Arbete pågår med artikeln: "Ner till Mostar, upp till Cluj - en resa i lövfällningens månader"

Text och bild: Per Nilson.

Granatäppelsaft i Mostar, Bosnien och Hercegovina.Granatäppelsaft i Mostar, Bosnien och Hercegovina.

Det var höst och tiden var inne för att resa och han hade fått det i blodet, som storkarna. - Ur "Dervischen och döden" av Meša Selimović.

---

Denna artikel har två delar: 1. INLEDNING; 2. RESAN

---

 

1. INLEDNING

En resa tar form

Under en tågluffning 2003 besökte jag tre städer i det gamla Jugoslavien: Novi Sad (Serbien), Sarajevo (Bosnien och Hercegovina) och Dubrovnik (Kroatien). Med undantag för två korta uppehåll i Montenegro i samband med en resa till Albanien 1987 var detta mitt första möte med det forna Jugoslavien. Nu, drygt 20 år senare, har jag besökt samtliga sju efterföljarstater (inklusive Kosovo).

Två städer lade jag särskilt på minnet 2003: Mostar och Split. Den förra passerade jag under tågresan Sarajevo - Ploče; den senare under den nattliga bussfärden Dubrovnik - Zagreb. Ett frö såddes. Via Zagreb och Budapest nådde jag Wrocław i Polen, där jag hälsade på min kompis Jarek.

Sommaren 2023 började höstens tågluffning ta form. Två vänner skulle få besök, Jarek i Wrocław och Elena i Cluj, men däremellan? Split, förstås, och Mostar! Och så lite Ungern. Hur tar man sig till Ungern från Mostar? Via Sarajevo och Zagreb! Saken var klar.

 

Interrail - frihetslängtan och upptäckarlust

Utan interrail-kortet skulle min resa knappast vara möjlig. Att köpa biljett för varje tågsträcka skulle bli en mycket dyr affär. Kortet introducerades 1972 och såldes till ungdomar under 21 år i 21 länder. Därefter höjdes åldersgränsen successivt tills biljetten 1988 kunde köpas av alla. Kortet gällde i en månad och alla dagar var resdagar. Sedan dess har mycket förändrats vad gäller resvanor. Lågprisflyget har blivit ett alternativ; resandet till andra världsdelar har ökat. En tysk dokumentär på youtube ger intressanta inblickar i tågluffningens barndom. ”Hellas-Expressen" lockade många. Resväg: Dortmund - Düsseldorf - Köln - Bonn - Koblenz - Mainz - Mannheim - Stuttgart - München - Salzburg - Villach West - Jesenice - Beograd - Niš - Skopje - Gevgelija - Idomeni - Thessaloniki. En slingrande resa genom halva Europa med ständiga förändringar i landskap, språk och kultur; problem som måste lösas; och så möten - enerverande och angenäma. "Hellas-Expressen", liksom järnvägsförbindelsen Belgrad-Grekland, har gått i graven, men resvägen finns kvar (låt vara med buss från Belgrad till Thessaloniki). Frågan är bara hur många som skulle göra sig besväret. 

Jämfört med de europeiska ungdomarnas interrail-vanor på 1970- och 80-talen var mitt resande föga strapatsrikt; inga stekheta dagar på överfulla tåg, inga sittkupéer nattetid med brist på syre och överflöd av odörer, ingen sovsäck och inget trangiakök i ryggsäcken, ingen oro för spräckt resebudget. När jag började tågluffa på 1980-talet reste jag ganska planlöst - kortets upplägg inbjöd till det. Numera bestämmer jag rutten på förhand; interrail-kortet fungerar som prisvärd och praktisk biljett för hela resan (med undantag för eventuella bussträckor).

 

Interrail-appen; min resrutt

Interrail-biljetten finns i två varianter: ”Flexi” (ett visst antal resdagar under en viss giltighetstid) respektive ”continuously” där alla dagar under giltighetstiden är resdagar. Flexi-varianten passade mig bäst. Dock fick jag välja en tvåmånadersbiljett för att komma upp i tio resdagar; enmånadsbiljetten medger högst sju. Att köpa en ”continuously”-biljett på en månad var inget alternativ, eftersom det var mycket dyrare. Att installera appen på mobilen tog lite tid men fungerade utan obehagliga överraskningar.

I god tid före en etapp gällde det att hitta en lämplig avgång i ”travel planner” (tidtabell) och spara den i ”my trip”. Efter att ha stigit ombord på tåget - och försäkrat mig om att jag hamnat rätt - öppnade jag interrail-appen och förde över den aktuella sträckan från ”my trip” till ”my pass” varigenom den förvandlades till biljett. När biljetten så hade skapats var en resdag förbrukad.

