TJECKISKT: Karel Čapeks tidningsprosa: tre texter

Av Karel Čapek. Översättning från tjeckiskan: Per Nilson

Inledning

Karel Čapek (1890-1938) räknas som den kanske främsta tjeckiska författaren under 1900-talet. Han var mångsidigt intresserad och skrev både dramer och prosa: romaner, noveller, essäer, kåserier, barnböcker, reseskildringar och politiska tidningsartiklar. Svenska läsare känner honom som dramatiker (RUR, där han myntade ordet "robot"), som romanförfattare (Hordubal, Meteor, Krakatit, Gudsfabriken, Salamanderkriget), som reseskildrare (Resan till norden) och som kåsör (Ett år med min trädgård, Dasjenka – en hundvalps levnad). En genre som svenska läsare hittills inte fått bekanta sig med är den som på tjeckiska benämns sloupek – en kort, underhållande tidningsartikel i något aktuellt ämne.

Čapeks författarskap är starkt förknippat med tidningsvärlden och journalistiken. Från och med år 1921, då han blev medlem av redaktionen för den liberala pragtidningen Lidové Noviny, publicerades varje ny roman först som följetong i denna tidning och därefter i bokform.

Journalisten Čapek bidrog starkt till utvecklingen av tidningsprosan som brukar indelas i följande undergrupper: fejeton (underhållande och intresseväckande betraktelse i en tidning), sloupek (kort, underhållande tidningsartikel i något aktuellt ämne), causerie (kåseri) samt den politiska tidningsartikeln. Čapeks tidningsprosa (han skrev för ett stort antal tidningar och tidskrifter) utkom i bokform delvis under hans levnad, men huvudsakligen efter hans död.

Här följer tre sloupek-texter av Karel Čapek.

-----------------------------------------------------------------------

Om det egna grannskapet

Häromdagen gjorde jag något som jag inte gjort på länge: jag gav mig ut på en tur för att utforska de närmaste omgivningarna kring min stadigvarande hemvist. Och jag upptäckte att där man för ett antal år sedan fann ett skräpigt fält i stadens utkant, där fanns nu en massa nya gator med enkla och ljusa hus. Någonstans är man ännu i färd med att bygga med det fina röda teglet, strax intill håller man redan på med rappningen så att det visslar om det, och en bit bort har människor redan flyttat in och genom fönstret kan man se hur de hänger upp gardiner och slår in spikar i väggen där tavlorna ska hänga; och vad gäller affärer är de första pionjärerna redan på plats, mjölkaffär, hökeri och sybehörsaffär, och allt doftar av puts som fortfarande är ny och av hopp inför framtiden som i alla nya bostadsområden. Och då upptäckte jag att detta myller och detta byggande fick mig att känna en säregen glädje, med ett halvhögt brummande uttryckte jag den största belåtenhet och uppskattning inför denna iver att bygga, och jag kände mig personligen rörd av det faktum att det i mitt grannskap fanns så mycken företagsamhet och lovande aktivitet, ja, jag fattade rentav en nästintill faderlig sympati för dessa nya kvarter, och hade jag haft mer tid, fattades det föga att jag hade gått runt bland de nyinflyttade, välkomnat dem som grannar, frågat dem om deras familjeförhållanden och givit dem råd om var de skulle hänga den där tavlan med Karlštejn-fästningen. I stället måste jag nöja mig med en inspektion från utsidan och fundera över vari denna min glädje egentligen bestod. Ja, i något annat: kanske i att något fruktbart händer i mitt grannskap, det vill säga inom en vidare omkrets av mitt jag.

Så ligger det till: varje människa bär inom sig ett stort antal olika jag. Ett, det huvudsakliga och starkaste, är naturligtvis hon själv. Sedan kommer jagen som har med familj, arbete, samhällsställning, nation att göra, och så vidare. Jämte dessa olika identiteter rymmer hon inom sig också lokala jag. Det första är husjaget. En människa upplever det som att något av hennes jag smulas sönder om en bit puts faller av från hennes bostad; och hon känner en personlig tillfredsställelse om något förbättras på "hennes" hus. Likaså vill hon ha "sin" gata i ordning och hon irriterar sig över allt som gör den ful, fastän det egentligen inte angår henne. Sedan kommer stadsdelsjaget; människan har ett mycket starkare intresse för vad som byggs i hennes grannskap än vad som uppförs i Petr-kvarteren* eller i Hanspaulka**. Och sedan finns stadsjaget, det regionala jaget och så vidare; ständigt allt vidare cirklar, och ständigt är det fråga om våra jag, om än alltmer utspädda; ständigt är det ett område för vårt personliga intresse, där varje framgång och framsteg fyller oss med personlig tillfredsställelse. Min herre, ni skulle allt häpna om ni fick se hur det byggs hos oss. Och stadsdelsjaget bröstar sig rentav, som om det hade en personlig del i detta och kunde ta åt sig av äran.

