HOLMESIANA ELLER OM DETEKTIVROMANER (ur essäsamlingen Maryas eller i litteraturens utkanter, 1931)

För att kunna skriva denna artikel om detektivromaner har jag fått genomvaka hela nätter: dock inte försjunken i grubblerier, utan fördjupad i ett antal fruktansvärt spännande kriminalgåtor, förbluffad, huvudyr och utom mig av otålighet; lyckligtvis har vi här solidare huvuden, som till exempel gamle Tabaret och den skarpsinnige Lecoq, Ebenezer Gryce och Sherlock Holmes och polisinspektör Ganimard, eller kommissarie Beale och Mackenzie och den begåvade Beautrilet, detektiven Hewitt, Asbjørn Krag, Horne Fisher och fader Brown och professor Craig Kennedy, doktor Thorndyke och den förvetne Rouletabille; dessa överdängare klarade trots allt till slut upp hela historien hur invecklad den än var. Under många tysta nätter följde jag deras arbete, och jag blev belönad för min vaka. Jag är nu bekant med alla detektivmetoder, men också med alla brott, intriger, tekniska hjälpmedel, förklädnader, trick och skamligheter som en verkligt slipad gärningsman kan tillåta sig. Jag varnar var och en som har onda avsikter mot mig; jag skulle kunna ta livet av honom på tusentals sätt, det ena sinnrikare än det andra.

Som mitt alldeles speciella skäl till detta studium vill jag dessutom anföra att jag själv en gång har försökt skriva en samling detektivnoveller; jag hade helt ärliga avsikter, men till slut blev det boken Boží muka (Minnesstoden). Tyvärr var det ingen som upptäckte några detektivhistorier där. Tydligen lyckades jag inget vidare.

Detektivromanen (här menar jag den rena detektivromanen och ingen avart med inslag av kärleksroman, litterära ambitioner och annan kontaminerande påverkan) är en litterär företeelse lika enkel som låt oss säga en episk dikt eller en saga för barn. Men eftersom just enkla, solida och välfungerande ting har oerhört förgrenat ursprung, måste vi söka efter detta i flera riktningar. Kanske kommer vi att framstå som pedanter om vi räknar upp ett dussintal motiv som slingrar sig genom den enklaste detektivhistoria. Vi kommer att vandra genom såväl torra som vilt bevuxna nejder utan att uppehålla oss vid den hänförande utsikten. Men låt oss ta Gud i hågen och utan vidare omständigheter ge oss ut på färden.

Brottet. Detta är det psykologiskt starkaste motivet. Folk läser om brott med stor förtjusning. Förmodligen har de behov av det. Därför läser de detektivromaner och kriminalspalten. Om dessa båda togs ifrån dem, skulle de ändå sitta på farstubron eller runt elden om kvällarna och berätta om alla brott som har begåtts i polisdistriktet under de senaste femtio åren. De skulle berätta om mjölnaren som slog ihjäl sin fru. De skulle berätta att skomakaren kommer att slå ihjäl sin fru en vacker dag och att kommunordföranden stjäl. Man måste alltså erkänna att brottet har något i grunden fängslande över sig.

Somliga förklarar detta med behovet av sensation, en hunger efter nervkittling, en rysningens vällust. Jag tror inte att det är hela sanningen. Folk berättar inte om spöken bara för att de blir poetiskt upphetsade, utan för att de tror på dem en smula. Folk intresserar sig inte för brott bara för deras litterära verkningskraft, utan för deras generella möjlighet. De intresserar sig för dem som för något viktigt och personligen näraliggande. De blir upphetsade av den ohyggliga utsikten att detta låter sig göras. De fascineras av det såsom ett fruktansvärt avslöjande av vissa möjligheter. En människa som inte skulle vara i stånd att begå ett brott skulle intressera sig lika lite för brott som en snuvig för rosendoft.

En psykoanalytiker skulle säga att vi är så passionerat fängslade av kriminalhistorier eftersom det är vår enda öppna möjlighet att ägna oss åt hemlighållen brottslighet. Kanske skulle han kalla det objektivering av latent brottsbenägenhet eller ge det något annat vetenskapligt namn. Själv kan jag inte annat än hålla med; men jag tror att läsningen av kriminalhistorier förutom vår latenta böjelse för brottslighet också objektiverar vår latenta och lidelsefulla böjelse för rättvisa; att de förutom till den dolda brottslingen också vädjar till vår dolda Heliga femdomstol. Du som läser detektivromaner deltar då i brottet, men du bestraffar det också; inom dig dyker Kain upp men också en röst som ropar: ”Vad har du gjort? Så vare du nu förbannad!”

