Minnen av Belgrad (2010/11)

Text och bild av Per Nilson.

"Kralja Petra 6" (Kung Peters gata 6) är adressen till "Kafana ?". "Peter I av Serbien" heter på franska "Pierre 1er de Serbie"."Kralja Petra 6" (Kung Peters gata 6) är adressen till "Kafana ?". "Peter I av Serbien" heter på franska "Pierre 1er de Serbie".
---
”Kom välbehållen hem”, önskade mig den unga, mörka kvinnan innan vi skildes åt.

Det var eftermiddag den 29 december 2010. Vi hade just landat på Nikola Tesla-flygplatsen i Belgrad. Czech Airlines propellerplan hade nått sin destination. Den unga kvinnan, född och uppvuxen i Düsseldorf, och hennes vänner på andra sidan mittgången hade tagit sig till föräldrarnas hemland för det traditionsenliga nyårsfirandet. Jag för min del såg fram emot att få bekanta mig lite med Belgrad innan jag fortsatte till Bela Crkva dagen därpå. I slutet av resan skulle jag återvända till Belgrad för en övernattning.

Login var redan ordnad. Jag hade bokat in mig på vandrarhemmet ”In old shoes” på Brankova 18. Från flygplatsen åkte jag med en dragspelsbuss av märket Ikaros. Dörrarna slöt inte tätt nedtill, mellan dem och det sista trappsteget gapade en stor springa. Men chauffören var vänlig och leende. Efterhand blev bebyggelsen tätare, husen högre. Efter det att vi rullat över en bro steg jag av. Nu befann jag mig på Brankova-gatan. Intensiv trafik, isiga, glashala trottoarer, kallt, dimmigt, mycket folk, diskreta och färglösa kläder, en något kaotisk blandning av hus, många slitna. Någonstans reste sig ett högt hus men det verkade vara alldeles tomt, övergivet. Framför det ett konstverk.

Enligt google-kartan befann jag mig fortfarande på Brankova-gatan, men gatuskylten sade något annat. Jag tittade närmare på huset eftersom det hade nummer 18, och vandrarhemmet skulle ligga på Brankova 18.Enligt google-kartan befann jag mig fortfarande på Brankova-gatan, men gatuskylten sade något annat. Jag tittade närmare på huset eftersom det hade nummer 18, och vandrarhemmet skulle ligga på Brankova 18.

Det var inte alldeles lätt att hitta vandrarhemmet, för Brankova-gatan bytte plötsligt namn i verkligheten men inte på kartan. En kille frågade mig om jag letade efter något. Jag sade som det var, varpå han förklarade för mig hur jag skulle gå. Därefter räckte han mig handen. Till slut hittade jag vandrarhemmets port och tog mig uppför några trappor. På en av våningarna fanns en organisation som bekämpade AIDS. En ung tjej tog emot mig på vandrarhemmet. Jag trivdes direkt. Rent, trivsamt, enkelt. Gröna väggar, parkettgolv, i hallen en massa vykort från olika hörn av världen. Jag delade rum med två tysktalande tjejer. Vi hälsade på varandra men därutöver växlade vi inte ett enda ord. Jag var så full av intryck och hade ingen lust att prata.

Jag berättade för receptionisten om mina planer: besök i Bela Crkva med omnejd. Tjeckiska byar. Hon såg lite förskräckt ut och sade att den trakten är mycket deprimerande, folk tar livet av sig där.

Ute på trottoaren igen valde jag att gå till höger, i riktning mot Brankov-bron. Svängde höger igen vid första bästa tillfälle. Stötte på ett matställe som serverade ćevap, grillade ”köttfärs-stavar” som serveras med sallad i bröd. Fick lära mig att det finns olika sorter, till exempel Banja Luka- och Sarajevo-ćevap. Några kvinnor lagade maten i köket som man hade insyn i från restaurangen. En man tog upp beställningar och småpratade med gästerna.

Trg Republike.Trg Republike.

