Ohridsjön.

Denna reseberättelse består av två delar: Resväg (I) och Dagbok (II).

En liten bruksanvisning: Låt dig inte avskräckas av dagbokens längd, läsning "från pärm till pärm" är inte alls nödvändig. Botanisera i stället efter eget huvud, gör nedslag här och där, efter eget behag. Skapa din egen mosaik av de bitar jag tillhandahåller.

Se även: ”T’ga za jug” - längtan till södern (del 2/3): Foton och fakta och ”T’ga za jug” - längtan till södern (del 3/3): Nordmakedonien och Kosovo - en historisk bakgrund

----------

I Serbien.

I

Resväg

Så här reste jag:

27/12: (tåg) Hässleholm (7.44) – Berlin Hauptbahnhof (via Köpenhamn och Hamburg)

28/12: (tåg) Berlin Hbf (9.16) – Budapest Nyugati Pu

29/12: (tåg) Budapest Keleti Pu (7.57) – Beograd Centar

29/12: nattbuss Belgrad - Skopje

31/12: buss Skopje – Prizren

2/1: buss och taxi till Peja (Peć) och Visoki Dečani

3/1: buss till Ohrid (via Skopje)

4/1: taxi, minibuss Ohrid – Korçë (Albanien) tur och retur

6/1: buss till Skopje, nattbuss till Belgrad

7/1: (tåg) Beograd Centar (7.13) – Novi Sad

8/1: (tåg) Novi Sad (9.15) – Budapest Keleti Pu

9/1: (tåg) Budapest Nyugati Pu (10.51) – Esztergom

10/1: (tåg) Budapest Nyugati Pu (7.40) – Berlin Hbf

11/1: (tåg) Berlin Hbf (8.38) – Hässleholm (via Hamburg, Fredericia, Köpenhamn och Malmö)

----------

De sköna konsternas bro, Skopje.

II

Dagbok - inledning

Hösten 2017 skulle jag åka till Makedonien men fick förhinder och var tvungen att ställa in resan. Senare den hösten gjorde jag en kortare tur, en tågluffning som omfattade bland annat Sopron i Ungern. Första bästa tillfälle för nästa resa – äntligen Makedonien! – yppade sig kring årsskiftet 2018-2019. Att jag skulle tågluffa var självklart. ”Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.” Målen var Skopje, Prizren, Ohrid och ett besök i Albanien. Vägen var tåg och buss, med Berlin och Budapest som skjutshåll i båda riktningarna.

Varför södra Balkan? Området har alltid lockat mig. Och någon gång måste jag ju besöka Makedonien och Kosovo - delar av det gamla Jugoslavien där jag ännu inte hade varit.

Dagboksnoteringarna nedan är postuma – under resan skrev jag inget. Vid tiden för min resa hette Makedonien ännu inte Nordmakedonien, varför jag emellanåt använder den förra benämningen.

Och nu: Bryt upp, bryt upp!

-----

Bundestag i Berlin.

Hässleholm – Skopje: ett pärlband av huvudstäder (27-30 december)

I Berlin bodde jag på Jugendgästehaus Hauptbahnhof på Lehrter Strasse, cirka tio minuter till fots från Hauptbahnhof (Centralstationen). För en bädd i ett flerbäddsrum (där jag var den ende gästen) och utmärkt frukostbuffé betalade jag 58 euro. Jugendgästehaus drivs av Berlins stadsmission. I några intilliggande hus bedriver de sin verksamhet.

På kvällen promenerade jag. I närheten av Brandenburger Tor gick jag förbi ett kors framför vilket gula blommor placerats. På korsarmen en upplysning om att den 48-årige Heinz Sokolowski sköts ihjäl här 1965 vid ett flyktförsök, efter sju år i östtyskt fängelse. På stängslet bakom det stora korset var flera mindre uppsatta. Här hade muren stått en gång.

Magen ville ha sitt men jag hittade inget passande matställe. Varför inte ta tunnelbanan till Neukölln och gå till det där kebabstället som jag besökte under en tågluffning våren 2017? Sagt och gjort. Jag hittade min restaurang och insöp den orientaliska atmosfären. Främmande och okänd för mig men hemtam och självklar för alla som här återfinner en bit av hemlandet – som mannen vid bordet intill. Vant högg han in på maten utan att, som jag, inleda med några prövande tuggor.

Nästa dag direkttåg till Budapest (elva timmar). En dag då jag inte kunde göra mycket annat än läsa (en guidebok om Makedonien), titta på landskapet och sova. Prag och Bratislava drog förbi. Den ungerske kyparen i restaurangvagnen förklarade att mina 1000-forintsedlar inte längre var giltiga (men att jag kunde växla in dem på bank). Sedan sist hade de begåvats med en korp (aha, Mattias Corvinus!). Mer Corvinus: fågelfiguren som jag fick syn på högt uppe i ett fönster på Nyugati Pu i Budapest var nog också en korp.

Efter att ha checkat in på mitt hostel, beläget på Szent István Körut i närheten av Västra stationen, Nyugati Pu, hittade jag en turkisk snabbmatsbuffé, Szeráj (Seraj).

Direkttåget till Belgrad avgick nästa morgon från Keleti Pu (östra stationen). Resan tog 9,5 timmar. Från Beograd Centar tog jag en taxi till busstationen, där jag löste biljett till nattbussen till Skopje.

---

Skopjes tre ansikten (30 december)

Skopjes första ansikte.

Två gånger blev jag väckt: först vid den serbisk-makedonska gränsen (vi fick gå ut i morgonkylan och visa upp passen), därefter när vi kom fram till Skopje. Klockan var kanske halv sex. Jag hittade ett litet kafé/bageri på stationen, som blev min fasta punkt de fyra gånger under resan som en buss förde mig till eller från Skopje. Mycket folk var i rörelse, taxichaufförer raggade kunder. Jag försökte hitta en karta över staden för att på egen hand ta mig till vandrarhemmet men lyckades inte. Det fick bli taxi den lilla biten till Shanty Hostel, om vilket jag bara har gott att säga. Omgivningarna var dock slitna och fattiga. Hus som hängde på trekvart, stora och små, låga eller några våningar höga, allt i en salig röra. Var namnet på vandrarhemmet – Shanty (”skjul, kåk”) – ironiskt menat?

Jag checkade in och sov en liten stund innan jag begav mig till centrum. Busstationen som jag nyss varit på (den är sammanbyggd med järnvägsstationen) fick jag nu se på håll. En brutalistisk betonglåda som man nog en gång var stolt över; den är ett exempel på den uppbyggnad som skedde efter den förödande jordbävningen 1963 och vid vilken den japanske arkitekten Kenzo Tange spelade en central roll. 

Skopjes andra ansikte.

”Skopje 2014” är benämningen på det projekt som inleddes 2010 och som syftar till att försköna stadens centrum, närmare bestämt ett avsnitt utmed floden Vardar. Det rör sig om nyuppförda byggnader i nyklassicistisk stil och ett mycket stort antal statyer vars syfte väl är att få den makedonska nationalkänslan att svälla. Inte sällan är persongalleriet hämtat från det antika nordgrekiska kungadömet Makedonien, som hade sina glansdagar på 300-talet före Kristus, det vill säga 700-800 år innan den nuvarande slaviska befolkningsmajoritetens anfäder satte sin fot i området. Upphovsmännen till ”Skopje 2014” hyllar sålunda det faktum att de geografiska gränserna för kungariket Makedonien och dagens Nordmakedonien delvis sammanfaller. Något annat samband mellan de båda statsbildningarna och deras befolkningar finns inte.