Av detta följer visserligen inte att den njutning man erfar vid läsningen av detektivromaner är moraliskt upplyftande eller motsatsen, men förvisso att den är tvåfaldig och därför dubbelt upphetsande.

Jag måste göra en utvikning för att lite grand behandla den grundläggande skillnaden mellan synd och brott. Detektivromaner har ingenting med synd att göra. En synd är ett visst dåligt själstillstånd, medan ett brott är ett visst dåligt händelseförlopp. Det finns svåra synder som inte är svåra brott och tvärtom. Så snart en författare börjar befatta sig med brottslingens själ lämnar han detektivromanens område. Därför kommer namnet Dostojevskij inte att nämnas här.

Rättskipningen. Detektivromanens egentliga tema är kampen mellan brottet och den mänskliga rättvisan. I den rena skräckromanen möter brottet en högre och något obegriplig moralisk ordning som slutligen belönar det goda och bestraffar det onda. I detektivromanen finns ingen högre ordning, utan endast den mänskliga rättvisan; och om den slutligen segrar är det enbart genom intelligens och en helt mänsklig ordnings metoder.

Förtjusningen i rättsfall är lika gammal som världen. Till exempel är det sätt på vilket Salomo dömde mellan de två skökorna (1 Kon. 3:16–28) ett riktigt snyggt prov på detektivmetod; och liknande detektiviska prestationer skulle jag kunna hämta belägg för i indiska, arabiska, kordofanska och andra berättelser. Hos alla folk traderas historier om visa domare som har lyckats överbevisa förövare på ett minnesvärt sätt och enbart i kraft av sin klokhet. Det är egentligen en mycket vacker och mycket gammal tradition som utgår från jordiskt skarpsinne, rationalism, praktisk erfarenhet och iakttagelse utan något som helst metafysiskt ingripande; och det är intressant att denna det kritiska skarpsinnets finurlighet har funnit en plats i sagorna på samma sätt som trollkarlarnas magi och prinsarnas kringfärder. Av detta ser ni att det så kallade ”rena intellektet” från begynnelsen och sedan urminnes tider har varit lika upphöjt och märkvärdigt som myten och eposet.

Men lägg också märke till en annan sak: skräckromanen kräver att skurken straffas; den är alltför genomsyrad av känslomässiga, etiska och irrationella motiv för att kunna avstå från denna yttersta tillfredsställelse. Detektivromanen följer aldrig gärningsmannen till galgen eller fängelset och den ger katten i hur många år han får. Dess intresse är uttömt när faktum konstaterats och personen gripits; ty detta är det enda i rättvisans verk som är skarpsinnigt och rationellt. Straffet är i grunden irrationellt; skulden är irrationell; därför har man för dessa ting en jury för att på något vis ersätta eldprovet eller andra typer av gudsdomar. Men iakttagelsen, erfarenheten och skarpsinnet vägrar att gå längre än till undersökning av fallet, till det klassiska ”quis, quid, ubi, quibus auxiliis, cur, quomodo, quando”, eller till den intellektuella tillfredsställelsen att ha fått klarhet i vad som egentligen hänt.

Alltså medan brottsmotivet tillgodoser det primitiva, allmänna och dolda behovet att begå brott, tillgodoser rättskipningsmotivet det lika ursprungliga och brinnande behovet att gripa brottslingen och låta rättvisa skipas; men båda dessa intressen inskränks i detektivromanen till ett intellektuellt stillande av en förtärande nyfikenhet (på hur det har gått till) utan passionerat deltagande.

