Tatrabergen sedda från Poprad.

För fler foton, se "Fotogalleri - Hos den tyska minoriteten i Slovakien" här på Tema Slovakien.

---

Denna artikel har två delar:

1) Den tyska minoriteten i Slovakien - en översikt;

2) På resa - Besök i zips-regionen: Romer, Chmeľnica (Hopgarten) och Karpatenblatt

---

1. Den tyska minoriteten i Slovakien - en översikt

Den tyska minoriteten i Slovakien (karpattyskar) är bosatt i fem regioner: Bratislava med omnejd; Hauerland; Oberzips (Övre Zips); Unterzips (Nedre Zips); Bodwatal. Vid folkräkningen 2001 uppgav 5 405 personer att de var av tysk nationalitet. Det verkliga antalet antas dock vara dubbelt så stort. Före andra världskrigets slut fanns i Slovakien 150 000 karpattyskar. Redan på 1000-talet, under den förste ungerske kungen, Stefan, inbjöds tyskt yrkesfolk till det område som idag utgör Slovakien.

Historisk bakgrund. Region Bratislava. Fram till år 1900 hade Bratislava (tyska: Pressburg), som ligger nära både Wien och den ungerska gränsen, en tysk befolkningsmajoritet. År 1930 fanns sex orter i regionen där en majoritet av invånarna var tyskar.

Region Hauerland. Väster om Banská Bystrica finns ett antal byar vars tyska namn slutar på – hau (därav namnet Hauerland), till exempel: Krickerhau, Drexlerhau och Kuneschhau. Den tyska andelen av befolkningen i nämnda tre byar år 1940: 70,4–99,8 procent. De viktigaste orterna i Hauerland är Kremnica/Kremnitz (28,3 procent tyskar 1940) och Nitrianske Pravno/Deutsch-Proben (77,3 procent). Kremnica var under medeltiden en mycket viktig stad: här bröts guld och präglades mynt. Myntfabriken finns kvar än i dag. Kremnica räknas som en av Slovakiens vackraste städer. Med början på 1200-talet inbjöd de ungerska kungarna tyskar som var skickliga i gruvbrytning. Så uppstod med tiden de sju bergsstäderna i Hauerland, av vilka de viktigaste var Kremnica, Banská Štiavnica och Banská Bystrica (guld-, silver- respektive kopparstaden) och de sju bergsstäderna i zips-regionen. Det var de rika fyndigheterna i marken som låg bakom den tyska invandringen till mellersta Slovakien.

Region Zips (slovakiska: Spiš). På 500-talet kom slaverna till området. På 900-talet  inlemmades dagens Slovakien i Ungern; fram till Tjeckoslovakiens bildande 1918 benämndes Slovakien Övre Ungern. Från 1100-talet inbjöd de ungerska kungarna tyskar att slå sig ner i området. Det var emellertid först efter tatarernas härjningar 1241 (under den ungerske kungen Béla IV) som den egentliga tyska kolonisationen av regionen kom till stånd. Landet var svårt sargat och behövde befolkas på nytt. Tyskarna kom bland annat från Bayern, mellersta Tyskland och Schlesien. De grundade städer som Käsmark (Kežmarok), Leutschau (Levoča) och Georgenberg (Spišská Sobota), vilka för det mesta också hade slaviska och ungerska invånare. Tyskarna var framgångsrika inom handel och andra näringar. Städer med praktfull gotik- och renässansarkitektur, vackra borgarhus och kyrkor samt konstskatter vittnar än i dag om den rikedom tyskarna skapade. Städerna i Zips-regionen dominerades av tyskarna under senmedeltid och tidigare nytid. Zipsregionens läge var gynnsamt för handel. Norrut gick handelsvägarna genom Polen ända till Östersjön och Ryssland. På 1300-talet uppstod ett förbund av 24 zipser-städer, vilka åtnjöt kungliga privilegier. Tretton av dem tillföll år 1412 den polske kungen som pant. Först 1772 återinlemmades de i kungariket Ungern. År 1487 slöt sig sju gruvstäder samman i ett förbund, däribland Göllnitz (slovakiska: Gelnica) och Schmöllnitz (Smolnik). På 1800-talet kom ungerska ämbetsmän att ersätta självförvaltningen i Zips.