Grekland anser att de är arvtagare till Filip II:s och Alexander den stores makedonska kungarike. Nordmakedoniens tilltag är inget annat än ett ståtande med lånta – grekiska – fjädrar. Men inte kan väl grekerna vara ägare till det nordgrekiska kungariket Makedonien? Svaret måste bli nej. Om nu Nordmakedonien vill vurma för Alexander Makedonski et consortes, så får de väl göra det. Det är dock svårt att inte dra på munnen – åt båda länderna. ”Den reellt existerande surrealismen” har någon kallat det.

”Skopje 2014” har delat befolkningen i två läger. Invändningarna är av estetisk, etnisk och ekonomisk natur. Kostnaderna är mycket höga – i ett land där resurserna är knappa och många lever i fattigdom. Den albanska minoriteten menar att projektet förbigår dem och deras nationalkänsla. Så orsakade statyn av den serbiske kungen Stefan Dušan på ”Ögonbron” (Bron ”Civilisationer i Makedonien”) dispyter i den dåvarande regeringskoalitionen; år 2013 försökte det albanska partiet DUI avlägsna statyn. Statyerna på bron har det gemensamt att de representerar historiska personer vars kvarlevor vilar på nuvarande nordmakedonskt territorium (1).    

Skopjes tredje ansikte.

När man lämnar statyn av Filip II bakom sig och når fram till Daut Pascha-hamam befinner man sig vid gränsen till en annan värld. Återigen byter Skopje ansikte fullständigt. Framför mig har jag en broschyr med titeln ”The old Bazaar”, utgiven av stadens turistmyndighet. Bilden visar en välvd port genom vilken en ung man, iförd jeans och en brun tröja med dragkedja, kommer gående. Han har en bricka i handen och på den står ett glas, kanske med te. Gränden innanför porten har gammal stenläggning och vi anar gamla hus. Fotot är brunmurrigt. I utvecklat skick visar broschyren, på den ena sidan, de gamla basarkvarteren – ”Stara Čaršija” – under en turkosfärgad kvällshimmel; på den andra presenteras några av kvarterens sevärdheter i text och bild.

Vad jag trivdes i Stara Čaršija! Här var jag i lä för tidens trender och moden. Knappt hade jag hunnit dit förrän böneutropet, adhan, ljöd över nejden. En cykel skramlade förbi i hög fart. Kvarteren består av trånga gränder med små affärer, hantverksbodar, restauranger och kaféer. Det ottomanska byggnadsmönstret ”moské - hamam (turkiskt bad) - an (karavanseraj)” är synligt här i form av Murat Pascha-moskén - Čifte hamam - Kapan An. Därmed var det sörjt för de resandes behov. I badet tvättade man sig före bönen i moskén; serajen gav logi både åt de resande och deras djur.

Moskéerna är många, baden två (såvida jag inte missat något) och karavanserajerna tre: Kuršumli An, Kapan An och Suli An. Den förstnämnda är praktfullast. Tyvärr var den inte öppen för besök (sanering pågår), men foton visar en innergård omgiven av arkader i två våningar. Här brukar konserter ges på sommaren. Kuršumli Ans granne är av ett helt annat slag: ett modernistiskt komplex bestående av ett antal låga betongkroppar med delvis spetsiga vinklar. Här är Nationalmuseet inrymt (arkeologi, etnologi, historia och ikoner).

Jag åt lunch på en liten restaurang i närheten av Murat Pascha-moskén. Möjligen hette stället ”Sarajevo”. Också denna var försedd med ett fönster mot gatan bakom vilket det stektes och grillades. Jag trivdes direkt. Här hade tiden stått stilla. De båda männen bakom disken, iförda vita rockar, var som hämtade från ett jugoslaviskt femtiotal (hur nu det såg ut). I den lilla salen satt också ett litet sällskap. Utanför, på gatan – jag kunde se henne genom fönstret – stod en liten flicka. Jag fick för mig att hon hörde till sällskapet som satt och åt. När en av de anställda hade ärende ut, vände han sig vänligt till flickan som gjorde klart att hon inte ville gå in. Så tolkade jag det i alla fall. Maten var mycket god, och billig – soppa, ćevapi, bröd och mineralvatten.

I den norra delen av basarkvarteren ligger Pit Bazar, en slösande rik marknad där man kan köpa frukt, grönsaker, nötter med mera. Även här var det liv och rörelse.

Jag blev kaffesugen och gick in på ett kafé. Det var ganska stort, rätt fullsatt, rökigt och – befolkat endast av män. Den unge kyparen såg road ut och log vänligt när jag förklarade vad jag ville ha. När jag senare letade efter Kapan An och frågade mig fram hamnade jag på ytterligare ett kafé där kvinnorna lyste med sin frånvaro. Min gissning är att det rör sig om albanska kaféer. En majoritet av invånarna i basarkvarteren är albaner (men också romer bor här). Området domineras av muslimer men en kyrka finns här i alla fall, Sveti Spas, från 1700-talet. Tyvärr var den stängd. Dess främsta sevärdhet är en ikonostas av valnöt – ett fantastiskt snideriarbete.

I en av huvudgränderna satt en man med en vit mössa på huvudet (sådana som albaner har). Han sjöng och spelade på ett stränginstrument. Musiken lät uråldrig och klagande. Inte långt från honom satt en man och tiggde. En förbipasserande böjde sig ner och gav honom en slant. En kvinna i färggrann, fotsida, vid kjol gick förbi. Jag tog upp kameran och förevigade hennes ryggtavla. Även en bunt flaggor, eller posters, som möjligen utbjöds till försäljning kom med på fotot. På en av dem visades kartbilden av ett större Albanien, försedd med texten ”autochthonous”.

Jag hade redan lämnat basarkvarteren när det slog mig att jag missat Sultan Murat/Hjunkar-moskén och klocktornet. Men det hade redan börjat mörkna och det var dags att gå tillbaka till vandrarhemmet. Jag hade varit utomhus det mesta av tiden – och ändå ”inomhus”; i ett jättestort vardagsrum, öppet för alla. Till detta intryck bidrog inte minst brickbärarna, på väg med förfriskningar (förmodligen te). Ett par gånger hade jag skymtat dem.

Det återstod mycket att se i Skopje, till exempel kvarteren kring Old School som lär vara idylliska; Debar Maalo med en mängd kaféer och restauranger; och sist men inte minst Šupka, en stadsdel med romsk majoritet, i den norra delen av staden. På grund av tidsbrist fick allt detta stryka på foten – nästa dag skulle jag fortsätta till Prizren. Skopjes övriga ansikten får jag kanske tillfälle att upptäcka en annan gång.

---

Tack till de länder som erkänt Kosovo.

När Kosovo blev Slovenien (31 december)

Nyårsafton. På busstationen i Skopje löste jag biljett till Prizren. Om jag plötsligt hade fått ett ryck och låtit alla mina omsorgsfulla planer fara hade jag snart kunnat sitta på en buss till Solun (Thessaloniki) eller Istanbul. På Balkan åker man buss.

Mitt sinne fördystrades av det faktum att jag sedan gårdagen inte kunnat skicka sms med min smartphone (min första någonsin, inköpt strax före resan). I väntan på bussen slog jag mig ner på mitt bagerikafé, alltmer stressad över att min länk till omvärlden uppförde sig så nyckfullt.   

