Novellerna ”Ungdomsår” och ”Tenetsen” publicerades ursprungligen i novellsamlingen Middagshetta, utgiven av bokförlaget Rabén och Sjögren 1976 i översättning av Ulla Roseen. Novellerna publiceras här med översättarens tillstånd. Middagshetta inleds med översättarens förord. Så också här.

Förord

Jordan Raditjkov har sina rötter i en liten by på den bulgariska landsbygden, där han föddes 1929. Så småningom kom han som journalist till huvudstaden Sofia, han blev en känd författare och har gjort en rad resor både inom och utom Europa. Men hans hjärta blev kvar hos människorna i den lilla isolerade byn, och det är hos dem, i deras fantasifulla sägner och handfasta verklighet, som han söker motiven för sin diktning. Han skildrar dem ömsint, nära, osentimentalt och med en alldeles speciell underfundig humor. I sitt hemland betraktas han som en särling, vars produktion ofta anses svårgripbar och svårrubricerad.

Jordan Raditjkov är redan känd för svenska läsare genom sina dagboksanteckningar från en resa i Sibirien, på svenska kallad Bortom Ural, som kom ut 1972. I samband härmed besökte han också Sverige. Hans övriga produktion, som förutom tre pjäser och ett par barnböcker enbart består av noveller, har i valda delar översatts till tyska, engelska, ryska, polska och tjeckiska.

Föreliggande urval berättelser är hämtat från flera olika novellsamlingar, skrivna under 60-talet och början av 70-talet. En av dem, Spärrballongen, filmades i slutet av 60-talet. Berättelserna Filtmanteln och Krutets ABC har som bakgrund den motståndsrörelse, partisanerna, som kämpade mot fascisterna under och strax efter andra världskriget, då Bulgarien hade nära samröre med axelmakterna.

Ytterligare bruksanvisning för läsningen av dessa noveller torde vara överflödig. Jordan Raditjkov lyckas nämligen med konststycket att försynt få oss att se med nymornade ögon på en verklighet som kan tyckas främmande och exotisk men som i hans varsamma händer blir angelägen och allmängiltig.

Ulla Roseen

Ungdomsår

En gång i min tidiga ungdom blev jag förälskad i en flicka. Det är väl överflödigt att tala om att det var en mycket vacker flicka. Men själv gick jag inte heller av för hackor, jag var en mycket stilig pojke, jag hade redan ansatser till polisonger och kunde cykla utan att hålla händerna på styret. Det fanns väl knappast någon flicka som kunde motstå en pojke som kunde cykla utan att hålla i styret och som hade polisonger.

Men även flickan kunde cykla och hade hår som lockade sig vid tinningarna. Dessutom kunde hon spela fiol och jag kunde inte spela någonting. Jag funderade länge och till slut fick jag en idé: jag skulle anmäla mig till skolans musikkår, lära mig spela ett instrument av något slag och sedan skulle det vara helt omöjligt för flickan att undgå att förälska sig i mig.

Sagt och gjort.

Jag begav mig till dirigenten för skolans musikkår. Han var en mycket musikalisk herre, hans armar och ben arbetade som kolvar i en ångmaskin. Jag talade om för honom att jag ville spela något och han frågade om jag kunde klättra uppför tonstegen utan att snubbla någonstans. Och jag klättrade frejdigt uppför. Inte nog med att jag klarade det utan att snubbla, jag hoppade inte över ett enda tonsteg och lyckades till och med ta mig över ”fa” utan att staka mig, fast jag visste att denna ton sticker upp som ett undervattensrev och bara väntar på att få en på fall.

”Utmärkt!” sade läraren, satte fart på alla sina fyra extremiteter på en gång och förflyttade sig från rummet ut i korridoren. Efter ett tag kom han tillbaka, vevande sina kolvar med samma frenesi. I det ögonblicket företedde han än mer slående likheter med ett lokomotiv, ty han bar på en stor bastuba. Bastuban stack upp som skorstenen på det växellok som på den tiden fanns på järnvägsstationen i Berkovitsa och som allmänt gick under namnet ”Tekannan”. Det var precis som Stephensons lokomotiv – det förbrände ett ton kol men utnyttjade bara fem procent av dess drivkraft.

”Blås!” sade läraren och räckte mig bastuban.

Att säga ”Blås!” är en sak, att blåsa är något helt annat.

