Det började i Stralsund (1982/2011)

Dela med dig:

Text och bild: Per Nilson.

FLER FOTON EFTER ARTIKELN! Samtliga är tagna i februari 2011. För att se ett foto i större format, vänsterklicka på det och därefter på "original".

Karlheinz Groh.

I radion sändes morgongymnastik. När den var över förkunnade en röst: ”Sechs Uhr, Stimme der DDR. Die Nachrichten. Der Aussenminister der Sowjetunion, Andrej Gromyko...” Det var en lördag i september 1982. Ett antal bilar med ungdomar från EFS missionsförening i Bjärnum hade just tagit sig igenom tullen i Sassnitz och styrde nu kosan mot Stralsund. Var och en av oss var försedd med ett endagsvisum som vi löst på färjan. I en av bilarna satt jag, sexton år gammal. Det var mitt första besök i ett land bakom Järnridån, och det var makalöst spännande. Jag hade just börjat gymnasiet och läst tyska i några veckor. Tyska blev också mitt favoritämne: när jag gick ut humanistisk linje 1985 var femman i tyska den enda prydnaden i betyget. Det har gått 28 år och fem månader sedan den där septembermorgonen 1982. Vänskapen över Östersjöns vatten har visat sig varaktig. Vad har den betytt för mig? Och vad var egentligen DDR för ett land?

Fröet till det som sedermera utvecklades till ett ganska intensivt utbyte mellan EFS missionsförening i Bjärnum och Gnadauer Gemeinschaftswerk i Stralsund var det besök som Friedrich Nemitz - privatpraktiserande tandläkare i DDR och dåvarande ordförande i Gemeinschaftshaus i Stralsund - gjorde i Sverige 1979 på inbjudan av EFS riksorganisation (på samma sätt som EFS är en rörelse inom Svenska kyrkan var Gnadauer Gemeinschaftswerk en rörelse inom den större lutherska kyrkan i DDR; båda har pietistiska rötter). Vid detta besök kom han i kontakt med Tore Nilsson i Hässleholm. År 1982 hade Tore och hans hustru Hillevi flyttat till Bjärnum och blivit ledare för EFS ungdomsgrupp, och så föddes idén om ett första besök i Stralsund. Det kom att följas av flera andra. Även hela EFS missionsförening besökte Stralsund. Våren 1989 gav Röke blås en konsert i en fullsatt Marienkirche i Stralsund. Efter murens fall i november 1989 har EFS i Bjärnum fått besök av församlingen i Stralsund. På samma sätt som EFS är en rörelse inom Svenska kyrkan är Landeskirchliche Gemeinschaft en rörelse inom Evangelische Landeskirche i Tyskland. Båda rörelserna har pietistiska rötter.

Åter till den där lördagen i Stralsund. Vår första anhalt blev Meeresmuseum (marinmuseet). Här mötte vi några av ungdomarna i vår vänförsamling i Stralsund. Efter ett tag dök bröderna Christoph och Friedemann Nemitz upp. De kom direkt från skolan, eftersom de hade undervisning även på lördagseftermiddagen. Jag fick bra kontakt med de båda bröderna, särskilt med Friedemann. Han gick i tionde klass och Christoph i nionde. Efter besöket på marinmuseet tror jag att vi besökte familjen Nemitz på Barnimstrasse. Friedemann var intresserad av historia och politik och hade inget till övers för det politiska system han levde i. Jag kunde egentligen inte någon tyska men jag gjorde ideligen tappra och ihärdiga försök att kommunicera. Senare på dagen begav vi oss till missionshuset, Gemeinschaftshaus, för samvaro med församlingens ungdomar. Det blev sång, andakt, lekar och mat, mycket mat.

Besöken i Stralsund var mycket intensiva. Vi reste ju på endagsvisum, förutom en gång då vi i förväg hade bokat in oss på ett vandrarhem i Stralsund och mot uppvisande av vouchern på visumkontoret på färjan erhöll visa som berättigade till ett 48 timmar långt uppehåll. Jag minns inte att jag såg så mycket av staden under våra besök. Det berodde väl på att vi tillbringade mycket tid i Gemeinschaftshaus - det var gemenskapen som stod i centrum och inte några stadspromenader.

DDR var en verklighet, något självklart. I detta land träffade jag ungdomar som var som jag, som skrattade och tyckte om musik, som ägnade sig åt bön och sång. Jag konstaterade att så här ser det ut: moderna prylar saknas, husen är bruna och i dåligt skick, bilarna surrar inte mjukt som hos oss utan smattrar fram. Med sorg konstaterade jag att människorna här inte fick resa som vi. Några gånger vinkade de östtyska ungdomarna av oss i Sassnitz. Gruppen stod vid slutet av en gata med färjeläget under sig. Hur fel detta än kändes, så var det bara så. Vad i all världen skulle kunna rubba sakernas tillstånd?