Rätt snart efter det att vi rullat ut ur Skopje nådde vi gränsen. Passen samlades in och delades ut (två gånger, både av Makedoniens och Kosovos gränspolis, vill jag minnas). Landskapet var bergigt. Parallellt med den väg vi färdades på höll en ny på att byggas; massiva betongpelare reste sig från dalens botten.

Plötsligt plingade det till i min mobil. Meddelandet löd: ”Välkommen till Slovenien”. Ett hopp tändes: EU-land, då funkar det kanske igen. Och mycket riktigt: jag kunde återigen skicka och ta emot sms. Kosovo präglas i mångt och mycket av ovisshet och provisorium – även på mobilnätsområdet, tydligen.

Staden Ferizaj såg inte mycket ut för världen. Snabbt uppsmällda hus, konstlösa, slitna. Överallt små affärer. Kanske delvis ett resultat av den höga arbetslösheten: finns det inga jobb öppnar man eget?

Med sitt gytter av enkla hus och små butiker påminde Prizren till en början om Ferizaj. Men rätt som det var sprack staden upp. Husen på båda sidor om Bistrica, floden, blev mer gedigna. En målerisk vy: Stenbron, den praktfulla moskén och fästningen. Belägen på en höjd ovanför staden svävar den nattetid likt en lysande farkost på den svarta himlen.

I Prizren hade jag inget boende klart på förhand. Jag försökte hitta det vandrarhem bakom Sinan Pascha-moskén som jag blivit tipsad om av en gäst på Shanty i Skopje, men lyckades inte. Jag tog in på ett hotell i centrum som kostade endast 49 euro inklusive frukostbuffé. Med hjälp av smartphonen bokade jag två nätter på det gäckande vandrarhemmet som jag snart åter skulle ge mig ut på jakt efter.

Det knackade på dörren. Utanför stod en äldre man iförd praktfull hotelluniform och undrade om det fick vara ett glas vin. Mitt inre trafikljus stod dock på rött så jag tackade nej. Jag tyckte nästan synd om honom.

Bäst som jag letade efter vandrarhemmet i de branta backarna bakom moskén – de före detta serbiska kvarteren - fick jag syn på en tjej med ryggsäck. Hon visade sig vara ute i samma ärende som jag. Peiyu hette hon och kom från Taiwan men studerade till arkitekt i Göteborg. Vi ringde till hostelet och förklarade vår belägenhet. ”Vänta lite, så kommer jag!” lovade killen som svarat.

Vandrarhemmet var inrymt i ett bostadshus i rätt traditionell stil, två våningar högt och veduppvärmt. Jag stannade och firade in nyåret med de andra gästerna, bland andra några makedonier. Strax före tolvslaget gick vi ut i trädgården, med magnifik utsikt över Prizren. 1600-talsmoskén nedanför oss strålade ikapp med de konstgjorda små eldar som snart avlöste varandra på himlen i rasande fart.   

---

Sinan Pascha-moskén, Prizren.

”Koy, koy, koy” (1 januari)

Den första musik jag fick höra på det nya året var låten ”Koy, koy, koy” - fyll på, fyll på, fyll på tror jag att det betydde – med Tanju Okan. Det var Ur, en kille från Turkiet, som spelade den. Jag kom överens med personalen att jag skulle komma tillbaka vid lunchtid och checka in, varpå jag sa hej då och traskade nerför sluttningen till mitt lyxiga hotellrum vid floden.

På förmiddagen gav jag mig ut på en promenad i den historiska stadskärnan med moskéer, tekke (ett slags kloster för dervischer), turkiskt bad (hamam) och museet över Prizren-ligan. Den grundades i Prizren 1878 för att förhindra att albanska områden delades upp mellan Grekland, Montenegro och Serbien vid Berlinkongressen 1878. Prizrenligans mål var att skapa en autonom stat inom det osmanska väldet. Rörelsen förbjöds dock av sultanen och tusentals anhängare deporterades. Under kriget 1999 förstördes museet fullständigt av serbiska trupper men har byggts upp igen.

Lunchen bestod av burek. Om jag förstod mannen i kassan rätt var de lagade på sarajevo-vis (längderna rullas inte ihop i en ring; efter gräddningen skärs de i lagom stora bitar).

På vägen upp till fästningen, Kalaja, stannade jag till vid den serbiska kyrkan, Sveti Spas, belägen strax ovanför vandrarhemmet. Under den antiserbiska våldsvåg som sköljde över Kosovo, och delvis Serbien, 2004 utsattes Sveti Spas för förstörelse. Den tändande gnistan till oroligheterna var en händelse i Mitrovica 2004, då tre albanska pojkar drunknade i floden Ibar. Rykten gjorde gällande att serbiska ungdomar jagat ut dem i floden, men om det verkligen förhöll sig så har inte gått att fastställa.

Utsikten från fästningen kunde inte vara mer storslagen. Den äldsta, övre, delen härrör från 1000-talet. Den nedre delen påbörjades 1455 av turkarna. Vidare utbyggnader har tjänat militära syften.

Jag återvände till staden. Den katolska katedralen från 1800-talet berördes inte av den serbisk-albanska konflikten medan den serbisk-ortodoxa Sankt Georgskyrkan råkade värre ut; den förstördes nästan helt men har återuppbyggts. Inte heller Guds moder av Ljeviška, byggd mellan 800- och 1000-talet, skonades. De serbiska kyrkorna var alla tillbommade. I vilken mån de används för gudstjänst eller är öppna för besökare vet jag inte.

Att hitta Sahat Kulla – klocktornet – var inte det lättaste. Jag frågade mig fram och möttes av idel hjälpsamhet. Till slut kunde jag i alla fall vila ögonen på det smäckra byggnadsverket från 1800-talet. Det byggdes intill ett gammalt turkiskt bad (från 1498) som numera hyser stadens arkeologiska museum. På Qebaptore Sarajeva styrkte jag mig med kebab i bröd. Innan jag återvände till vandrarhemmet hann jag också bli klippt och få ”skägget” ansat för 30 kronor.

Strax nedanför vandrarhemmet såg jag spår av förstörelsen från 2004: ett raserat hus som inte återuppbyggts. Den unge killen som drev vandrarhemmet berättade att han behärskar turkiska väl. Faktum är att många prizrenbor kan lite turkiska. Informationstavlor för turister är skrivna på albanska, serbiska, turkiska och engelska. Jag förvånades över att turkiskan hållits vid liv så lång tid efter den osmanska epokens slut (1912-13). Kosovos befolkningssammansättning i procent: albaner 88, serber 7, övriga (bland andra romer) 5.

Att vara medborgare i Kosovo (albanska: Kosova) innebär begränsade möjligheter att resa i Europa: till EU-länder krävs visum. Ansökan är dyr, och vid avslag betalas inte avgiften tillbaka.  

---

Chauffören, Peiyu och killen som arbetade i klosterbutiken i Visoki Dečani.

Med Peiyu i Peja (2 januari)

I Peć (Peja) kom snön. ”Kada padne prvi sneg” (När den första snön faller), sa jag skämtsamt till damen (i nunnedräkt) som förestod den kyrkliga butiken men jag fick ingen reaktion. En sång med rader som ”Svaku ženu volim ja” (Varje kvinna älskar jag) lämpade sig väl inte här. Jag köpte i varje fall ett hoprullat vaxljus och en påse rökelse (äkta timjan).

