"Hoppets zon. En dramatisk berättelse om vänskap och kärlek (1968-2008)" Foto©Ján Lörincz.

År 2010 lämpar sig väl för en tillbakablick på Central- och Östeuropas efterkrigshistoria. I år har det gått 21 år sedan 1989 och kommunismens fall. 21 år dessförinnan riktades världens blickar mot Tjeckoslovakien och det oerhörda som hände där: under ett antal månader upplevde tjecker och slovaker ett politiskt töväder och en kulturell blomstring utan like innan nattfrosten obönhörligen slog till den 21 augusti 1968 i form av invaderande trupper från fem Warszawapaktsländer.

Den 21 augusti 2008, på fyrtioårsdagen av ockupationen, utkom i Slovakien romanen ”Hoppets zon. En dramatisk historia om vänskap och kärlek (1968-2008)”. Författare: Jozef Banáš. Boken har sålt bra och utsågs 2008 till ”Årets bok” av läsarna till en litterär tidskrift.

Jozef Banáš, född 1948 i Bratislava, är före detta diplomat och politiker. Numera ägnar han sig helt åt skrivandet. Efter att ha arbetat några år i ett exportföretag anställdes han 1977 av det tjeckoslovakiska utrikesdepartementet; han blev chef för press- och informationscentret i Bratislava, därefter diplomat vid Tjeckoslovakiens ambassad i DDR respektive Österrike. På 2000-talet var han under några år ledamot av Slovakiens parlament och ledde de slovakiska delegationerna vid Europarådets och NATO:s parlamentariska församlingar.

”Hoppets zon” är en roman med starkt självbiografiska och dokumentära inslag. Romanen gör nedslag i ett antal europeiska staters historia under fyrtio år. 1968 hette dessa stater Tjeckoslovakien, Västtyskland, Östtyskland och Sovjetunionen – år 2008 Tjeckien, Slovakien, Tyskland, Ukraina och Ryssland.

Jozef Baláž är romanens huvudperson. Med tiden blir han diplomat. Han uppträder anständigt: han protesterar mot partiet under ett möte i företaget där han arbetar; när han i Prag kallas till ett möte där han och kollegerna ska ta ställning mot Charta 77 – dissidenternas upprop – sjukskriver han sig trots att han inte är sjuk; han erbjuds arbete på ambassaden i Wien under förutsättning att han samarbetar med den tjeckoslovakiska säkerhetstjänsten, men han avböjer; i Östberlin känner han vämjelse inför förtrycket.

Förutom Baláž får vi följa ukrainskan Saša och västtysken Thomas på nära håll. De är Baláž ungdomsvänner. Snart förlorar Baláž kontakten med båda, men många år senare ska han åter möta dem.

De tre personernas livshistoria varvas. Baláž är student i Bratislava när Warszawapaktens trupper besätter Tjeckoslovakien i augusti 1968. Unga människor går ut på gatan och ropar på ryska: ”Åk hem!”, ”Vakna Lenin, Brezjnev har blivit galen!”, ”Ivan, Natasja väntar på dig!” De demonstrerande står öga mot öga med unga soldater ur ockupationsmakten, nervösa och rådvilla. Befälhavaren skjuter varningsskott, panik utbryter. Övermakten är dock alltför stark. På order från Moskva inleds den s.k. normaliseringen. Yrkesgrupper som lärare måste skriva under en deklaration där den sovjetiska ockupationen likställs med internationell hjälp. Många avskedas. De som vågar protestera straffas hårt: till exempel med fängelse eller uteslutning ur författarförbundet.

Den västtyske studenten Thomas är kritisk mot föräldragenerationen och samhällets ovilja att göra upp med nazismen och han dras till radikala kretsar. Så småningom tar han dock avstånd från våld som ett sätt att genomföra förändringar på. På teve ser han hur Willy Brandt i Warszawa faller på knä inför monumentet över gettoupprorets offer; det får honom att tänka om.

Avsnitten om Sašas liv i Sovjetunionen berättar om ett samhälle som sjunker allt djupare ner i vanskötsel, korruption och hopplöshet. Sašas man skickas till Afghanistan i samband med den sovjetiska invasionen 1979. Han dödas.

Romantiteln, ”Hoppets zon”, anspelar på området framför den tribun i Östberlin där partiledningen under första maj-firandet mottog det defilerande folkets hyllningar. Zonens början och slut markerades med streck i marken. Det som tilldrog sig inom zonen filmades av DDR:s teve. Innan den plakatbärande medborgaren klev in i zonen släckte han cigaretten och rättade till frisyren. När han klev ut ur zonen slängde han sitt plakat i någon av de uppställda containrarna. Slut på förställningen – äntligen skulle han få njuta av korven och ölet som de styrande erbjöd medborgarna till en billig penning. Skillnaden mellan första maj-tåget i Berlin och Bratislava, påpekar författaren, var bara den att skräpet låg kvar längre på gatorna i Bratislava än i Berlin.

Det är just scener som denna som är bokens förtjänst, skildringen av historiska skeenden och olika livsvillkor. Boken är skriven på ett sätt som kan locka även unga läsare. Någon större litteratur är det inte, men väl en påminnelse om livet i Tjeckoslovakien och några av dess grannländer för inte så länge sedan.

Banáš är framgångsrik, men inte oomstridd. Efter 1989 har han legat i fejd med myndigheten som handhar bl.a. dokument som rör medborgares kontakter med den tjeckoslovakiska säkerhetstjänsten, ŠtB. Myndigheten besitter ett dokument av vilket framgår att Banáš arbetat som agent åt ŠtB. Banáš har dock hävdat att det rör sig om en förfalskning av hans namnteckning och har krävt att myndigheten ska låta grafologer få undersöka originalhandlingen. Begäran har ej hörsammats. Den österrikiske journalisten Paul Lendvai, som besökte det kommunistiska Tjeckoslovakien flera gånger, har sagt att han är chockad över att en person som samarbetat med den tjeckoslovakiska säkerhetstjänsten kunnat bli parlamentsledamot i Slovakien. Lendvai påpekar att Banáš arbete på press- och informationscentret i Bratislava gick ut på att hålla koll på utländska korrespondenter. Till tidningen SME säger han: ”Och tro mig, han [Banáš] var mycket aktiv och försvårade arbetet för oss något otroligt.” Andra är mer försonliga. Författaren Ľubomir Feldek försvarar Banáš och påminner om att han var en av de första att i november 1989 underteckna det upprop som initierats av medlemmar i kommunistpartiet och som krävde avskaffandet av den artikel i grundlagen som fastslog kommunistpartiets ledande roll. En modig handling enligt Feldek.