Ja, du ser: när du flyttade hit var detta ett erbarmligt område i stadens periferi. Här fanns staket och soptippar och raviner, även rågfält men de ödelades av något avskum; och nu hänger människor upp gardiner här, murare frambringar klingande ljud med sina hammare, och frun i sybehörsaffären sitter med händerna knäppta över magen och väntar på sin första kund. Sådana ljusa och rymliga hus, så många människor de rymmer, så vackert detta är! Titta er omkring, det är inte lite arbete som utförts här sedan jag kom hit! Min herre, allt häromkring har byggts under den tid jag bott här. Där ser man, det var värt det, jag har inte bott här förgäves. Vi växer, vi växer: det kan man inte förneka. Bara allt nu kommer att gå väl för de nyinflyttade, tänker han som bott här länge, gripen av en stark känsla av lokalt faderskap.

(1937; ur: O lidech; ’Om människor’)

*Tjeckiska: Petrská čtvrt. Några kvarter i Nové město, Prag. I väster avgränsas området av Revoluční, i öster av Tešnov, i norr av Vltava och i söder av Pořicí. Övers. anm.

**Villaområde i stadsdelen Dejvice i Prag. Övers. anm.

 

Gator

Det kan inte hjälpas: ju större en stad är och ju mer dess gata liknar en huvudgata, desto färre stycken spelar den, desto mer uniform, enformig, uttryckslös är den, eller hur jag nu ska uttrycka det; och det gäller för flertalet stora städer i vårt gamla Europa. En sådan där bygata, vad passerar inte förbi på den under en dag: där är timman då människorna är på väg ut till fälten, timman då korna jagas ut på bete, timman då barnen traskar iväg till skolan; sedan har vi timman då mammorna går och hämtar vatten, står och pratar på gatan eller utför något arbete på gårdsplanen; sedan är det återigen barnens timma då de under rop och skrik springer hem från skolan, middagstimman och så vidare ända till boskapshjordarnas kvällstimma och nattens tysta timmar. Varje sådan timma tar den lilla bygatan i besittning på ett markant och synbart sätt, den härskar där sin stund och fyller gatan till brädden med sitt personliga myller; var och en har något eget, sin röst, sin ordning och sin egen befolkning och spelar rättframt sin lilla visa. Skillnaderna mellan morgonens, dagens, kvällens och nattens timmar är djupa och grundläggande; och på samma sätt skiljer sig vardagar och helgdagar åt, och oändligt olika ser dagarna ut beroende på årstiderna; om ingenting annat, så låt oss i varje fall medge vilken rikedom på tid vi finner här.

Eller låt oss ta småstaden: här finns timman då människor går till arbetet, sedan kommer skolbarnens timma, timman som domineras av brevbärarens turer till fots, de fina fruarnas timma, timman då prästen promenerar på det lilla torget, timman när barnen inleder sina larmande lekar, och så vidare. När ni promenerar eller åker igenom en liten stad, så förefaller det er i ena stunden att det inte bor några andra än barn där, och den andra gången att där bara finns gamla kvinnor och fina fruar med inköpskassar; varje sådan stund har någonting av sagans förtrollning; ni får syn på Barnens stad, Staden med brevbäraren eller möjligen De fem hundarnas stad – så grundligt och synligt tar varje dagligt fenomen småstädernas gator i besittning.

Jag vet att allt detta och mycket mer därtill sker också på gatorna i en storstad, men där förekommer det i en sådan myckenhet att det flyter ihop i en uniformitet utan skillnader. Också här går barn till och från skolan men de är aldrig helt och fullt gatans herrar; de är bara utströdda bland människor på vars ansikte det inte står skrivet vart de ständigt och jämt är på väg. Också här springer brevbäraren med sin väska, men han är inte någon viktig och dominerande person. Också här skrider olika dignitärer, under den stund som är deras, fram i sin planetariska bana, men bland så mycket folk går det inte att upptäcka deras kosmiska regelbundenhet. De flesta människorna är, skulle jag vilja säga, kontinuerliga; ni kan träffa på dem klockan nio på morgonen lika gärna som kring midnatt; det går inte att upptäcka något hos dem som skulle tilldela dem en viss timma. Visst, fabrikerna, myndigheterna eller skolorna har sina timmar; men i stadens centrum märker ni dem endast genom att trafiken tätnar; de präglar inte gatan med sin karaktär och sin ordning. I stadens periferi är timmarna mycket mer markerade; men huvudgatorna är från morgon till natt överfulla av liv som egentligen är uniformt eller endast en aning varierat. Låt mig uttrycka det så: på grund av att det finns alltför många människor går det egentligen inte att upptäcka något hos dem.

