"Förändringen kan bara komma inifrån oss själva" - en romsk resa i Rumänien (2015)

Text: Per Nilson, foto: Per Nilson m fl

Brenda, dotter till Joschka och Maria. Familjen bor utanför en romsk by i närheten av staden Cristuru Secuiesc.Brenda, dotter till Joschka och Maria. Familjen bor utanför en romsk by i närheten av staden Cristuru Secuiesc.

FLER FOTON FRÅN RESAN EFTER ARTIKELN.

--- 

Prolog

År 2009 gav jag ut Hundätarna i Svinia. En resa till romerna i Slovakien av Karl-Markus Gauss på mitt förlag. Fyra år senare, i augusti 2013, gjorde jag min andra resa till Rumänien med Rumänien-Initiative, en liten hjälporganisation i Mecklenburg-Vorpommern med samarbetspartners i Rumänien. På vägen hem övernattade jag hos Gisela och Johannes Soeder i Rakow söder om Stralsund. På ett bord låg en kopia av en bokrecension ur Frankfurter Allgemeine Zeitung. Jag läste den och tänkte: kanske rymmer den här boken av en viss Bauerdick svaren på några av mina frågor? Egentligen rör det sig om en fråga: Varför? Varför lever så många romer i slum? Varför är misären och nöden så djup och så utbredd? Frågan hade väckts genom det jag sett av romska bosättningar i Rumänien, Bulgarien och Slovakien. ”Grundligt utförda efterforskningar, medryckande berättad och politiskt inte alls korrekt”, skrev FAZ. Boken i fråga heter Zigeuner. Begegnungen mit einem ungeliebten Volk (Zigenare. Möten med ett illa omtyckt folk, utgiven 2013). När jag kom hem beställde jag boken och läste den. 

Under resan träffade jag Martin-Türk König, pastor, i Sighişoara. Han är också engagerad i en organisation som försöker hjälpa romer, ”Domus Rumänienhilfe e.V”. I byn Csekefalva (rumänska: Cecheşti) nordost om Sighişoara har man ett hus – Közös Élet (Leva tillsammans) – som utgör centrum i arbetet med romska barn och ungdomar. Martin berättade om byn. En del av den utgörs av en romsk bosättning med ungersktalande romer. I en annan del lever icke-romer men nativiteten bland romerna är så hög att de ickeromska familjerna tar sina barn ur byskolan och låter dem gå någon annanstans. Martin berättade att den romska bosättningen i Csekefalva inte är den värsta i Rumänien: det finns andra med mer våld och annat elände. Byns romer tillhör pingstkyrkan. Men romerna tillåter ingen auktoritet, vill inte ha någon struktur i vardagen. Det gör arbetet bland dem svårt. Martin har varit engagerad i projektet ”Majsgröt över vintern”, som gick ut på att lära romerna i byn att så och skörda majs och på så sätt ta ansvar. Men projektet misslyckades. Jag frågade: men pastorn i pingstkyrkan, erkänner de inte honom som auktoritet? Martin svarade: Nej, inte om han skulle vilja organisera och strukturera. Martin och hans medarbetare kontaktade ledningen för de romska pingstkyrkorna men det ledde ingen vart. Jag frågade honom om romerna som lever i slum, i bosättningar, och fick till svar: De som bor i slummen är sådana som halkat ur det romska samhället. Vidare menade han att romerna har anammat principen: ”Så mycket som möjligt med så lite ansträngning som möjligt.” Icke-romerna i omgivningen har i stället anammat sådant som arbetsamhet, struktur och organisation. Det finns romer, berättade han, som bryter sig ut och börjar betrakta sig som rumäner: de skaffar lägenhet och söker arbete. Jag tänkte: kanske anställer arbetsgivaren hellre icke-romer? Jag ställde dock aldrig frågan. Martin föreföll en aning uppgiven, också jag kände en fläkt av hopplöshet.

En grundlig genomgång av innehållet i Bauerdicks bok (se ovan) finns under  ”Möten med författare och böcker” här på Kultur i öst.