Jag försökte förstås och fick snart en känsla av att den väldiga mässingstuban slukade mig med hull och hår och att till slut bara mina skor skulle sticka fram ur dess gap. Men något ljud vägrade den att ge ifrån sig. Läraren drog fram mig, visade mig hur man skulle bära sig åt, fick mig att åter blåsa i bastuban och, tro det eller ej, den släppte ifrån sig ett ljud. Ett ljud är för litet sagt – det var ett fruktansvärt vrål, förmodligen påminnande om de trumpetstötar som raserade Jerikos murar, och bastuban vann för alltid mitt hjärta.

Därefter började vi repetitionerna. På kvällarna blåste jag i min bastuba för att dra fram två toner ur den och vid midnatt fyllde jag den i smyg med ved, som jag bar hem för att elda ugnen med. De andra musikanterna avundades mig, eftersom ingen av dem hade ett instrument som de kunde gömma ved i. Om jag skall vara ärlig blev jag ganska trött av repetitionerna. På natten när jag gick hem kändes det som om jag tillbringat kvällen med att blåsa upp en buss genom avgasröret, så att alla dess fönsterrutor klirrade och dånade.

När jag tyckte jag fått litet begrepp om hur man skulle spela på den väldiga bastuban, beslöt jag en kväll att tiden nu var inne att hålla serenad för den flicka jag älskade. Men knappt hade jag börjat min konsert förrän ett fönster slängdes upp med en skräll, ett par mustascher stack ut och en argsint stämma ropade:

”Stick härifrån med det där skränandet om ni inte vill få en hink kokande vatten över er!”

Jag stack därifrån.

Jag slog mig ner på trottoaren med min bastuba och tänkte för mig själv att i stället för att slänga kokande vatten över musikanter kunde den där mustaschprydda kackerlackan i fönstret ta och skålla av sig mustascherna. Så fort jag hade kallat honom för kackerlacka kände jag mig lättare till sinnes. Jag har märkt att om man lyckas hitta en exakt och träffande benämning på något så känns det genast bättre. Jag grep efter min bastuba och ut över den ödsliga och mörka gatan skickade jag några ekande toner. Men den här gången var det ingen som opponerade sig.

Nästa dag frågade jag flickan om hon hade hört att man hållit serenad för henne under natten, och hon berättade att hon hört hur öppna charabanger åkt förbi på gatan och skränat med sina signalhorn.

”Skränade dom?” frågade jag förbluffat.

”Det var inte måttligt vad dom skränade”, vidhöll hon.

”Så dom skränade, säger du!”

Just skränade! Och hennes pappa hade gått fram till fönstret och sagt till dem att ge sig iväg med sitt skränande om de inte ville ha en hink kokande vatten över sig.

Man hade tagit mig för ett signalhorn.

Jag var nu fylld av hat mot flickans far, jag hatade den där mustaschprydda kackerlackan av hela mitt hjärta och mitt hat fick mig att åter se hoppfullt på situationen, ty jag visste att den som älskar en flicka måste hata hennes far. Äldre kamrater hade berättat för mig att fäder var det obehagligaste inslaget i all kärlek och att en sådan alltid kunde förväntas ligga på lur någonstans med sin käpp.

En tid därefter åkte jag hem till byn på besök och mamma visste inte till sig av glädje över mina färdigheter på bastuban. Alla släktingar som fanns att uppbringa fick komma för att höra mig spela på den jättelika bastuban, jag spelade hela dagen, och på kvällen, då jag åter började spela, slocknade gaslampan av detonationerna. Alla försäkrade att de hörde lika bra i mörkret, jag spelade vidare och alla ropade: ”Tänka sig!” ”Bravo!” ”Nu är du väl glad att du offrade pengar på att skicka honom till skolan!” Mamma svarade att det var hon.

På hösten återvände jag till Berkovitsa. Min flicka hade blivit ännu vackrare, hennes kropp glödde lekfullt under klänningen, men jag kunde gott mäta mig med henne och gjorde redan försök att raka mina polisonger. På kvällarna hörde jag henne spela på sin fiol och en gång beslöt jag att jag skulle gå hem till henne direkt efter skolan, med bastuba och allt, jag skulle sätta mig på hennes gård och spela upp allt jag lärt mig för henne och låta henne hänföras.