Region Bodwatal. I dalen utmed floden Bodva ligger städerna Untermetzenseifen och Obermetzenseifen (77,5 respektive 60,7 procent tyskar 1940) samt Stoss (61,1 procent).

När Tjeckoslovakien bildades 1918 levde 3,5 miljoner tyskar i den nya staten. I Österrike-Ungern hade slovakerna varit utsatta för ett starkt ungerskt tryck, i synnerhet efter den så kallade kompromissen (Ausgleich) 1867, då Ungerns ställning inom Österrike stärktes. Även karpattyskarnas situation blev bättre i och med bildandet av Tjeckoslovakien.

År 1920 grundades Zipser Deutsche Partei (ZDP) i Kežmarok. Partiet var pro-ungerskt. I mars 1939 då Tjeckoslovakien slogs sönder förbjöds partiet. Dagen före den tyska inmarschen i Prag (15 mars 1939) grundades den slovakiska staten – i praktiken en lydstat till Hitlertyskland. Slovakien leddes under åren 1939-1945 av den ärkekonservative katolske prästen Tiso. Slovakien var under denna tid en klerikalfascistisk stat. Karpatendeutsche Partei (KdP) bildades före valen 1929. Det ville samla alla tyskar i Slovakien. I början av 1930-talet började partiet samarbeta alltmer med Sudetendeutsche Partei i den tjeckiska delen av staten. I november 1935 slogs de båda partierna samman. År 1938 förbjöds partiet. Den enda tillåtna tyska organisationen i det av tyskarna kontrollerade Slovakien (1939-1945) var Deutsche Partei (DP; Tyska partiet). Ledare var Franz Karmasin, en av grundarna av Karpatendeutsche Partei. Inte alla karpattyskar stödde DP. Några hundra av dem var verksamma i motståndsrörelsen och deltog i Slovakiska nationella upproret i augusti 1944.

Klyftan mellan karpattyskarna och den slovakiska majoritetsbefolkningen var djup. Den tog sig också våldsamma uttryck. Det hände att civila karpattyskar dödades av partisaner. I Sklabina sköts tiotals karpattyskar. I Glaserhau (slovakiska: Sklené) dödades 187 karpattyska män och lades i en massgrav, i Rosenberg (Ružomberok) 146, i Schemnitz (Banská Štiavnica) 83, i Magurka 69. Av rädsla för de framryckande ryssarna bestämde sig tyskarna för att inleda en evakuering av den egna folkgruppen. Av de ca 150 000 karpattyskarna lämnade 130 000 Slovakien före krigsslutet. De kvarlämnade stora delar av sin egendom. I regeringsprogrammet som antogs i april 1945 i Košice bestämdes att alla tyskar, utom de som varit antifascister eller levde i blandäktenskap, skulle fråntas sitt tjeckoslovakiska medborgarskap och att deras egendom skulle konfiskeras. Tyskarna fick inte vara medlemmar av politiska partier eller organisera sig i föreningar. Genom Beneš-dekreten vann dessa bestämmelser laga kraft. En del av dem som evakuerats (30 000 – 40 000 personer) återvände till Slovakien efter krigsslutet. Somliga miste livet vid hemkomsten. I juni 1945 sköts 247 karpattyska män, kvinnor och barn i Přerov (Mähren). Nästan alla karpattyskar – de som återvände från evakueringen och de som aldrig evakuerats – fördes till interneringsläger. Under 1946 genomfördes transporter av karpattyskar till Tyskland. Det rörde sig om cirka 32 400 personer. Kvar i Slovakien var mot slutet av 1940-talet cirka 20 000 karpattyskar. År 1953 tillerkändes alla personer av tysk nationalitet medborgarskap i Tjeckoslovakien.

Vid folkräkningen år 1950 uppgav endast drygt 5 000 personer att de var av tysk nationalitet. År 1980 var det knappt 3 000. Den målmedvetna assimileringspolitiken och det nästan helt upplösta tyska skolväsendet hade lett till att den karpattyska identiteten i slutet av 1980-talet var hotad. Sammetsrevolutionen i slutet av 1989 väckte nytt hopp och innebar nya möjligheter. År 1990 bildades Karpatendeutscher Verein (KDV), som är en politiskt och religiöst obunden organisation. Dess viktigaste mål är en förnyelse och ett befästande av den tyska minoritetens identitet, ett allsidigt stödjande inom områdena kultur, samhälle och näringsliv samt en vitalisering av det tyska språket. Föreningen har (2007) cirka 4 800 medlemmar i 34 lokalföreningar. Sedan juli 1992 utges månadstidningen Karpatenblatt. I KDV:s lokalföreningar finner man många sång- och dansgrupper. Årets viktigaste tilldragelse är kulturfesten i Kežmarok, då karpattyskar från de fem regionerna kommer samman. I de olika regionerna ordnas också träffar. I regionerna finns mötesplatser, ”Haus der Begegnung”.

