I Skopje. De makedonska namnformerna, med undantag för Prishtina, är överstrukna - de albanska har fått vara kvar. Kanske nådde inte klottraren ända upp?

Se även: "T'ga za jug" - längtan till södern (1/3): Till Balkan med tåg och buss - en dagbok och "T'ga za jug" - längtan till södern (del 2/3): Foton och fakta

Nordmakedonien

Från och med den 12 februari 2019 är landets officiella namn Republiken Nordmakedonien, i enlighet med den överenskommelse som slöts mellan Grekland och Makedonien i juni 2018. Ett nytt, förhoppningsvis bättre, kapitel i de grekisk-makedonska relationerna har just påbörjats. Hösten 2018 hölls i Makedonien en folkomröstning i namnfrågan. 91 procent röstade ja till namnbytet, men valdeltagandet var lågt (knappt 37 procent); omröstningen var dock endast rådgivande. Den 11 januari 2019 antog det makedonska parlamentet de grundlagsförändringar som krävdes för att namnbytet skulle kunna ske. Den 25 januari godkändes, med knapp marginal, namnbytet av det grekiska parlamentet. Namnet "Makedonien" (som beteckning för den republik vars huvudstad är Skopje) var för Grekland liktydigt med territoriella anspråk på den grekiska delen av den historiska regionen Makedonien. Stödet i Makedonien för sådana planer var dock i huvudsak begränsat till hårdföra nationalistiska kretsar.

Nämnda uppgörelse mellan Grekland och Makedonien medförde att namnet ”Makedonien” - om vi bortser från det antika nordgrekiska kungariket - förlorade sin dubbla betydelse: det betecknar inte längre ett land, endast en historisk region, där Ohridsjön utgör gräns i väster, de bulgariska Rodopibergen i öster, Egeiska havet och Pindosbergen i Grekland i söder och Šarbergen på gränsen till Kosovo i norr. Sedan 1913 är regionen uppdelad på tre stater: Serbien/Jugoslavien/Makedonien/Nordmakedonien, Bulgarien och Grekland.

Det nordgrekiska kungariket Makedonien utvidgade under kung Filip II (300-talet f. kr.) sina gränser så att det omfattade södra delen av nuvarande Nordmakedonien. Men den stora expansionen skedde österut: under Alexander ”den store”, son till Filip II, nådde riket nästan ända bort till Indien. Efter Alexanders död föll riket samman i tre självständiga stater, av vilka Makedonien och Grekland utgjorde en. År 148 f. Kr. inlemmades det i romarriket. Via Egnatia, huvudvägen österut, gick genom Makedonien. Senare blev Scupi (Skopje) centralort i provinsen Moesia Superior. Under 500-talet e. Kr. skedde en slavisk invandring, varefter befolkningen i inlandet blev slavisktalande.

Under medeltiden var Makedonien en del av Bysantinska riket men också olika serbiska och bulgariska riken. Från slutet av 1300-talet fram till 1913 var det en del av det osmanska riket.

San Stefano-fredens bestämmelse 1878 att Makedonien skulle tillfalla Bulgarien reviderades vid Berlinkongressen några månader senare: Makedonien skulle fortsätta att vara en del av det ottomanska riket. Detta skapade bitterhet i Bulgarien. År 1893 bildades VMRO (Interna makedoniska revolutionära organisationen) – en rörelse som med terror som vapen strävade efter ett autonomt Makedonien inom det osmanska riket och förkastade Serbiens, Greklands och Bulgariens anspråk på området. Makedonskan – det slaviska språk som talades av en del av Makedoniens befolkning – avfärdades av bulgarerna som en bulgarisk dialekt; serberna betraktade de makedonsktalande som sydslaver; grekerna hävdade att de var greker som övergått till ett slaviskt språk.   

Nämnda stater ägnade sig åt kulturell och propagandistisk verksamhet i Makedonien; många skolor öppnades. Även albanska nationalister ställde territoriella krav på Makedonien. Till och med Rumänien gav sig in i leken; i Makedonien fanns nämligen en stor grupp vlacher, vars språk är besläktat med rumänskan. Staden Bitola blev hemvist för den första rumänska skolan liksom centrum för en rad konsulat (serbiska, grekiska, bulgariska). År 1894 bildades i Bulgarien organisationen Högsta rådet (även den kallade sig VMRO), vilken kämpade för ett bulgariskt Makedonien.

