I Jacques Rossis person sammanfaller det våldsamma 1900-talet. Rossis liv är karakteristiskt för det förra seklet, som präglades av starka ideologiska konfrontationer. Han tog själv klart ställning för kommunismen och fick betala ett högt pris för det. På sin ålders höst - han är idag 92 år gammal - granskar, väger och summerar han sitt liv. Detta arbete har på senare år utmynnat i två uppmärksammade verk, som ännu inte funnit någon svensk förläggare.

Jacques Rossi blev tidigt kommunist och var under mellankrigstiden verksam som sovjetisk agent i Europa och Nordafrika. Detta arbete var förenat med stora risker, inte minst i länder som Spanien och Italien, där kommunism var förbjuden i lag. 1937 - det år då Josef Stalins utrensningar nådde sin kulmen - återkallades Rossi plötsligt till Moskva. Utan att han anade det var han också utsedd till offer, stämplad som "fascist". Först 1961, 24 år senare, skulle Jacques Rossi åter bli en fri man. Idag bor Jacques Rossi i en förort till Paris. Denne numera något bräcklige man, som intellektuellt dock är fullt vital, är född 1909 i Lyon. Fadern dog när Jacques var bara barnet, och modern gifte om sig med en polsk arkitekt. Familjen slog sig ned i Warszawa.

Kommunismens lockelser
Unge Jacques visade sig vara en språkbegåvning av stora mått. I dag behärskar han 10 språk, och flera av dem började han lära sig som ung i Warszawa - ryska, hindi, tyska, spanska med flera. Hans språkkunskaper skulle visa sig avgörande för hans framtida öde, men språkvetenskapen gick miste om denna talang.
Polen var vid denna tid - 1920-talet - en auktoritärt styrd stat, där marskalk Jozef Pilsudski i praktiken styrde enväldigt. Landet var dessutom ett klassamhälle där klyftorna mellan de olika samhällsklasserna var djupa. Unge Jacques blir som tonåring medveten om de skarpa klassgränserna. Han kommer själv från en högborgerlig miljö och som en reaktion mot detta lockas han av kommunismen.
Det polska kommunistpartiet är förbjudet men verkar underjordiskt. Som tonåring blir Jacques Rossi partimedlem.

Värvas som agent
Denne unge man får omkring 1930 kontakt med Komintern i Moskva, den Kommunistiska Internationalen. Tack vare sina språkkunskaper värvas Rossi av organisationen. För Sovjetunionens räkning skickas han på uppdrag till Europa. Som kurir reser han på falska pass över stora delar av Europa och Nordafrika och förmedlar viktiga meddelanden. Under Spanska inbördeskriget ansvarar han för en hemlig radiosändare bakom fiendens linjer. För kommunismens sak är Rossi beredd att riskera sitt liv.
Plötsligt får han hösten 1937 order att "återvända till byn", som det kodade meddelandet lyder. Byn är Moskva och Rossi lyder. I oktober samma år anländer han till Moskva och arresteras omedelbart. I Stalins ögon är han misstänkt - han är fransman och därmed en "borgerlig imperialist". Tiotusentals andra döms till döden för liknande påstådda brott. Rossi döms i stället till vad många skulle betrakta som ett än värre öde: han skickas till "Gulagarkipelagen", fånglägren i Sibirien.

Till Sibirien
Begreppet "Gulagarkipelagen" myntades av författaren Aleksandr Solzjenitsyn. Denne före detta lägerfånge talar i boken "Gulagarkipelagen" (1974) om "det sällsamma landet GULAG" - det geografiskt uppsplittrade område i norra Ryssland där fånglägren fanns. GULAG var en byråkratisk förkortning för Lägeröverstyrelsen. Miljontals människor hamnade i "Gulagarkipelagen". Efter domen hösten 1937 sändes Rossi först till det beryktade fängelset Lubjanka (där för övrigt Raoul Wallenberg några år senare tillbringade en kort period). År 1939 skickades han i boskapsvagn till Sibirien, där han som straffarbete arbetade 11-timmars skift i gruvor och industrier norr om polcirkeln. Han upplevde svält och tortyr. Misshandel och förnedring hörde till vardagen. Fångarna var av alla slag. Här fanns framför allt politiska fångar, kommunister som rensats ut av Stalin. Det räckte dock att ha berättat en politisk vits om Stalin för att hamna i Sibirien.