Källor:

Pöss, Ondrej: Dejiny a kultúra karpatských Nemcov - Geschichte und Kultur der Karpatendeutschen (Slovakiska nationalmuseet - Museet för karpattyskarnas kultur, Bratislava 2007)

https://ome-lexikon.uni-oldenburg.de/regionen/zips

Deutsches Kulturforum östliches Europa: https://www.kulturforum.info/de/component/content/article/5754-1020144-die-zips?Itemid=1019518

---

2. På resa - Besök i zips-regionen: Romer, Chmeľnica (Hopgarten) och Karpatenblatt

Prolog

Kring årsskiftet 2011/12 gav jag mig av till Slovakien. Ett år tidigare hade jag gjort en resa till Serbien för att bekanta mig med den tjeckiska minoriteten där. Den resan gav mersmak, så jag bestämde mig för en ny tur och att den skulle ägnas den tyska minoriteten i Slovakien.

Jag häpnade över skönheten och rikedomen i gamla städer som Banská Štiavnica, Kežmarok och Levoča; vakade in det nya året på SNP-torget i Banská Bystrica; bevittnade den romska tragedin; upplevde alpin miljö i strålande solsken bland skid- och snowboardåkare i Tatranská Lomnica; uppsökte medlemmar av den tyska minoriteten i två byar (Chmel'nica och Gelnica); åt pizza och drack vin på den tyskspråkiga tidningen Karpatenblatts redaktion i Poprad; träffade trevliga människor på de vandrarhem där jag bodde; njöt av surkålssoppa med kryddstark korv samt billig öl. I nedanstående text har jag begränsat mig till zips-regionen (och endast en del av den). De tyska ortnamnen ges inom parentes.

På resa

Jag sätter mig på tåget i Poprad (Deutschendorf; 15,4 procent tyskar 1940) och åker norrut, till Stará Ľubovňa, som ligger bara några mil från den polska gränsen. Därifrån ska jag ta bussen till Chmeľnica (Hopgarten). Några rader längre bort, på andra sidan mittgången, sitter fyra romer i olika åldrar. En pojke har trasiga kläder. Någonstans kliver en ung slovak på tåget och sätter sig mittemot mig. Han är propert klädd och kunde komma från vilket land i Europa som helst. Snart får han sällskap av en tjej. De pratar tyst och stillsamt med varandra. Hos romerna några meter bort går det livligare till. En av dem bär på en lång stav eller stång.

Tåget stannar och jag ser att pojken i trasiga kläder rest sig upp tillsammans med sina kamrater och stoppat en cigarett i munnen. Jag tittar ut genom fönstret och ser att stationen vi stannat vid heter Huncovce (Hunsdorf). Att det bor romer här ser jag direkt: husen är mycket förfallna och provisoriska. När jag senare går av tåget i Stará Ľubovňa ser jag två romska barn som är välvårdade och klädda som andra slovakiska barn. De är i sällskap med en vuxen som inte är rom. Vid ett annat tillfälle, på samma sträcka, ser jag från tågfönstret en romsk man på perrongen med en gitarr. Tåget rullar vidare och jag ser fler romer. Några går på en väg. Ytterligare ett tågminne: under en resa frågar jag konduktören om byn Podolínec är värd ett besök. ”Där bor bara zigenare”, säger hon och ler. 