År 1814 förlorade Sverige sina sista besittningar i Pommern; Stralsund upphörde att vara svenskt. Åren 1989 och 1990 avstod Sovjetunionen frivilligt från sin tyska besittning, DDR; Stralsund upphörde att vara sovjetiskt. Denna oerhörda förändring i Moskvas sätt att tänka - i kombination med östtyskarnas massiva och fredliga protester mot en regim som saknade folklig legitimitet - fick det som fram till nyligen förefallit orubbligt att rasa samman.

I slutet av 1980-talet hade jag vuxit ur EFS ungdomsgrupp, och mina kontakter med Stralsund blev allt mindre kyrkliga. De personliga kontakterna fortsatte dock, framför allt med Friedemann, hans syskon och föräldrar. Numera har Friedemann och hans syskon egna familjer. Sommaren 2010 firade Friedemanns föräldrar, Friedrich och Renate, guldbröllop i Marienkirche i Stralsund. Hillevi, Tore och jag bjöds in. Jubileumsgudstjänsten åtföljdes av en sittning i Gemeinschaftshaus.(1) En av gästerna var Karlheinz Groh, före detta pastor och mångårig ungdomsledare i Stralsund. Jag mindes honom mycket väl från våra besök på åttiotalet. Jag tog tillfället i akt och pratade med honom den kvällen. Vi stod ute på trappan i den vackra försommarvällen och blickade ut över Knieperteichs vatten. Bilarna som rullade förbi nere på Knieperwall förde oväsen som bilar alltid gör, men de knattrade inte längre. Jag var på spaning efter den tid som flytt.

I februari i år, under ett veckoslut, hälsade jag på Friedemann med familj i deras hus på landet utanför Demmin. Friedemann driver en snickerifabrik sedan flera år. Innan jag åkte fick jag en idé: varför inte fortsätta samtalet med Karlheinz Groh? Jag kontaktade honom och vi kom överens om att träffas. På måndagen skjutsade Friedemann mig till brodern Christoph som övertagit föräldrahemmet på Barnimstrasse i Stralsund. Christophs hustru, Ellen, skjutsade mig till posthuset på Neuer Markt där jag stämt möte med Karlheinz.

Vi slog oss ner i en restaurang med källarvalv. Surkålen och den tyska korven smakade bra. Karlheinz är född 1943 i Sachsen. Hans tyska är mjuk och måttligt sachsisk, skägget stort och grått. Han kom som pastor till Stralsund 1981. Dessförinnan hade han varit föreståndare för ett kyrkligt ålderdomshem i Radebeul i Sachsen. Han tackade ja till erbjudandet att arbeta i Stralsund på ett villkor: inget ungdomsarbete! Steget från ålderdomshem till ungdomsarbete tycktes honom alltför stort. Den äldste sonen ville på inga villkor flytta till Mecklenburg. Men man flyttade, och det var sonen som fann sig tillrätta allra först. Han hittade till Jakobikyrkan där det fanns ett engagemang för freds- och andra samhällsfrågor. (I boken Endspiel. Die Revolution von 1989 in der DDR skriver Ilko-Sascha Kowalczuk: ”Utanför de kyrkliga rummen fanns det knappast någon som var tränad i att tala fritt och utan rädsla.”, s. 176.) DDR-regimen talade sig ständigt varm för freden, men gick mycket hårt åt alla initiativ och aktiviteter som ägde rum utanför de statliga organisationerna. Ett exempel var den oberoende östtyska fredsrörelse som såg dagens ljus i början av 1980-talet. Dess motto kom att bli ”Svärd till plogbillar” (se Bibeln, Jesaja 2:4), och som symbol tjänade den skulptur som står utanför FN-högkvarteret i New York och föreställer en man som smider om svärd till plogbillar. På sockeln står det: ”We shall beat our swords into plowshares”. Konstverket var sovjetiskt och en gåva till FN från Sovjetunionen 1959. I den statliga ungdomsvigningsboken från 1975 finns ett foto av konstverket. Den oberoende fredsrörelsen lät trycka upp ungefär 200 000 märken med nämnda motto och symbol hos den herrnhutiska brödragemenskapen i Oberlausitz. Det trycktes på ett material som ej krävde trycktillstånd - en lucka i lagen utnyttjades. Under åren 1981-82 bars märket av många DDR-ungdomar. Vid ett tillfälle deltog Karlheinz son i en sammankomst i Berlin med märket synligt på jackan. Polisen ingrep och arresterade dem som bar märket. Sonen fick tillbringa natten hos polisen, vilket han tyckte var spännande och var stolt över. Efter denna händelse hälsade polisen på ett antal gånger hemma hos familjen i Stralsund och krävde att sonen skulle följa med på förhör. Till slut ilsknade Karlheinz till och krävde att själv få följa med.

