv och ljusa väggar. Enkelt och rent. När jag tittade ut genom fönstret såg jag berg inbäddade i moln. Jag var den ende i rummet, och kanske på hela vandrarhemmet. I korridoren mötte vi i varje fall inte någon.

Bakom järnvägsstationen ligger en brant sluttning. Jag stretade uppför backen och nådde efter ett tag Berchtesgadens centrum. Staden har mindre än 10 000 invånare så stadskärnan är inte särskilt stor. Arkitekturen är typisk för södra Tyskland och alpområdet. En kväll var jag på jakt efter Berchtesgadens Hofbrauhaus. På vägen slank jag in på ett matställe och slog mig i slang med killen som arbetade där. När jag nästa dag tittade in igen fann jag honom i städtagen. ”Heute Putzfrau?” (Städgumma idag?) frågade jag.

Hofbrauhaus hittade jag till slut. Det intilliggande bryggeriet var ganska imponerande men utskänkningslokalen rätt ordinär. Ännu ett hovbryggeri stötte jag på: Traunsteins (en ort nordväst om Berchtesgaden).

Marktplatz utgör stadens hjärta. Här, som på flera andra håll, är husfasaderna försedda med väggmålningar. En fresk på Marktplatz visar grevinnan Irmgard och hennes son Berengar, viktiga  figurer i legenden om Berchtesgadens grundande på 1100-talet. I centrum finns också det kungliga slottet, sommarnöje för bayerska kungar men också residens för furstbiskopar och furstprostar. Utanför slottet såg jag vapnen för Bayerns olika delar. Wittelsbach-dynastins blåvita romber slog en bro till den stad jag just lämnat – Heidelberg. Också den har ju ett wittelbachskt förflutet.

Mitt besök sammanföll med ett 500-årsjubileum: 1517 började man bryta salt i Berchtesgaden. Jag gjorde ett besök i Salzbergwerk Berchtesgaden. När vi fått på oss overallerna väntade ett tåg vars slutstation befinner sig 600 meter under marknivå. Såväl gruvarbetarnas hälsning, ”Glück auf!”, som deras skyddshelgon, den heliga Barbara, dök upp under färden. Där tåget stannade tog trärutschbanan vid. Efter att ha susat ned för den var det dags för en tur på saltsjön, förgylld med lasershow.

Dagligen bryts tusen ton salt i gruvan, dock inte i de delar där vi rörde oss. En hel del i Berchtesgaden kretsar kring saltet. Historiskt utgör det grunden för stadens rikedom, vilket också återspeglas i lokala ortnamn, såsom Obersalzberg eller Salzburg, den berömda musikstaden en bit längre norrut, på andra sidan gränsen. Från början av 1800-talet till mitten av 1900-talet transporterades saltlösning i rör mellan Berchtesgaden och Bad Reichenhall respektive Traunstein. Gångvägarna som byggts ovanpå rören (Soleleitungswege) erbjuder vidsträckta, natursköna promenader i saltets fotspår. I Bad Reichenhall, cirka trettio kilometer från Berchtesgaden, finns en kunglig kurträdgård med ett pampigt graderingsverk, en anläggning där saltlösningar koncentreras genom att vattnet delvis avdunstas i luften. Graderingsverket i Bad Reichenhall omges av en pelargång där man kan promenera i maklig takt och andas in den saltbemängda luften – avdunstningar från den saltlösning som droppar (rinner) nedför en vägg av slånris.

Och bergen? Någon utflykt dit upp gjorde jag aldrig. Jennerbahn (linbanan upp till berget Jenner) var stängd för underhåll, och även Obersalzbergbahn var tillfälligt stängd. Det slog mig aldrig att det kunde finnas andra sätt att ta sig till Obersalzberg, men nu vet jag bättre. Från busstationen i Berchtesgaden går bussar ända upp till Dokumentation Obersalzberg. Den som väljer linbanan anträder resan på Bergwerkstrasse i stadens centrum och stiger av vid slutstationen (bergsstationen). Därifrån når man lätt Carl-von-Linde-Weg som efter två kilometer leder fram till Dokumentation Obersalzberg, ett museum som berättar om nazismens brott. Inte långt härifrån avgår bussar till Kehlsteinhaus (”Örnnästet”, 1 834 m ö h), det djärvt belägna hus som Hitler fick i gåva av Martin Bormann. Under vinterhalvåret är Kehlsteinhaus stängt. Från maj till oktober kan man nå det till fots (från Dokumentation Obersalzburg).