Aldrig ser jag någon rom tala med en icke-rom, de verkar leva i skilda världar, inte se varandra. Jo, förresten, en gång ser jag romer och en icke-rom i samspråk. Det är i baren på järnvägsstationen i Poprad – en sådan utskänkningslokal där de riktigt törstiga tar sig en snaps eller öl redan på morgonen. Jag står vid disken och dricker kaffe eller mineralvatten när jag upptäcker två unga, rätt ovårdade romska killar till höger om mig. De lyssnar på kvinnan bakom disken som ser ut att tala allvar med dem. Hon spänner ögonen i dem och talar tyst och med eftertryck. Då och då tystnar hon och ser sig omkring som om hon vill försäkra sig om att omgivningen inte hört något. Är det bara fråga om uppläxning eller känner hon också omsorg om pojkarna?

Känslan att romer och icke-romer lever i skilda världar växer sig starkare ju mer jag ser. En kväll när jag ska åka tåg från Kežmarok till Poprad upptäcker jag att det endast är romer som uppehåller sig i väntsalen på järnvägsstationen, bland dem två kvinnor som ser mycket slitna ut. En av dem börjar prata med mig men jag går instinktivt mot utgången. Hon har en bylsig kappa och hennes ålder är mycket svår att uppskatta. Hennes utseende får mig att rygga tillbaka lite. Jag återvänder till stationen strax innan tåget ska gå. De båda romska kvinnorna åker med. De sitter kanske tio meter från mig. Till höger om mig, på andra sidan mittgången, sitter några unga slovakiska tjejer och samtalar.

Men åter till Huncovce, byn där tåget stannade till på vägen till Stará Ľubovňa. Den som passerar orten med tåg kan förledas att tro att hela byn är en romsk bosättning, för det är bara den man ser från tågfönstret. Orten hade länge en betydande judisk befolkning. År 1942 inleddes deportationen av dem till koncentrationsläger. En annan tragedi, om än i mycket mindre omfattning, inträffade bara ett par timmar in på det nya året 2012 då fyra små hus i den romska bosättningen brann ner till grunden. En mamma och hennes två barn, fem och sju år gamla, omkom. I husen hade uppemot 49 personer bott! Den omkomna kvinnans pojkvän sitter i fängelse i Ružomberok. Om detta läser jag på sajten topky.sk. efter det att jag kommit hem. Kommunen stod för begravningskostnaderna. De hemlösa vill att kommunen bistår dem med helt nya containerhus, men borgmästaren hänvisar till kommunens ansträngda budget och menar att de drabbade ska vara med och bidraga till sitt framtida boende: ”Containerhusen är bara en tillfällig hjälp. Bostadsproblemet måste de lösa själva”, säger han.

Jag har stigit av bussen på stationen i Chmel’nica, en bit utanför byn. På vänster sida av vägen där jag går står ett litet kapell som är helgat åt Johannes Nepomuk - prästen som vägrade att avslöja för kungen vad dennes hustru anförtrott honom i bikten och därför störtades ner i floden Vltava. Efter ännu en liten bit en handgjord skylt som på slovakiska och tyska välkomnar besökaren till byn. Det är fuktigt och lite dimmigt men inte särskilt kallt. Mina skor håller dock inte tätt längre. Det är tyst och knappt en själ syns till. Jag går längs en lång gata med hus på ömse sidor. I slutet av den ser jag en större byggnad och bakom den ett kyrktorn. Kanske finns där en restaurang? Den stora byggnaden visar sig vara en skola. Förskola och grundskola står det på skyltar på både slovakiska och tyska. Skolan är dock stängd, förmodligen på grund av jullov. Den här gången träffar jag måhända ingen, tänker jag missmodigt. Nedanför kyrkan står ett helgon under ett tak av tegel. Han häller ut vatten ur en bytta. Det är den helige Florian, brandmännens skyddshelgon. En bit därifrån ett glasskåp med texten: ”KDV informerar: månadsträff med Karpattyska föreningen sista fredagen i varje månad från klockan 15”.