När Karlheinz kom som pastor till Stralsund såg han att ungdomsarbetet krävde förändringar. Trots att han från början inte kunde se sig själv som ungdomsledare så blev han snart just det. Han menade att man inte bara skulle tala till ungdomarna - de skulle själva få hålla i samlingar. Många var ovana och nervösa till en början men växte med uppgiften. Och inte nog med att han ledde ungdomsverksamheten i Gemeinschaftshaus: år 1983 valdes han till ordförande för ungdomsarbetet i distriktet Ost-Mecklenburg. Under Karlheinz ledning växte ungdomsgruppen i Stralsund. Det märktes att Karlheinz hade trivts med sin roll. Om besöken från Sverige talade han med värme.

DDR-staten spionerade på de egna medborgarna. Ungdomsgruppen i Gemeinschaftshaus var inte förskonad. Karlheinz misstänkte (eller visste) att en av ungdomarna var med för att rapportera till Stasi (det officiella namnet var MfS - Ministerium für Staatssicherheit) om vad som sades och gjordes i kyrkan. Efter den fredliga revolutionen i november 1989 kom han till Karlheinz och berättade att han rapporterat för Stasi. Killens far, som arbetade inom det militära, hade varit absolut emot sonens ”spionerande” i ungdomsgruppen.

Varje år fick kyrkliga medarbetare i det distrikt där Stralsund ingick besök av kolleger från västtyska Hessen. Mötesdeltagarna var observerade; när de förflyttade sig från en ort till en annan hade de ofta en främmande bil efter sig. Karlheinz deltog i kyrkliga tjänsteresor till Väst ett antal gånger. En tid före varje sådan resa klickade det på ett karakteristiskt sätt i telefonen - han var avlyssnad.

Taktisk förmåga krävdes av en pastor i DDR. Karlheinz mindes en gång när vi svenska ungdomar var på besök i badorten Sellin vid Östersjön. Han inledde vår samvaro med att säga några positiva ord om DDR. Flera av de tyska ungdomarna reagerade och frågade Karlheinz efteråt hur han kunde säga sådana saker. Då förklarade han för dem att de orden var avsedda för rapportörerna.

Den kväll Berlinmuren öppnades befann han sig på en kyrklig sammankomst i närheten av Berlin. Flera av mötesdeltagarna hade med sig en liten radio och höll den tätt intill örat för att hålla sig à jour med utvecklingen. Plötsligt meddelade någon att muren hade öppnats. Några av mötesdeltagarna gav sig av och återvände med en burk Coca Cola i handen - de hade varit över på den andra sidan. Jag frågade inte Karlheinz hur han reagerade på nyheten om öppna gränser, men kanske såg han i den stunden Alperna framför sig? Han hade berättat för mig att han under DDR-tiden drömde om att få se dessa berg men att han var inställd på att det kanske aldrig skulle kunna bli av.

Varje gång ett Gemeinschaftshaus-barn började skolan, skrev Karlheinz ett brev som klargjorde kyrkans och föräldrarnas inställning till barnets deltagande i olika aktiviteter med socialistiska förtecken. Detta brev lades till elevens akt i skolan, så att det en gång för alla skulle vara klart vad som gällde. Detta fungerade bra, enligt Karlheinz. Han förklarade att han var medborgare i DDR och ville vara en god medborgare, men att han samtidigt stod på kyrkans sida. Landets kyrkofientliga politik kunde han inte stödja.