År 1903 övertygade Högsta rådet VMRO att inleda en öppen revolt, som kommit att kallas Illinden-upproret. I den lilla staden Kruševo upprättades en republik. Elva dagar senare hade osmanerna kväst upproret. Dess ledare, Goce Delčev, avrättades. Hans mål var självstyre för Makedonien och han hävdade alla folkgruppers - slavers, turkars, grekers och albaners – lika rättigheter.

I det första Balkankriget (1912-13) lyckades Serbien, Bulgarien och Grekland – förenade i Balkanförbundet – fördriva osmanerna från Makedonien. Därmed var osmanernas saga på Balkan all. Bulgarien gjorde anspråk på större delen av det erövrade området, vilket Serbien och Grekland inte accepterade. Följden blev det andra Balkankriget. Bulgarien blev den store förloraren, och fick endast en liten del av kakan, det så kallade Pirin-Makedonien. Större delen av bytet fördelades mellan Serbien (Vardar-Makedonien) och Grekland (Egeiska Makedonien).

Under första världskriget ockuperade Bulgarien Vardar-Makedonien. Åren 1913-15 hade serberna tvingat makedonerna att erkänna sig som serber; under 1915-18 tvingades de, liksom serberna, att vara bulgarer. Den bulgariska ockupationen var mycket brutal.

Efter första världskriget blev Vardar-Makedonien liktydigt med Sydserbien och kom att ingå i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Serbien förde en hårdhänt assimilationspolitik mot makedonierna.

Under andra världskriget ockuperade Bulgarien återigen den serbiska delen av Makedonien. Den andra augusti 1944 förklarade dock Tito att Makedonien var en egen republik. Makedonierna erkändes som ”nation” och skulle inte längre betraktas som sydserber.

Under 1990 infördes flerpartisystem. Ett av de partier som bildades var VMRO-DPMNE. Inte nog med att partiet lånade den gamla makedonska kamporganisationens namn – det ville också ”ena alla tre delarna av Makedonien”. Partiet blev störst i 1990 års val; det gamla kommunistpartiet, som omvandlat sig till ett socialdemokratiskt, kom tvåa och ett albanskt parti trea.

År 1991, under de jugoslaviska krigen, förklarade sig Makedonien självständigt.  

Spänningarna mellan albaner och makedonier växte under 1990-talet. Albanerna ansåg sig vara diskriminerade. Många makedonier fruktade att albanerna skulle börja drömma om ett Storalbanien, bestående av Kosovo, Albanien och delar av Makedonien med stor albansk befolkning.

Kosovo-kriget 1998-99 medförde att cirka 370 000 kosovoalbaner tog sin tillflykt till Makedonien.

Vårvintern 2001 utbröt strider mellan den albanska UCK-gerillan och makedonska regeringstrupper i nordvästra Makedonien. Regeringen i Skopje misstänkte att albaner från Kosovo var ute efter att skapa ett Storalbanien, vilket förnekades av UCK.  Strider förekom under våren och 100 000 flyktingar, främst albaner, valde att bege sig till Kosovo. Makedonien stod på randen till ett inbördeskrig.

Förhandlingar ledde till ett fredsavtal mellan parterna i staden Ohrid i augusti 2001. Albanska skulle bli officiellt språk jämte makedonskan i områden med minst 20 procent albansk befolkning; formuleringar i författningen som kunde tolkas som att Makedonien endast tillhörde den slavisk-makedonska befolkningen ändrades; 1000 albanska poliser skulle utbildas; den albanska gerillan skulle avväpnas och medlemmarna skulle kunna få amnesti.

Kampanjen inför parlamentsvalet 2006 var våldsam; främst var det anhängare till de två största albanska partierna som drabbade samman. I juni 2008 hölls nyval till parlamentet. Det kantades av våld och valfusk. Störst var problemen där två albanska partier (PDSH och BDI) kämpade om väljarnas gunst.