Jag gjorde upp en resplan, från den 26 oktober till den 22 november. Tågtider hittade jag på Deutsche Bahns hemsida. Hostel bokades. Planen följdes, med endast obetydliga avvikelser. Så här reste jag:

26/10: nattfärja Ystad - Świnoujście

27/10: tåg Świnoujście - Wrocław Gł (8.10 - 15.28; byte i Poznań Gł)

30/10: tåg Wrocław Gł - Wien Hbf (8.50 - 17.58; byten i Gliwice och Břeclav)

31/10: tåg Wien Hbf - Zagreb Gl. Kol. (7.58 - 17.10; byte i Ljubljana)

1/11: tåg Zagreb Gl. Kol. - Split (7.03 - 13.45)

4/11: buss Split - Mostar

7/11: buss Mostar - Sarajevo

11/11: buss Sarajevo - Zagreb

12/11: Zagreb Gl. Kol. - Wien Hbf (6.30 - 15.02; ersättningsbuss Zagreb - Savski Marof; byte i Graz)

12/11: Wien Hbf - Budapest Kelenföld (15.42 - 18.10; tåg till Tatabánya; ersättningsbuss Tatabánya - Budapest Kelenföld)

14/10: tåg Budapest Kelenföld - Pécs (10.12 - 12.43)

14/10: tåg Pécs - Budapest Kelenföld (17.19 - 19.46)

15/10: Budapest Keleti - Cluj Napoca (7.40 - 16.08; ersättningsbuss Püspökladány - Berettyóújfalu)  

20/11: tåg Cluj Napoca - Budapest Keleti (7.39 - 14.20)

21/11: tåg Budapest Nyugati - Berlin Hbf (7.29 - 19.02)

22/11: tåg Berlin Hbf - Köpenhamn H (10.38 - 17.34; byte i Hamburg Hbf) 

(22/11: tåg Köpenhamn H - Hässleholm)

Gatukonst i Legnica, Polen.Gatukonst i Legnica, Polen.   

---

2. RESAN

Dolny Śląsk/Niederschlesien

Wrocław. Fredagskväll med Jarek Malicki och Pawel Jaworski i Nedre Schlesiens stolta metropol. Jarek undervisar i tjeckiska vid stadens universitet och Pawel är historiker med svensk-polska förbindelser som specialitet. Med Jarek pratar jag tjeckiska (våra vägar möttes i Prag år 2000 vid en träff anordnad av det tjeckiska författarförbundet), med Pawel svenska. Under en längre vistelse i Sverige för ett antal år sedan lärde han sig språket rätt väl.

På Świdnicka-gatan, mitt emot en av dessa väldiga kyrkor i varmt, rött tegel som skjuter upp här och där i staden, handlade Pawel kaffe och salta kringlor.

Vi nådde Rynek, de fyra gator som omger bland annat det gamla gotiska rådhuset - en smattrande fanfar av pukor och trumpeter. De förnäma husen runt torget kommer väl bäst till sin rätt på kvällen, i fasadbelysning. I jämntjockt dagsljus är det lätt hänt att man nöjer sig med en svepande blick - dock inte utan beundran - men med kvällens mörker sker en förvandling: husen fångas in, avgränsas, blicken skärps för detaljer, skuggorna skapar liv.

Dagen därpå vandrade Jarek och jag längs Szewska (Skomakargatan) öster om Rynek. 

Petersdorff-varuhuset på Szewska. Arkitekt: Erich Mendelssohn; 1920-tal.Petersdorff-varuhuset på Szewska. Arkitekt: Erich Mendelssohn; 1920-tal.

Kyrkan Maria Magdalena, röd tegelgotik, byggd på 1300-talet. De båda tornen förbinds högt upp av en bro som numera utgör en utkiksplats, tidigare en ”ångerbro”, där - enligt Jarek - otrogna kvinnor tvingades schavottera. Vad vi inte kände till var att 500-årsminnet av reformationen i Wrocław hade firats i kyrkan bara några dagar tidigare. Som inledning på reformationen räknas den 23 oktober 1523 då teologen Johann Hess kom till Breslau och blev präst i kyrkan. Breslau blev en protestantisk stad, trots att den efter 1526 lydde under de katolska habsburgarna. 

Maria Magdalenas kyrka.Maria Magdalenas kyrka.