Statens tryck mot kyrkan var olika hårt under olika tider. Värst var det på femtiotalet. När Karlheinz var ung hände det att polisen kom till kyrkliga ungdomsläger och upplöste dem. Andra halvan av åttiotalet var inte lika bister som den första. År 1986 hände något mycket positivt! Varje år arrangerade Landeskirchliche Gemeinschaft en ungdomsdag. I januari skrev Karlheinz ett brev till myndigheten för ungdoms- och kulturfrågor där han uttryckte en önskan att de kristna ungdomarna skulle få tillgång till en idrottshall i samband med ungdomsdagen i juni. Ännu i maj hade han inte fått något svar. Då kontaktade han en annan myndighet i Stralsund, ”Avdelningen för inre angelägenheter”. En kvinna förklarade att hon var beredd att träffa Karlheinz och diskutera saken. ”Kom upp till mig så dricker vi en kopp kaffe och pratar lite grann”, föreslog Karlheinz. Kvinnan från myndigheten gav grönt ljus varefter Karlheinz begav sig till skolans rektor. Denne blev rasande och undrade vad det var för en fräckhet: skulle kyrkans ungdomar komma i åtnjutande av en statlig idrottshall? ”Jag har dock blivit lovad detta”, svarade Karlheinz lugnt och uppmanade rektorn att ringa upp kvinnan på myndigheten. Han gjorde det, och blev alldeles spak av det han fick höra. Så kunde kristna ungdomar för första gången hålla andakt och därefter spela volleyboll i en socialistisk idrottshall. Efter ungdomsdagen fick Karlheinz en räkning från skolan. Eftersom kvinnan lovat att de skulle få använda idrottshallen utan kostnad, kontaktade Karlheinz henne. Hon svarade att han kunde bortse från räkningen, och rådde honom att i fortsättningen vända sig direkt till Avdelningen för inre angelägenheter och inte gå via Myndigheten för ungdoms- och kulturfrågor.

Vi pratade om kyrklig konfirmation och DDR-statens variant på denna: Jugendweihe (‘ungdonsvigning’, traditionen fanns dock redan före DDR:s grundande 1949). Under DDR-tiden förväntades alla unga människor deltaga i ungdomsvigningen. Det hände att ungdomar inom kyrkan deltog både i ungdomsvigningen och den kyrkliga konfirmationen. När det gäller familjen Nemitz deltog inget av barnen i ungdomsvigningen. Fadern, Friedrich, kallades till skolan för att förklara varför hans barn inte anmält sig. Friedrich svarade att hans barn döpts och givits åt Gud, det var uteslutet att de skulle lova trohet mot en ateistisk stat. Därmed var saken utagerad.

Karlheinz berättade att ungdomsvigningen fortfarande lever kvar i den del av Tyskland som tidigare var DDR, men den har naturligtvis ingenting med socialismen att göra. Den finns kvar eftersom människor är vana vid att barnets vuxenblivande högtidlighålls genom en ceremoni. Naturligtvis handlar det också om att få presenter och en möjlighet att få fira. Eftersom den kyrkliga konfirmationen i DDR hade en så svag ställning - och fortfarande har det - dominerar ungdomsvigningen. (Även i det gamla Västtyskland utgjorde den, och utgör ännu, ett alternativ till den kyrkliga konfirmationen.)

I samband med DDR-ungdomsvigningen fick var och en som deltog en bok i present: Der Sozialismus - Deine Welt. Att bläddra och läsa i den är otäckt. Ren indoktrinering av ungdomar. 479 sidor svartvit, ideologisk propaganda. En text har rubriken ”Att leva i frihet”. ”Hur många unga människor i BRD [Västtyskland] önskar inte att de hade ett ordnat arbete”, står det (s. 67). Med andra ord: i BRD råder inte frihet. Tankarna går till Orwells 1984 och dess nyspråk. Den boken var naturligtvis strängt förbjuden i DDR. I ungdomsvigningsboken har den unga människan bara en uppgift: att inordna sig i kollektivet, massan, och acceptera den verklighet som makthavarna fastställt: socialism och kommunism utgör vetenskapliga sanningar, Marx har bevisat historiens lagbundenhet. Att verkligheten ser olika ut för olika människor, att den är mångfasetterad och komplicerad spelar ingen roll. Det finns ingen annan verklighet än den som bestämts uppifrån.

Jag märkte en besvikelse hos Karlheinz när vi talade om kyrkan efter den fredliga revolutionen. Nu äntligen skulle man kunna ägna sig åt utåtriktad verksamhet. Han minns första gången han var med om att evangelisera på en gata i Sellin. Det utåtriktade arbetet kom dock av sig efter ett tag. Vid något tillfälle hade man tryckt upp traktat, men de blev huvudsakligen liggande på ett bord och delades inte ut. Karlheinz är tacksam för att det gamla systemet är borta men han tycker att kontakten människor emellan har blivit sämre, man umgås inte lika mycket. Han tycker också att vår tid är alltför individualistisk. Tidigare präglades församlingslivet mer av gemenskap - alla åldrar tillsammans. Nu är det mer uppdelat. Vid kyrkliga sammankomster händer det att deltagarna kan välja mellan ett antal workshops. Därefter sitter de i smågrupper och dryftar sitt ämne. Karheinz önskar att alla kunde vara tillsammans och ägna sig åt ett och samma ämne. Församlingarna består i alltför hög grad av små grupper som träffas för sig - de gemensamma samlingarna har fått mindre utrymme. Det är väl tidsandan, suckar Karlheinz. Vad göra?