Jag går tillbaka samma väg som jag kommit. När gatan tar slut viker jag av till höger. Här ligger kommunalhuset. En skylt förkunnar att staden befriades av den sovjetiska armén den 24 januari 1945. Jag svänger runt hörnet och får till min glädje se en Staropramen-skylt. Detta är Kulturklubben och den ska, om öppettiderna gäller, strax öppna. Under tiden går jag in i kommunalhuset. I hallen på andra våningen finns en vägg full med texter om byns historia. Det berättas om invånare från Hopgarten som sökte ett bättre liv i en annan del av Ungern – i landskapet Máramaros (rumänska: Maramureş) som numera ligger i norra Rumänien. Hopgarten-borna slog sig ner i Oberwischau (rumänska: Vişeu de Sus) år 1814. Jag hajar till när jag läser detta eftersom jag har varit i Vişeu de Sus en gång. Andra Hopgarten-bor slog sig ner i Rachiv i nuvarande västra Ukraina, där jag också har varit! I Vişeu de Sus och Rachiv arbetade man som skogshuggare. Även till Banatet i dåvarande Ungern (nuvarande sydvästra Rumänien och nordöstra Serbien) flyttade man (kring 1830). I maj 1997 besökte ett antal Hopgarten-bor Vişeu de Sus i Rumänien för att träffa ättlingarna till dem som en gång bytte ut Hopgarten mot denna stad. Vid detta tillfälle uppträdde Marmon, Hopgartens folkloregrupp. År 1881 inleddes utvandringen till Amerika, dit hälften av byns befolkning begav sig. Flertalet av dem bosatte sig i Buffalo.

Jag går ner till Kulturklubben, och ser man på: ”Krogdörrn öppnas, luckorna skruvas”. Jag kommer in i en ombonad lokal med bardisk. Mannen tänder i lokalen och stökar bakom disken. Vi börjar prata – han på slovakiska och jag på tjeckiska. Snart övergår vi dock till tyska. Intill utskänkningslokalen finns ett stort rum med bland annat biljardbord. Mannen, som heter Viliam Klimko, tipsar mig om utställningen på andra våningen. Först tror jag att han menar presentationen av Chmeľnica som jag nyss sett, men när jag kommit uppför trappan möts jag av andra foton och andra texter. Alla berättar de om det gamla Hopgarten. Här finns dikter om fördrivningen av den tyska befolkningen efter andra världskrigets slut (sommaren 1946 skickades 102 av byns 720 invånare till Tyskland).

När jag kommer ner igen får jag syn på tre personer vid ett bord. Att de väntar på mig vet jag ännu inte. Viliam har berättat för dem att en svensk befinner sig på andra våningen och att han vill träffa zipser-tyskar. Jag slår mig ner på den fjärde stolen, och så är samtalet i full gång. Jag bjuds på snaps. Kvinnan, som heter Mária, berättar att före Sammetsrevolutionen 1989 var det inte möjligt för tyskar att organisera sig i egna föreningar. På bussen kunde en karpattysk få höra sådana tillmälen som ”german” (om detta var på åttiotalet eller tidigare vet jag dock inte).

Mária och en av de båda männen föreslår att vi ska gå upp på andra våningen där den lokala karpattyska föreningen (KDV) har sina lokaler. Mannen heter Peter Recktenwald och är gift med Mária. Han är dock ingen zipser-tysk utan kommer från Saarland i västligaste Tyskland. Hur hamnade han här? Jo, år 1996 var ett teveteam från Köln på besök i byn. Skolans rektor, Mária, uttalade sig framför kameran om det dåliga tillståndet i byns skola och att hon saknade läroböcker i tyska. Programmet visades i tysk teve varpå en av tittarna bestämde sig för att dra igång en hjälpaktion. En av dem som engagerade sig var Peter Recktenwald, och under ett besök i Hopgarten lärde han känna Mária. År 1997 gifte de sig. I dag är Peter ordförande i den lokala karpattyska föreningen. Peter talar en tyska som inte är alldeles lätt att förstå, slovakiska har han inte lärt sig.

I ett rum är väggarna fulla av tavlor och kartor. Här finns ett diplom som förkunnar att Peter Recktenwald tilldelas ”hedersnålen” av ”Landsmannschaft der Sathmarer Schwaben” i Ravensburg, Tyskland, som ett erkännande för hans arbete för kontakter mellan folken och hans samarbete med invånarna i Oberwischau (Vişeu de Sus). (1) Ett annat diplom förkunnar att Peter Recktenwald utsetts till hedersmedborgare i den lilla polska orten Kolonowskie, som är en vänort till Hopgarten. En tavla visar en text skriven av den före detta slovakiske presidenten Rudolf Schuster, som själv var karpattysk.