 

”FÖRÄNDRINGEN KAN BARA KOMMA INIFRÅN OSS SJÄLVA” - EN ROMSK RESA I RUMÄNIEN

Anders Magnusson, en bekant till mig, hörde av sig i januari 2015. Han hade fått en idé: tänk om vi i Västerkyrkan (Hässleholm) skulle starta en studiegrupp om romernas situation - några träffar med inbjudna gäster?  På våren kunde vi göra en studieresa till Rumänien och därefter inbjuda till en samling där vi berättade om resan. Anders ville lära sig mer om bakgrunden till att så många romer från Rumänien beger sig till Sverige för att tigga. Sagt och gjort. Bland dem som gästade vår studiecirkel (tre träffar före resan) fanns Mikael Anefur (den dåvarande regeringens samordnare i hemlöshetsfrågor). I maj 2015 gjorde Anders, Abraha Larsson och jag en veckolång resa till Rumänien. Vårt syfte var att lära oss mer om landets romer och tiggarna vi nästan dagligen ser här hemma. Vi besökte romska bosättningar och talade med människor som är engagerade för att en förbättring ska komma till stånd. Delvis drog vi nytta av mina kontakter i Rumänien.

Vi flög från Malmö till Cluj. Min rumänska vän Elena väntade på oss på flygplatsen. Vi hade bokat hyrbil hemifrån och hämtade nu ut den. Sedan körde Anders oss säkert hem till Elena. Det var en fin upptakt på resan att få komma hem till någon och få njuta av en god middag, bland annat sallad gjord på äggplanta samt sarmale som är ett slags kåldolmar.

 

Sighişoara med omnejd

Nästa dag åkte vi till staden Sighişoara som ligger en bra bit sydost om Cluj. Vi anlände fram emot kvällen. Här träffade vi den redan nämnde Martin Türk-König. Han tillhör den tyska minoritet vars rötter i denna del av Rumänien går tillbaka till 1100-talet. Martin hade förberett ett mycket bra program åt oss.

Vi fick bo i en lägenhet i ett hus som kallas ”Ljusets hus” i Albeşti, en stad strax utanför Sighişoara. I huset som drivs av Stiftelsen för den kristna familjen bor några handikappade barn och här bedrivs också dagverksamhet för fysiskt och psykiskt handikappade barn som kommer hit med buss varje dag. Vi visades runt och fick se rehabiliteringsavdelning och andra lokaler. Det hela gav ett mycket gediget intryck. De pengar som samlats in under studiecirkelträffarna valde vi att skänka till Stiftelsen. Totalt nästan 3 000 kronor.

I Albeşti såg vi en romsk kvinna som städade en gata. (Jag känner mig besläktad med henne för jag brukar samla skräp här hemma när jag är ute och går, gatorna börjar mer och mer likna en soptipp.) Vi fick veta att vissa städer kräver en motprestation av dem som får socialbidrag.

Martin tog med oss till byn Laslea. Här hade han varit med en gång och grundat ett socialt och medicinskt arbete bland äldre tyskar i byn. Därigenom kom man i kontakt med romer som bodde i en bosättning i byn. Man började organisera ett arbete: mat till barnen, födelseattest åt ej registrerade barn, uppmuntran till skolgång, utdelande av kläder.

Romerna i bosättningen beskrev Martin som utstötta och föraktade av andra romer (och förmodligen av byns icke-romer). Han gav mig en kopia på ett dokument från 1998 som beskrev Lukas-sjukhusets arbete i bland annat bosättningen: ”Den sociala avdelningens rapport (...) Målgrupper: 1. Hundfångar- och toalettstädarzigenare; 2: Fattiga familjer som drabbades av översvämningen 19-31 juni 1998.” 

Vi parkerade bilen och strax såg vi en grupp hus längre bort. ”De har fått nya tak på husen”, sa Martin och såg nöjd ut.

Snart möttes vi av en skara barn. De var tillgivna och rätt glada – jag blev förvånad, hade väl väntat mig ett slags hårdhet med tanke på de usla levnadsförhållandena.

Så gick vi in i bosättningen, en ö skild från övriga samhället. Sysslolöshet, lerigt, barn som inte gick till skolan. En rätt omskakande upplevelse. Människorna bodde i ruckel. I ett hem som vi besökte lyste dock väggarna i de starkaste och gladaste färger. Vänliga och välkomnande människor.

Åter i Sighişoara. Nästa punkt på programmet var ett besök på Metro Ministries Rumänien som erbjuder romska barn i området läxhjälp efter skolan. Barn från lågstadie- till högstadieåldern. Här serveras också mat. En av dem som driver verksamheten är Ligia Englöf. Hon kommer från Sighişoara men är numera bosatt i Sverige. Hon var en av gästerna i studiecirkeln och berättade om verksamheten i Sighişoara.