Stadens gata har inga dominerande figurer såsom barn, hemmafru, brevbärare, borgmästare eller hund; stadsgatans timmar har inga herrar. Kanske är det på grund av den enformigheten som behovet att skapa en folksamling som kan ta gatan i besittning emellanåt bryter fram; sådärja, nu har gatan sin herre, i denna stund är den entydigt behärskad. På landet är det till exempel barnen som springer från skolan som är gatans herre; i staden är det en folksamling, oavsett vilken fana den bär på. På landet är det regelbundna och konstanta fenomen som behärskar gatan; staden är så enformig att dess gata, för en stund, endast kan behärskas av något så exceptionellt som en demonstration eller en revolution.

(1934; ur: Sloupkový ambit; ’Sloupek-galleriet’)

 

Vad huset doftar

Jag tänker inte på doften av kyrkoinvigningsfest* eller ånga från tvättstugorna och inte heller på lukten från barnens blöjor. Jag bor i ett nybyggt område som växer till ackompanjemang av klangen från hammare, skramlet från tvärbjälkar och slagen från snickaryxor; om ni band för ögonen på mig och förde mig genom staden, så skulle jag känna igen det på luften: det här är en gammal gata, det här är nya hus som delvis fortfarande är obebodda, det här är ett nybyggt hus som ännu inte rappats, medan man här ännu bara är i färd med att gräva grunden. Innan ett hus börjar lukta människa, så avger det dofter av de material det är byggt av, och det dröjer tiotals år innan de lukterna tränger ihop sig och sönderfaller i rivningshusets torra, dammiga, förfallna lukt.

Först luktar det skarpt av ofruktbar jord: ur djupet av den utgrävda grunden stiger en kylig, ödslig, nästan gravliknande lukt från de undre bergarterna. Men runtomkring har redan högar av tegel lavats, och väl brända tegelstenar har en något brödaktig doft, de ger ifrån sig en lukt av torr eld och sprider ett varmt, mjölliknande damm. Sedan ryker den släckta kalken, den bränner i ögonen och får halsen att dra ihop sig; från den får putsen sin fuktiga, kalla, råa stank, en otrevlig och dyster lukt. De nybyggda husens luft är kall och rå, likt grottornas, och det krävs lägereldar och evighetslampor för att de ska förvandlas till hem.

Sedan levereras brädor, och byggnadsställningar reses på varandra för att murarna ska nå upp och för att det återigen ska dofta annorlunda; ty doften av trä är angenäm och intim, trä doftar hem och mognad, och dess kåddoftande, soliga andedräkt lägger sig över lukten av kalk från putsen och den blöta lukten av betong. Vi ska inte glömma den syrliga lukten av järn, tvärbalkar och rör och metalltrådar, uppblandad med den oljiga stanken av lack; inte heller den rökiga lukten av glödande kol med vilket man torkar murverket. Nu har turen kommit till byggnadssnickarna och finsnickarna; innertak timras, golv läggs, fönster och dörrar sätts in; träet dominerar och dess kåddoftande balsamaktiga lukt stiger från det bullriga nybygget. Därtill kommer doften av terpentin, doften av fernissa och oljor, lukten av lim och färger. Och till slut andas det renskurade huset också fukt och luktar av tvål likt en söndagstvättad pojke; genom de öppna fönstren stiger en kyla, tomhet och märklig ihålighet som hör nybygget till.

Men det nya huset förlorar inte alldeles med detsamma sin egen lukt; så som nya kläder luktar textil och nya stövlar garveri så doftar huset länge än av byggarbetsplats. Min herre, det dröjer innan människorna kommer att känna sig som hemma där; ännu omger huset dem som något slags provisorium, det har inte vuxit på dem som snäckan på snigeln, här är det alltför rymligt och här alltför trångt, likt nya kläder. Det måste ge upp något av sig självt för att anpassa sig till människorna; man skulle kunna säga att det mognar under några år. Först när det upphör att vara ett nytt hem blir det verkligen och till fullo ett hem; sedan är det inte längre bara byggarens verk utan också människornas som bor i det. Ända nedifrån källarna och tvättstugorna och upp till de rykande skorstenarna känner man lukten av människa och värme; och en gång när människor med hackor kommer hit, luktar det till slut lite grand som i en kvarn, av mjöl, mognad och en speciell torrhet som påminner om doften av halm och murknande trä.

(1933; ur: Kalendář; ’Kalender’)

*Tjeckiska: posvícení; traditionellt årligt firande med fester och nöjen, ursprungligen till minne av den lokala kyrkans helgande. Övers. anm.