Efter att ha varit avskuret från omvärlden under kommunisttiden är antalet besökare i Albanien ännu ganska få. Det intensiva folklivet och de myllrande marknaderna för tanken till Asien. Själfulla städer och långa stränder är andra dragplåster. Det gamla kommunistlandet byter skepnad och finns redan i charterkatalogerna.

Albaniens huvudstad Tirana kanske inte kan beskrivas som vacker. Den är spretig och stökig och sommartid även het och dammig. Det myllrande gatulivet för tankarna till Asiens storstäder: skoputsare med sina borstar i trälådor; småpojkar som säljer cigaretter och solrosfrön i strutar av tidningspapper; improviserade marknader i varje korsning med alla upptänkliga varor utlagda direkt på trottoaren. Västerländska märkesbutiker existerar sida vid sida med en märkbar fattigdom. I gathörnen sitter män och säljer majskolvar som de grillar över öppen glöd. Kommunism har ersatts av turbokapitalism.

Apropå snabbmat är Tirana också unikt på ett annat sätt: det är den enda huvudstad i Europa där det ännu inte finns någon MacDonalds-restaurang…

Livliga basarkvarter

I kvarteren bakom de betongbyggnader från kommunisttiden som dominerar centrum finns låga tegelhus, bostäder och butiker i en salig blandning. Livsmedelsmarknader stöter man på i vart och vartannat kvarter, med mängder av frukt, grönsaker, ost, kött och fisk. Här finns hela gator med basarer som specialiserat sig på kläder, skor, väskor, leksaker och tusen andra ting. Marknaderna ger staden liv och färg.

Under 500 år var Tirana en obetydlig håla i det ottomanska riket och blev huvudstad först 1920. Tråkigt nog har inte mycket av det turkiska Tirana bevarats. Men åtminstone en vacker byggnad från turkarnas styre präglar centrum: Etham Bey-moskén från omkring år 1800, som förankrar staden i det förflutna. Med sin smäckra minaret dominerar moskén Skanderbeg-torget, som är Tiranas ”vardagsrum” där det ständigt är liv och rörelse.

Skanderbeg-torget, uppkallat efter den nationelle hjälte som bekämpade turkarna på 1400-talet, är Tiranas ”vardagsrum”.

Länge dominerades platsen av en jättelik förgylld staty av partichefen Enver Hoxha. En stor folkmassa vräkte omkull statyn vid kommunismens fall 1991. I dag kan man mot en liten avgift köra gocart på detta torg, som för inte så länge sedan var reserverat för kommunistiska massmöten. Mer omvälvande kan en revolution knappast bli.

Vidunderliga vyer

Efter någon dag lämnar jag det dammiga Tirana och ger mig ut på en veckolång resa i landets södra del. Vill man ta sig runt är det främst buss som gäller. Priserna är låga; till exempel betalar jag cirka åttio kronor för en resa på omkring tjugo mil.

Vi rullar österut, genom Krraba-bergen, Albaniens bergiga hjärtland. Vyerna längs vägen är minst sagt spektakulära, som så många andra vägsträckor här visar sig vara. Bussen balanserar på höga bergskrön med vidunderlig utsikt över bergskammar, den ena avlöst av den andra, som försvinner i ett fjärran dis. I dalarna ligger små byar och på fälten står prydliga höstackar i långa rader. De mäktiga landskapen, men också trafiken, tar andan ur en. Folk kör som dårar trots varningstecknen i form av bilvrak som rullat ner längs sluttningarna. Före 1991 fanns det ingen privatbilism i landet.

Stålets stad

Efter det högsta passet bär det nerför och snart skymtar Elbasan. Än i dag dominerar ett av Europas största stålverk dalen där staden ligger, uppfört med kinesisk hjälp på 1970-talet. Ur ett fåtal skorstenar syns rökplymer, men större delen av verksamheten har av miljöskäl lagts ner. Jag beslutar mig för att stanna här en natt.

I Elbasan genljuder gatorna av klappret av hovar från de många hästskjutsarna.

Elbasan består mest av hyreshus i rött tegel utan puts. På balkongerna trängs tvätt på tork med satellitantenner. Delar av den äldre staden har bevarats och även landets äldsta moské. Men inte mycket finns kvar av det gamla Elbasan, som fram till andra världskriget var en av de mest välbevarade turkiska städerna på Balkan. Staden känns lantlig trots det stora stålverket. Längs gatorna hörs klappret av hovar från mängder av hästdragna vagnar. Mycket av transporterna i staden sker med häst och vagn.

Möte på kafé

Liksom i andra Medelhavsländer är kaféer och uteserveringar fullsatta från morgon till kväll med undantag av eftermiddagens siesta. Gästerna är uteslutande män. Över kaffet, turkiskt eller espresso, spelar man brädspel och läser sporttidningarna.

Jag bjuds att slå mig ner vid ett bord och möts av nyfikna frågor av några män i fyrtioårsåldern och uppåt. Samtalet går knackigt eftersom ingen talar engelska; det främmande språk som flest talar är italienska.

En av männen säger att han känner till att Sverige är ”stabilt”. Jag försöker artigt formulera en fråga om inte Albanien också är stabilt. Det missuppfattas av en man i femtioårsåldern som ett påstående och han höjer pekfingret, skakar på huvudet och ser strängt på mig. Länge pendlar hans varnande pekfinger. En annan av männen antyder med ett överslätande skratt att mannen är militär. Han ville i alla fall inte höra talas om vad som är uppenbart för de flesta albaner, nämligen att landet har stora problem med ekonomisk korruption. Resten av ”konversationen” blir lite ansträngd.

