I juli 2014 reste jag under några dagar omkring i Oberlausitz i östra Sachsen tillsammans med en polsk kompis. Om resan har jag berättat i artikeln Oberlausitz – ett fridfullt hörn av Tyskland, publicerad här på Kultur i öst. Här vill jag visa bilder från de platser vi besökte.

Fotona är sorterade under följande rubriker:

Herrnhut;

Zittau;

Hrádek nad Nisou och vandringen till Zittau;

Bautzen;

Panschwitz-Kuckau;

Crostwitz;

Görlitz/Zgorzelec

 

Herrnhut

Herrnhut är vaggan för en rörelse som är spridd över världen: herrnhutarna. Namnet betyder ”under Herrrens beskydd”. Den lilla stadens historia går tillbaka till 1722 då protestantiska trosflyktingar, så kallade Böhmiska bröder, från Mähren slog sig ner på platsen efter det att greve Zinzendorf upplåtit mark åt dem. En brödraförsamling bildades (”den förnyade brödrauniteten”) och Zinzendorf präglade den i en luthersk-pietistisk riktning. Han var dock öppen för olika trosvägar. Herrnhutarna finns på många olika platser i världen. De lägger stor vikt vid socialt arbete och mission. I Herrnhut tillverkas den kända herrnhutiska adventsstjärnan och här finns också ett textiltryckeri. Det var herrnhutarna som tryckte upp de tygmärken med texten ”Svärd till plogbillar” som bars av framförallt ungdomar inom kyrkan i Östtyskland på 1980-talet. Märket tolererades inte av regimen. Varje år ger herrnhutarna ut en bok, Losungen, med bibelord för varje dag under året. Den utkommer på flera språk, bland annat svenska (Dagens lösen). I Herrnhut finns ett hembygdsmuseum och ett etnografiskt museum. Ett "konstnärsgille" driver en butik med konst och konsthantverk från trakten. Den svenska väckelsen på 1800-talet tog intryck av herrnhutismen.

Huset som rymmer Herrnhuts hjärta: den vita kyrksalen.

Den vita kyrksalen:

Brödraförsamlingens vilohem:

Kyrkogården (Gudsåkern):

Minnessten över åren 1933-1945 på kyrkogården. Bönen ”Fader vår” är återgiven på de fyra sidorna; på denna sida står: ”Förlåt oss våra skulder”.

Hus i Herrnhut:

Vogthof, säte för Brödraförsamlingens ledning:

Greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf.

Zinzendorf-gymnasiet (i bakgrunden):

Comenius-gatan. Också den store pedagogen Ján Ámos Komenský (1592-1670) tillhörde Böhmiska bröderna. På grund av den habsburgska återkatoliseringen av Böhmen som inleddes 1620 lämnade han landet och slog sig ner i nuvarande Polen.

 

Zittau

Stadsbadet.

Undrar när den sista ölen serverades?

Johanniskyrkan.

Före detta franciskanerklostret (numera stadsmuseum) och dess kyrka.

Det före detta franciskanerklostret.

I bakgrunden rådhustornet.

Salthuset på marknadstorget.

I bakgrunden franciskanerkyrkans torn.

Gatuvy.

Tavla som berättar att stadens synagoga utsattes för fullständig förstörelse under Kristallnatten.

Blomsteruret.

Jarre i planeringstagen vid blomsteruret.

 

Vattentornet. Bakom det kyrkan Mariä Heimsuchung.

Karta som visar vart man kan åka med den smalspåriga järnvägen från Zittau: till kurorten Jonsdorf samt till borg- och klosterruinerna i Oybin.

 

Hrádek nad Nisou och vandringen till Zittau

En av kyrkorna i staden.

Torget.

Vandringen tillbaka till Zittau i Tyskland har påbörjats, vi är på väg ut ur Hrádek nad Nisou.

Ännu en kyrka i Hrádek nad Nisou.

En tjeck(iska) har sörjt för vintern.

Tjeckiskt hus.

Sädesfält i kvällsljus. Kanske befinner vi oss nu i Polen, kanske ännu i Tjeckien…

Nu var vi alldeles säkert i Polen – skylten som förkunnar att parkering är förbjuden är skriven på polska. Vi fortsatte och snart var vi framme vid den polsk-tyska gränsen. Därefter återstod den tyska delen av vår vandring, fram till Zittau. I Zittau tog vi tåget till Görlitz och därifrån vidare till fots till den polska sidan av staden där vi hade vårt härbärge.

 

Bautzen

Reichenturm, Bautzens motsvarighet till Det lutande tornet i Pisa.

Utsmyckning på Reichenturm; Rudolf II var en av de böhmiska kungar som härskade över Lausitz.

Gatuskylt på tyska och sorbiska.