Jag lånade min kusins skor, sträckte på mig, axlade min bastuba och knack-knack på hennes dörr. Hon öppnade själv och strålade hela hon. Jag strålade också, fast inombords. Jag hade den fördelen att bastuban stod för min yttre strålglans, blänkande grann som den var, medan jag stod gömd bakom den och bara behövde stråla inombords.

”Jag tänker spela för dig”, sade jag till flickan. ”Du vet antagligen inte att jag gått och lärt mig spela ett helt år.”

”Ooo!” utbrast flickan. ”Varsågod och kom in!”

Hon bjöd mig att sitta på en stol mitt på den gröna gården, själv satte hon sig på en annan stol mitt emot och jag sade till mig själv: Nu är stunden inne! Nu eller aldrig! Då jag såg henne sitta där på den gröna gården, föll det mig in att jag skulle kunna gömma hela henne i bastuban och ta med henne hem utan att någon märkte det, precis som jag vintern innan burit hem ved till ugnen.

”Bom-bomp!” råmade min Jerikotrumpet.

Hon log.

”Bomp-bomp!”

Hon log ännu mer.

”Bomb-bomp!”

Hon började gapskratta.

”Bomp-bomp!”

Hon ropade på någon där inne i huset, medan jag fortsatte att blåsa och kände hur mina lungor tänjdes ända ner till tårna. Om så hela jag skulle bli en enda lunga, tänkte jag, så skall jag visa vad jag kan. Nu är det emellertid så att en bastuba, trots att den är ett mycket aktningsvärt instrument, har den nackdelen att den bara kan frambringa två toner. Den är en integrerad beståndsdel i en orkester. Men jag ville på inga villkor nöja mig med att vara en integrerad beståndsdel, eftersom ingen då skulle lägga märke till mig.

”Bomp-bomp!”

Från huset kom en okänd man, förmodligen var det honom hon ropat på. Han var ung, hans skor var så glänsande blanka att om en fluga skulle komma och sätta sig på dem skulle den genast halka och bryta benen. Den okände unge mannen gick fram till flickan och lade handen på hennes axel, jag började svettas men slutade inte för ett ögonblick att blåsa: ”Bomp-bomp!” Den okände nöp flickan i kinden och båda skrattade, medan jag ihärdigt och svettdrypande blåste vidare. Efter ett tag kom det för mig att bastuban nu måste ha blivit så salt att det var risk för att den skulle börja rosta, så jag gjorde ett litet kort uppehåll för att torka av munstycket.

I samma ögonblick började flickan, som jag älskade, och pojken, som jag såg för första gången, att applådera. ”Ha-ha-ha” skrattade flickan. ”Aldrig har jag då hört en sån konsert!” ”Ha-ha-ha”, skrattade den okände. ”Inte jag heller!”

Jag torkade bort fukten från mitt instrument och satte igång att blåsa av alla krafter. Antingen spricker jag eller bastuban, sade jag mig.

Men ingen av oss sprack.

Utan att förstå någonting reste jag mig från stolen, mekaniskt gick jag över den gröna gården och ut på gatan, och hela tiden spelade jag: ”Bomp-bomp! Bomb-bomp!” Man smällde igen dörren bakom mig, även andra dörrar smällde, så kom det plötsligt barn någonstans ifrån, de började gå bredvid mig, de såg mig alla i ögonen och de strålade mot mig. ”Bomp-bomp!” skallade mitt mässingshorn ut över gatan och jag tänkte för mig själv att jag aldrig mer skulle sätta min fot i det där huset, aldrig mer skulle jag hålla serenader, aldrig någonsin skulle jag lyckas i livet, eftersom det enda jag åstadkom med min bastuba var att barnen följde mig i hälarna.

Jag blev mycket god vän med barnen och de kom varje dag för att höra mig spela på min bastuba. Och skolorkesterns dirigent, som rörde alla sina extremiteter som kolvar i en ångmaskin, berömde mig och sade att det var mycket bra att jag var så ihärdig.

Och ihärdig är jag, och jag önskar att jag alltid skall komma att förbli sådan som jag var när jag var mycket ung, ty i ungdomsåren är världen som vackrast.