Makabert minne

Färden går vidare mot sydost. Längs vägen syns ett makabert arv från kommunisttiden: de betongbunkrar som uppfördes över hela landet. Det vilar en ödesdiger stämning över bunkrarna, som liknar de glasiglor där vi lämnar återvinningsglas. Samtidigt som Albanien isolerade sig alltmer från omvärlden fruktade kommunistledarna ett angrepp från grannländerna. Vid ett anfall (som aldrig inträffade) skulle bunkrarna bemannas av skyttar. Det finns otroligt nog över en halv miljon av dessa bunkrar, utspridda över hela landet.

Jag når fram till Pogradec, en småstad vid Ohrid-sjön. Sjön är delad mellan Albanien och Makedonien och genom historien har olika folk slagit sig ner vid stränderna: romare, greker, makedoner, serber och andra slaviska grupper.

Vid Ohrid-sjön har fisket alltid varit en viktig näring.

Det är höst och druvorna mognar i doftande klasar i prunkande trädgårdstäppor på sluttningarna ovanför sjön. Här och var finns serveringar på pålar en bit ut i det blågröna vattnet. Panoramat över vattenspegeln mot Makedoniens kust är mäktigt och här känns en stund över ett glas av det lokala vinet som en självklarhet.

Storslagna bergsmassiv

Pogradec är en avslappnad semesterort med en lång strandpromenad. På kvällen förvandlas promenaden till en ”corso”, kanske som i Italien på 1950-talet: uppsnofsade tonårstjejer, deras far- och mormödrar i svart, äldre herrar i kostym. Kvällen kommer med svalka och sveper in bergen i skymningens svaga dis. Några timmar senare, som på en given signal, ligger strandpromenaden öde.

Någon dag senare fortsätter jag söderut längs serpentinvägar utmed Gramozbergens mäktiga massiv, som gränsar till Grekland. På de steniga jordarna odlas vin och åsnor används i jordbruket. Byarna är få och torftiga, med enstaka låga hus och någon hyreslänga. Området är bland de mest glesbefolkade i landet och busstrafiken den enda förbindelselänken med omvärlden.

En stunds eftertanke på ett kafé i Gjirokastër.

Jag når fram till staden Gjirokastër som är en av de mera välbesökta i landet. Som så ofta häpnar jag över prisnivån – för tio euro övernattar jag hos en familj som låter mig disponera en nyinredd tvårumslägenhet.

Städer med karaktär

Gjirokastër ligger i en dalgång och var ett viktigt handelscentrum på 1700- och 1800-talen. Här finns en av de mest välbevarade stadskärnorna från den turkiska tiden. Längs stadens gröna sluttningar finns det arv som lett till att Gjirokastër finns med på UNESCO:s världsarvslista: praktfulla två- och trevåningshus med flygelbyggnader och karakteristiska tak av skiffersten. Husen uppfördes en gång av stadens förmögna köpmannafamiljer.

Gjirokastërs gamla ottomanska stenhus från 1800-talet finns med på UNESCO:s lista över världsarvet.

Men det är Berat, en stad några mil norr om Gjirokastër, som känns som resans höjdpunkt. Staden ligger i floden Osums dalgång, omgiven av vidsträckta olivodlingar.

Stadsdelen Mangalem i Berat klänger sig krampaktigt fast på en brant sluttning.

Mangalem var förr Berats muslimska stadsdel. Det är en poetisk plats, där tiden verkar ha tvekat inför språnget in i vår tid. De vitkalkade husen klamrar sig fast på en brant sluttning. Typiskt för Balkan är att husen har utskjutande ovanvåningar och enbart små fönstergluggar i gatunivå. Över de trånga gränderna klänger skuggande vinrankor i spaljéer, som silar solljuset i gränder och prång. Förbipasserande pekar på druvrankorna och visar med glada gester att det är fritt fram att ta för sig.

I Mangalems blanktrampade gränder och prång går man lätt vilse.

Långa sandstränder

Mitt emot Mangalem ligger Gorica, förr det kristna kvarteret, på en grönklädd sluttning. Stadsdelarna skiljs åt av floden, som man korsar via en vacker gammal turkisk stenbro. Här råder en liknande stämning av harmoni, som bara bryts av lekande barns upptåg.

Berat lider av något som är vanligt även i resten av landet: långa strömavbrott. När strömmen går under kvällens ”corso” tystnar all musik och upp stiger ett högljutt sorl från kaféer och uteserveringar.

Utsikt över tegeltaken i den gamla kristna stadsdelen Gorica i Berat.

En fördel med Albanien är de korta avstånden. Man tar sig snabbt från en plats till en annan tack vare det heltäckande bussnätet. Från Berat tar det inte mer än ett par timmar ut till kusten vid Durrës. Här ligger landets riviera med långa sandstränder och många hotell. Tyvärr förfulas kustlinjen alltmer av nya betongschabrak till hotell. Envisa rykten hävdar att byggnadsverksamheten är ett sätt för maffian att tvätta svarta pengar vita. Hotellen är vräkiga och påkostade.

Inte som andra länder

I framtiden kommer de långa stränderna med finkornig sand att vara en stor tillgång för landets turistnäring. Med viss saknad lämnar jag strandlivet och beger mig tillbaka till Tirana. Den sista etappen åker jag tåg de knappt fyra milen till huvudstaden. Sträckan är en av få fungerande tåglinjer; tåget har konkurrerats ut av busstrafiken. De nedslitna vagnarna har sålts eller skänkts av Österrike. Längs vägen vevas bommarna med handkraft av banvaktare i uniform, som hos oss förr i tiden.

Min resa i denna outsider bland länder går mot sitt slut. Det är märkligt att uppleva ett land som yrvaket söker sin identitet efter diktaturens mörka natt. Albanien är ännu inte som andra länder. Men i snigelfart är det på väg tillbaka till Europa.

ULF IRHEDEN
(resan ägde rum 2005)