Reichenstrasse med Reichenturm (Rikedoms-tornet).

Hauptmarkt (stora marknadstorget).

Hauptmarkt med rådhustornet.

Peterskyrkan. Kyrkan är en så kallad ”simultankyrka” – en del av den används av katoliker och en del av protestanter.

Nikolaiturm (Nikolaitornet) med port. Om man går in genom porten kommer man till ruinerna av Nikolaikyrkan (kyrkan brann ner 1639) och Nikolaikyrkogården. Härifrån har man en fin utsikt över floden Spree.

Ruinerna efter Nikolaikyrkan:

Nikolaikyrkogården:

Utsikt över Spree:

Borgen Ortenburg (Med Mattiastornet till vänster) sedd från Nikolaikyrkogården:

Pittoresk gata:

Mattiastornet i Ortenburg. Namnet på tornet minner om den ungerska parentesen i Lausitz historia. Mattias Corvinus, kung av Ungern 1458-1490, erövrade Lausitz från Böhmen. Efter hans död 1490 gick Lausitz tillbaka till Böhmen.

Utsmyckning i sandsten på Mattiastornet.

Ortenburg.

Innanför murarna i Ortenburg. I Ortenburg finns Sorbiska museet. Jag köpte en bok av den sorbiske författaren Jurij Brĕzan, 'Den svarta kvarnen'. Den berättar den gamla sorbiska legenden om Krabat. En annan bok som bygger på denna legend är ungdomsboken Han sålde sin frihet av Ottfried Preussler.

Vattentorn.

Garvarbastionen.

Ännu ett torn: Schülerturm.

Porten som leder genom tornet: Schülertor.

Die Kirche unserer Lieben Frau; kyrkan används mestadels av sorbisktalande.

”Korčma” – sorbiskt ord för restaurang eller krog.

Här har det sorbiska förlaget Domowina sin bokhandel: Smolersche Verlagsbuchhandlung.

Det sorbiska informationscentret: Serbski dom (Sorbiska huset).

Sorber i traditionell klädedräkt. Foto fotograferat på turistbyrån i Bautzen.

Information om sorberna på turistbyrån i Bautzen.

Umgebindehaus. Under bussturen mellan Zittau och Herrnhut såg jag mängder av sådana hus, i underbara färger. Fotot är taget på turistbyrån i Bautzen.

 

Panschwitz-Kuckau

Ćišinski-skolan – uppkallad efter den sorbiske författaren Jakob Bart Ćišinski.

Klosterwasser.

Ingång till nunneklostret (cistercienser-orden) Marienstern (grundat 1248).

Klosterkyrkan.

I klosterkyrkan:

Böhmiskt lejon som minner om den tid då böhmarna var starka i Oberlausitz - från Vratislav II (den förste böhmiske härksaren som vann kungatiteln, 1100-talet) fram till 1635:

”Vädret i Klosterbygden”:

På promenad genom Panschwitz-Kuckau.

En påminnelse om att vi befinner oss i den del av Oberlausitz som utgör de katolska sorbernas kärnland (motsvarar området innanför den triangel som städerna Bautzen, Kamenz och Hoyerswerda bildar).

 

Crostwitz

Christina Zschornack utanför sitt hem i Crostwitz. Hon tog upp oss när vi liftade mellan Panschwitz-Kuckau och Crostwitz. Vi träffade hennes man och son som arbetade i familjens verkstad och bjöds på både öl och kaffe. Mycket trevligt möte. I Crostwitz behärskar cirka 90 procent av invånarna sorbiska. I närheten finns andra orter som också spelar stor roll i den sorbiska identiteten: den sorbiska kyrkogården i Ralbitz samt vallfartsorten Rosenthal. På påskdagen äger en mycket speciell procession rum, till häst, mellan orterna Wittichenau och Ralbitz. Ryttarna är klädda i svart och med cylinderhatt på huvudet. Ja, de sorbiska traditionerna och sederna är många, både i Oberlausitz i söder och Niederlausitz i norr. Bland traditionerna i Oberlausitz kan nämnas ”fågelbröllopet”, målandet av påskägg, Martinssången den 11 november.

Franz till vänster, jag i mitten och Franz pappa till höger. Franz berättade att han mellan åren 2009 och 2012 var ute och rörde på sig i världen. Inte hur som helst utan enligt reglerna i den gamla tradition som benämns vandringsår och står öppen för den som klarat sitt gesällprov. Franz var låssmedsgesäll. Vandringsåren tog honom till så skilda platser som Paraguay och Rumänien. Under de tre åren får man inte besöka sin hemby, man får inte använda mobiltelefon utan är hänvisad till telefonautomat eller internetcafé – men bara om man har ett viktigt ärende. Den vandrande gesällen bär slips och hatt. Att vandringsåren haft stor betydelse för Franz gick inte att ta miste på. Han har också varit ute och hållit föredrag om sina erfarenheter. En länk till en intervju med Franz i tidningen Die Zeit: http://www.zeit.de/2014/04/walz-wandergeselle-schlosser-erfahrungen.