Tenetsen

Den här berättelsen börjar med snön som rasade ner från taken. I flera dagar hade det snöat oavbrutet, snön låg i drivor och alla vägar var igensnöade, varje stig var spårlöst utsuddad. Om natten hördes rävarnas ylande och knallarna från svartekskogarna, där träden knäppte och smällde i kölden. De frusna vattenkvarnarna stod tigande, floden låg död, utsträckt mellan sina vita stränder. En brokig nötskrika flaxade till med vingarna och gjorde en störtdykning ner mot en kvarglömd majskolv – så snart den rörde den med näbben hoppade majskolven upp, slog till fågeln och snarade dess fötter. Må djävulen ta dig! skrek nötskrikan gällt och slog med vingarna, hjälplöst fångad i fällan.

En man kom ut ur huset och gick fram för att ta hand om nötskrikan. Trots att den dränkte honom i en bedövande ordström, ägnade han den inte den ringaste uppmärksamhet utan gillrade lugnt om fällan och tog med sig fågeln in i huset. Hans fru hade satt upp vävstolen, hon satt vid den och var just i färd med att byta skyttel. ”Gick den i fällan?” frågade hon. ”Ja”, svarade bonden och släppte fågeln. Den störtade genast rakt mot vävstolen och slet av ett försvarligt antal trådar. ”Tag genast bort den härifrån!” ropade kvinnan och när mannen såg vad som hade hänt fångade han in nötskrikan och stuvade in den i en liten korg bakom ugnen. Fågeln flaxade och slog därinne i korgen och förde ett väldigt väsen, men så tystnade den och på hela dagen sade den sedan inte ett knyst. Mannen tände en cigarrett och förkunnade att han tänkte gå ut och mjölka kon, men hans fru hörde honom inte eftersom hon hade satt igång sin enmans vävfabrik: dunk-dunk, dunk-dunk! Mannen tog mjölkspannen och gick ut, tätt följd av ett rykande ångmoln.

Just i det ögonblicket hände något oväntat: spannen vred sig plötsligt ur hans hand och begav sig av i riktning mot lagården. Bonden var på väg att skrika till men blev i stället stående med gapande mun. Efter ett ögonblicks tvekan störtade han efter spannen. Han såg hur den öppnade lagårdsdörren och när han själv hunnit fram stod spannen redan under kon, mjölken slog klingande trumvirvlar i den och omgav den med vit ånga. ”Det var som fan!” sade bonden för sig själv och stod där länge och kliade sig i nacken, ty då en bonde vill få fart på tankeverksamheten och lösa något alldeles speciellt komplicerat problem, känner han ett ovillkorligt behov av att klia sig i nacken. Och han kliade sig och kliade sig, sade så: ”Det är bara inte sant!” och gick ut för att kyla av sig med litet frisk luft. Medan han stod där ute och kliade sig och andades in den kyliga luften, kom spannen, som nu var full med mjölk, förbi honom och fortsatte rakt mot huset. Bonden följde hastigt efter den och både mannen och spannen försvann in i huset. Spannen hoppade direkt upp på spisen. Sedan var det någon som öppnade spisluckan och rörde om där inne med spiskroken, blåste sedan med en vindpust liv i den falnande elden, lade in mera ved och stängde luckan igen. ”Sånt händer bara inte!” sade bonden för sig själv och gick för att kika ner i korgen, som om nötskrikan skulle kunna ge honom gåtans lösning. Men nötskrikan teg.

Mannen vankade oroligt av och an i huset och genom vävstolens dunkande uppfångade han ett knakande ljud från takbjälkarna. Han beslöt därför att klättra upp på taket och skotta ner snön därifrån. Trävirket var gammalt, sedan länge ruttet och maskätet, och han var rädd att det inte skulle stå pall för tyngden av snömassorna. På taken runt omkring stod redan några av grannarna uppflugna och skottade snö, fastbundna med rep vid sina skorstenar. Vår man klättrade upp han också, band fast sig vid skorstenen och tänkte just börja arbeta med skoveln, då han såg att snön av sig själv började röra sig längs taket. Den gled ljudlöst ner, sedan var det något som for fram över taket och lämnade tegelpannorna renslickade som av en tunga. En skrovlig röst från grannhustaket frågade honom hur i all världen snön hade kunnat falla från taket av sig själv, och bonden förklarade hjälplöst att det hade han ingen aning om. Alla grannarna upphörde med sitt arbete och fortfarande fastbundna vid sina skorstenar satte de sig ner för att dryfta orsakerna till att snön faktiskt fallit ner från taket av sig själv.

