Grekiska färger.

En reseberättelse i fem delar.

Del 1: Inledning; Från Hässleholm till Thessaloniki

Del 2: I Grekland

Del 3: I Istanbul

Del 4: Hemåt; Källor

Del 5: Foton

------

Del 2

I Grekland

---

Rubriker:

Florina - snö och söderns skarpa sol

Utflykt till Veria

Thessaloniki från topp till tå

---

Florina - snö och söderns skarpa sol 

Någonstans mellan Thessaloniki och Florina försvann barmarken. Jag gladdes över snön och solskenet när jag steg av bussen i Florina. Jag befann mig 160 kilometer väster om Thessaloniki, 89 kilometer öster om Korçë i Albanien (som jag besökte i januari 2019) och 33 kilometer söder om Bitola i Nordmakedonien. I den lilla väntsalen beställde jag en kopp kaffe. På väggen hängde en karta där landet i norr benämndes ”Skopje-republiken”. I Florina har de makedonskspråkigas parti, Regnbågspartiet, sitt säte. Skulle jag få höra makedonska under mitt besök? (Se vidare artikeln ”Tre grekiska trådar” här på Tema Grekland.) Under de båda balkankrigen 1912-1913 vred Balkanförbundet (Grekland, Serbien, Montenegro och Bulgarien) Makedonien ur händerna på det osmanska riket för att sedan inbördes strida om bytet. I freden 1913 delades området mellan Grekland, Serbien och Bulgarien. Både Thessaloniki och Florina är belägna i den grekiska delen av Makedonien. Den del som tillföll Serbien utgör idag Nordmakedonien. Bulgarien fick nöja sig med en mindre del.

En dag i småstaden - paus från storstadens jäkt och stress. Jag frågade en kvinna om vägen till centrum och fick svar på tyska: Gå i den riktningen så kommer du till floden. Utmed den finns många kaféer och restauranger. 

---

Ganska snart kunde jag konstatera att staden har två ansikten vad gäller arkitekturen. Dels relativt nybyggda hyreshus i fint skick, i ljusgul ton och med balkonger längs hela fasaden, dels hus från en svunnen tid och med lokal prägel: små balkonger i smidesjärn, stuckaturer, pilastrar och vackert utsmyckade träportar. Några av dem var i bruk och i gott skick, medan andra - i synnerhet längs ett visst avsnitt av floden - såg ut att ha övergivits en gång och därefter bara fått stå och förfalla. Till och med en ruin fick jag syn på - mitt i staden. I samband med befolkningsutväxlingen med Turkiet 1923 flyttades 350 000 muslimer från det grekiska Makedonien till Turkiet, och över en miljon kristna, i synnerhet greker, bytte Turkiet mot Grekland (källa: Nationalencyklopedin). Kanske har de (till synes) övergivna, en gång så vackra gamla husen något med den historien att göra? Eller med inbördeskriget som rasade i Grekland mellan 1946 och 1949? Innan den kommuniststödda motståndsrörelsen slutligen förlorade hade många av dess stridande och sympatisörer flytt norra Grekland och hamnat i olika länder i östblocket (se vidare artikeln ”Tre grekiska trådar” här på Tema Grekland). Spelade det ekonomiska uppsvinget efter EG-inträdet 1981 en roll? Plötsligt strömmade subventionerna in i landet varpå de gamla husen övergavs för nybyggda hyreshus? Bara gissningar.

Modernt bostadshus.

Äldre hus som ser ut att vara i gott skick...

... och ett som inte är det.

---

Efter att ha vänt i dörren till ett kafé där plastig nutida musik spelades gjorde jag ett nytt försök en stund senare. Skylten ”Kafeneion” ingav förtroende. Jag öppnade dörren, steg in och möttes av nyfikna, vänliga blickar. Vid ett bord spelade två män tavli medan två andra tittade på. Vid bordet intill satt en ensam man som vinkade mig till sig. Jag slog mig ner hos honom. Han var kanske i 65-årsåldern, hade arbetat en tid i Kanada och pratade bra engelska. Han berättade för mig att de båda som spelade var släkt - den yngre var syskonbarn till den äldre och den som drev kaféet. När de spelat färdigt och rest sig upp, grabbade den yngre tag i den äldre och höjde rösten - men det var bara på skoj.