Vid Natos toppmöte 2008 hade Makedonien hoppats att få en inbjudan att bli medlem av organisationen. Natomedlemmen Grekland lade dock hinder i vägen för såväl Nato- som EU-medlemskap eftersom man inte accepterade namnet Makedonien, vilket man ansåg sig ha ensamrätt till.

År 2011 invigdes statyn av Alexander den store i Skopje – inom ramen för projektet ”Skopje 2014” som syftade till att göra huvudstaden vackrare. Byggnader i nyklassicistisk stil uppfördes och en mängd statyer av bemärkta makedonier restes. Oppositionen kritiserade Skopje 2014 för att vara för dyrt, albanerna såg det hela som ett uttryck för makedonsk nationalism och grekerna ansåg att Alexander den store-statyn var ett ståtande med lånta - grekiska - fjädrar.  

Maj 2014: Två dagar av upplopp – riktade mot etniska albaner - i en förort till Skopje. Orsaken var mordet på en ung makedonier; en alban utpekades som skyldig. I juli nya kravaller: flera tusen etniska albaner drabbade samman med polis i Skopje efter det att sex albaner (”extrema muslimer”) dömts till livstids fängelse för mord på fem makedonier 2012.

Januari 2015: Socialistledaren Zaev anklagades för att ha försökt störta regeringen och belades med utreseförbud. Han tillbakavisade anklagelserna och hävdade att det hela var ett försök från regeringens sida att skrämma honom till tystnad och få honom att avstå från att offentliggöra de bandinspelningar han hade – inspelningar som, enligt Zaev, avslöjade att premiärminister Gruevski (VMRO-DPMNE) och chefen för kontraspionaget olagligt avlyssnat 20 000 personer. Gruevski avvisade anklagelserna.

Februari 2015: Oppositionen offentliggjorde bandinspelningar och utskrifter av avlyssnade telefonsamtal där ministrar och chefen för den hemliga polisen pratade ihop sig om vilka domar som skulle falla i pågående rättsfall och hur olika poster inom rättsväsendet skulle besättas.

17 maj 2015: Stor demonstration i Skopje; socialistledaren Zaev framhärdade i kravet på att regeringen Gruevski måste avgå.

13 januari 2016: I enlighet med ett avtal från sommaren 2015 avgick premiärminister Gruevski och lämnade plats för en tillfällig regeringschef som skulle sitta fram till vårens val (vilket senare sköts upp till den 5 juni).

3 maj 2016: ”Den färgglada revolutionen” – protesterna mot den politiska situationen i landet som bland annat tog sig uttryck i att det kastades färg på offentliga byggnader – var åter på benen efter en paus under första maj och den ortodoxa påskhelgen. EU vädjade till politikerna i Makedonien att lösa den politiska krisen som bara djupnade.

10 maj 2016: På årsdagen av händelserna i staden Kumanovo, då ett tiotal albaner och åtta poliser dödades, demonstrerade cirka 20 000 albaner i Skopje mot den diskriminering de ansåg sig vara utsatta för.

6 augusti 2016: 22 människor omkom och ett stort antal byggnader förstördes vid ett skyfall i Skopje.

31 augusti 2016: ledande politiker och företrädare för USA och EU kom överens om att nyval skulle hållas den 11 december. Detta var tredje gången som datum för nyval bestämdes (tidigare datum: 24 april och 5 juni).

1 mars 2017: Socialistledaren Zaev hade kommit överens med tre albanska partier och krävde nu att få bilda regering. Gruevskis parti blev visserligen störst i valet i december 2016 men han lyckades inte bilda en regering. President Ivanov avslog dock Zaevs begäran med hänvisning till att albanernas krav skulle kunna leda till Makedoniens upplösning.

27 mars 2017: Parlamentet sammanträdde. VMRO-DPMNE ägnade sig åt filibuster för att förhindra valet av talman från det albanska partiet BDI (socialisternas och de tre allierade albanska partiernas kandidat, för vilken det fanns majoritet) och därefter bildandet av en ny regering.

