Staden vid havet var Österrikes port till världen

Ett långt förflutet under den österrikiska dubbelörnen gjorde Trieste till Österrikes viktigaste hamnstad. I dag är Trieste italienskt men 550 år av österrikiskt styre har satt spår som syns än i dag. Denna melankoliska stad med sina skuggor från det förflutna andas fortfarande transit och avsked. Närmar man sig Trieste med tåg från inlandet slås man av stadens vackra läge. Mäktiga berg skyddar hamnstaden, som där den ligger påminner om en amfiteater vid havet. Trieste, i nordöstra Italien någon mil från gränsen mot Slovenien, ligger inbäddad i en vik vid Adriatiska havets norra del. Stadens dramatiska läge understryks än mer denna lördagseftermiddag i mars, då solnedgången skänker himlen en rödfärgad slöja. När jag stiger av slås jag av en doft av salt, av sjöfåglars skrin; av en känsla av det hav som är en så viktig del av Triestes karaktär.

Mångnationellt då som nu
Fram till första världskriget kunde man med rätta kalla Trieste en kosmopolitisk stad. Omkring år 1900 bodde 120 000 italienare, 52 000 slovener och 12 000 österrikare här. Dessutom fanns här ytterligare 37 000 människor från snart sagt alla Europas hörn, inte minst från Balkan och Italien. Till de mest framträdande grupperna inom handeln och sjöfarten hörde judar och greker. Invånarantalet i dag ligger kring 200 000 och de flesta minoriteter förutom slovenerna finns inte längre kvar. Trieste har genom historien, ända sedan staden grundades på romartiden, utgjort en korsväg för kulturer och folkgrupper. På väg till fots till mitt pensionat något hundratal meter från järnvägsstationen ser jag tecken på att det mångnationella Trieste lever kvar än i dag, om än i mindre omfattning. Det kinesiska och vietnamesiska inslaget i stadsbilden är märkbart i form av lågprisaffärer med alla upptänkliga varor. Likaså är ännu det slovenska inslaget tydligt; man hör ofta språket talas och ser anslag på slovenska.

Viktig hamnstad
Trieste blev österrikiskt redan 1382. Österrike hade bara att tacka och ta emot eftersom stadens styrande sökte skydd hos habsburgarna undan den ständigt expanderande grannstaden Venedig. Österrike hade allt att tjäna på Triestes frivilliga underkastelse, inte minst på stadens tullinkomster. Redan vid denna tid var Trieste en viktig handelsstad men handelsverksamheten tog fart på allvar vid tiden för industrialiseringen. På 1800-talet, fram till kejsardömets fall 1918, var Trieste Österrikes viktigaste import- och exporthamn och dessutom en viktig örlogshamn. Här lossades kaffe, ris, bomull, kryddor och andra varor från Orienten, medan de österrikiska exportvarorna främst bestod av socker, öl och industrivaror.

Spåren efter kejsardömet
När järnvägsförbindelsen Südbahn över Alperna i mitten av 1800-talet förband Wien med Trieste ökade strömmen av varor och människor ytterligare. Inte minst sökte sig många emigranter från det österrikiska imperiets avkrokar till Trieste, lockade av andra horisonter. Här fanns nämligen Österrikes enda fartygslinje till USA, vid sidan av en mängd lokala rederier som trafikerade hamnar längs Adriatiska havets kust. Några av kustångarna tog sig ända ner till Konstantinopel. I hamnen ligger de stora passagerarterminalerna för Atlanttrafiken från 1920-talet, i dag stilla och omgjorda till konferenscentra. Trieste förblev österrikiskt i över 500 år, till 1919. Det är spåren efter denna epok jag söker när jag under några dagar planlöst strosar runt i Trieste – eller Trst, som slovenerna kallar staden. Spåren av den österrikiska metropolen finns än i dag, även om den italienska självkänslan stärktes genom att österrikiska symboler avlägsnades efter att staden blivit italiensk.