Detta var männens uppehållsrum. I andra änden av lokalen - intill en kamin och under en väggmålning som föreställde en sjö med snöklädda berg i bakgrunden - satt en ensam man.

---

Min nyfunne vän berättade om sin tid i Kanada. Han hade mest umgåtts med andra greker i de egna föreningarna. Jag ville beställa något och mannen föreslog ett glas tsipouro, men det var starkt och jag måste äta något till. Snart hade jag ett glas och en tallrik med välsmakande tilltugg - meze - framför mig. ”Det är den yngre spelarens mor som har gjort de inlagda grönsakerna”, fick jag veta. Förutom pickles fanns där också ett par sorters fisk.

Om jag minns rätt berättade mitt sällskap att hans far var grek med rötterna i Turkiet. Han undrade om jag kände till staden Monastir (det grekiska namnet på Bitola i Nordmakedonien) och berättade att han gärna besöker staden. (Tilläggas kan att det makedonska namnet på Florina är Lerin.)

En annan man undrade om jag kände till Borås. Han hade en släkting som arbetade som läkare där. 

Bitola och Borås - i Florina möttes de. I Borås hade jag varit föregående sommar, men när det gällde Bitola ville det sig inte riktigt. Under 2018-19 års resa till Nordmakedonien hade staden fått stryka på foten på grund av tidsbrist. Och den här gången? Någon järnvägs- eller bussförbindelse mellan Florina och Bitola finns inte, så det skulle ha fått bli taxi (drygt 30 kilometer). När allt kom omkring var norra Grekland och Istanbul viktigare, så det blev inget Bitola den här gången heller. Om jag hade rest till Grekland via Serbien och Nordmakedonien istället för via Rumänien och Bulgarien hade jag säkert gjort ett stopp i Skopje med dagsutflykt till Bitola (och därefter buss Skopje-Thessaloniki), eller fortsatt till Florina från Bitola. 

Det var dags att bryta upp men notan fick jag inte betala - den tog min nye vän hand om. Det hade hunnit bli mörkt när jag steg på bussen till Thessaloniki. Dagen i Florina kommer jag förmodligen aldrig att glömma. 

Utflykt till Veria

Nästa dags utflykt gick till Veria, cirka 72 kilometer väster om Thessaloniki. Den arkitektoniska tudelningen är påfallande också här: ett betydande inslag av moderna, balkongförsedda hus i stadens nya delar och traditionell bebyggelse i de gamla, Kyriotissa och Barbouta. Barbouta är en före detta judisk stadsdel med vackra gamla hus i renoverat skick, inklusive en synagoga.

Nytt...

… och gammalt.

--- 

Den lilla balkanska minoritetsgruppen arumänerna/ vlacherna blev jag påmind om när jag gick förbi deras folkloristiska museum. Veria har en stor mängd kyrkor från bysantinsk tid men också från den efterföljande, osmanska, epoken. Ett minnesmärke över Paulus, alldeles intill en moské, kan staden också ståta med. I Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel skriver Paulus att judarna i Veria (Beroia) var mer vidsynta än de i Thessaloniki.

Jag slog mig ner en stund på en bänk vid Paulusminnesmärket. Några personer korsade gatan, kånkande på sin alpina skidutrustning. Förmodligen hade de varit uppe på berget Vermio, eller skulle dit.

---

Föregående dag hade jag fått veta att Ola Magnell dött - en av de allra bästa. Bilden tagen i stadsdelen Kyriotissa.

---

Elva kilometer söder om Veria, i Vergina, finns kungagravar från det antika makedonska kungariket. Summa summarum: Veria är en livlig och omväxlande stad, definitivt värd ett besök.

---

Mitt kafeneion i Thessaloniki.