En eftermiddag träffade vi föräldrarna i ”Stiftelsen för den kristna familjen”, alltså sådana som öppnat sin familj för ett barnhemsbarn. Man träffas regelbundet och dryftar olika problem och delar erfarenheter med varandra. Man samlades i den tyska evangeliska kyrkans lokaler i kyrkborgen i staden Mediaş. 

Vi begav oss till en by utanför Sighişoara för att träffa Benjamin. Han tillhör den tyska minoriteten i landet. Han är engagerad i initiativet ”Leva tillsammans” i Csekefalva, ett projekt med kristna förtecken som går ut på att hjälpa romska barn och ungdomar. Mer därom senare. Först ska vi besöka en romsk familj tillsammans med Benjamin.

Vi tog plats i hans folkvagnsbuss och skumpade fram på ojämna vägar. Efter en stund var vi framme. Vi befann oss på en vidsträckt äng med hänförande gröna sluttningar i bakgrunden. På ängen var ett enkelt hus uppfört. Den första vi mötte var hästen Sabrina. Det var nära att hon stoppat in huvudet genom den nedrullade bilrutan.

Vi hade kommit hem till Joschka och Maria, ett romskt par. Också dottern Brenda var hemma, en tjej i sjuttonårsåldern som pratade mycket bra engelska. Familjen bodde lite avskilt från byn, som bestod av en romsk och en icke-romsk del. Vi togs emot med stor värme. Brenda hade fem systrar. En av dem bodde en bit bort i den romska delen av byn, andra systrar arbetade på Cypern och i Holland. Brenda var en av tre romska ungdomar i byn som fortsatt skolan efter de obligatoriska åtta åren. Nu gick hon i årskurs 11 i Sighişoara. I den romska delen av byn fanns 300 barn i åldern 0-14 år. 124 gick i skolan. Många romska barn lämnar dock skolan efter fjärde klass. Antalet barn i årskurs åtta var cirka fem.  

Joschka var något av en auktoritet bland byns romer, han hade deras förtroende. Joschka berättade om sig själv. Fram till kommunismens fall arbetade han på en fabrik men därefter förlorade han arbetet. Ofta var det romer som avskedades först när företag lades ner eller krympte i samband med övergången till marknadsekonomi. Joschka blev kristen. I Bibeln upptäckte han saker och ting, ett liv, som saknades bland romerna i deras bosättningar. I den närbelägna byn fanns en romsk kyrka och Joschka var tidigare predikant där. Sedan sex år tillbaka var han engagerad i ett jordbruksprojekt tillsammans med Benjamin. Man hyrde 4.5 hektar jord och odlade där majs och bönor. Tjugotre familjer var med i projektet. De fattigaste familjerna valdes ut att deltaga. En tiondel av skörden gick till kyrkan, resten till de romska familjerna.

Vi hjälpte till att lossa potatis och andra saker som Benjamin hade med sig i sin folkabuss. Allt avsett för romerna i byn.

Tillsammans med Joschka och Brenda tog vi oss till byn. Vi åkte genom den icke-romska delen, och så plötsligt var allt annorlunda: vi var framme. Allra högst upp på kullen såg vi ett kors. Jag tänkte: de bor eländigt, men är omgivna av natur som gör mig knäsvag. Vi vandrade omkring i byn.

Två småpojkar slog följe med oss en stund. En av dem fattade min hand. Människor var vänliga mot oss, barnen nyfikna.

Vi åkte vidare till den by, Csekefalva, där Benjamin och hans organisation ”Leva tillsammans” arbetar. Man var i full färd med att färdigställa huset, där det redan förekommer en del aktivitet.

I huset ska det finnas ett modernt kök dit romska barn från byn kan komma och få ett varmt mål mat om dagen. För att få servera mat regelbundet krävs det att en rad bestämmelser uppfylls, vilket är kostsamt. I huset ska läxläsningshjälp bedrivas. I källaren finns ett lekrum. Benjamin berättade entusiastiskt och inte utan stolthet. Initiativet ”Leva tillsammans” drivs som en stiftelse och lyder under en tysk organisation, Rumänienhilfe Deutschland. ”Leva tillsammans” finansieras dels genom donationer från Tyskland men också genom en secondhand-butik som man driver i en närbelägen stad. Varorna kommer främst från Tyskland.

I huset stötte vi på en grupp barn och vuxna som satt kring ett bord. Det rådde en trevlig stämning.