Sisi som staty
Ändå finner jag en typ av relik av imperiet som i de flesta andra gamla österrikiska kronländer var det första som avlägsnades på grund av dess starka symbolik: en monumentalskulptur av kejsarinnan Elisabeth, Sisi kallad, kejsar Frans Josefs gemål och tragiskt mördad i Genève 1898. Skulpturgruppen består av kejsarinnan tronande i mitten, omgiven av undersåtar som bär fram småbarn och blomsterkransar och vördsamt blickar upp mot "Elisabetta", som det står på sockeln. Den underdånighet som verket uttrycker behöver inte nödvändigtvis vara ett uttryck för fjäsk; Elisabeth, som på många sätt distanserade sig från hovlivet och politiken, uppskattades helhjärtat i många kretsar och var inte minst i Ungern närmast avgudad (medan hennes make snarast var en symbol för förtryck). Skulpturgruppen är ett verk från 1912 av skulptören Seifert, upplyser Baedekers reseguide över Österrike från 1913. Seifert behärskade konsten att gjuta liv både i beundrarskaran och den upphöjda kejsarinnan.

Kejsarinnan Elisabeth uppvaktas i skulpturgruppen framför järnvägsstationen i Trieste.

En fläkt av Wien
Andra spår från det insomnade kejsardömets epok finns i form av kaféer. Den wienska kafékulturen spreds över hela imperiet och även till Trieste. Några kaféer från denna tid står kvar i det närmaste orörda av tidens gång, till exempel Caffè San Marco. Här kan inredningen inte ha ändrats mycket sedan kejsarens tid: interiörens färgskala går i svart, brunt och gult, borden har marmorskivor och taket pryds av mytologiska motiv i pastellartade färger. Här råder ett melankoliskt lugn; San Marco är en plats att försjunka i en bok, bedriva lågmälda samtal och låta sig uppassas av korrekt vänliga kypare. Också en och annan inrättning känns som om den förflyttats från Alpernas nordsida, till exempel ombonade vinstugor med rustik träinredning. Enkel husmanskost med smak av Österrike och vin direkt från fat.

Längs Canal Grandes vatten
Själva stadsbilden avslöjar en märklig blandning av Österrike och Italien. Centrum domineras av nyklassicistiska 1800-talsbyggnader och en och annan byggnad av senare datum. Huvudgatorna kantas av alléer av plataner, vid denna årstid ännu nakna men skuggigt svala sommartid. Canal Grande har inte mycket gemensamt med sin namne i Venedig, det är enbart en några hundra meter lång kanal som en gång förband stadens centrum med hamnen. I dag fyller den ingen ekonomisk funktion men är ett motiv som ingen fotograferande turist missar. Kanalen, som invigdes 1756 under kejsarinnan Maria Theresias styre, kantas av 1700-talspalats och kröns i fonden av kyrkan San Antonio Nuovos klassiska tempelportal och kupol. Vid sidan av palatsen ligger här också lagerlokaler, där man förr lagrade importvarorna från Orienten innan de spreds inåt imperiet. Platsen inbjuder till långsamma promenader och till att slå sig ned vid något kafé eller någon trattoria. I kvällningen passerar det vackra folket förbi på väg mot stadens pampiga operahus i närheten.

Canal Grande är ett idylliskt hörn av Trieste.

Påkostade palats
Det finns ännu en plats i Trieste som skvallrar om stadens stolta förflutna: Piazza Grande, ett storslaget torg nere vid havet.

Det illuminerade Piazza Grande är en praktfull syn.

Här ligger förvaltningens och sjöfartens kulissartade och påkostade byggnader i skrytsamma historiska stilimitationer. Särskilt nattetid, med effektfull fasadbelysning, är det svårt att inte imponeras av denna plats. Stilblandning, eklekticism, sockerbagararkitektur: kännarnas nedlåtande invändningar spelar ingen roll inför anblicken av detta upplysta torg nattetid. Från Piazza Grande är det ett stenkast ner till havet. Denna dag, en solig vårdag, dras människor som av en magnet ner till strandpromenaden och den långa piren Molo Audace. Härifrån är utsikten magnifik och himlen och havet har ingått ett blått broderskap. I det klara solljuset söker sig blicken mot Alpernas snötäckta krön, som sträcker sig som ett långsträckt vitt panorama i fjärran. Något närmare, på en avsats i havet, skymtar Miramare, den österrikiske hertigen Maximilians marmorvita palats från 1800-talets mitt. Här öppnar sig Trieste mot havet, mot horisonten och världen. Utan detta hav och den fjärran horisonten hade Trieste inte varit den besjälade plats det är än i dag.
Från piren Molo Audace har man ett sagolikt panorama över hav och land.

(2006)