27 april 2017: VRMO-DPNE tvingades acceptera den föreslagne talmannen från BDI men därefter stormades parlamentet av anhängare till VRMO-DPNE. Ett hundratal personer skadades, bland andra Zaev. Efter internationella påtryckningar tvingades VRMO-DPNE ta avstånd från stormningen.

17 maj 2017: Zaev fick till slut i uppdrag att försöka bilda ny regering. Bland andra USA hade utövat påtryckningar.

31 maj 2017: Zaevs regering godkändes av det makedonska parlamentet. Regeringen meddelade att korruption ej skulle tolereras.

1 augusti 2017: Zaev skrev under ett vänskapsavtal med Bulgarien.

10 december 2017: Gruevski avgick som partiledare. Han skulle ställas inför rätta anklagad för illegal avlyssning och maktmissbruk.

24 januari 2018: Zaev lovade sin grekiske premiärministerkollega att namnen på Skopjes flygplats och huvudvägen till den grekiska gränsen skulle ändras så att de inte längre innehöll namnet ”Alexander den store”.

23 maj 2018: Före detta premiärminister Gruevski (VMRO-DPNE) dömdes till två års fängelse för maktmissbruk.

13 november 2018: Gruevski sökte asyl i Ungern; med den ungerske premiärministern Orbán kom han väl överens. Gruevski var efterlyst eftersom han inte infunnit sig för att avtjäna det fängelsestraff han dömts till.

15 januari 2019: Albanska blev officiellt språk i hela landet, inte bara i områden med minst 20 procent albanskspråkig befolkning.

6 februari 2019: Avtal om Natomedlemskap undertecknades.

----------

I Prizren. Kosovoalbansk soldat.

Kosovo (Kosova)

Kosovo (albanska: Kosova) var en del av romarriket från tiden kring Kristi födelse. På 500-talet invandrade slaver till området; albanerna trängdes undan från låglandet. Efter det att Prizren på 1200-talet blivit huvudstad i ett serbiskt rike byggdes under medeltiden många ortodoxa kyrkor och kloster; Peć blev säte för den serbiske patriarken. Kyrkorna och klostren ägde stora jordegendomar (metohija), vilket framgår av det längre namnet Kosovo i Metohija. Kosovo var en del av Stefan Dušans storserbiska rike på 1300-talet.

Kosovo intar en central plats i serbernas nationella identitet, inte minst Kosovo polje (Trastfältet) där serberna 1389 besegrades av osmanerna. Serbien och Kosovo inlemmades i det osmanska riket 1459. På 1600-talet gjorde serberna uppror mot osmanerna. Dessa misslyckades dock, varpå många serber flydde norrut (bland annat till Vojvodina). Albanerna i Kosovo flyttade nu ner på låglandet och in i städerna. Vid denna tid började de gå över till islam.

År 1878 inledde Prizren-ligan en albansk nationell väckelse.

Under Balkankrigen erövrade Serbien Kosovo, och behöll det även sedan ett självständigt Albanien bildats 1913. Serberna gick hårt fram, vilket delvis kan ses som en hämnd för fördrivningen av serber från Kosovo 1878-1898 (cirka 60 000). Under striderna 1912 lär de ha ropat till sina turkiska fiender att de nu skulle få igen för 1389 (Trastfältet). Efter det att Serbien erövrat Kosovo fängslades många turkar och albaner – uppskattningsvis 50 000. Lika många gav sig av till bland annat Albanien och Turkiet. En stor inflyttning inleddes; serbiska och makedonska nybyggare fick jord som ägts av den turkiska staten, storgodsägare och församlingar. I serbernas ögon var albanerna serber som låtit sig albaniseras.

Under andra världskriget slog axelmakterna samman de albanska delarna av Jugoslavien med Albanien; serber fördrevs.

Serberna fruktade att albanerna i Kosovo var lojala med regimen i Albanien, vilket gjorde att de albanska invånarna i Kosovo inte kom i fråga för några nyckelposter i samhället.

