HHhH

Det franska originalets titel: HHhH
Förlag och utgivningsår: Grasset, 2010
Antal sidor: 441

För några veckor sedan läste jag i det tjeckiska veckomagasinet Respekt (32/2010) en intervju med Laurent Binet (f. 1972) som i våras tilldelades ”Goncourtpriset för debutroman” för HHhH, vilket ska utläsas: Himmlers Hirn heißt Heydrich (Himmlers hjärna heter Heydrich). Jag tyckte det lät mycket intressant, så jag skaffade boken och läste den.

Binet är uppvuxen i en förort till Paris. Han har inga tjeckiska rötter, men mamman var lärare i ryska och pappan historiker med starkt intresse för Östeuropa. I hemmet talades det ofta om de här länderna, här fanns många böcker som handlade om Östeuropa eller var skrivna av östeuropeiska författare. Binet berättar i intervjun att pappan en gång talade med honom om attentatet mot Heydrich i Prag 1942. Intresset för denna ytterst modiga handling, utförd av tre unga tjeckoslovakiska fallskärmssoldater som tagit sig till England för att där ingå i den tjeckoslovakiska exilarmén, väcktes alltså tidigt hos Binet. Efter studierna i franska och historia blev Binet inkallad att göra militärtjänst. En annorlunda möjlighet att fullgöra den yppade sig: som fransklärare vid någon militärakademi i utlandet. Binet fick fylla i ett formulär och ange önskemål om stationeringsort. Eftersom han alltid känt en dragning till länderna i Central- och Östeuropa skrev han upp alla länderna i den delen av Europa. Så kom det sig att han placerades i den slovakiska staden Košice. Under sju månader bodde och arbetade han där. Binet fick tillfälle att samtala med sekreteraren vid den franska ambassaden i Bratislava som också han intresserade sig för attentatet mot Heydrich. Binet blev tipsad om en utställning i Prag som ägnades attentatet. Han reste dit och besökte även den ortodoxa Cyril och Metoděj-kyrkan där attentatsmännen gömde sig efter fullgjort uppdrag. Både utställningen och besöket i kryptan berörde honom starkt och han bestämde sig för att skriva en bok om attentatet mot mannen som bland annat kallades ”Prags slaktare” och "Den blonde besten". Besöket i Prag ägde rum 1999 och därefter följde en tid av intensiva studier och samtal med historiker och specialister. År 2010 kom så boken ut. Att Binet är synnerligen väl förtrogen med sitt ämne och att han är besjälad av en stark sanningslidelse råder det inget tvivel om.

Bokens centralgestalt är Reinhard Heydrich. Denne man, som uppnådde positionen som nummer tre i Tredje rikets makthierarki och i tur och ordning var chef för SS:s säkerhetstjänst, chef för Säkerhetsministeriet i Berlin och från 1941 riksprotektor i Böhmen-Mähren, utgör bokens själva nav. Boken består av 257 korta kapitel. Man skulle kunna kalla dem för scener. Kasten i tid och rum mellan scenerna är ganska häftiga. Det starkt dokumentära varvas med författarens resonemang om sitt skrivande och avsnitt där han berättar om filmer och böcker han läst. Han nämner Mendelssohn på taket av Jiří Weil och framhåller att det är en "genialisk bok". (Två romaner av Weil är översatta till svenska, utgivna på Bokförlaget perenn: Liv med en stjärna och Mendelssohn på taket.)

När jag hade läst halva boken började jag irritera mig på författarens närvaro och hans påpekanden att han inte vill hitta på någonting. Ett exempel: ”Jag undrar verkligen hur Jonathan Littell kan veta att Blobel, den alkoholiserade mannen som ledde Sonderkommando 4a inom Einsatzgruppe C i Ukraina, hade en Opel. Om Blobel verkligen körde en Opel så böjer jag mig. Jag medger att hans dokumentation är överlägsen min. Men om det är en bluff, så försvagar det hela verket. Fullständigt!” Jag känner stor respekt för Binets sanningslidelse, men jag störs av hans kommentarer om sitt skrivande, av den i mina ögon något konstruerade konflikten mellan historisk sanning och fiktion. Flera av de resonemang som författaren för om sitt skrivande tycker jag är helt ointressanta och platta. På bokomslaget står det att boken är en roman, dessutom har den vunnit ett mycket prestigefullt romanpris, men hur kan man kalla en bok för ”roman” när dess ”jag” är liktydigt med författaren och inte med någon romanfigur?

Boken inleds med en scen från Prag 1942. Gabčík, en av attentatsmännen, håller sig gömd i en lägenhet i Prag. Berättelsen om själva attentatet och dess gastkramande följder – Hitlers utplånande av byn Lidice, förräderiet mot attentatsmännen från en av de egna och därefter deras tappra motstånd i kyrkan där de gömt sig – kommer först i slutet av boken (detta avsnitt tillhör bokens bästa, det är berättat med fart och stor inlevelse). Däremellan får vi läsa om Tjeckoslovakiens öde under andra världskriget, om dess viktiga roll som vapensmedja för det tyska riket, om den tjeckoslovakiska exilregeringen i London och den av nazisterna tillsatta marionettregeringen i Prag under Háchas ledning – bara för att nämna något. Ja, boken är verkligen en ypperlig historielektion. Många gånger befinner sig läsaren i helvetets allra nedersta krets. Vi får läsa om det allra värsta – den astronomiska omfattningen av Einsatz-gruppernas bestialiska mördande av judar i Ryssland – och det allra bästa – människor och familjer i Prag som med risk för sitt eget liv skyddar och hjälper attentatsmännen. Dessa människors mod och det fruktansvärda öde som de och attentatsmännen gick till mötes på grund av den tjeckiske förrädaren Čurda kommer jag inte att glömma i första taget. Nazisterna hade utlovat en enorm belöning åt den som kunde komma med upplysningar som ledde till attentatsmännens gripande. Lockad av dessa pengar berättade Čurda för Gestapo om bland andra familjen Moravec, som skyddat attentatsmännen. Gestapo begav sig dit. Mamman lyckades svälja sin cyankaliumkapsel i lägenheten men pappan och sonen fördes bort. Under tortyr avslöjade sonen saker som ledde Gestapo vidare i jakten på attentatsmännen. En sommarmorgon belägrades så Cyril och Metoděj-kyrkan av 700 SS-män…

Binet, som i boken uttrycker sin stora kärlek till Tjeckien, har gjort en berömvärd insats för att sprida kunskap om Tjeckoslovakiens historia under andra världskriget (i synnerhet den tjeckiska delens).

Per Nilson
september 2010