Vi åkte vidare till den närbelägna staden Cristuru Secuiesc där vi åt lunch på en ungersk restaurang. Brenda tolkade under måltiden. Hoppas att hennes dröm att att bli engelsklärare går i uppfyllelse.

Vi stannade kvar i Cristuru Secuiesc för även här har ”Leva tillsammans”-initiativet lokaler: samlingslokaler och en secondhand-butik. Här finns också ett hem för ungdomar.

Utanför butiken träffade vi på en kille från Kap Verde som arbetar inom projektet. Vår dag tillsammans med Joschka, Brenda och Benjamin var över. Vi tog farväl. En alldeles oförglömlig dag.

 

Mot Buzău!

Från Sighişoara fortsatte resan österut mot staden Buzău. Första anhalten på vägen var byn Viscri /Deutsch-Weisskirch – en by där medlemmar av den tyska minoriteten har bott i århundraden. Efter kommunismens fall begav sig många till Tyskland. I många av de tomma husen har romer flyttat in. Sedan många år har byn en mycket driftig borgmästare som arbetat målmedvetet för att folk ska kunna tjäna sitt levebröd i byn. För ett eller ett par år sedan hörde jag ett reportage i Sveriges radio från Deutsch-Weisskirch som berättade om just detta.

Jag hade ett ärende att uträtta i Deutsch-Weisskirch. En kompis, Ulf, hade bett mig att överräcka ett brev till Sara Dootz, den kvinnliga borgmästarens mor.

Bakgrunden var denna: År 1995 tillbringade Ulf några månader i Transsylvanien och bodde då delvis hos Sara. År 2005 återvände han till Deutsch-Weisskirch och jag var med den gången. Sara gladdes över hälsningen från Ulf och över nyheten att han numera har sambo och barn. Jag spelade in en hälsning till Ulf med min kamera. Sara sa: ”Vi frågade dig ju alltid: Varför gifter du dig inte, Ulf?” Hon berättade att byn utvecklats väl, att turisterna är många och att hennes dotter fått motta en utmärkelse av den tyske presidenten.

Sara berättade för oss att Caroline, dotter och tillika borgmästare, låtit frakta ett tjugotal kor från Irland till byn och skänkt dem till byns romer. Romerna har fått utbildning i djurskötsel och projektet går bra. Sara berättade att hon ibland lånar ut pengar till romerna. Om de inte kan betala så får de utföra något litet arbete åt henne. "Die haben andere Genen aber allmählich geht es gut" - "De har andra gener men sakta och säkert går det bra." Så uttryckte sig Sara. Språkbruket må vara främmande för svenska öron, men slutsatsen vi kan dra är glasklar: i byn råder ett "vi". Åtminstone fick jag den uppfattningen.

Kyrkan är omgiven av försvarsmurar, det är alltså fråga om en så kallad kyrkborg. Kyrkan började byggas av tyska kolonisatörer 1225. Kyrkborgen i Deutsch-Weisskirch finns med på UNESCO:s världsarvslista. Här träffade vi på en fransk familj. Byn tar emot många turister. Den mest prominente är prins Charles från Storbritannien. Han och "Camilla" (som Sara rätt och slätt kallade henne) har besökt byn ett antal gånger och både Sara och Caroline har haft en hel del med dem att göra vid de tillfällena.

En annan ljusglimt: utmed en gata såldes handarbeten gjorda av romska kvinnor.

Så fortsatte vi mot Buzău. För att undvika mörkerkörning valde vi att övernatta i den lilla staden Prejmer. Pensionatet vi bodde på drevs av ett strävsamt par; mannen drev också en verkstad där han arbetade för fullt när vi dök upp. En munter liten man i röd keps, rutig skjorta och blåställ. En otroligt billig övernattning, och mycket trevlig.

Nästa dag lämnade vi Transsylvanien bakom oss och rullade in i Valakiet. Äntligen framme i Buzău, den stad som tiggarna i Hässleholm kommer från. Här hade vi stämt möte med en rumän vid namn Alin Ionuţa. Hur kom vi i kontakt med honom? Före resan hade Anders kontakt med en person från Borås som besökt Buzău. I ett mejl nämnde boråsaren en ung nyutbildad jurist som varit deras tolk - fantastisk. Honom ville vi gärna träffa och vi lyckades få kontakt med honom. Borås är för övrigt en av de städer i Sverige dit många tiggare från Buzău sökt sig.