Taket var inte brant. En av grannarna hade ett tak som till och med var litet brantare, men snön hade ändå fastnat på det och ville inte röra sig ur fläcken med mindre än att man bände loss den med skoveln. Kanske var det tegelpannorna som gjorde det? Men de var exakt likadana på de båda husen, de hade kommit samtidigt från tegelbruket. Medan alla satt och diskuterade händelsen, var det något som for fram utefter hustaken och i ett enda svep skar av alla istapparna som hängde där. Trots att de såg det med egna ögon vägrade grannarna att tro på vad de såg. Mannen som satt på taket trodde inte heller sina ögon. Än en gång började han klia sig i nacken och då uppfångade han plötsligt ljudet från vävstolen som hans hustru satt och dunkade på: dunk-dunk, dunk-dunk! Det var säkert den där vävstolen som vänt upp och ner på ordningen i huset, intalade sig bonden, och reste sig för att klättra ner från taket. Han kom fram till platsen där han ställt stegen.

Där fanns emellertid ingen stege. När han tittade upp fick han se den stulta fram över gårdsplanen och sedan luta sig mot foderlövhögen, vars snöhätta av stöten ramlade av och spreds för himmelens vindar. Lövruskorna for omkring och skakade av sig snön. Fåren kom ut ur fårhuset och började mumsa i sig de torra löven. ”Det kan inte vara sant!” sade bonden för sig själv där han satt på huk på taket. Stegen kom tillbaka och lutade sig åter mot takfoten. Mannen klättrade skyndsamt nerför den och gick för att titta på lövhögen. Men han kom aldrig fram till den, ty plötsligt fick han se att yxan själv började hugga ved på vedkubben. Den högg hela vedhögen, som sedan sakta höjde sig i luften och begav sig mot huset.

Mannen vågade inte säga en gång till att det inte kunde vara sant. Något hade kommit in i hans hus och detta något var nu i färd med att stöka och feja på gården. Sedan såg han hur det gick bort till trädgården och ruskade ner snön från fruktträden. Det kanske är en sjukdom, tänkte bonden. Tanken på sjukdom fyllde honom med plötslig skräck och han rusade runt för att se till kon och grisen, fåren och hönsen. Där fanns ingen sjukdom. Om det var boskaps- eller fågelpest stod den oftast bakom huset och ylade, ty den var rädd för hundar. Koleran lät som en skogsgroda, men den kom ju bara på sommaren. Kanske var det någon ny människosjukdom som man ännu inte visste namnet på!

Bonden tog sig över pannan – den var fuktig och varm. Han gick snabbt över gårdsplanen och in i huset. Så snart han stängt dörren efter sig var det något bakom honom som öppnade den och sedan stängde den igen. Han såg förfärat på sin fru där hon satt och kastade skytteln och dunkade på vävstolen, dunk-dunk, dunk-dunk! ”Mår du bra?” frågade bonden henne. ”Hur skulle jag kunna må bra”, svarade hon, ”jag är alldeles slut av allt dragande i vävskeden!” Han förnam plötsligt att det inte bara var vävstolen som dunkade i hans öron.

”Pesten vet jag att den tjuter bakom huset”, sade bonden, ”men jag vet inte vad påssjuka är för slags sjukdom.” ”Jo, den är precis som pesten”, sade hans fru, ”det är bara det att den inte tjuter utan förställer rösten och ropar. Den förställer rösten och med din brors röst ropar den på dig utanför fönstret: Ivan, Ivan, är du där? Då du hör att det är din bror, säger du: Ja, jag är här – och vips har påssjukan dig i sina klor. Förra året ropade den precis så där på Elenka men med hennes svägerskas röst. Nu var det så att Elenka och hennes svägerska inte gärna pratade med varandra, så Elenka undrade mycket över vad svägerskan ville. Och så var det påssjukan! Det tog lång tid innan hon kom ur sängen… Varför frågar du om det?” ”Jag frågar”, svarade mannen, ”därför att det föll mig in att fråga.” ”I stället för påssjuka borde det ha fallit dig in att mata grisen, den slår snart sönder kätten!”