1963 fick Kosovo status som autonom provins. I och med 1974 års författning hade Kosovo i praktiken samma ställning som de sex delrepublikerna utan att formellt vara en. I sin strävan att balansera de olika nationernas inflytande i Jugoslavien – i detta fall bromsa serbernas växande inflytande - lät Tito albanerna öppna albanskspråkiga skolor och universitet; både albanska och serbokroatiska blev officiella språk i Kosovo.

Författningsändringen fick till följd att albanerna, som nu hamnat på viktiga poster, började diskriminera serber och andra minoriteter. Genom utflyttning och höga födelsetal bland albanerna sjönk serbernas andel av befolkningen. Drygt 90 procent av befolkningen var albaner.

Efter Titos död 1980 kände sig serberna hotade av albanernas allt starkare krav på att Kosovo formellt skulle bli en delrepublik.

Våren 1981 krävde studenter i demonstrationer att Kosovo skulle få status som delrepublik. Serbisk militär kallades in, undantagstillstånd utlystes.

Slobodan Milošević blev 1989 president i den serbiska delrepubliken. Han spelade det nationalistiska kortet för att samla serberna bakom sig. Den albanska befolkningen fick se sina rättigheter försämras. Året därpå avskaffades Kosovos självstyre i den nya serbiska författningen. Kosovos parlament upplöstes; albanskspråkiga medier tilläts ej verka; undervisning på albanska förbjöds; offentliganställda måste skriva under en lojalitetsförklaring till den serbiska regimen. Kosovoalbanerna införde egna skolor och vårdinrättningar.

Ibrahim Rugova, som förespråkade icke-våld, valdes till kosovoalbansk president i en inofficiell omröstning 1992; han återvaldes 1998. Frustrerade över uteblivna förbättringar började allt fler albaner uppmana till våld för att uppnå ett självständigt Kosovo (eventuellt ett samgående med Albanien). Kosovos befrielsearmé (UCK) genomförde under 1998 attentat mot serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. Allt fler serbiska poliser och soldater skickades till Kosovo.

Våren 1998 ägnade sig serberna åt en hårdför jakt för att få tag på UCK-medlemmar och deras vapen. I juni gick jugoslaviska styrkor till hårt angrepp mot UCK. Tiotusentals civila flydde upp i bergen eller lämnade Kosovo.

USA och EU protesterade genom att införa ekonomiska sanktioner mot Serbien. Under sommaren utbröt krig. Hus i albanska byar brändes ner; albanska massgravar hittades. Nato hotade med att bomba mål i och utanför Kosovo om inte serberna drog trupperna tillbaka. Strax innan fristen löpte ut efterkom serberna kravet.

Nya strider bröt ut i december 1998; i februari 1999 inleddes förhandlingar i Rambouillet, Frankrike. Det ledde fram till förslaget att Kosovo efter tre år av självstyre skulle få folkomrösta om självständighet; serberna sade dock nej.

Natobombningar mot militära mål i Kosovo och Serbien inleddes den 24 mars 1999. Serberna gick till våldsamt angrepp mot städer och byar i Kosovo. Tiotusentals människor fördrevs, mördades, misshandlades och fick sina hem nedbrända. Många flydde till grannländer.

Elva veckor senare skrev Milošević under ett fredsavtal. Serbisk militär och polis måste lämna Kosovo och i deras ställe kom en natoledd, internationell fredsbevarande styrka (Kfor) på mandat av FN. Kosovo styrdes av en internationell administration i FN:s regi (Unmik).

Rugovas parti LDK vann lokalvalen 2000; partiet som leddes av UCK-gerillans förre befälhavare Thaçi (PDK) förlorade. Valet bojkottades av kosovoserberna; efter kriget hade många serber fördrivits, trakasserats eller till och med dödats.

I parlamentsvalen 2001 vann åter LDK; i mars 2002 valdes Rugova till president.

2004 bröt våldet ut på nytt. Den tändande gnistan var en händelse i Mitrovica i norra Kosovo. Ett par albanska pojkar hade drunknat i floden, och rykten – vars riktighet man inte kunnat fastställa – gjorde gällande att de jagats ut i floden av serbiska ungdomar. Händelsen utlöste anti-serbiska våldshandlingar över hela Kosovo och även i Serbien. Tack vare Nato-förstärkningar och Kfor lyckades man få stopp på våldet.