Peiyu och jag hade tagit en tidig buss från Prizren. Patriarkatet i Peć och klostret Visoki Dečani stod på programmet. Kosovo kallas ibland ”Serbiens vagga”. På 1200-talet blev Prizren huvudstad i ett serbiskt rike, och Peć blev säte för den serbisk-ortodoxa kyrkans patriark. Båda sevärdheterna är med på UNESCOS lista över världskulturarv. Att jag kom hit var Peiyus förtjänst. Dagen innan hade hon berättat om sina utflyktsplaner och jag frågade om jag fick följa med.

Patriarkatet ligger i utkanten av Peć och vaktas av KFOR-soldater. Innan vi gick in på området fick vi legitimera oss (möjligen var det så att soldaterna behöll legitimationerna så länge vi var kvar inne på området). Några herrelösa hundar var lite väl intresserade av oss, innan de lyckligtvis hittade annan sysselsättning.

En vacker, hög stenmur omgärdar ett område med gräsmattor och låga ruiner. Det är här vi finner den röda patriarkatskyrkan, eller snarare patriarkatskyrkorna, för det rör sig om tre kyrkor under ett och samma tak, var och en med sin kupol. (En fjärde kyrka finns också, den mycket lilla Sankt Nikolaj som skjuter ut längst österut på den södra fasaden.) Förutom detta kyrkokomplex finns här också ett nunnekloster.

Ingången till komplexet befinner sig, som sig bör, i väster. Först kommer man till ett narthex (byggt på 1300-talet) – en tvärställd förhall som sträcker sig utmed ingångssidans hela bredd. Härifrån kan man välja vilken av kyrkorna man vill gå in i. Från vänster till höger (norr till söder) heter de: Sankt Demetrius (1300-talet); De heliga apostlarnas kyrka (1200-talet); Guds moders, Hodigetrias kyrka (1300-talet). Sankt Nikolaj (1300-talet) ansluter till den sistnämnda.

De heliga apostlarnas kyrka byggdes av ärkebiskop Arsenije, efterträdare till Helige Sava, Serbiens nationalhelgon. Väggmålningarna tillhör det yppersta inom serbiskt 1200-talsmåleri. På altarabsiden ser vi Kristus på tronen. Den marmortron på vilken den serbiska kyrkans ärkebiskopar och patriarker i århundraden har installerats i sitt ämbete – senast den nuvarande patriarken, Irinej, 2010 – står i denna kyrka.  

Det är i Sankt Demetrius kyrka vi finner ikonen Heligaste Guds moder av Peć, som enligt traditionen målades av evangelisten Lukas. Många uppsöker ikonen för att be Kristus och hans moder om hjälp.

Gemensamt för väggmålningarna i alla fyra kyrkorna och förhallen är att de förutom bibliska gestalter och episoder också avbildar helgon, patriarker och serbiska härskare. Inte heller sarkofager och relikskrin saknas.

Efter lunch i Peja tog vi en taxi till Visoki Dečani. Chauffören var kosovoalban och talade bra engelska. Väl framme vid klostret möttes vi av en praktfull stenmur och en vaktkur där italienska KFOR-soldater kollade våra legitimationer. Vi fick KFOR-märkta passerkort att fästa på kläderna. Chauffören pratade glatt med italienarna och slängde sig med fraser på olika språk. Mitt på området, omgivet av vackra tvåvåningslängor i äldre stil, reste sig klosterkyrkan. Liksom i Peć var också denna smyckad med väggmålningar invändigt. Kyrkorummet öppnade sig uppåt - vilken rymd, och vilken obändig berättarglädje! En stilig ung serb, lika allvarlig som han var mörk, guidade oss. Jag uppfattade väl inte så mycket av vad han sa, för det gick undan, och dessutom hade jag uppmärksamheten riktad åt annat håll. Det spända läget mellan serber och albaner – kunde något av det märkas här? Några tecken på motvilja mellan guiden och taxichauffören? Nej, jag tror inte det. Det jag uppfattade som butterhet hos serben behövde inte alls ha något med albanen att göra.

Klostret grundades av den serbiske kungen Stefan Uroš III och stod färdigt 1335. I dag har klostret cirka 25 munkar och noviser. De ägnar sig inte enbart åt andliga övningar utan också åt praktiskt arbete, såsom trädhuggning och vinframställning.

I klosterbutiken köpte jag en flaska rött klostervin (Manastirsko Dečansko), en bok om klostret och kanske något mer. En ung kille arbetade där. Han berättade att han och hans familj bodde utanför Kosovo under kriget 1998-99. Jag frågade hur det är att vara serb i Kosovo. ”Intressant”, blev svaret. Han arbetar i klostret hela året; på sommaren guidar han. ”Då är vi kolleger”, sade jag, ”jag guidar på ett slott på somrarna.” När jag skulle betala fick jag syn på en nyckelknippa med texten ”Manastir Visoki Dečani” och lade den bland de andra inköpen. Killen sade: ”Du får den, en gåva från en kollega.”

Under färden tillbaka till Peja pekade chauffören vid ett par tillfällen i någon riktning: där borta ligger en by där serberna dödade så och så många.

Vi hade lite tid innan bussen till Prizren skulle avgå. På ett stort, proppfullt kafé i stadens centrum drack vi kaffe och pustade ut.

 ---

Snöiga höjder och ett smällkallt Ohrid (3 januari)

I Prizren skildes våra vägar. Lördagen den femte januari, efter en natt eller två i Skopje, skulle Peiyu dock dyka upp i Ohrid; vi skulle bo på samma hostel.

Jag gick nerför de branta, hala gatorna, förbi den praktfulla Sinan Pascha-moskén och över Stenbron en sista gång och inväntade bussen till Skopje. Efter den omständliga passkontrollen vid gränsen dröjde det inte så länge förrän vi rullade in i Skopje, förbi den stora amerikanska ambassaden och den franska krigskyrkogården från första världskriget. När jag skulle stiga av på busstationen fick jag syn på en kille som sov gott längst bak i bussen. Jag väckte honom medelst en lätt klapp på axeln. En halv minut senare var det hans tur - jag hade glömt kvar mössan på mitt säte. Vi log.

Efter att ha löst bussbiljett till Ohrid åt jag middag på stationsrestaurangen. När kyparen kom med maten frågade han var jag kom ifrån. Svaret fick honom att skina upp; han hade en nära släkting i Malmö. Kaffet drack jag på stamstället, ”bagerikaféet”, där en annan gäst började prata med mig från sin plats.

Åter på en buss. Vi färdades genom västra Makedonien; emellanåt på hög höjd. I närheten av Kičevo pausade vi intill ett vägkafé. Den makedonska flaggan smattrade i vinden; det var mulet och rätt mycket snö.

I Ohrid uppsökte jag ett kafé mittemot busstationen. Ett enkelt ställe med ganska högljutt klientel – mestadels män i övre medelåldern som dränkte sina sorger. Servitrisen – en kvinna i fyrtioårsåldern med kortklippt, blonderat hår, smak för skrikiga färger och ett vänligt sätt – serverade mig kaffe och tilltugg. Jag försjönk i min guidebok en stund och samlade kraft inför nästa krävande uppgift: att ta en taxi till vandrarhemmet. Färden tog kanske en kvart och taxan var löjligt låg – chauffören hade kunnat ta ut mycket mer om han hade velat. Det var bitande kallt i staden, och på vandrarhemmet lämnade uppvärmningen mycket övrigt att önska. Verginasolen med sina sexton strålar lyste visserligen från en vägg i närheten av köket men det hjälpte föga. (Denna sol prydde Makedoniens flagga fram till 1995 då den, på grund av grekiskt missnöje, byttes ut mot den nuvarande, en sol med åtta strålar.) I det antika kungariket Makedonien, som Grekland anser sig vara arvtagare till, förekom Verginasolen som symbol. Byn Vergina (väster om Thessaloniki) hette tidigare Aigai och var det makedonska kungarikets första huvudstad.