”Jag skall mata den nu”, sade bonden och gick för att mata grisen. Men han höll så när på att tappa bunken med grismat, då han kom ut och fick se hur halmen lösgjorde sig från stacken och av sig själv for iväg för att lägga sig som strö under grisen. Från redskapsskjulet kom hötjugan av järn, den bredde ut halmen i ett jämnt fint lager och lämnade sedan griskätten igen. Bonden flyttade sig åt sidan för att inte bli genomborrad av den flygande tjugan, men den tog ingen som helst notis om honom utan fortsatte förbi och återvände till sin gamla plats.

En nötskrika svepte med ett skri rakt ner mot fällan, pickade med näbben på majskolven, majskolven flög upp och drog åt snaran. Nötskrikan flaxade och slog förtvivlat och till slut lyckades den göra sig fri. Men i stället för att flyga sin väg begav den sig i riktning mot huset, öppnade dörren och gick in. Mannen störtade efter den och såg hur den slank in under korglocket. ”Har du fångat en till?” frågade hans fru bortifrån vävstolen och lade ner skytteln.

Hennes man teg. Hon steg upp från vävstolen, sträckte på sig så det knakade och klagade: ”Den där olycksaliga vävstolen! Den har gjort mig stel och rådbråkad i hela kroppen!” ”Du, lyssna på mig nu”, ropade mannen med plötslig häftighet. ”Lyssna på mig…” Han förmådde inte fortsätta utan sjönk ner vid bordet. En lång stund satt han där och det enda som hördes var hans snörvlande snyftningar. Hans hustru slog förskräckt ihop händerna, öste upp en skopa vatten och stänkte det över hans ansikte. Han skakade på sig och slutade hulka, så småningom kunde han åter börja tala.

Och sakta och omständligt, en sak i sänder, berättade han allt som hade hänt under dagen – från mjölkningen av kon till den andra nötskrikans uppdykande. Så fort han sade ”nötskrika” lystrade fåglarna och började skrika för full hals inifrån korgen: ha-ha, ha-ha! ”Du mår inte bra”, sade hustrun. ”Gå och lägg dig så skall jag stoppa en varm tegelsten under dina fötter!” Hon lade en varm tegelsten vid hans fotända och gick så till källan för att hämta vatten. Hon kom tillbaka och redan på tröskeln tappade hon oket med ett brak. Hennes man satt upp i sängen och stirrade förhäxat på vävstolen. Vävstolen vävde lugnt och jämnt, vävkammarna och trådarna rörde sig som de skulle, skytteln kastade sig fram och tillbaka, vävskeden packade flinkt det färdiga tyget. Ha-ha-ha! kom det från nötskrikorna i korgen.

Hustrun gjorde korstecken. Sedan gjorde hon korstecken över sin man. Till slut gjorde hon även korstecken över vävstolen, men den stannade inte utan fortsatte med sitt lugna, jämna dunkande: dunk-dunk, dunk-dunk! ”Gode Gud!” Hustrun tog sig för pannan. ”Det där är en tenets!”

”En tenets!” Mannen flög upp. ”Varför sa du inte det tidigare! Jag höll ju på att totalt tappa förståndet!” Han gjorde några svepande rörelser med armarna som om han försökte samla upp sitt tappade förstånd igen, allt medan nötskrikorna åter började skratta bortifrån korgen: ha-ha, ha-haaaa!

Blå skymning kikade in genom fönstren och januarifrosten ritade i ett enda penseldrag sina snirkliga mönster på rutorna.

Ni undrar väl vad en tenets är för något? En tenets är en människa som inte ger sig iväg någonstans efter sin död utan stannar kvar hos oss. Den tenets som just nu vävde på vävstolen var en gång i tiden också en människa – kanske för hundra år sedan, kanske för femhundra år sedan.

Men plötsligt stannade vävstolen, dörren öppnades och stängdes, mannen och hustrun tänkte att nu hade nog tenetsen lämnat dem. Men han kom tillbaka igen – givetvis kunde de inte se honom, men de såg hur dörren öppnades och en hönsfjäder kom in. Han hade tydligen gått ut för att hämta en ny hönsfjäder till skytteln, eftersom den gamla inte höll åt tråden ordentligt. ”Har du sett på maken!” sade hustrun. ”Hela dan har jag haft besvär med den där hönsfjädern, men jag kom aldrig på idén att hämta en ny – och så gjorde han det!” ”Det är klart att han gjorde”, svarade mannen, ”han är ju inte lika dum som du!”