På kvällen besökte jag ett kafeneion i närheten av mitt hostel i Thessaloniki. Ljusblå väggar, en spis som spred värme, bilder av det gamla Thessaloniki och en på ”Poli” (Konstantinopel/Istanbul) på väggarna; många här har ju sina rötter där. Ur högtalarna strömmade folkmusik - underbart skrovlig och oputsad, liksom uråldrig (kanske var det rebetika?). Jag beställde ett glas retsina. Vid servitörens bord uppehöll sig några personer, bland dem en kvinna som hade en obändig lust att dansa. Med lyfta armar och rytmiska steg närmade hon sig mitt bord. Väl framme vände hon på klacken och seglade tillbaka till vännerna. Uppvisning, inte uppvaktning, var hennes ärende. Lättnad.  

Thessaloniki från topp till tå

Nästa dag, efter en kaloririk frukost, gick jag tillbaka till mitt kafeneion. Vid gårdagens besök hade jag inte haft mobilen med mig, och nu ville jag ta några foton. Den här gången spelades brötig gitarrock men snart var det vaktombyte bakom disken och den gamla grekiska musiken återvände. Jag beställde kaffe och kastade då och då en blick mot de kortspelande farbröderna vid bordet intill. Ytterligare tre äldre män fanns i lokalen, var och en vid sitt bord. När det var slut med kortspelandet stannade en av männen till vid mitt bord och tilltalade mig på tyska. Han berättade att han på 1960-talet arbetat i Sverige: i Luleå, Uppsala och på Gotland. Om jag minns rätt hade han varit verksam inom bygg- och anläggningsbranschen, anställd av ett tyskt företag. Sedan gick han. Pratstunden hade gärna fått vara längre, men jag tyckte ändå att dagen börjat på bästa tänkbara sätt. Tänk, när han arbetade i Sverige fanns jag ännu inte eller var bara några år gammal.

--- 

Idag skulle jag göra Thessaloniki från topp till tå innan det var dags att ta nattbussen till Istanbul. Jag gick förbi mitt hostel och fortsatte ytterligare en bit upp på bergssluttningen. Jag tänkte följa den stadspromenad som är beskriven i min guidebok (Greece, Lonely Planet). Jag startade vid Heptapyrgion (”De sju tornens fästning”). Den uppfördes på 1300-talet (under den bysantinska tiden; mellan 1430 och 1913 ingick Thessaloniki i det osmanska riket). I slutet av 1800-talet gjordes fästningen om till fängelse. Cellerna kan besökas. 

Heptapyrgion.

---

En bit söderut finner vi Trigoniou-tornet - uppfört i försvarssyfte av osmanerna på 1400-talet och en del av den bysantinska stadsmuren. Så vandrar vi västerut på Eptapyrgion-gatan, längs den gamla stadsmuren. Vi befinner oss i Ano Poli - den övre staden. Vi viker av till vänster, in på Akropoleos och därefter Agathaggelou. Snart befinner vi oss vid Vlatadon-klostret som grundades på 1300-talet och rymmer välbevarade fresker från den tiden. Utsikten över staden och bukten är storslagen.  

---

Osios David-kyrkan.

En bit söderut finner vi en liten kyrka som helt smälter in i omgivningen: Osios David. Den byggdes som huvudkyrka till ett kloster i slutet av 400- och början på 500-talet. 

Något minne av Nikolaos Orfanos-kyrkan, sydöst om Osios David, har jag inte, även om den ingick i stadspromenaden. Kanske hoppade jag över den.

Strax norr om Kassandrou-gatan upphör Ano Poli; de fridfulla, smala och branta gatorna får ge vika för den livliga storstaden. 

---

På Kassandrou-gatan (eller alldeles norr därom) passerar vi en moské som är försjunken i djup sömn, Alaca imaret. Den byggdes på 1480-talet och bestod av både moské, skola (medrese) och bespisning för fattiga (imaret). 

---

Yeni Hamam.

På en tvärgata till Kassandrou (Agiou Nikolaou) finner vi förutom Yeni Hamam (Nya Badet; från slutet av 1500-talet) också den östra gaveln till kyrkan Agios Dimitrios. Till stora delar rör det sig om en återuppbyggnad efter den förhärjande stadsbranden 1917; den ursprungliga kyrkan var från 600-talet.

Agios Dimitrios-kyrkan.