Nu var jag redo att strosa på Knez Mihajlova, gågatan som löper från Kalemegdan ner till Terazije. I den norra änden av Knez Mihajlova fanns ett bibliotek – ”Biblioteka Grada Beograda” – och jag gick in där. Av namnet att döma var detta Belgrads stadsbibliotek, men det var mindre än det i Hässleholm (kanske var det bara en filial?). Trivsamt var det i alla fall. Jag gick in i ett par bokhandlar. I en av dem hängde författarporträtt på väggarna, däribland Borislav Pekić vars roman En livräddares försvarstal jag tänkte läsa under resan. Köpte en liten bok om staden Zrenjanin eftersom författaren Milo Dor bodde där en tid som pojke. Milo Dor – född i Budapest 1923, uppvuxen i Vojvodina (norra Serbien) och Belgrad, motståndsman under andra världskriget, gripen och torterad i Belgrad, dömd till tvångsarbete och förd till Wien, där han kom att stanna fram till sin död 2005. Under 1990-talets jugoslaviska inbördeskrig var Dors hem i Wien en samlingspunkt för serber, kroater, bosnier. Någon kallade Dors lägenhet för ”den enda fungerande jugoslaviska institutionen”. När jag nu bläddrar i hans roman Tote auf Urlaub – han skrev den på tyska i Wien när han var 25 år gammal – stöter jag på gator och platser som är bekanta för mig: Knez Mihajlova, Kalemegdan, Terazije, Kralja Milana (Kung Milans väg), Slavija-torget. Jag var djupt imponerad av romanen när jag läste den för några år sedan. Det är en ytterst levande och rik skildring av några unga kommunisters öde i Belgrad under andra världskriget, men också en svidande uppgörelse med metoderna inom den kommunistiska rörelsen. Boken är skriven med lätt hand och läsaren kommer personerna förunderligt nära. Mitt i all djävulskap och grymhet finns en oförglömlig mänsklig värme, skildrad utan ett uns sentimentalitet eller försköning.

Exempel på en för sin tid modern arkitektur.Exempel på en för sin tid modern arkitektur.

Morgonen därpå steg jag upp vid halvåttatiden. Den här gången gick jag till vänster när jag kommit ut på trottoaren. Drack kaffe på ett kafé och bageri med namnet ”Den ryske tsaren”. Såg staden i dagsljus. En blandning av hus, rikt utsmyckade och enkla, höga och låga, nya och äldre, vackra och fula sida vid sida. Gatunätet synnerligen oregelbundet. Ja, jag trivdes. Jag vandrade omkring i området kring vandrarhemmet. Jag hittade den stora synagogan som var utmärkt på kartan.

Ej otypisk gatubild. I närheten av synagogan, inte långt från Brankova-gatan.Ej otypisk gatubild. I närheten av synagogan, inte långt från Brankova-gatan.

Jag hade varit i Belgrad en gång tidigare, under en tågluffning våren 2003. Den gången kom jag med tåg från Novi Sad och skulle åka vidare med buss till Sarajevo några timmar senare. Jag minns en promenad i ett starkt kuperat stadslandskap, ett dystert och deprimerande kafé på järnvägs- eller busstationen. Utanför en officiell byggnad stod vakter. En månad tidigare hade den serbiske premiärministern Zoran Đinđić mördats. Jag hyste inga varma känslor för staden den gången.

En Trabant på Brankova-gatan.En Trabant på Brankova-gatan.

Men åter till år 2010. Det var dags att bege sig till busstationen för att ta bussen till Bela Crkva. Även busstationen blev en upplevelse. Mycket folk, många små kaféer och matställen. Jag köpte en sandwich av en vänlig äldre dam. Jag sade till henne på tjeckiska att jag inte ville ha ost, och hon förstod. Tydligen heter ost ”sýr” också på serbokroatiska. Leende önskade hon mig gott nytt år. För att komma ut till bussperrongerna måste man visa upp en biljett. En stor folkmassa skulle igenom kontrollen, men ingen tillstymmelse till stress eller vassa armbågar.

Den sjunde januari var jag tillbaka i Belgrad. Serbisk julhelg. När jag vid middagstiden rullade in i staden såg jag den stora och mäktiga Sveti Sava-kyrkan i slutet av en lång gata. Jag bestämde mig för att gå dit under eftermiddagen.

Vackert funkishus.Vackert funkishus.

Återigen befann jag mig på vandrarhemmet. I köket satt ett ungt kanadensiskt par på resa genom Europa. Tack och lov för vandrarhem, för möjligheten att prata en stund med andra resenärer och utbyta erfarenheter.

Ett stenkast från vandrarhemmet ligger Terazije och sedan är det bara att vandra söderut: längs Kung Milans gata, Slavija-torget och därefter Den helige Savas gata. Den helige Sava är grundaren av den serbiska ortodoxa kyrkan och hans dag infaller den 27 januari. Kyrkan som är uppkallad efter honom började byggas på 1930-talet, men det tyska luftangreppet mot Belgrad den 6 april 1941 avbröt byggnadsarbetet. Under långa tider har arbetet legat nere. Kyrkan är numera färdigbyggd, men när det gäller interiören återstår en del arbete. Under den höga kupolen stod människor i kö och väntade på att få komma fram till ikonen och kyssa den.

På Knez Mihajlova spelade ett brassband.På Knez Mihajlova spelade ett brassband.

Jag gick tillbaka samma väg. Jag fortsatte norrut till Kalemegdan, en före detta turkisk fästning som nu blivit parkanläggning. Jag tänkte på den tjeckiska journalisten och författaren Lenka Reinerová som bodde här ett tag på femtiotalet efter det att hon återvänt till Europa från exilen i Mexiko. I boken ”Drömmarnas kafé” har hon berättat hur hon promenerade i Kalemegdan-parken med sitt lilla barn, iförd en färgglad mexikansk jacka. Kvällen var mild. Här uppifrån kan man betrakta Savas och Donaus sammanflöde. Jag köpte popcorn. Det slog mig att samtalston tillämpas av människorna här, och det är mycket sympatiskt. Jag satt på en parkbänk och såg grupper av människor eller familjer vandra förbi, men aldrig hörde jag någon som höjde rösten, inget skrikande och inget vrålande, inget flabbande.