Vi slår oss ner i ett modernt kontor som är smyckat med tre flaggor: EU:s, Tysklands och Slovakiens. Mária har varit skolans rektor sedan 1970-talet. Hon betonar att hon aldrig varit medlem av kommunistpartiet. Övertalningsförsök gjordes men hon såg till att hon slapp. Skolan som Mária leder består av förskola samt grundskolans fyra första klasser. I den lilla boken Chmeľnica/Hopgarten, som byn gav ut 2007, läser jag att skolan sedan 1996 är en ”minoritetsskola” med status som ”grundskola med tyska som undervisningsspråk”. Fyra ämnen berörs: ”arbetskunskap”, idrott, bild och musik. Sammanlagt rör det sig om tio timmar i veckan. Mária berättar att varje klass har sex timmar tyska i veckan samt att undervisningen i matematik och naturkunskap sker på både slovakiska och tyska. ”Grundskolor med tyska som undervisningsspråk” finns på ytterligare fem ställen, däribland Bratislava.

Efter bildandet av Dubbelmonarkin Österrike-Ungern 1867 drev ungrarna en magyariseringspolitik i sin rikshalva (i vilken dagens Slovakien ingick). På undervisningens område innebar det att ungerska skulle vara undervisningsspråk i tre ämnen (efter 1893). Efter 1907 gällde detta för samtliga ämnen förutom tre timmar tyska och fyra timmar religion. Man undrar i sitt stilla sinne hur detta genomfördes i Hopgarten där barnen talade en tysk dialekt. Magyariseringen kom också till uttryck i benämningen av byn 1907-1913: Komlóskert (ungersk översättning av Hopgarten; på svenska: Humlegården). När Tjeckoslovakien bildades 1918 återgick man till att undervisa på tyska. Tre timmar i veckan fick barnen läsa slovakiska. Efter andra världskrigets slut infördes slovakiska som undervisningsspråk.

I juli 1945 bestämdes att gudstjänsterna skulle hållas på slovakiska och inte på tyska. Från och med november 1990 firar man en gång i månaden mässa med sånger och predikan på tyska. Läktaren i den katolska bykyrkan är försedd med följande text: ”Gegrüsset seist du, Maria, voll der Gnade” (Hälsad vare du, Maria, full av nåd). Demokratins återkomst till Tjeckoslovakien 1989 medförde att den zipser-tyska identiteten fick ny luft under vingarna. I Hopgarten bildades folkloregruppen Marmon, ungdomskören ”Jugend” samt barnkören ”LUSK” (”Lustige Kinder”; Glada barn). Mária leder LUSK och berättar med glädje om julkonserten i staden Svít där man uppträdde före jul.

Den lokala karpattyska föreningen har 268 medlemmar (år 2006 hade byn 921 invånare). År 1940 utgjorde tyskarna 92,1 procent av byns befolkning. I boken Chmeľnica/Hopgarten (2007) uppges att en majoritet av byns invånare betraktar sig som slovaker; vid den senaste folkräkningen uppgav ungefär tio procent att de var tyskar. Mária berättar dock att omkring 80 procent av byns invånare talar en tysk dialekt.

”Vi är först ut, före Käsmark!” utropar Peter stolt. I en rad orter ordnas tyska kulturdagar då karpattyskar kommer samman, och Hopgarten är först ut med sin varje år. Kulturdagarna i Hopgarten arrangeras sedan 1993 under mottot ”Tysk kultur, våra fäders arv”. ”Då är här massor av folk!” utropar Peter och Mária, ”då måste du komma hit!”

Vi pratar en stund om romerna i Slovakien. Mária menar att situationen bara blir värre. ”Romerna har en helt annan mentalitet”, säger hon utan att låta föraktfull. (Liknande tongångar hör jag under mitt besök i Gelnica/Göllnitz. Gerhard Weag från KDV:s lokalförening: ”Det blir bara värre.”.) Mária nämner Lomnička som ligger inte så långt från Chmeľnica – där ska det vara riktigt illa (tyska: Kleinlomnitz; 86,7 procent tyskar 1940). Så berättar hon om en ung romsk kvinna som hon arbetat tillsammans med på skolan: ”Hon var mycket bra!” Mária ger kommunisterna en del av skulden för dagens situation; de styrande ställde inga krav på romerna utan gav dem bara understöd.