---

Korçë.

Valentine Day (4 januari)

Den helige Naums kloster vid den albanska gränsen, söder om Ohrid, och ett besök i grannlandet var vad jag hade tänkt mig denna dag. Ohrid skulle jag ägna mig åt följande dag. Efter att ha fått information om busstiderna på stationen gick jag över gatan till mitt gamla kafé. Servitrisen och jag utväxlade igenkännande leenden. Jag fick veta att bussarna kanske var inställda på grund av alltför mycket snö. Jag hoppades dock på det bästa, sa hej då och begav mig till busshållsplatsen. 

Jag hade inte väntat länge när en bil stannade. Föraren vevade ner rutan. På väg söderut? – Ja! När jag frågade om priset blev svaret: ”Samma som med bussen.” Jag hoppade in och så bar det av. I baksätet satt redan två kvinnor (eller steg de på senare?). Återigen stannade vi, mannen hoppade ur. När han kom tillbaka efter en liten stund räckte han mig en kaka eller liknande. Vi rullade vidare tills det var dags för nästa passagerare, en ung man. Han var på väg till Korçë i Albanien. Jag fick en idé: jag kunde ju lika gärna besöka den staden som gränsstaden Pogradec som var min ursprungliga plan. Jag frågade om vi kunde dela på taxin dit. Inga problem! Vi skulle passera gränsen till fots; därefter taxi till Pogradec och sedan vidare till Korçë (fotot i mellanstadiets Gena-bok som visade två flickor på en marknad i Albanien – var det inte från just den staden?).

Till höger sträckte Ohridsjön ut sig, med albanska berg i bakgrunden. Sjö och himmel, snö och moln – utsikten gick i blått och vitt. På vänster hand bergen i Galičicas nationalpark, belägen mellan Ohridsjön och Prespasjön. Den högsta toppen är Magaro (2 245 meter).   

Kvinnorna steg av i en av byarna utmed sjön, föraren pekade ut huset där han bodde. Han var i övre medelåldern, och mycket pratglad.

Vi kom fram till gränsen, sa hej då till chauffören och gick till den makedonska passkontrollen. Den var snabbt avklarad. En kort promenad och så var vi framme vid den albanska. Jag kunde knappt fatta det: jag var tillbaka i Albanien – trettiotvå år efter rundresan med Fritidsresor. Den gången hette gränsstationen Hani i Hotit. Vi steg av den jugoslaviska bussen på den montenegrinska sidan för att efter avklarad gränskontroll stiga på en albansk. Den unga kvinnan som följde med oss och den svenska reseledaren hela veckan hälsade oss välkomna till ”People’s Socialist Republic of Albania".

Denna gång var allt annorlunda. Till tjugoåringen vid min sida hade jag kunnat säga: "Då var vi tillbaka!"     

Strax efter passkontrollen steg vi in i en taxi till Pogradec. Reskamraten och chauffören verkade känna varandra och var snart inbegripna i ett intensivt samtal. Strax var vi framme, taxibyte. Under färden till Korçë berättade reskamraten att han studerade till sjuksköterska i Ohrid; han och hans familj tillhörde den makedonska minoriteten i Albanien. Föräldrarna var lärare. Nu skulle han hem och hälsa på några dagar. Jag fick veta att han förra året var i Malmö och hälsade på en bekant (han nämnde också andra utlandsresor, bland annat till Spanien). Jag tänkte på vandrarhemsföreståndaren i Prizren för vilken resor till EU-länder närmast var en ouppnåelig dröm, inte minst på grund av de höga kostnaderna för visumansökan. Albanska medborgare däremot reser visumfritt till EU. Ojämnt faller ödets lotter. (Dock: ytterst är väl resandet en fråga om privatekonomi: visumfrihet - en klen tröst för den obemedlade; visumplikt - inget oöverstigligt hinder för den bemedlade.) Reskamraten undrade hur Sverige lyckas med integrationen av flyktingar.

”Vänta här, jag kommer strax!” Medan den blivande sjuksköterskan skyndade hem för att ställa ifrån sig bagaget fick jag en liten stund för mig själv. Jag andades in den kyliga luften och lät blicken glida över det snötäckta stadslandskapet.

Vi promenerade ett tag, steg upp i utkikstornet vid teatern. Att staden kallas ”Lilla Paris” visste jag ännu inte. Kanske är det boulevarderna som ligger bakom epitetet. Några större likheter med sin svenska namne, Vänersborg, kunde jag dock inte upptäcka. Jag gillade staden. Vi gick på den långa gågatan, Bulevardi Shën Gjergji, som sträcker sig mellan den ortodoxa Uppståndelsekyrkan i öster och Teatertorget i väster.

För reskamraten smällde Ohrid, studieorten, högre än hemstaden; Korçë passar gamla människor, menade han. Jag växlade till mig en del lek på ett växlingskontor. Vi bestämde oss för att gå och dricka en kopp kaffe. Vilket underbart ställe vi hamnade på, beläget i de gamla basarkvarteren. Ett rustikt kafé med stenväggar, vävda mattor i brunmurriga färger på golvet (staden är känd för sin mattillverkning), på väggarna stora pannor för tillagning av burek, behaglig värme från en kamin och en vedstapel i hörnet.

Reskamraten berättade att han ägnar sig åt boxning; man känner ett sådant lugn i kroppen efter ett träningspass. Då kanske man får se dig och ditt namn i ett framtida OS, skämtade jag. Oj, jag har glömt att presentera mig, utropade han. Valentin heter jag. Och du? 

Det började bli dags att avrunda. Vi gick till en plats där bussar kom och gick. Valentin förklarade noggrant hur jag skulle resa. I Pogradec stiger du av och tar en taxi till gränsen. På den makedonska sidan avgår en buss klockan si och så. En lätt omfamning innan jag steg på minibussen med destination Pogradec. Två gånger under färden passerade vi fordon som det gått illa för i vinterväglaget.

I Pogradec köpte jag tre flaskor Skanderbeg-konjak i en mataffär. En taxi tog mig till gränsen. Chauffören var meddelsam trots att han knappt kunde någon engelska; så mycket förstod jag att han var mycket missnöjd med levnadsförhållandena i Albanien.

När jag steg ur taxin var det 45 minuter tills bussen skulle gå. Jag passerade de båda passkontrollerna och befann mig åter på makedonskt territorium. För att hålla värmen vandrade jag fram och tillbaka i närheten av gränspolisens hus. Ingen buss kom. När jag väntat i kanske två timmar kom en passpolis och sa att han skulle ringa efter en taxi. Han försvann och kom tillbaka en stund senare. Taxiresan skulle gå på 20 euro, med foten ritade han siffran på marken. Jag var mycket lättad. Och mycket riktigt - snart kom räddningen farande. Ut hoppade den pratglade mannen från förmiddagen, ropande ”Hello, my friend!” När det är för mycket snö ställs bussturerna in, förklarade han. Vi tillryggalade de 30 kilometerna till Ohrid i maklig takt. Här och där en by eller ett ensligt hus som lyste upp det kompakta kvällsmörkret. Det var skönt att känna värmen återvända så sakteliga.    

Väl framme i Ohrid skyndade jag genom de kalla gatorna till vandrarhemmet. Inombords var jag dock varm.