Gåtan. Men nu skall jag tala om för er att brott och rättskipning inte är detektivromanens viktigaste och mest grundläggande motiv. I begynnelsen finns ett annat och ännu äldre: sfinxen som lägger fram gåtor; intellektets besatta, plågsamma passion för att lösa gåtor; hjärnans brinnande behov av att knäcka de gillrade frågornas hårda nötter. I det äldsta kulturella förflutna finner man på olika håll litterära belägg för denna förfärliga intellektuella drivkraft: Oidipus som svarar sfinxen som tänker sluka honom (ty varje gåta slukar en människa); kinesiska gåtor, Turandot, indiska, malajiska, persiska och arabiska gåtor och en massa annat, ända till charader för barn, siffergåtor, rebusar, akrostikon och springargåtor, och för övrigt också schackslutspel. Det är ju kännetecknande för tänkandets utveckling att intellektet först ställer upp rent verbala problem som skall lösas med ord; ty i sin begynnelse är det fullkomligt berusat av ordet, sitt verk och instrument; det leker med dess dubbeltydighet, homonymitet och symbolik; det gillrar ordfällor för att skapa paradoxala ordsituationer och med dem fingera absurda och omöjliga konkreta situationer. Men intellektet är alltför obändigt för att nöja sig med ordlekar; det lämnar därför dessa åt filosofin och kastar sig över verkligheten för att där med samma iver roa sig med att lösa gåtor. Och eftersom jag ju inte vill tala om vetenskap här, säger jag att detektivromanen är en förnuftsmässig lösning på konstlat gillrade konkreta gåtor.

Bedöm nu detta praktiskt: Vad bland alla mänskliga ting är med störst sannolikhet riktigt gåtfullt? Det som av någon orsak döljs. Och vad är det som med störst sannolikhet döljs? Naturligtvis ett brott. Det är ju klart som dagen! Men detektivromanen inriktar sig ju inte på våldtäkter, pyromani, fadermord och vilka vederstyggligheter det nu kan vara: utan på väldigt invecklade och gåtfulla situationer där det normala förnuftet dumt blir stående med alla sina grova sannolikheter, bedömningar, erfarenheter och antaganden. Det måste skapas en situation som är lika paradoxal, omöjlig, absurd och otrolig som i gåtorna; men sedan kommer Oidipus, det vill säga detektiven, för att genast upptäcka det dubbeltydiga och bedrägliga i vissa uppgifter, ge dem den rätta innebörden och så är saken klar. Detektiven är helt enkelt den som inte låter lura sig av någon intellektuell fälla och som dödar den plågande sfinxen.

Och läsaren är ytterst upphetsad av fallets gåtfullhet; medveten som han är om sin begränsning vågar han sig bara här och där på en egen gissning om gärningsmannen och gärningens natur; men han hugger ofelbart i sten: Han är det inte!

Om lösandet av en gåta är detektivromanens mest centrala motiv, är det också – gudi klagat – dess fatala litterära belastning. Ju mer spännande gåtan är, desto värre sviker slutet förväntningarna; för lösningen är till slut så enkel att läsaren blir fly förbannad när han upptäcker att han kunde ha kommit på den själv; och han känner sig på något sätt lurad, förolämpad och besviken.

Prestationen. Ja, jag är en tok; knappt har jag ställt upp en definition förrän jag skyndar mig att upphäva den. Jag sade att detektivromanen är lösandet av en gåta; men nu säger jag att detektivromanen egentligen är en episk komposition och dess motiv den ovanliga personliga prestationen.

Brottet är i sig en anmärkningsvärd prestation, och en episk komposition ägnar sig nog hellre åt ett brott än åt exempelvis ryggmärgstvinsot eller klosterjungfrurs sång. Förbrytaren är ett slags hjälte; han är omhöljd av romantik, han är fredlös, han är en upprorsman; när han drar rättsbetjänter, domstolar och lagen vid näsan åtnjuter han folkets hemliga sympati. Janošík och Babinský, Robin Hood och Rinaldo Rinaldini, Fra Diavolo och Ondráš från Lysá Hora (Kala berget), det är idel äkta episka fall; Arsène Lupin är bara en förfinad avkomling till detta råbarkade och monumentala galleri av förfäder från skogarna. Arsène Lupin bor i en romantisk och tättbefolkad storstad, precis som Robin Hood levde i romantiska och tättbevuxna skogar; han använder det skenande snälltåget lika riddarmässigt som Rinaldini den skenande hästen. Våra vilda grottor, det är de internationella hotellen; bankerna motsvarar de romantiska bergspass genom vilka köpmännen förde sina skatter; och våra gator är lika hemska och äventyrliga som Abruzzerna eller de skotska bergen.