Mária lämnar Peter och mig ensamma en stund. När hon kommer tillbaka har hon gott bröd, skinka, tomater och kaffe med sig. Vi blir sittande lite för länge och får skynda oss ut till bilen för en snabb färd till stationen i Stará Ľubovňa. Med nöd och näppe hinner jag med sista tåget till Poprad. Vi har stämt möte nästa dag klockan två på Karpatenblatts redaktion i Poprad. Mária och Peter ska träffa några vänner där och jag är välkommen.

På Karpatenblatts redaktion träffar jag, förutom Mária och Peter, tre kvinnor: Františka, Libuša och Deta. Vi dricker lite vin och ett pizzabud levererar pizzor. Samtalen förs på slovakiska och tyska – kvinnorna byter språk rätt ofta. Kanske skulle de ha talat ännu mer slovakiska om det inte varit för Peter och mig? Libuša är lärare och Deta ekonom. Jag tror att även Františka är ekonom. Hon berättar om en resa till Norge som hon gjort. Libuša har en son eller dotter som bor i Mexico. Det skrattas mycket. Jag får gamla nummer av Karpatenblatt samt en bok om karpattyskarnas historia och kultur. Damerna stämmer upp en sång och sjunger den på både slovakiska och tyska. Jag antecknar följande ord: ”Slovensko naše, moja rodná vlast’”, ”Unsere Slowakei, mein Heimatlied”. Jag får tillfälle att visa vad jag kan och sjunger melodin till den slovakiska nationalsången, ”Nad Tatrou sa blýska” (Det blixtrar över Tatra). Libuša är förtjust och ger mig en kram.

De zipser-tyskar jag träffar förefaller vara helt integrerade i det slovakiska samhället. Att alla de fyra damerna som deltog i samkvämet på Karpatenblatt har slovakiska förnamn är kanske ingen slump. (Samtliga utom Mária har också slovakiska efternamn: tyder det på att de är gifta med slovaker? Eller är det helt enkelt så att slovakiska namn inte är ovanliga bland zipser-tyskarna?)

När samkvämet på redaktionen omsider är över går jag ut i vinterkvällen, lätt till sinnes. Ut i Poprad-Deutschendorf-Tyskbyn.

Epilog

Resan innebar ett återseende av några av de platser som jag besökte under en tågluffning i dåvarande Tjeckiska och slovakiska federativa republiken sommaren 1990: Banská Bystrica, Levoča, Tatrabergen, Spišské Podhradie och Spišský hrad. Jag var tjugofyra år gammal då. Den gången reste jag genom hela landet – från Karlovy Vary i väster till Košice i öster. Till Karlovy Vary kom jag med tåg från Leipzig (där jag hade varit drygt ett år tidigare, våren 1989, tillsammans med andra tyskstuderande vid Lunds universitet). I Prag såg jag en nyligen rest staty av Tomáš G. Masaryk vid nedre ändan av Václavsplatsen. Längs Na Přikopě hade man satt upp stora affischer på kommunistledare i Östeuropa – bearbetningen av de 41 åren av kommunistiskt styre var i full gång. Då hade Havel varit president i ett halvår – nu såg jag ljusen som människor ställt ut för att hedra honom. Då stannade jag till i Berlin på hemvägen och gick på den före detta ”dödsremsan” mellan två tyska stater. Nu passerade jag Berlin nattetid, ett Berlin där unga människor, vissa av dem redan föräldrar, aldrig upplevt stadens delning. Tempus fugit.

---

Källor:

Pöss, Ondrej: Dejiny a kultúra karpatských Nemcov/Geschichte und Kultur der Karpatendeutschen (Slovakiska nationalmuseet – Museet för karpattyskarnas kultur, Bratislava, 2007) 

topky.sk: https://www.topky.sk/cl/10/1294944/Co-odkryla-tragedia-v-Huncovciach--V-...

Karpatenblatt: www.kdv.sk/artikel_die_zips.html

Chmeľnica/Hopgarten (bok utgiven av byn Chmeľnica 2007; ISBN 80-968450-8-X)

Not:

(1) ”Landsmannschaft” kan översättas som ”landsmannaförening”. ”Landsmannschaften” finns i Tyskland och Österrike och organiserar tyskar som flytt eller fördrivits från Östeuropa efter andra världskriget. Sathmarer Schwaben är benämningen på tyskar bosatta i norra Rumänien; efter det tyska namnet på staden Satu Mare, Sathmar.