Klyftan mellan Albanien maj 1987 och januari 2019 var enorm, ja djupare än jag hade trott. Pogradec hade jag föreställt mig som några ruffiga marknadsgator - kantade av enkla och slitna hus, stilmässigt spretande åt alla håll. Det som mötte mig var i stället rätt gedigna och välvårdade byggnader. Pogradec och Korçë – åtminstone de delar jag såg – gjorde ett mer burget och enhetligt intryck än Ohrid. 

---

Ohrid: mellan medeltida fästning och tektonisk sjö (5 januari)

Sommartid fylls Ohrid av turister som kommer hit för att bada i sjön och njuta av staden. Ett besök vintertid har dock sina fördelar: man slipper hettan och trängseln och kan njuta mer ostört av all skönhet som omger en. Kylan var inget problem förutom första dagens kväll. Den här dagen gjorde jag Ohrid från hjässan till fotabjället - från tsar Samuils fästning ner till sjön, där småbåtar i olika färger låg uppdragna på stranden. De kontemplativa pauserna blev många. Tegelpannorna på taket strax nedanför min utkiksplats, snöpudrade och vågiga, liknade frusna plogfåror: samma räfflade struktur. Så sökte sig blicken vidare, svepte över fasader och hustak tills sjön tog vid – och därbortom: brungröna bergssluttningar, fläckiga och krönta av snö. Den låga vintersolen lockade fram lystern och värmen i de gamla kyrkornas tegel, i skrovliga murar och i tallkronor. Staden reflekterade den nedgående solens sista mjuka strålar.

Ohrid är gammalt, och kyrkligt. Mellan 1018 och 1767 var staden ärkestift – säte för en ortodox ärkebiskop. Här finns en romersk amfiteater, flera kyrkor av stort kulturhistoriskt värde, en fästning från 900-talet (Kale). Allt är beläget innanför den gamla stadsmuren (tre kilometer) som avgränsar de sydvästra delarna av staden från resten. De kristna levde kvar innanför stadsmuren efter det att staden i slutet av 1300-talet erövrats av osmanerna. Utanför stadsmuren växte en muslimsk stad fram – det är här vi hittar basarkvarteren, Mesokastro, och moskéerna.

Staden förknippas med Sankt Klemens av Ohrid (ca 840-916) och Sankt Naum av Ohrid (ca 830-910). Sankt Klemens var lärjunge till Methodios och Kyrillos (”slavernas apostlar”). I Ohrid anlade han en kyrka och ett kloster vigda åt Sankt Panteleimon - det äldsta slaviska klostret. Han förestod också ”Ohrids litterära skola”, det första slaviska universitetet på Balkan. Kyrkan och klostret överlevde inte den osmanska tiden. År 2002 var dock kyrkan återuppbyggd (Helige Klemens och Panteleimons kyrka). Bredvid den pågår utgrävningsarbeten, ruiner finns att beskåda. Vad Sankt Naum beträffar, så grundade han år 900 ett kloster vid den albanska gränsen, 30 kilometer söder om Ohrid. Det revs av osmanerna men återuppbyggdes på 1500-talet.

År 1979 upptogs Ohrid-regionen på UNESCOS världsarvslista för sina naturvärden (se ”T’ga za jug” - längtan till södern; del 2), ett år senare också för sina kulturella värden. UNESCO framhåller att staden Ohrid är en av de äldsta bosättningarna i Europa, byggd huvudsakligen mellan 600- och 1800-talet. Här finns mer än 800 ikoner i bysantinsk stil från 1000-talet till 1300-talets slut. Sju basilikor har påträffats vid arkeologiska utgrävningar i de gamla delarna av staden. Basilikorna byggdes under 300-, 400- och början av 500-talet och visar att Lychnidos - Ohrids föregångare – var en glansfull stad. Ohrid utgör den bäst bevarade och kompletta enheten av antik stadsarkitektur i den här delen av Europa.

Jag började dagen med ett besök hos en träsnidare, Stevan Farmakovski. Han bjöd in mig i sin verkstad. Jag köpte två lerfåglar (visselpipor) och ett litet ulligt får. På min väg upp till Övre porten som leder in i gamla staden (det finns även en Nedre port) gick jag in i Marie himmelsfärds kyrka (Bogorodica-Kamensko); där ett barndop pågick. Väl tillbaka på gatan frågade jag en man om detta var rätta vägen till den gamla staden. Han följde med ett stycke, medan han pratade med mig – på makedonska. Så räckte han mig handen och tog adjö.

Jag fortsatte upp till Övre porten och tog mig in bakom stadsmuren. Här tillbringade jag större delen av dagen. Jag besökte en rad kyrkor eller betraktade dem från utsidan om de var stängda. Jag besökte den romerska amfiteatern och fästningen. Höjdskillnaderna under min promenad var stora, och vyerna härliga. Jag avslutade med en promenad utmed stranden till Helige Jovans kyrka vid vattnet, i det sydvästra hörnet av den gamla staden. Mörkret hade fallit men kyrkan var upplyst. Den är ett av de mest populära vykortsmotiven i Makedonien, och undra på det: en oslagbar kombination av natur och kultur! Kyrkan figurerar också i en makedonsk film som jag minns att jag sett, ”Innan regnet faller” – 1994 fick den guldlejonet.

Snart styrde jag stegen mot vandrarhemmet (Sunny Lake; beläget utanför stadsmuren). I samma stund som jag var framme stod hon framför mig – Peiyu! En trevlig avslutning på dagen. Hon hade hunnit med både Prishtina och Skopje sedan sist. 

För mer information om kyrkor och andra sevärdheter i Ohrid, se: ”T’ga za jug” - längtan till södern (del 2/3): Foton och fakta.

---

Shanty Hostel, Skopje.

Uppdrag i Skopje, inbjudan till julfest (6 januari)

På väg till busstationen stannade jag till i en affär för att köpa något. Mannen bakom disken samtalade med en annan man på ett språk som inte var makedonska. ”Nej, vi pratar turkiska!” De var medlemmar av den turkiska minoriteten.

Vid middagstid avgick bussen till Skopje – hemresan hade påbörjats så sakteliga. Vädret var fint. Den här gången, till skillnad från resan tre dagar tidigare, hade jag dagsljus hela vägen, så jag fick se mer. Bergsvägarna bjöd på vidsträckta vyer. Att många av byarna vi åkte genom var albanska gick inte att ta miste på: den röda flaggan med den svarta dubbelörnen, de muslimska begravningsplatserna, de talrika moskéerna och minareterna. Bussen stannade till vid samma vägkafé som förra gången. Den här gången upptäckte jag en tavla som hälsade de vägfarande välkomna till Kičevos kommun. Skylten var skriven på fyra språk: albanska, makedonska, turkiska och engelska. Alla språkversioner utom den albanska var helt eller delvis överklottrade.

I byn Negotino skulle jag gärna ha gjort en timmes paus. Bussen fick masa sig fram genom de smala gatorna som var fulla av folk. Vid vägkanten pågick försäljning.

I Ohrid hade Peiyu undrat om jag kunde titta inom Shanty Hostel och fråga efter en sak som hon trodde att hon glömt där. Det första jag gjorde i Skopje var dock att lösa biljett till Belgrad och därefter uppsöka bagerikaféet. Bäst som jag drack mitt kaffe – förmodligen en golem (stor) macchiato – kom en liten pojke in. Jag såg meddetsamma att han var romsk. Mannen bakom disken sade något varpå pojken försvann in där. Ett ögonblick senare kom han ut igen med en påse eller ett paket i handen. När han fick syn på mig bromsade han tvärt och tog på sig en inlärd, vädjande min. Han hann dock inte yttra många ord förrän han fick en brysk tillsägelse av mannen bakom kassan. Snabb som en vessla försvann han ut. Stackarn. En stund senare, när jag var på väg till vandrarhemmet, fick jag syn på några hyddliknande skjul som jag tidigare inte sett. Kanske bodde pojken där med sin familj?