Utsatt för tortyr
Jacques Rossi trodde till en början att allt rörde sig om ett misstag. Likt många olycksbröder (och systrar) bedrog han sig själv. Sakta maldes hans ideologiska övertygelse ned i konfrontationen med den mänskliga förnedring han bevittnade. Övertygelsen om att han var oskyldig gav honom kraft att utstå tortyr. Samtal med medfångar fick honom att öppna ögonen, bland annat mötet med en kommunistisk veteran som deltagit i revolutionen 1917 och hade känt Lenin.
Åren i lägren skulle bli många. Han hade ursprungligen dömts till ett "kortare" straff på åtta år, men detta förlängdes. Först 1956 släpptes han ur lägret, i och med Chrustjovs makttillträde och det töväder som följde. Men hans fängelseodyssé var inte slut med detta. Åren 1956-61 var han förvisad till Samarkand. År 1961 tilläts han - efter en hungerstrejk - återvända till Polen, där han var verksam som universitetslärare till år 1985. Detta år återvände han till Frankrike.

Förlorade ideal
Sedan Rossi 1985 återvände till det land där han föddes har han ägnat sig åt att reflektera över sitt liv. Redan under åren i lägren insåg han att han - av idealism - själv hade främjat ett kriminellt system. Av den glödande kommunist han hade varit i ungdomen återstod inte mycket: "När man blir medveten om lögnen är det som om en ballong exploderar. Om du har offrat din ungdom, din tro, då klamrar du dig fast, du förmår inte säga till dig själv: vilket lurendrejeri … du vill ha haft rätt", som Rossi uttryckte det i en intervju med Le Monde (19 mars 1999).

Uppmärksammad författare
Jacques Rossi lämnade det sovjetdominerade Östeuropa och kom till Väst. Det gav honom för första gången möjlighet att ägna sig åt författarskap med sikte på publicering, något som då ännu var otänkbart i Sovjetunionen. När detta skrivs, i början av 2002, har han två verk bakom sig. Hans första bok publicerades 1987 på ett ryskt exilförlag i Storbritannien och kom 1989 i engelsk översättning: "The Gulag Handbook". Detta verk är kanske i första hand av intresse för forskningen och väckte stor uppmärksamhet. Språkvetaren Rossi har gjort en ovärderlig kartläggning av livet i fånglägren som det återspeglas i slanguttryck, humor, sångtexter, officiella kungörelser etc. Det rör sig om en handbok i skräckens vokabulär; en både lingvistisk, historisk och sociologisk framställning. Den betraktas av många forskare som oumbärlig för en djupare förståelse av det sovjetiska fängelsesystemet.

Utan hat eller bitterhet
Jacques Rossi har även publicerat en mer personlig framställning. Hans Qu'elle était belle, cette utopie! Chroniques du goulag (förlag: le cherche midi éditeur, Paris, 2000) skildrar i korta, detaljrika essäliknande skisser hans långa tid i fånglägren. Framställningen är fotografiskt detaljerad, och förstärks av författarens egna illustrationer. Ordens avskalade kraft - utan hat eller bitterhet - imponerade på många recensenter. Jacques Rossi är nämligen inte bitter eller hatfylld. Åren i Sibirien var inga förlorade år, säger han i dag. De fick honom att inse det sovjetiska systemets sanna natur. Men han medger att han fick betala ett högt pris för den insikten.
Jacques Rossi är en av de sista som kan vittna om barbarin i Stalins fångläger. Tyvärr kommer Rossis senaste bok att vara aktuell länge än. Den människosyn som utvecklades i de omänskliga sovjetiska lägren framträder på vår jord än idag, i politiska system med olika ideologiska förtecken. Rossis bok är i själva verket ett försök att förstå den mänskliga naturen.

Ulf Irheden