Dagen innan vi träffade Alin Ionuţa hade han tolkat åt en kommundelegation från Helsingborg. Han var även tolk åt Carl-Johan Bauler när denne var i Buzău och gjorde reportage för tidningen Norra Skånes räkning.

Vi uppsökte en restaurang och fick en pratstund. Alin berättade om sig själv. Under ett tolkuppdrag hade han kommit i kontakt med Rickard Klerfors från den svenska hjälporganisationen Hjärta till Hjärta. Alin ingår nu i en grupp på fyra personer som var och en ansvarar för en region i Rumänien. Buzău ligger i den region som Alin ansvarar för.

Alin har planer på att starta ”after school”- verksamhet (läxläsningshjälp) tillsammans med en man från Borås.

En annan möjlighet är ”sociala företag”. Det finns idéer om att studenter som går textilutbildning i Borås skulle kunna formge olika produkter som sedan skulle produceras i Buzău och säljas i bland annat Sverige.

Alin berättade att den bördiga jordbruksmarken runt Buzău inte utnyttjas maximalt. Att bedriva jordbruksprojekt med romer kunde vara ett alternativ.

Alin tillhörde inte den stora skara rumäner som föraktar romer men han uttalade sig rättframt som man gör här i landet. Han sa: ”Romerna är mycket bra på att kräva saker.”

Efter maten tog han oss med till den romska bosättningen Alea Grădinilor varifrån romerna vi träffar på i Hässleholm kommer. AG: en slumliknande bosättning.

De romer som bor i här är romer som inte integrerats i det rumänska samhället. Fattigdomen i sådana områden är stor. Men vi ska inte glömma bort att det också finns romer som är integrerade och lever med icke-romer som grannar.

Jag tänkte: Vilka svar skulle jag få om jag frågade människorna här: Vad önskar du dig? Hur ser ett gott liv ut för dig? Jag undrade – helt krasst: Längtar de efter ett riktigt arbete och att slippa tiggeriet? Eller har de vant sig vid det? I nyss nämnda reportage (av Carl Johan Bauler i Norra Skåne) berättas att romerna i Buzău hade arbete fram till kommunismens fall.

Fram emot kvällen tog vi farväl av Alin och styrde kosan mot norr. I Predeal, en av Rumäniens främsta vintersportorter, övernattade vi.

Fram emot kvällningen nästa dag rullade vi in i storstaden Cluj. Med hjälp av gps:n lotsade oss Anders fram till Elenas gata i den täta och stressiga trafiken. Avskedsmiddag hos Elena. Dagen efter tog vi farväl av henne på flygplatsen. Det är tur att sådant som upplevelser och minnen inte har någon fysisk vikt, annars skulle vi ha blivit tvungna att betala dyrt för övervikten.

Varifrån rubriken till denna reseberättelse är hämtad framkommer i följande avsnitt, i Epilog.

 

Epilog

Romerna i Rumänien framställs i media ofta som utestängda från det övriga samhället och att det tvingar ut dem i tiggeri. Sällan hör jag något om romerna själva: deras nedärvda tänkesätt, traditioner, normer, synen på sig själva och synen på icke-romer. Också sådant måste väl tas med i analysen av varför situationen ser ut som den gör?

På ett bibliotek såg jag en utställning där Amnesty International beskrev sitt arbete. I en av texterna fanns formuleringen: Hundratusentals romer i Europa förvägras skälig bostad, hälsovård och utbildning. Jag ställde mig frågan: är det verkligen så illa? Så här skulle jag vilja formulera saken: Av olika skäl, däribland utestängning (”förvägras”), lever hundratusentals romer i Europa i en socialt prekär situation.      

Ett avsnitt av radioprogrammet ”Konflikt” (SR, P1) år 2014 handlade om romernas situation i Östeuropa. En av de medverkande var EU-parlamentarikern Post, som själv är rom. Alldeles i slutet av programmet höll hon ett brandtal där rollfördelningen var helt svart-vit: romerna är offer; majoritetsbefolkningen och politikerna förövare.

Jag tänkte: så enkelt är det inte! Diskriminering av och förakt mot romer i Central- och Östeuropa är en verklighet, men det kan väl inte vara hela förklaringen?