2006 utsågs den finländske politikern Ahtisaari av FN att leda förhandlingarna om Kosovos framtid. De inleddes i Wien 2006. Ett år senare presenterade Ahtisaari sin rapport. I dokumentet förekom inga uttryck som ”självständighet”, ”serbisk överhöghet” men väl ”ett multietniskt Kosovo”. Något senare kom slutrapporten. Den förordade självständighet för Kosovo, men att den skulle föregås av en övergångsperiod under vilken det internationella samfundet skulle utöva kontroll och ge stöd.

Ryssland motsatte sig Ahtisaari-planen; Ryssland, USA och EU bildade en trojka som skulle dra igång en ny runda av förhandlingar.

I parlamentsvalet 2007 blev Thaçis PDK största parti. Valdeltagandet var lågt och den serbiska minoriteten avstod nästan helt från att rösta.

Thaçi blev premiärminister och utropade i februari 2008 Kosovos självständighet. Serbien och Ryssland var missnöjda; USA och de flesta länderna i EU erkände Kosovos självständighet.

Efter EU-medling kom Serbien och Kosovo 2013 överens om ett avtal rörande integreringen av de serbdominerade områdena i norr med övriga Kosovo; bland annat skulle serberna ges självstyre på många områden. Avtalet föreskrev bildandet av en samfällighet av serbiska kommuner, ett självstyrande organ. Nationalister på båda sidor sa nej, men avtalet bekräftades senare av parlamentet i Prishtina och av regeringen i Belgrad.  

28 januari 2016: EU-ledda överläggningar i Bryssel mellan Kosovo och Serbien fortsatte. En viktig punkt var hur beslutet om självstyre för kommuner med serbisk majoritet skulle genomföras (oppositionen motsatte sig beslutet).

19 februari 2016: Oppositionsledamöter utlöste tårgas i parlamentet i protest mot att kosovoserberna skulle få visst självstyre. Ett av partierna som deltog i protesten var det vänsternationalistiska Vetëvendosje.

26 februari 2016: Parlamentet valde Thaçi (PDK) till president.

24 maj 2016: Sju män dömdes till fängelse för rekrytering av soldater till IS och för att själv ha stridit för IS i Syrien. De senaste två åren hade 314 invånare i Kosovo rest för att ansluta sig till IS.

17 juni 2016: EU:s rättsinsats Eulex förlängdes med två år; hädanefter skulle den enbart vara rådgivande.

9 augusti 2016: Vetëvendosje utlöste tårgas under ett möte i parlamentet där gränsuppgörelsen med Montenegro diskuterades. Regeringen godkände avtalet 2015 men erforderlig majoritet i parlamentet hade saknats.

17 februari 2018: Kosovo firade tioårsdagen av självständighetens utropande. Fem EU-länder har inte erkänt Kosovo.

21 mars 2018: Parlamentet ratificerade det omstridda gränsavtalet med Montenegro, en förutsättning (av flera) för att visumplikten för resor till EU skulle avskaffas. 

11 november 2018: Serbiens president anklagade Kosovo för att skada samarbetet och stabiliteten i regionen genom sin tioprocentiga höjning av skatten på varor från Serbien. Beslutet var en protest mot Serbiens försök att övertala länder att dra tillbaka sitt erkännande av Kosovos självständighet.

21 november 2018: Kosovo införde tullavgift på 100 procent på varor importerade från Serbien. Beslutet kom dagen efter det att Interpol för tredje gången röstat nej till att låta Kosovo bli medlem. Kosovo hade satsat mycket pengar på en kampanj för att accepteras som medlem; Serbien hade gjort detsamma men i motsatt syfte.

28 december 2018: Antalet varor från Serbien som tullbeläggs av Kosovo utökades.

----------

Källor:

Landguiden, Nordmakedonien (Utrikespolitiska institutet)

En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall (Sanimir Resic, Lund, 2006)

Nationalencyklopedin

Alla tiders historia (Bergström, Löwgren, Almgren, Stockholm, 1984)

Landguiden, Kosovo (Utrikespolitiska institutet)