Jag kände mig välkommen på vandrarhemmet och slog mig ner i soffan i allrummet. Den unga tjejen i receptionen – Kicki hette hon - plockade fram det som Peiyu glömt kvar och inbjöd mig sedan att vara med på julfesten som skulle gå av stapeln lite senare på kvällen - det var ju ortodox julafton. Jag undrade om jag verkligen skulle vara med eftersom jag inte bodde där den natten, men på det örat ville Kicki inte lyssna. Jag satte åtminstone fram det lilla jag hade - en liten flaska ”T’ga za jug” (längtan till södern), ett makedonskt rödvin från Tikveš-regionen som jag köpt i Prizren. Ursprungligen är ”T’ga za jug” namnet på en dikt av 1800-talspoeten Konstantin Miladinov som föddes i Struga vid Ohridsjön. I dikten, han skrev den i Moskva, drömde han sig tillbaka till Istanbuls, Strugas och Ohrids breddgrader.

Småningom blev vi några stycken kring bordet – en tjej från Utrecht, en ryska, en muslimsk montenegrinska, en kille från Izmir, två kineser. En av dem var engagerad i ett kinesiskt filmprojekt som behandlade någon aspekt av den kinesisk-albanska ”vänskapen” som varade fram till slutet av 1970-talet; under denna period tog Albanien emot experthjälp och bistånd från Kina. Det hade varit intressant att få veta mer, jag hade kunnat fråga om det fanns någon hemsida, men det blev inte av. Bordet framför oss var fullt av godsaker, bland annat den populära rätten Tavče Gravče. Öl, vin och raki fanns också. Två små glas av den sistnämnda varan blev det; det ena märket, Darda, var kosovoalbanskt (kanske har namnet en koppling till det illyriska folket dardanerna?).

Kicki höll upp ett stort bröd i vilket ett mynt bakats in. Hon bröt det och delade ut – lycklig den som fick myntet.

Det var dags för mig att bryta upp. Shanty Hostel var ett av de bästa jag någonsin bott på. Jag skyndade till busstationen för att hinna med bussen till Belgrad, som dock visade sig vara kraftigt försenad. Till slut lämnade vi i alla fall Skopje. Vid den makedonsk-serbiska gränsen fick vi gå ut och visa upp passen. På sätena bakom mig satt två muntra personer – jag fick för mig att de var mor och dotter. ”Home sweet home”, hörde jag en av dem säga när bussen åter satt sig i rörelse. I Vranje, den första staden på den serbiska sidan av gränsen, steg de av.

---

”Welcome to Serbia!” (7 januari)

I den arla morgonstunden på Belgrads busstation drack jag en kopp kaffe. När jag skulle betala uppsökte jag servitrisen. Jag räckte fram en sedel, men hon bara suckade. Jag förstod att det var den höga valören som var problemet. Kvinnan försvann och när hon kom tillbaka gjorde jag ett nytt försök. Samma trötta ointresse även denna gång; självsvåldigt gick jag därifrån.

Innan jag klev in i taxin till järnvägsstationen (Beograd Centar) frågade jag vad det skulle kosta. Jag fann priset i dyraste laget men accepterade. Mitt under färden sa chauffören: ”Oj, jag glömde bort att säga att det är ’jultaxa’.” Priset var nu plötsligt mycket högre. Jag surnade till och protesterade. Det slutade med att jag betalade hälften av ”jultillägget”. Jag borde naturligtvis inte ha betalat något utöver det vi kommit överens om men jag föll till föga. Inte blev jag på bättre humör när det visade sig att alla affärer och matställen var stängda på Beograd Centar – det var ju ortodox juldag. Ett stort misstag att åka från busstationen utan att ha provianterat först. Klockan 7.13 avgick tåget till Budapest, 16.04 skulle jag vara framme. Någon restaurang eller servering skulle det förmodligen inte finnas på tåget. Jag hade ju kunnat skjuta upp avfärden men då skulle jag återigen vara hänvisad till taxi (ifall gatan utanför stationen i någondera riktningen inom rimlig tid skulle leda fram till en normal stadsgata var omöjligt att säga; mittemot fanns bara en klippvägg). Före resan hade jag på internet försökt få en uppfattning om den relativt nyinvigda stationens läge men förgäves. Nu ville jag bara bort från Belgrad, och klev på tåget.

Vi hade varit på väg i kanske en timme när vi blev stående på en station (Inđija). Snart kom en konduktör och förklarade att de hade problem med spåren (nedisning?) och att det kunde ta några timmar innan vi kunde fortsätta. Jag steg ned på perrongen och frågade några andra passagerare om de trodde att det fanns någon öppen butik i närheten men fick nekande svar. ”Welcome to Serbia!” sa en ung kille.

Uppehållet varade i kanske fyra timmar. Nu var saken klar: Budapest fick vänta till nästa dag. ”Stanna en natt i Subotica! Det är en fin stad”, föreslog en av passagerarna i kupén bredvid. Jag steg dock av redan i Novi Sad, för magen kurrade. Min plan var att äta där och sedan fortsätta till Subotica. Utmed den makalöst långa gatan, kantad av höga hus, som leder från den jättelika järnvägsstationen till centrum, höll jag utkik efter öppna restauranger. Jag fick gå rätt långt innan jag hittade någon - ett modernt ställe med italienskklingande namn. Jag hade just betalat när ett vilt sammelsurium av toner nådde mina öron. Romsk musik, tänkte jag direkt, och snart fick jag syn på romska män med brassinstrument ute på gatan.  

Jag skyndade mig ut och gick efter musikanterna; jag ville gärna fotografera dem när de stannade till för nästa minikonsert. Det skedde rätt snart. När jag skulle betala var de missnöjda – 20 euro tyckte de att de borde få. Jag hade olika valutor, den serbiska sedeln (eller var det en euro-sedel?) ville jag spara för att slippa ta ut mer pengar i en bankomat i ett land utanför EU. Jag lämnade en del euro och makedonska dinarer. Männen var redan på väg därifrån men en av dem dröjde kvar lite längre och tackade med ett leende. När de hade gått ångrade jag min knusslighet – de var värda en hederlig dusör. Men så långt hann jag inte tänka under det korta ögonblick då jag skulle bestämma mig.

Uppfylld av detta fick jag syn på en utsmyckning som hör den serbiska julen till – ekkvistar. Den här gången satt de på grillen till en bil. Jag styrde stegen mot järnvägsstationen för att fortsätta resan till Subotica. Plötsligt stannade jag upp. Att jag inte tänkt på det tidigare! Självklart skulle jag stanna i Novi Sad och bo på ”Sova” (det betyder ”uggla”), som varit mitt hem under ett besök 2012. Jag hittade adressen i mobilen och letade mig fram med hjälp av vänliga novisađani. Stadens centrum andas Centraleuropa, framförallt är de ungerska inslagen påfallande. Solen sken och det var ganska kallt. Lite folk i rörelse. Helgdagsfrid.