Isabel Fonseca kommer nog sanningen närmare. I sin bok Begrav mig stående väjer hon inte för de svåra frågorna. Jag fick lära mig mycket om romers tänkesätt, normer och föreställningar. Fonseca skrev boken efter att ha levt bland romer i Central- och Östeuropa i fyra år. På ett ställe skriver hon att hårt arbete och sparsamhet inte är några zigenska dygder (s. 49). Betyder det att romerna är lata? Nej. Jag tänker som så att de utvecklat en annan syn på arbete än icke-romerna i det omgivande majoritetssamhället. Romerna var länge nomader och försörjde sig inte sällan på olika hantverk. När man sålt till exempel en kopparkittel hade man tillräckligt med pengar en tid framöver, och så drog man vidare.

Kanske finns det ett ”vi-och-dom-tänkande” inte bara hos majoritetsbefolkningarna utan också bland romer, vilket inte främjar integration? Den gamla romska tanken att alltför mycket samröre med icke-romen, gadjen, medför orenhet lever kanske kvar i någon mån? Fonseca: ”Tack vare sin förmåga att röra sig mellan helt segregerade klasser, mellan bonden och godsägaren, och att tjäna dem båda, lyckades zigenarna skaffa sig en ekonomisk nisch. I umgänge och familjeliv höll de sig till sina egna - delvis därför att de var utestängda, men också (eller småningom) av fritt val.” (s.133-134).

I Ralf Bauerdicks bok Zigeuner – Begegnungen mit einem ungeliebten Volk (Zigenare - möten med ett illa omtyckt folk) berättar en präst i Rumänien att den utestängning som sker mellan olika romska grupper ofta är större än de fördomar och den diskriminering som kommer från rumänerna. Om han har rätt vet jag inte, men hans ord får mig att tänka: vad vet vi egentligen i Sverige om olika mekanismer mellan romska grupper i ett land som Rumänien? 

Fonseca skriver om den grymhet och diskriminering som romerna utsatts för genom århundradena; i Rumänien hölls romer som slavar fram till 1860-talet. Hon skriver också om mördandet av romer - "uppslukandet" - under nazisternas härjningar.

Under åren av kommunistiskt styre (1947-1989) var det nomadiserande livet förbjudet. Fonseca: "Tvångsbosättningspolitiken åstadkom ingen assimilering; istället skapade den en ny klass som var beroende av staten. (...) Traditionella boplatser blev förstörda, och med dem uråldriga organiska nätverk av familjer med deras ömsesidigt samverkande syften.” (s. 225) Efter kommunismens fall förekom flera rasistiska attacker mot romer. Pöbelhopar drog genom romska bosättningar, slog sönder och brände ner. Romer dödades. Efter sig lämnade de ruiner. Någon större iver från de rättsvårdande myndigheterna att beivra brotten förekom inte. En vanlig kommentar bland romerna: det var bättre på Ceauşescus tid. Helmi Türk-König, Martins hustru, sade vid ett tillfälle: under kommunisttiden var de romska barnen tvungna att gå i skolan och det var bra.

Det är de icke-integrerade romerna som tigger på våra gator. Varför? Jag skulle tro att det har med rotlöshet att göra: den traditionella livsstilen är inte längre möjlig (de traditionella hantverksyrkena ger inte längre någon utkomst) och samtidigt är steget över till majoritetsbefolkningens kultur alltför stort. 

De romer som inte integrerats i ett land som Rumänien står längst ned på samhällsstegen. Det rumänska majoritetssamhället har en jätteläxa framför sig, om det vill förändring. Tyvärr är det inte alldeles säkert. Passivitet och uppgivenhet råder bland många ur majoritetsbefolkningen, liksom förakt mot romer. Vi ska inte heller glömma bort att också många icke-romer i Rumänien lever under knapphetens kalla stjärna. Vilka är utmaningarna? Ett medborgar-vi behöver utvecklas, ett intresse för hur alla medborgare i landet har det. En utveckling av civilsamhället och mycket mer av ideella initiativ på gräsrotsnivå är alldeles nödvändiga. Även politikerna måste naturligtvis skärpa sig ordentligt. 

Och romerna - vilken läxa, vilken ansträngning har de framför sig? Att hitta sig själva som romer och hitta en plats i det rumänska samhället. Bland romska barn är det ofta si och så med skolgången - romska föräldrar måste börja se det som en självklarhet att barnen ska gå i skolan. Majoritetsbefolkning och romer måste närma sig varandra. Här spelar naturligtvis romska förebilder, romska ledare, aktivister som Valeriu Nicolae (som hördes i ett reportage i nämnda radioprogram) en avgörande roll. När jag här talar om romer menar jag dem som inte integrerats i det rumänska samhället – motsatsen finns också, det ska vi inte glömma.