Brottet är, bland alla mänskliga gärningar, äventyrligt och episkt framför allt eftersom det är ett slags individens personliga attack mot samhället, den organiserade och opersonliga makten; och eftersom vi alla i djupet av vårt hjärta är hemska anarkister. Brottslingen (i romanen) är ofrånkomligen en företrädare för den stolta och yttersta individualismen; hans förhållande till samhället är verkligen mycket enastående. Varje episk hjälte är enastående och ensam vare sig han handlar helt på egen hand eller är ledare och hövding över andra, vilket bara är en annan form av otyglad och individualistisk ensamhet. Man måste alltså vara antingen en mycket stark personlighet eller åtminstone förbrytare för att bli ett verkligt episkt fall; framför allt måste man legitimera sig genom någon utpräglat personlig prestation.

Brottet är för det andra äventyrligt och episkt eftersom brottslingen jagas som en vild elefant, tiger eller björn. De äldsta mänskliga drifterna handlar om jakt; och urtidsmänniskan från Cro-Magnon eller Altamira uppfann säkert förutom måleriet och bildhuggeriet också den episka poesin när hon medan hon sög märg ur benen berättade hur mästerligt hon fångade bisonoxen och hur skickligt hon spårade upp mammuthjorden. Idag kan man inte vid elden komponera ett epos om en fångad harhona eller färgrikt berätta om en äventyrlig jakt på ett grottlejon; detta finns inte längre. Men man kan läsa vid elden om hur mästerligt Sherlock Holmes fångade mördaren och hur skickligt han spårade upp bankrånarhjorden. Här finns jakt och fällor, spår i damm och gyttja och den vädrande och drivande urtidsjägaren, här finns flykt och försvar, inringning av bytet, närkamp och alla grottjaktens metoder. Detektivromanen är den äldsta litteraturen; detektivromanen är alltså den mest välbevarade förhistoriska kvarlevan från äldre stenåldern. Jaktkonsten är äldre än skriften.

Detektiven är en urtidsmänniska, en jägare och spårare. Men detektiven är också en episk individualist, precis som brottslingen, hans byte. Vanligtvis föraktar han djupt polisens kollektiva apparat och griper sig verket an på egen hand; mellan honom och polisen, som är det organiserade samhällets redskap, råder en obestridlig och tämligen spänd animositet, om inte rentav tvekamp. Alltid gör han något annat än polisen; han är genialiskt ensam, är till och med ofta en underlig och inbunden ensling i denna kollektiva värld. Att ta risker är hans sportsliga hjältenöje; ofta ger han sig in i situationer där det kort sagt gäller livet; men han har ju nerver av stål, muskler av järn, en god repeterpistol och kan dessutom boxas som en bantamviktsmästare (han är alltid mager). Han är direkt avundsjukt angelägen om att göra allting själv; det hela är för honom enbart en fråga om personlig prestation och han skulle skämmas för att behöva betvinga brottslingen genom grov organiserad övermakt.

Här måste vi flyktigt beröra det speciella följeslagarmotivet, som förekommer i de flesta detektivromaner. Ja, detektiven är episkt ensam; men av speciella skäl brukar han – det gällde redan Poes Dupin – ha en kamrat, en följeslagare, en tillgiven och något passiv person som ibland hjälper honom och oftare tjänar som lyssnare, roar honom genom sin oförmåga som detektiv och sedan ofta fungerar som hans prestationers krönikör och bard. Jag kan inte förklara alla orsaker till denna företeelse; jag vet bara att de sahelska kungarna alltid lät en krönikör följa med på deras färder och att det till en äkta episk riddare, även om han inte är just Don Quijote, liksom oundvikligen hör en trogen page. Dessutom behövs det nödvändigtvis någon som iakttar detektiven under hans arbete och förundras över hans för stunden obegripliga planer och åtgärder.

Till Eulenspiegel. Om vi går igenom alla folkslags berättelser från ekvatorn till någonstans vid polcirkeln möter vi överallt det rena slughuvudets mycket sympatiska figur, slipad på alla sätt och vis, men liksom bara för sitt eget nöjes skull; hans skarpsinne är säreget och paradoxalt, för det tjänar varken handel eller politik eller några andra vinstgivande och högt värderade ting; det finns där för sin egen skull som rent amatörskap, den absoluta förslagenhetens l’art-pour-l’art, något mitt emellan skälmaktighet och genial listighet, hokuspokus och praktisk filosofi. Det är det eviga och allmänmänskliga Eulenspiegelmotivet; den äldste och heroiske Eulenspiegel är den gudomlige Odysseus själv.

Här kan vi inte ägna oss så mycket åt detta vackra ämne. Vi konstaterar bara att människan ända från första början har överöst både skarpsinnet och hjältedådet med samma djupa och poetiska beundran; ty i kampen för livet värderas förslagenhet och skicklighet lika högt som styrka och mod.