År 1933 flyttade avgrunden upp till Obersalzberg och blev kvar i tolv år innan den 1945 åter förpassades dit där den hörde hemma. 1923 besökte Hitler Obersalzberg första gången. I ett hus här skrev han den andra delen av Mein Kampf. 1933 köpte han en villa för de pengar han tjänat på sin hatskrift. Villan byggdes ut och blev Berghof – trettio rum fördelade på två våningar. I ett av rummen fanns ett stort panoramafönster med utsikt mot Untersberg.

De ursprungliga invånarna fördrevs – berget blev ”Führersperrgebiet” med en mängd nya byggnader: villor för nazitoppar, hotell, SS-kasern. Obersalzberg blev, jämte Berlin, ett andra regeringssäte. Här togs beslut om miljoner människors vara eller inte vara. Även bunkrar byggdes; en del av dem finns kvar i närheten av Dokumentation Obersalzberg och kan besökas.

Den 25 april 1945 bombades Obersalzberg; führerns spärrområde jämnades med marken. Den fjärde maj intogs Berchtesgaden av amerikanerna. 1952 revs resterna för att undvika att platsen blev en pilgrimsort för troende. Sedan 1999 är Dokumentation Obersalzberg på plats och berättar om avgrundsåren.

Sedan sju decennier är ordningen återställd: berg får vara berg och människan människa. Naturen är inte längre en kuliss för en perfid ideologi som ställde den germanska naturens renhet och styrka mot städernas förkonstling och (judiska) degenerering. De regisserade mottagningarna på Berghof, då führern tog emot jublande människor, är ett minne blott. Borta är Hitlers fotograf Hoffmann som förevigade führerns kärlek till barnen. Nu är det skidåkning, vandring, rodel och linbaneturer som gäller – och Aufarbeitung: den mentala uppstädning som måste till efter varje diktaturs fall. För offrens, självförståelsens och framtidens skull.

Att jag inte tog mig upp i bergen var en underlåtenhetssynd som heter duga. Inte ens Lockstein, en höjd med fin utsikt över Berchtesgaden, uppsökte jag. På turistbyrån tipsades jag om en linbana som var i gång (Unterbergsbahn). För att komma dit krävdes dock en bussresa, vilket räckte för att jag skulle få kalla fötter. En klen ursäkt, men jag var väl helt enkelt inte på bettet.

En utflykt blev i alla fall av: en båttur på Königssee och ett besök vid Sankt Bartholomä, en pilgrimskyrka som är så ensligt belägen bland bergen att den bara kan nås sjövägen. Jag hade gott om tid att studera Watzmann (2 713 m ö h) som vänder sin östra sida mot sjön. Ett skådande nedifrån är också ett slags utsikt.

Königssee (190 meter djup) ingår i Naturpark Berchtesgaden. Den inrättades 1978 och omfattar cirka 21 000 hektar. Haus der Berge i Berchtesgaden berättar om naturen i parken – från botten av Königssee upp till Watzmanns topp. Naturpark Berchtesgaden är den enda alpina naturparken i Tyskland.

Vi närmar oss resans slut så smått. I fortsättningen är det mest norrut som gäller, vi ska dock stanna i Bayern lite till: Regensburg nästa!

Humlesjö, 29 oktober 2019

----------

Källor:

www.obersalzbergbahn.de

youtube: DW: "Berchtesgaden - drei Reisetipps"

youtube: DW: "Drei Reisetipps für Berchtesgaden"

youtube: ORF Dokumentationen: "Hitler und die Kinder vom Obersalzberg"