En romsk aktivist i Rumänien uttalade sig i ett reportage i Sveriges Radio (om det var i ovan nämnda radioprogram minns jag inte).  Han sa: vi romer behöver bli mycket bättre på att ta hand om våra barn. Och så sa han - eller om det var en annan rom - något som får bli mitt slutord här: ”Förändringen kan bara komma inifrån oss själva.”

---

 FOTON från en romsk resa till Rumänien: 


Sarmale hos Elena.

 

 

Anders och Abraha i ”Ljusets hus”, Albeşti.

 

En romsk kvinna städar och gör snyggt i Albeşti.

Utanför postkontoret i Albeşti satt en grupp romer.

Laslea.

 

Bosättningen i Laslea.

Martin Türk-König och barn i bosättningen.

Bosättningen.

---

Några fler bilder från bosättningen i Laslea:

-----

Läxhjälp på Metro Ministries, Sighişoara.

Anders i den bastanta entrén till kyrkborgen i  Mediaş.

Innanför kyrkborgens murar.

Anders berättade om de romska tiggarna i Sverige och vår resa på engelska. Killen i mitten översätter till rumänska. Till höger Abraha Larsson, en av tre rumänienresenärer.

Theodor Halmen, Martin Türk-König och Anders Magnusson i samspråk.

Kyrkborgen i Mediaş.

---

Ett par bilder från Mediaş i kvällssol:

-----

Vi begav oss till en by utanför Sighişoara för att träffa Benjamin, till höger:

---

 

Hästen Sabrina.

Hemma hos Joschka och Maria.

Brenda. Dotter till Joschka och Maria.

Joschka.

 

Vi hjälpte till att lossa potatis och andra saker som Benjamin hade med sig i sin folkabuss. Allt avsett för romerna i byn.

Vi tog ett foto innan vi lämnade Maria ensam och åkte vidare.

Vi begav oss till byn som Joschka och Maria tillhör.

Ett hus i byn.

Rätt som det var hade en av de här pojkarna fattat min hand och så gick vi en stund tillsammans. Människor var vänliga mot oss, barnen tillgivna.

---

Några bilder från byn:

 

 

-----

 ”Leva tillsammans”-huset i Csekefalva.

I huset stötte vi på den här gruppen. Det rådde en trevlig stämning kring borden.

Vi åkte vidare till den närbelägna staden Cristuru Secuiesc där vi åt lunch på en ungersk restaurang.

Brenda tolkade under måltiden.

”Leva tillsammans”-initiativets lokaler i Cristuru Secuiesc.

Secondhand-butiken.

En kille från Kap Verde som arbetar inom projektet samt Brenda.

---

Det anrika hotell Steaua ("Stjärnan").

Musikverein finns inte bara i Wien utan också i Schässburg (det tyska namnet på Sighişoara).

En av stadens många gränder.

Högt ovanför staden tornar sachsarnas (tyskarnas) gamla kyrka, Bergkirche.

 

 

Sara Dootz och jag i Deutsch-Weisskirch.

---

Några bilder från byn:

-----

Vi gick upp till kyrkan:

 ---

Exempel på integration av romer i Deutsch-Weisskirch. Romska kvinnor säljer handarbeten.

---

Vi fortsätter mot Buzău:

---

Vi passerade kyrkborgen i Hărman på vår väg:

---

Och djur:

---

Vi övernattade på ett litet pensionat i staden Prejmer:

---

Resan mot Buzău fortsatte:

---

Äntligen framme i Buzău.

Alin Ionuţa till höger.

Vi uppsökte en restaurang och fick en pratstund med Alin.

Den romska bosättningen Alea Grădinilor.

---

Här följer några fler bilder därifrån:

  

---

En av invånarna i Alea Grădinilor och Amin.

---

Fler bilder från bosättningen:

 ---

I Predeal, en av Rumäniens främsta vintersportorter, övernattade vi.I Predeal, en av Rumäniens främsta vintersportorter, övernattade vi.

 

Dagen därpå var vi tillbaka i Sighişoara. Där träffade vi på tiggande romska barn.Dagen därpå var vi tillbaka i Sighişoara. Där träffade vi på tiggande romska barn.