Detektivromanen är en modern personifiering och heroisering av denna självändamålsenliga och praktiska förslagenhet. Det finns detektiver (som Asbjørn Krag, kommissarie Beale, Mackenzie, gamle Gryce och många andra) som förrättar sitt kall med dödligt allvar, precis som allmänna åklagare eller portvakter i en domstolsbyggnad. Det beror förmodligen på att de är polistjänstemän: myndighetsutövande kan inte ske med humor och kräver en viss dysterhet. Men den evige Eulenspiegel, som använder sitt skarpsinne med största nöje, som har sinne för humor, för effekt och mise en scène, lite av en fåfäng konstnär, en Bosco på estraden, en artist som inte bara lägger vikt vid att utföra sin uppgift, utan mycket mer vid hur han utför den, hur han överraskar, med vilken ledighet han slutligen bugar sig, det är alltid en amatördetektiv, en inofficiell bjässe, en kriminalistikens sportsman, kort sagt en Sherlock Holmes eller Rouletabille eller för omväxlings skull Arsène Lupin eller många andra i alla möjliga schatteringar. De har sin åskådarläktare, sin konstnärliga lättretlighet, sitt överlägsna och ondskefulla leende, passionen för arbetet och den personliga njutningen inför sitt mästerstyckes formfulländning. De är artister i observation, slutledning och andra avancerade hjärnövningar; och den beundran vi hyser för dem är lika djup och välförtjänt som beundran inför Mannen i trapetsen.

En av världens äldsta detektivhistorier är Odysseus upptäckt av Akilles bland Lykomedes döttrar. Om Odysseus hade varit en vanlig yrkesdetektiv skulle han ha upptäckt honom genom ett nyckelhål eller genom att förhöra tvätterskorna; men eftersom han var begåvad med en ymnig intelligens använde han det kända och psykologiskt lysande tricket med svärdet och smyckena. En vanlig intelligens finner tillfredsställelse i resultatet; den högre eulenspiegelska intelligensen finner bara tillfredsställelse i själva prestationen. Eulenspiegel vill inte bara lösa gåtan: han vill lura och överlista sfinxen. Låt inte förvilla er av den geniale detektivens ogenomträngliga mask; om ni är skarpsinniga som han, finner ni därunder minen hos den roade och belåtne skälmen som just har lyckats överlista förbrytaren, Scotland Yard eller er.

Sammanfattningsvis är den traditionelle Eulenspiegel den lössläppta och självändamålsenliga intelligensen som ännu inte har beslutat sig för om den skall bli en stor förbrytare eller en stor detektiv.

Metoden. Här finns emellertid en betydande kulturell och historisk skillnad: Eulenspiegel är ögonblickets och humörets barn, medan detektiven är metodiker. Hans medfödda skarpsinne, väderkorn, iakttagelseförmåga, analytiska skicklighet, erfarenhet, fackstudier om olika kvaliteter på cigarraska, om botanik, orientaliska vapen, nautik, mineralogi, liksom om allt annat, hans häpnadsväckande universella kunskaper (med undantag för allmän historia, astrofysik, kyrklig exegetik och några andra smala områden), alla dessa andens vackra gåvor, till vilka jag dessutom kan lägga ovanligt minne, sinnesnärvaro, logiskt tänkande och en oerhörd exakthet, allt detta, menar jag, är underordnat metodens, ordningens och sammanhangets stränga disciplin; det finns verkligen inte en mer välordnad och disciplinerad hjärna än detektivens. Antingen det nu är Dupin eller Holmes talar han i förtroliga stunder (se följeslagarmotivet) gärna om den analytiska metoden med en universitetsdocents glöd; även en sådan gamängsnok som Rouletabille söker det han har av ”sunt förnuft” för att låta det pröva förvirrande och tvetydiga fakta. En primitiv detektiv som Clifton kastar sig över ett kriminalfall som en hund in i ett slagsmål; polistjänstemän som Ganimard, Krag eller Gryce arbetar tålmodigt och systematiskt men utan induktiv fantasi, mer som erfarna praktiker än med den disciplinerade tankens vetenskapliga schvung. Och den moderna detektivromanens fader, Edgar Allan Poe, utvecklade den detektiviska metoden abstrakt filosofiskt ur induktionens, analysens, textkritikens och den logiska sannolikhetens lagar; detektivklassikern Sherlock Holmes berikade dessa medel med en väldig arsenal av den naturvetenskapliga expertisens fackkunskaper i förening med direkt iakttagelse, han samlar alltså i sin hjärna den positivistiska världsåskådningens hela grundlighet och observerande och matematiska nykterhet. Professor Craig Kennedy och doktor Thorndyke lägger till detta det moderna laboratorieexperimentet, där den direkta iakttagelsens metod fulländas men också avslutas; för här ersätter redan mätinstrumenten och laboratorieexperimentet det intelligenta ögat som är riktat mot verkligheten och söker samband. Därmed tar den vägen definitivt slut.