Kalemegdan.Kalemegdan.

Jag hade ingen lust att avsluta kvällen. I närheten av vandrarhemmet gick jag in på ett kafé, där föreståndarinnan och ett par gäster satt och tittade på teve. På väggarna fanns en jättestor bild av ett gatuparti från början av 1900-talet eller slutet av 1800-talet. Med en av gästerna kom jag att tala om det som visades på bilden. Han förklarade att han ville ta mig till stadens äldsta restaurang (1823), en så kallad kafana, som bara låg några kvarter bort. Vi gick förbi ett vackert vitkalkat hus i balkan-stil, en arkitektur som jag kände igen från Bulgarien.

Konak kneginje Ljubice.Konak kneginje Ljubice.

Snart var vi framme vid ”Kafana ?” på Kralja Petra nummer 6. Också detta hus var vitkalkat och balkanskt. Vi gick in. Kärlek vid första ögonkastet. Fullt av folk som satt på låga och enkla pallar. Min guide och jag slog oss ner. Jag beställde öl åt oss och han bjöd mig på ytterligare en cigarett av märket Drina (av någon anledning är flera cigarettmärken uppkallade efter floder: Drava, Ibar, Zeta, Morava och Drina). Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag fick upptäcka detta ställe. Om jag hade läst på om Belgrad före resan, skulle jag säkert känna till det och gått hit. Min nyfunne följeslagare talade mycket dålig engelska men jag förstod så pass mycket att han ville att jag skulle tala väl om Belgrad och Serbien när jag återvänt hem. ”Kafana ?” är ett märkligt namn. Till en början kallades restaurangen ”Vid katedralen” eftersom det ligger mitt emot den serbisk-ortodoxa katedralen. Prästerskapet upprördes dock över detta hädiska namn, varför ägarna till restaurangen beslutade att kalla den ”?”. Eftersom jag bara hade med mig ett batteri till min digitalkamera och det var slut, bestämde jag mig för att återvända nästa dag så fort restaurangen öppnat för att ta kort. Jag tackade min välgörare och begav mig till vandrarhemmet. Jag förstod att jag säkert missat en massa sevärdheter under mitt besök i Belgrad, men det gjorde inget. Restauranger och kaféer där människor träffas – ursprungliga ställen med atmosfär – tillhör det bästa under en resa. Därför kommer jag aldrig att glömma ”Kafana ?” och inte heller den lilla, fönsterlösa ”Tejo Bar” i Alfama-kvarteren i Lissabon där jag satt och lyssnade på fadomusik – framförd av gästerna – en januarinatt 2010.

Nästa morgon var jag uppe strax efter sju för att fotografera. Vandrade längs Kralja Petra. Klockan nio öppnade ”?” och då gick jag dit för att äta frukost och fotografera.

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

"Kafana ?""Kafana ?"

Serbisk-ortodoxa kyrkans patriarkat.Serbisk-ortodoxa kyrkans patriarkat.

Den serbisk-ortodoxa katedralen i Belgrad.Den serbisk-ortodoxa katedralen i Belgrad.

Badnjak - eldande av ekkvistar är en serbisk jultradition.Badnjak - eldande av ekkvistar är en serbisk jultradition.

Därefter var det dags att ta bussen till flygplatsen. Under flygresan mellan Belgrad och Prag satt jag bredvid en ung kille som studerade arkitektur i Frankfurt. Han berättade att Belgrad bombades svårt under andra världskriget och att den traditionella bebyggelsen då i hög grad försvann.

Ett ensamt traditionellt hus. Bombningarna under andra världskriget bidrog till att förändra stadens ansikte.Ett ensamt traditionellt hus. Bombningarna under andra världskriget bidrog till att förändra stadens ansikte.

I reportaget ”Titos berg” (ur Österut. Människor resor historia) beskriver Jan Olof Olsson (Jolo) Belgrad som ”serbernas form- och stillösa husanhopning till huvudstad”. Ja, det är ett slags anhopning, men en trivsam sådan. Husen är ofta mycket slitna men arkitekturen är det många gånger inget fel på. Och när den inte är vacker så finner jag i alla fall röran rätt charmig. Låt oss ta farväl av Belgrad med följande bilder:

Grått och slitet. Rundade balkonger.Grått och slitet. Rundade balkonger.

Rundade former.Rundade former.

Charmig röra.Charmig röra.

Ett sista foto av Belgrad innan det var dags att stiga på flygbussen.Ett sista foto av Belgrad innan det var dags att stiga på flygbussen.