Jag sitter hemma hos Christoph och Ellen Nemitz på Barnimstrasse i Stralsund. Sedan mitt första besök i huset har det gått 28 år. Den gången var Christoph femton. Mot slutet av DDR-tiden utbildade han sig till reparatör av blåsinstrument och hann också utöva yrket under några månader. Därefter utbildade han sig till tandläkare. Nu driver han den tandläkarpraktik som fadern en gång startade. Ellens och Christophs barn är alla födda efter 1989, efter murens fall. Alla har valt att läsa svenska som andra främmande språk från och med sjunde klass. Ellen tror att det i hela Mecklenburg-Vorpommern bara finns två skolor till som erbjuder den möjligheten. För att ta studentexamen krävs att man studerat ett andra främmande språk i fyra år. Ellen berättar stolt att Anna och en kompis till henne var de första eleverna i Stralsund som valde svenska som ett av provämnena i studentexamen. Ellen utbildar sig till pastor och har en längre vistelse i Sydafrika bakom sig, även barnen var med den gången. Snart åker hon på nytt till södra Afrika. Anna går en turistutbildning vid en högskola i Stralsund där svenskstudier ingår. Tidigare har hon varit au pair hos en tysk familj i Colombia. Med vid bordet sitter också Annas kompis Judith, även hon svenskstuderande. Hon tar tillfället i akt och försöker prata så mycket svenska som möjligt med mig.

Det fyra dagar långa besöket närmade sig sitt slut, det var dags att vända hemåt över Östersjön. Inte en enda gång under min resa behövde jag visa passet. Återigen vandrade tankarna tillbaka i tiden. Några rader av Jan Olof Olsson, hämtade ur boken Jolo i Sverige (texten heter ”Äppelblomsridån”), får bilda slutvinjett:

Då tyckte jag landet [Sverige] låg där i en ofattbar idyll. Mindre än fyra timmar från den sydligaste skolavslutningen ligger färjeläget Sassnitz, varifrån tre eller kanske fyra gånger om dygnet ett fartyg går, på reguljära tider, till Trelleborg i Sverige. Ett tiotal gånger de senaste åren har jag kommit den vägen. Det har aldrig slagit fel: bakom ett plank, som spärrar av färjeområdet, står vid varje avgång en skara människor och tittar på båten och långt efter den när den lägger ut. Det är bekvämt och skönt att för en gångs skull slippa ge sig in i diskussioner om ideologier och samhällsplanering och bara kunna se denna enda syn: ett färjeläge måste hållas avspärrat i det landet, unga soldater med tunga bälten måste gå omkring landgången med maskinpistol, och själva båten, som ska ut tre och en halv timmar över Östersjön, blir en sevärdhet som folk står bakom inhägnaden och stirrar på flera gånger per dag.

---

(1) Sedan 1991 tillhör Gemeinschaftshaus i Stralsund Evangelischer Gnadauer Gemeinschaftswerk, en sammanslagning av "Gnadauer Ost" (DDR) med "Gnadauer West" (fd Västtyskland). Den sammanslkagna organisationen utgör den största fria rörelsen inom Evangelische Landeskirchen in Detschland.

---

"Av goda makter underbart bevarad", text av D. Bonhoeffer (Sv. Ps. 509). Bonhoeffer föddes 1906 i Breslau (nuvarande polska Wrocław) och avrättades av nazisterna 1945.

Marienkirches torn reser sig i fjärran.

Marienkirche och en del av den gamla stadsmuren, sedda från Knieperwall.

Stralsund. Fotot är taget av Jarek Malicki, Polen. På polska heter Stralsund Strzełów.

Marienkirche. Foto: Jarek Malicki.

Gemeinschaftshaus renoveras.

Det gula "Milchbar"-huset vid Neuer Markt. På grund av oklara ägandeförhållanden har huset ännu ej renoverats.

Texten på stenen i Stralsund, rest av BdV (Bund der Vertriebenen - De fördrivnas förbund), lyder: "Minns offren för krig och våldsherravälde, flykt och fördrivning från Ost- och Västpreussen, Pommern, Schlesien, Sudetlandet och andra platser där vi en gång hade vårt hem. Mot glömskan - de levande till förmaning."