Hos fransmännen förblir metoden något personligt; den är snarare en frukt av ett temperament än av studium. Rouletabille och Beautrilet och redan Lecoq och gamle Tabaret är, liksom en tax eller dobermann, spårhundar av födsel och instinkt, de kan inte göra annat, de följer helt enkelt sin sniffande näsa; deras intelligens är just djurisk. Sherlock Holmes är så helt igenom metodisk att också hans yttre, hans smala läppar och seniga händer, den spetsiga näsan, ögonen och pipan antar yrkesdetektivens uttryck; Gaboriaus Tabaret har däremot den fridsamme rentierens utseende och vanor, Rouletabille ler mot er med den oskyldige kanaljens runda ansikte, Lecoq suger tankfullt på karameller, man misstar sig kort sagt på dem. Även hos dem finns metod, precis som en jakthund har sin metod eller en mungo som fångar ormar, men den har instinktens feber och intuitionens fantastiskhet.

Slutligen har vi fader Brown, den helige Franciskus bland detektiverna, och hans mystiska metod. Hans erfarenheter från biktstolen hjälper honom visserligen att söka och förutse människans dåliga vägar; men hans detektiviska begåvning grundar sig i huvudsak på något annat: på hans ödmjukhet. Den gode och anspråkslöse patern sänker blicken av ren blygsamhet och plockar ur dammet upp små och obeaktade ting, som en annan, högmodigare och världsligare ande inte skulle anse värda uppmärksamhet. Men se, dessa bortkastade spår är hemliga chiffer ur vilka den helige patern med Guds hjälp och i plötslig nåd utläser vilsekomna människors hemska avsikter eller gärningar. Jag tror inte att den metoden skulle vara sämre är professor Kennedys underverk i laboratoriet.

Men här kan jag inte låta bli att lovorda det metodiska. Må andra hylla passionen, romantiska demoner, kvinnoögons skönhet eller soluppgången, jag lovordar klarhet, sammanhang och ordning, styrkan hos förnuftet som jämför, finner samband, sorterar och väger, metoden, denna kloka vägvisare som leder oss vid handen i kaoset av fakta; och se, det skingras.

Jag vill också nämna att detektiven i visst avseende är den moderna människans heroiska typ. Han är aktiv och snabb, han vill något och tar itu med det kraftfullt och metodiskt; han är dessutom mångkunnig, universell, bildad, full av faktakunskaper; han är en människa som kan sin sak, en handlingens och kunskapens man. Veta allt, finna på råd i alla lägen, gå till botten med allt och slå en bjässe till marken när det gäller: vem av er skulle inte vara mottaglig för det idealet? Detektiven är inte upptagen med sig själv; han är inget problem; han betraktar inte sina känslor, han betraktar ting och gärningar. Han frågar sig inte om han blir räddad; han frågar sig vad som är förnuftigt att göra för stunden. Han grubblar inte över vad en människa är; han funderar över var hon är. I hans värld finns bestämda frågor och bestämda ting; men inga skuggor, skenbilder, allmänna principer och föreställningar. Han är den renaste realisten i universum.

Han har inga relationer. Om han förälskar sig förlorar han genast sin intellektuella renhet.

Slumpen. Men vad skulle det hjälpa med allt förnuft, all metod, all universell kunskap om inte den lyckliga slumpen tjänade detektiven på ett särskilt och mirakulöst sätt? Slumpen leder honom i rätt sekund till rätt plats; slumpen skickar ett oväntat avslöjande i hans väg; och om han skulle halka skulle han ramla direkt på ett spår efter en flyende brottsling i stället för att krossa näsan, vilket säkert skulle hända mig eller er. Ofta har jag trott att jag också är lika klipsk som en detektiv; men jag har inte samma tur, så är det.