När jag berättade för mannen på vandrarhemmet att jag bott där tidigare, fick jag en forskande blick. ”Ja, det tror jag att jag kommer ihåg, vi pratade rätt mycket.” Fram till dess hade jag inte känt igen honom, men nu plötsligt gjorde jag det. Även den här gången pratade vi rätt mycket. Vi satt i köket och drack kaffe eller såg på teve i allrummet. Jag fick kläder tvättade. En serbisk kille som inte kunde någon engelska var den ende gästen förutom mig.

Jag gick en runda runt kvarteret. Köpte goda bullar och stannade till framför Hotel Vojvodina där jag bodde allra första gången jag var här, våren 2003.

---

Nytt försök att nå Budapest (8 januari)

Klockan 9.15 avgick tåget från Novi Sad. Jag tog en taxi till järnvägsstationen. På kvällen var jag tillbaka på hostelet i Budapest, på den livliga Szent István Körut. Också den turkiska snabbuffén Szeráj uppsöktes på nytt. Sovsalen med sina sex eller åtta bäddar hade jag för mig själv i två nätter, och sänglampa fanns. Salen hade också egen toalett och dusch. 

---

Den före detta moskén i Esztergom.

Donau, dzsámia och dom – i Sankt Stefans födelsestad (9 januari)

Från Budapest gjorde jag en utflykt till en av Ungerns viktigaste städer, åtminstone ur historisk synpunkt: Esztergom. Den mest självklara sevärdheten är domen, dit jag nu styrde stegen. De blev rätt många: kvarter efter kvarter av låga, ungerska hus med stort avstånd mellan fönster och takskägg; tunga och bastanta, inte sällan med stuckatur och annan utsmyckning som sett bättre dagar. Emellanåt fick jag pulsa i rätt djup snö. En arbetsstyrka iförd gula västar var ifärd med att skotta snö. Ett slags arbetsmarknadsåtgärd, eller gentjänst för erhållande av socialbidrag? Den aningen luggslitna skaran återgäldade glatt mitt ”jó napot”.

Jag gick in på ett enkelt lunchställe där man beställde vid disken. Ungersk husmanskost var vad som gällde. Väggen bakom mig pryddes av en potentat i nästan naturlig storlek, omgiven av små bilder på maträtter och drycker. Förmodligen var det furst Géza eller hans son, Sankt Stefan (Szent István), som kröntes till Ungerns förste kung i Esztergom på juldagen år 1000.

På fasaden till ett relativt litet hus, beläget under domen, fick jag syn på den ungerska varianten av ett ord som jag stött på så många gånger under resan: dzsámia. Tidigare varianter: xhamia (albanska), džamija (serbiska) och camii (turkiska). En påminnelse om att jag ännu inte lämnat det gamla osmanska riket bakom mig. Efter 1526, då Ungern delades i tre delar, kom Esztergom (liksom Buda) att ingå i den mellersta del som var direkt underställd osmanerna. Från 1543 till 1683, med smärre avbrott, var Esztergom en del av det osmanska riket. Den före detta moskén, som jag nu stod framför, rymmer både kafé och museum men var tyvärr stängd för tillfället.

Domen ligger på en höjd med fantastisk utsikt över Donau och Slovakien på den motsatta stranden. Strax intill ligger det gamla kungliga slottet som delvis verkar ha rekonstruerats. Den skinande nya porten var försedd med överskriften ”Királyi Vár – Royal Castle”.  En informationstavla på engelska sammanfattade mycket av Esztergoms historiska betydelse:

”Nationellt minnesmärke – Esztergom

Esztergom gjordes till kungligt säte av furst Géza. Hans son, kung Sankt Stefan, föddes och kröntes till kung här. Han grundade det första ungerska ärkestiftet här, vilket har förblivit centrum för den ungerska katolska kyrkan. Staden var kungligt säte fram till den mongoliska invasionen, och det ärkebiskopliga hovet skulle bli ett av Ungerns ledande intellektuella och konstnärliga centra. Under de ottomanska krigen förstördes den medeltida staden i hög grad. De ambitiösa projekt som utgick från 1800-talets ärkebiskopar ledde till skapandet av ett nytt kyrkligt centrum med landets största katedral och primasens palats i Víziváros.” (Víziváros är namnet på denna del av Esztergom.)

Under åren av osmanskt styre var det ungerska ärkebiskopssätet förlagt till staden Nagyszombat (nuvarande Trnava i Slovakien) i den västliga, habsburgska delen av Ungern.

Den väldiga domen i klassicistisk stil på Slottsberget (vigd åt Vår kära Fru och Sankt Adalbert) byggdes 1822-1869 men invigdes redan 1856. Den ansluter till den katedral som uppfördes i början av 1000-talet (vigd åt Sankt Adalbert) men senare förstördes. Den var den första av sex kyrkor som funnits på Slottsberget under medeltiden. Den sista av dem, Bakócz- kapellet (byggd i början av 1500-talet), flyttades 1823 till den nuvarande katedralen för att utgöra ett sidokapell.

Vid invigningen 1856 dirigerade Liszt sin ”Esztergom-mässa” (Missa solemnis), komponerad för detta tillfälle.

 ---

Läsdag mellan Budapest och Berlin (10 januari)

Klockan 7.41 avgick tåget till Berlin. Resdag – läsdag. Jag ägnade en stor del av tiden åt Länderguiden Nordmakedonien och Länderguiden Kosovo från Utrikespolitiska institutet. Ett eller ett par besök i restaurangvagnen blev det också. Jag hade kupén helt för mig själv. Efter Prag hade jag tid att smälta det lästa medan jag njöt av landskapet utmed Elbe. Elva timmar efter avfärden rullade vi in på Berlin Hbf. Snart var jag tillbaka på Jugendgästehaus Hauptbahnhof.  

---

 I Novi Sad.

”I feel sad, but I feel happy as I’m coming back to home” (11 januari)

Orden är Neil Youngs, jag förknippar dem med hemkomsten efter en resa. Den sista etappen var avklarad: Berlin Hbf – Hässleholm via Hamburg, Fredericia, Köpenhamn och Malmö.

Vad minns jag, vad gav mersmak? Mötena med människor. Skopje, Ohrid och Korçë vill jag återse, gärna på våren eller hösten.

Den stora favoriten är nog ändå Stara Čaršija – basarkvarteren i Skopje. Dessutom är jag nyfiken på de delar av staden som jag inte hann se. Och Bitola, en gammal stad inte så långt från den grekiska gränsen, vill jag också besöka. Således: Na povtornoto obedinuvanje! - På återseende!  

-----

Not:

(1)

http://skopje2014.prizma.birn.eu.com/en/Sculptures-on-the-Eye-bridge

---

Källor:

http://skopje2014.prizma.birn.eu.com/en/Sculptures-on-the-Eye-bridge

Susanne Dell: Kosovo (Zugvogel Verlag, 2017)

Två broschyrer utgivna av Skopje stads turistavdelning: ”The old Bazaar” respektive ”Museums”

Broschyren The Patriarchate of Peć, utgiven av The Monastery of the Patriarchate of Peć

Das Kloster Visoki Dečani (sammanställd av munkar från klostret; tryckt i Belgrad 2014)

https://www.decani.org/en/history/holy-king-stefan

Nationalencyklopedin

https://ome-lexikon.uni-oldenburg.de/orte/gran-esztergom/

Broschyr: ”Kathedrale Unserer Lieben Frau und des Heiligen Adalbert, Esztergom”

https://www.bazilika-esztergom.hu/en/history

https://whc.unesco.org/en/list/99

Philine von Oppeln: Mazedonien. Unterwegs auf dem südlichen Balkan (Trescher Verlag, 2017)