---

Jag hade köpt kaffe i pappmugg strax innan jag kom till kyrkan och stannade nu till för att dricka den. Även några klunkar ur vattenflaskan slank ner. Jag minns den vänlige mannen i butiken där jag köpt den. Han hade svarat glatt på den fråga jag ställde och följt med mig ut på gatan och pekat. 

---

Romerska agoran.

Ett stenkast söderut från Kassandrou ligger den romerska agoran med rester från romartiden. Vi återvänder till Kassandrou och rör oss österut, till det hus där grundaren av det moderna Turkiet, Kemal Atatürk, föddes; numera är det museum. 

Vi styr stegen söderut och kommer till Galerius rotunda. Den uppfördes i början av 300-talet som mausoleum för den romerske kejsaren som vistades i Thessaloniki. Därefter har byggnaden tjänat både som kyrka och moské. Intill rotundan gjorde jag en paus. I den lilla parken spelade två småpojkar fotboll. En tredje fanns där också men han gick på kryckor och höll sig på avstånd. På Ippopotamus uteservering njöt människorna av det soliga söndagsvädret. Jag hade just slukat några bitar pizza som jag köpt i den lilla pizzakiosken intill parken.

I närheten av Galerius rotunda ligger kyrkan Agios Panteleimon.

---

En liten bit söderut ligger Galerius välbevarade triumfbåge. Alldeles intill brusar trafiken på Via Egnatia - den gamla romerska riksvägen österut.

Efter att ha korsat den träffar vi snart på ett område med utgrävningar; husgrunderna utgör rester av Galerius palats.

---

Det vita tornet.

Så kommer vi ner till vattnet. Det berömda, vackra tornet, ”Det vita”, kan vi betrakta på nära håll. Barerna och kaféerna utmed strandpromenaden är proppfulla. Vi promenerar en bit utmed vattnet innan vi svänger av till höger, in på Agias Sofias. Efter en bit är vi framme vid kyrkan, Agia Sofia, som i vissa avseenden imiterar sin berömda namne i Istanbul. Den som vi nu står framför byggdes i slutet av 600-talet. Väggmålningarna från 1000-talet och skulpturutsmyckningarna tillhör det främsta inom bysantinsk konst.

Agia Sofia-kyrkan.

---

Vi fortsätter västerut och kommer till ingången till Modiano-marknaden, där fisken är en viktig vara. För tillfället pågick ingen kommers. Jag tittade in i området men kände ingen lust att gå in, något var fel. Alltför många slitna individer på ett och samma ställe. En man stannade till och varnade mig: gå inte in där, när det inte är marknad kan det vara farligt. Namnet Modiano är sefardiskt, en påminnelse om de många judar som slog sig ner här efter det att de jagats ut ur Spanien i slutet av 1400-talet. Under den tyska ockupationen av Grekland 1941-44 packades stadens judar i godsvagnar och försvann i dödslägren. Därefter plundrades de på sina ägodelar och tillgångar, med största noggrannhet.

---

En bit längre västerut ligger Judiska museet och därifrån är det inte långt till Ladadika, några trivsamma kvarter med låga hus som en gång rymde affärer men numera är fyllda av kaféer och barer.

---

Mellan Ladadika och järnvägsstationen.

Slutet på vandringen närmade sig. Utmed den hårt trafikerade gata vid vilken järnvägsstationen är belägen uppehöll sig många unga flyktingar. 

---

Vid busshållsplatsen Agios Pavlos.

Från järnvägsstationen tog jag bussen till hostelet en sista gång för att hämta min packning. Så tog jag farväl av Crossroads, härbärget, och gick till busshållsplatsen, Agios Pavlos. En sista gång tråcklade sig bussen nedför berget. På järnvägsstationen hoppade jag på nästa buss - till busstationen. Under färden lade jag märke till något jag inte sett tidigare: det kinesiska inslaget bland affärer och företag.

På busstationens båda serveringar pustade jag ut och summerade mitt grekiska veckoslut. Det hade givit mersmak. Att jag skulle återvända till landet där ”ja” heter nä (skrivs ναι) - den grekiska charmen har många fasetter - var jag rätt säker på.

Det var dags att stiga ombord på Stamboul bus. En påse med något att äta och dricka visade sig ingå i priset. Så bar det iväg.

För källor, se del 4!