SENARE

Senare berättade bonden för mig att han och hans hustru hade gått och lagt sig, medan tenetsen satt kvar och arbetade vid vävstolen. Hela natten vävde han, och det rogivande dunkandet vaggade dem båda till sömns: dunk-dunk, dunk-dunk… Men plötsligt genljöd ett gällt skri från nötskrikorna i korgen. Bonden vaknade och såg yrvaket hur något lyfte på täcket på hans frus sida av sängen. ”Det var det värsta!” utropade bonden. ”Den där tenetsen tänker väl ändå inte tränga sig ner här hos oss i sängen!” Han puffade till sin fru. ”Varför väcker du mig?” frågade hon. ”Det är väl ingen hos dig i sängen?” frågade bonden i sin tur. ”Du har ju blivit skvatt galen!” muttrade hans fru och somnade igen.

Mannen sov däremot inte en blund på hela natten. ”Det är nog sant att jag är litet galen”, erkände han för sig själv. ”För om den där tenetsen hade krupit ner här i sängen så skulle han ju inte samtidigt kunna väva på vävstolen! Och det har han ju gjort oavbrutet, utom den korta stund då han gick bort till spisen för att få i sig litet kokt majs.”

På några nätter hade tenetsen vävt färdigt tyget och satte då omedelbart igång med att häckla hampa. Bonden berättade för mig att han så småningom slutade oroa sig för sin fru, eftersom han förstod att tenetsen inte var den typen som försökte sig på några otillbörliga närmanden. En lång tid höll han honom dock under uppsikt, men han visade inte några som helst tendenser åt det hållet utan höll sig för sig själv och ägnade sig oförtrutet åt sina göromål.

Det jag hade hört om tenetsen gjorde mig mycket nyfiken. Jag frågade bonden om inte jag också på något sätt kunde få honom att komma in i mitt hus och uträtta ett och annat åt mig. ”Jo, det är klart att du kan!” svarade bonden. ”Fånga bara en nötskrika och koka en gryta majs, så kommer tenetsen! Men du måste lämna något arbete ogjort, så att han vet vad han skall göra när han kommer till dig.”

Jag fångade en nötskrika med hjälp av den berömda majskolvsfällan, kokade upp en gryta majs, tog fram skrivmaskinen och tomma pappersark på bordet och satte mig att vänta på tenetsen. Men den kom inte. Jag hörde att min granne höll på med att såga ved och jag gick ut för att konsultera honom igen. Men någon granne syntes inte till på gårdsplanen – veden var nysågad, handsågen låg där, men av grannen syntes inte en skymt. Då dök han plötsligt fram ur redskapsskjulet och ropade till mig: ”Du har väl kommit för att hämta tenetsen?” Jag medgav detta. ”Oroa dig inte”, sade han. ”Han har precis sågat färdigt veden och nu har han säkert ytterligare några saker han måste göra innan han lämnar mig. Under tiden kan väl du följa med mig på en liten tjuvskyttsutflykt!”

Så vi tog en fångstkorg och gick ut på fälten för att fånga rapphöns. Rapphönsen gräver hål i snön och kryper ner där för att få tag på sädeskorn. Vi gillrade en fälla med hjälp av korgen och blev ordentligt genomfrusna medan vi väntade. Tre rapphönor fångade vi. Bonden fördelade dem på följande sätt: ”En till dig, en till mig och en till tenetsen. Det känns inte riktigt rätt att bara ge honom kokt majs.” Sedan gick vi hem och innan jag ens kommit innanför dörren hörde jag nötskrikan skratta bortifrån korgen: ha-haaaa! Döm om min förvåning då jag såg att skrivmaskinen stod på bordet och skrev av sig själv. Den satte punkt och tystnade, dörren öppnades och stängdes. Jag slog mig ner och läste i ett enda drag igenom vad tenetsen hade skrivit. Medan bonden och jag hade fångat rapphöns hade tenetsen satt sig ner och skrivit ihop en berättelse om tenetsen. Jag tar mig nu friheten att servera läsaren denna berättelse precis så som den skrivits av huvudpersonen själv, samtidigt som jag framför en bön från honom att vi skall uttala hans namn rätt, med betoning på sista stavelsen: tenéts.

Och från och med den dagen, käre läsare, har jag blivit en ny människa. Ty tenetsen skriver numera allting åt mig, medan jag själv lever livets glada dagar.