Christina visade ett handarbete – en del av en traditionell sorbisk dräkt.

Egenhändigt tillverkad karusell i familjens trädgård.

Christinas man skjutsade oss till en hållplats i Lehndorf (sorbiska: Lejno) varifrån vi fortsatte med buss mot Görlitz. Texten över grinden i bakgrunden är på sorbiska och betyder ”Välkommen till oss!”

 

Zgorzelec/Görlitz   

Att Zgorzelec – den del av Görlitz som låg på floden Neisses östra strand och efter andra världskrigets polska gränsförskjutning västerut hamnade i Polen – har en grekisk minoritet upplyste denna minnestavla om:

Tavlan berättar: mellan åren 1949 och 1950 kom 14 500 grekiska flyktingar till Polen. Grekerna i Zgorzelec blev en del av staden och bidrog till dess utveckling. Bakom tavlan står Föreningen för greker i Polen, avdelningen i Zgorzelec. På annat håll i staden såg jag en stor affisch som gjorde reklam för en internationell grekisk sångfestival som ägde rum i Zgorzelec den 12 och 13 juli i år. Vad skulle passa bättre där än ”Kwiat/ Λουλούδι” (Blomman), med sång av Grzegorz Turnau (polska) och Giorgos Dalaras (grekiska)?

På grund av dess läge - huvuddelen, inklusive den gamla stadskärnan, är belägen på Neisses västra strand - kom större delen av staden att tillhöra Tyskland efter andra världskriget. Den mindre, polska delen har en mer vardaglig prägel. Om den tyska, med sina arkitektoniska dyrgripar, utgör finrummet så kan den polska, med sin doft av bigos, żurek och pirogi, liknas vid köket.

Minnessten över mystikern Jakob Böhme i Zgorzelec. På andra sidan Nysa finns en stor staty över honom. "Till minne av Jakob Böhme (1575-1624). Religionsfilosof och skomakare. Invånare i Zgorzelec under åren 1599-1610."

Utmed Nysa, på den polska sidan, i bakgrunden Peterskyrkan i Görlitz.

Konditori i Zgorzelec.

Ursprungligen Oberlausitzer Gedenkhalle, numera staden Zgorzelecs kulturhus.

Så går vi över Nysa och bekantar oss med den tyska sidan, Görlitz.

.

Gatunamn okänt.

Krischelstrasse:

Fischmarktstrasse:

Brüderstrasse med rådhustornet i bakgrunden. Brüderstrasse förbinder det långsmala Obermarkt (Övre marknadstorget) med Untermarkt (Nedre marknadstorget) vid vilket bland annat rådhuset ligger.

Schönhof på Büderstrasse. Det äldsta borgarhuset i renässansstil i Tyskland.

Georgbrunnen i östra ändan av Obermarkt. I bakgrunden Reichenbacher-tornet.

Trefaldighetskyrkan vid östra ändan av Obermarkt.

Obermarkt.

Reichenbacher-tornet.

Kaisertrutz (väster om Reichenbach-tornet).

Annengasse.

Marienplatz.

Dicker Turm (Tjocka tornet) vid Marienplatz.

Frauenkirche söder om Marienplatz.

Struvestrasse.

Synagogan på Otto-Müller-Strasse.

Rådhustrappan med en staty av Justitia samt den ungerske kungen Mattias Corvinus vapen på väggen.

Neptunbrunnen på Untermarkt.

Untermarkt.

Untermarkt.

Untermarkt.

Untermarkt.

Untermarkt, rådhustornet.

Nya rådhuset på Untermarkt.

Oberlausitzische Bibliothek der Wissenschaften i Richard Jecht-Haus på Handwerk.

Handwerk.

Peterskyrkan.

Peterskyrkan.

Peterskyrkan.

Peterskyrkan.

Peterstrasse.

Bogstrasse intill Nikolaikyrkan:

Nikolaitornet sett från Bogstrasse.

Nikolaikyrkan.

Nikolaikyrkogården.

Utsikt mot Zgorzelec från Altstadtbrücke.

Samma utsikt nattetid strax efter min ankomst till Görlitz fyra dagar tidigare.

Zgorzelec speglar sig i Nysa/Neisse.

 

Farväl!

Vi reste hemåt – Jarre österut till Wrocław varifrån han fortsatte till Wołów, jag norrut till Hässleholm. Hans resa tog några timmar, min betydligt längre. Men med tanke på allt jag varit med om var det lätt att stå ut med.