Det finns folk som betraktar slumpen i detektivromanen som ett – så att säga – otillåtet grepp, ett ovärdigt trick varmed författaren på ett ohederligt sätt hjälper sin favorit. Det är ett grovt misstag. När sådana snustorra och tyskt grundliga kriminalteoretiker som Gross och Höpler har räknat upp allt som en undersökningsdomare skall veta och behärska, hurdan han skall vara och vad han skall göra för det första och ända till det fjortonde, förklarar de tydligt och klart att han måste ha svintur; annars är han ingenting att ha. Det finns människor som det går väl i händer och andra som är olycksfåglar och klåpare; det kan man inte komma ifrån. När allt kommer omkring är framgångens hemlighet slumpens hemlighet; varje sak som är det minsta komplicerad (till exempel att bära ett brev till posten med både adress och frimärke, råna en bank eller spika upp en tavla på väggen) är utsatt för tusentals lömska och oberäkneliga möjligheter som hotar sakens framgång; och utan lite tur kan man inte ens knyta en sko. Fastän slumpen alltså är oberäknelig och gåtfull har vår världsåskådning, vårt temperament, vårt humör, vårt mod, vår obändighet och vår företagsamhet ett visst inflytande över den. Lyckan står den djärve bi; men för att vederbörande skall vara djärv, till det, gott folk, krävs att han äger en viss praktisk filosofi, en god hjärna, ett livligt intresse, självförtroende och en massa andra optimistiska egenskaper. Framgången är visserligen bara en slump, men slumpen är inte bara en slump; slumpen kan man förtjäna; slumpen kan man dra till sig. Fråga praktikens stora män.

En detektiv måste ha tur; han måste ha den rätta karaktären: en viss allégresse, inget tungsinne, inga ödesdigra passioner, han måste finna glädje i ett verksamt liv och äga ett slags andens frihet. I honom hyllas den moderna hjälten: den framgångsrika människan.

Bertillonage. I den romantiska litteraturen är människan antingen vacker eller frånstötande genom sin fulhet. I detektivromanerna finns inte dessa kategorier. Om detektiven talar med en flicka konstaterar han inte att hon har förtjusande händer, utan att hon skriver maskin med dem; han förbiser till och med den skyggt oskuldsfulla blicken för att i stället lägga märke till några fräknar på näsan eller smuts på en sko. I den romantiska litteraturen syns det aldrig på en sko vad någon har trampat i. Men här är en helt annan värld. Förbrytaren har inte skrivet på näsan att han är en usling, utan att han dricker enbärsbrännvin och alltså förmodligen är gårdfarihandlare; ett kainsmärke skulle här inte vara ett Guds sigill, utan ett identitetstecken och ett spår efter hans tidigare yrke (kanske har han slagit pannan i en plog eller ramlat ned från höloftet, inte vet jag).

Även verkligheten är här bertillonsk; den skall helt enkelt protokollföras. Om en detektiv stiger in i ett rum söker han där inte den atmosfär som skapats av tjugo års lugnt liv, han letar efter repor på dörrarna eller avtorkat damm på öppna spisen. Alla föremål existerar enbart för spåren som de bär; även människorna är bara en summa av sina egna spår. Detektiven ser mig inte i ögonen för att säga: Hör ni, ni är en hygglig och förträfflig människa, det känner man vid första anblicken. Han ser på mig och säger: Ni är en människa som lever av pennan, ni funderar medan ni lutar huvudet mot ryggstödet (kanske för att jag är rufsig i nacken) och ni tycker om katter; idag har ni gått på Jindřiškágatan – är huset där färdigbyggt snart? – och ni har skickat ett brev till England (hur han vet det kommer jag aldrig att begripa). För detektiven är denna jordiska värld bara en ”brottsplats” täckt av bevisande spår; och jag väntar på den store detektiven som tar Guds fingeravtryck på stjärnorna och mäter spåren av Hans steg i det daggvåta gräset; och griper Honom.

Unikum. Å nej, absolut inte: inga galtonska fingeravtryck; en riktig detektiv nedlåter sig inte till att med hjälp av ett uselt tumavtryck (bara så att ni vet kan mönstret vara spiraler, slingor eller vågor ) söka efter en förövare i polisens arkiv. Det normala polisarbetet går i regel till så att man kopplar ett nytt fall till en grupp redan kända; man söker alltså efter en skurk bland skurkar och inte bland villaägare i Bubeneč; eller man spanar hellre efter en rånare i en stadsdel som Židovské pece än bland medlemmarna i Filosofiska föreningen. Polisen skulle utan vidare klara upp ett mord på Rue Morgue om den på grundval av tillförlitliga erfarenheter kunde säga att sådana mord i regel begås av gorillor. Polisen har sin speciella och något melankoliska tro att alla fall är gamla och omtuggade och försiggår enligt bestämda invanda regler. Det märkliga är att den för det mesta har rätt.

Fallen i detektivromanerna är däremot unika kriminella händelser som avviker från alla gamla slitna regler, generaliseringar och på förhand färdiga metoder. Varje lösning måste vara ny, den är ett mästerligt original, ett uppfinningsförmågans verk och ett nytt världsrekord. Hela tiden måste nya fall sökas, något som aldrig tidigare förekommit, något som överträffar allt föregående, något som ställer alla tidigare förvecklingar i skuggan, något … något … kort sagt något makalöst. Det är detektivromanernas inneboende förbannelse, deras demon, deras plåga och undergång. Ty ni skall veta att de redan håller på att dra sin sista suck, till döden utmattade av denna vansinnesjakt. De har förtvivlat gripit sig an stormaktspolitiken, den tyske kejsaren och världskriget; men även det är utsuget nu, och om de inte får hjälp av påven, marsmänniskor eller världens undergång har vi anledning att tala om litteratur som varit. Fueramus Pergama, amen.

Och låt oss hålla tacksägelse, vi andra författare som skriver om gamla ting hur moderna vi än låtsas vara; ty det gamla tar ingen ifrån oss. De gamla tingen är outtömliga, för märk väl, även vi lägger hela tiden till fler, mångfaldigar dem ständigt, och när vi gör upp räkningen med oss själva kommer vi att upptäcka att även vi är gamla ting, fastän vi många år tidigare trodde att vi var något nytt. Det går att uppfinna allt möjligt nytt; men bland gamla verkligheter finns så mycket som varken har upptäckts eller hittats på ännu, att vi alltid kan bege oss dit som till ett gyllene Eldorado.

Det ser verkligen ut som om detektivromanen har passerat sin höjdpunkt; den har varit ett slags övergående mode. Men hos varje förgängligt mode är det anmärkningsvärt att det innehåller något väldigt gammalt. Om det är modernt med päls, minns inte ens den äldsta samtida att det var modernt också under äldre stenåldern. Om man har, låt oss säga, korta kjolar, glömmer man att det var modernt redan hos urinvånarna på Salomonöarna. På sätt och vis är varje mode en återvändo och en atavism.

Vi har sett att det i detektivromanen återkommer urgamla motiv som finurliga domare, gåtor, Eulenspiegel och episk jakt. Men vi har också funnit att det här utspelar sig en historisk omvälvning i det moderna tänkandet på ett direkt dokumentariskt sätt; i synnerhet den praktiska rationalismen, den metodiska inställningen, de allsidiga vetenskapliga kunskaperna, den absoluta empirismen och passionen för att iaktta, analysen och förkärleken för experiment, det filosofiska bertillonaget och undertryckandet av all skamlig subjektivitet, är inte alltsammans mättat med mjölken från detta tidevarvs gudomliga ko? Jag menar detta i både god och dålig bemärkelse: detektiven är den typiska representanten för vårt tidevarv, precis som Cid för riddarmedeltiden. Han lever fullt och ivrigt i samtiden, alltid up to date, tar till sig allt som vetenskap, teknik, tidningar och det sista ögonblicket erbjuder honom; det finns ingen mer samtida än han. Vad bryr han sig om Hekuba? Men om någon har stulit hennes gyllene trefot från museet, bra, det är åtminstone ett fall.

Facts! Facts! Facts! För nu lever vi i faktas värld, inte ordens.

Men du, sankt Tomas, är detektivernas skyddshelgon; för du godtog inte hemligheten förrän du hade stuckit fingret i såret; när du sedan fann att det var tillfogat av ett vasst metallinstrument, gick nedifrån och upp och var absolut dödligt, betraktade du saken som nöjaktigt utforskad.

Slutsatserna får ni själva dra. Det finns kanske flera, välj; vad mig beträffar har jag inte velat övertyga er om något; men det gör mig gott att finna goda ting inom områden med dåligt rykte.