På 1400-talet var Breslau den mest förtyskade staden i Schlesien. Inte minst märktes det på det agg som den hyste mot den böhmiske kungen Georg av Poděbrady (Jiŕí z Poděbrad) som hade husitisk bakgrund. (De husitiska krigen under 1400-talet var ett tjeckiskt uppror för tjeckiskheten mot den tyska kejsarmakten.) Den ungerske kungen Mattias Corvinus blandade sig i kampen mot husiterna och lade under sig tre områden som dittills lytt under den böhmiska kronan: Lausitz, Mähren och Schlesien. Han lät sig också hyllas som böhmisk kung 1469. Därefter begav han sig till Breslau där han fick ett varmt mottagande. Böhmisk kung efter Poděbrady blev Vladislav II, son till den polske kungen Kasimir. Corvinus återvände till Breslau med sin ”svarta armé” 1474 efter det att polackerna gått till anfall mot Schlesien. År 1478 nåddes en överenskommelse mellan Corvinus och Vladislav: Schlesien, Lausitz och Mähren tillföll Corvinus medan Vladislav erhöll resten. När Corvinus dog 1490 lyckades Vladislav återförena det delade böhmiska riket. Samma år intog han också den ungerska tronen och flyttade sitt hov till Buda (i dagens Budapest).

Aula Leopoldina.Aula Leopoldina.

Jarek tog mig med till universitetet. Dess huvudbyggnad är ett långsträckt, gult palats i tre våningar. Den finaste salen är Aula Leopoldina, uppkallad efter den tysk-romerske kejsaren Leopold I, grundare av universitetet i Breslau. De allegoriska figurerna och avbildningarna, de sirliga utsmyckningarna vill aldrig ta slut. Färgerna är ljusa (mellan 2008 och 2018 pågick restaureringsarbeten). År 1811, sjuttio år efter det att Österrike förlorat Niederschlesien till Preussen, slogs det katolska Leopoldina i Breslau samman med det protestantiska Viadrina-universitetet i Frankfurt an der Oder (Viadrina är det latinska namnet på floden Oder). Ett statligt universitet i Breslau hade därmed sett dagens ljus. Året 1945 innebar startpunkten för dagens universitet. Professorer från de polska universiteten i Lwów (ukrainska: Lviv) kom att utgöra ryggraden i det nya polska universitetet i Wrocław.

Utsikt från universitetsbyggnadens tak. I mitten av bilden Elisabetkyrkan, utanför vilken det finns ett minnesmärke över Dietrich Bonhoeffer.Utsikt från universitetsbyggnadens tak. I mitten av bilden Elisabetkyrkan, utanför vilken det finns ett minnesmärke över Dietrich Bonhoeffer.

En liten del av taket på universitetsbyggnaden är platt och fungerar som utsiktsplats. Om Churchill (och Truman) hade fått sin vilja fram i Potsdam i juli 1945 - att Polens nya västgräns skulle dras längs floden Neisses östra gren - skulle jag nu ha blickat ut över en tysk stad, där endast de östliga förorterna skulle ligga i Polen. Men Stalin propsade på Neisses västra gren och Breslau blev polska Wrocław. Polen gick miste om sina östliga provinser i nuvarande västra Ukraina och Belarus - dessa vägrade Stalin att lämna ifrån sig - och kompenserades med tyska områden i väst (fram till Oder och Neisses västra gren). Den polska staten flyttades västerut och polackerna i öst fick följa med. Jareks föräldrar kom som unga från östra Galizien (numera västra Ukraina). Niederschlesiens tyska befolkning fick göra som polackerna: följa med sin stat västerut.

När jag återvände till mitt hostel fann jag en enda person i sovsalen, en ung man. Jag gick till köket för att kolla något och fick snart sällskap av honom. Han berättade att han kom från Peking och studerade polska i Toruń. När jag reste mig för att gå på toaletten följde han efter. Var han så svältfödd på mänsklig kontakt? Så frågade han: ”Ska vi gå en runda runt Rynek?”

Promenaden blev förstås mycket längre än så. När jag frågade honom om hans namn, svarade han att han här i Polen kallade sig Franek. Så fick jag höra olika historier om mindre lyckade studiekarriärer. En estniskstuderande kinesiska återvände hem från Tallinn utan att ha klarat proven. De som valt att studera litauiska hade otur eftersom öppnandet av det taiwanesiska representationskontoret i Vilnius hade lett till bottenfrusna relationer mellan Litauen och Kina. Beträffande hans egen framtid fick jag veta att föräldrarna helst såg att han inte återvände hem - arbetsmarknaden är svår i Kina. Han var inne på att lära sig perfekt polska och sedan fortsätta med juridikstudier.

Legnica.Legnica.

Utflykt till Legnica/Liegnitz och Jawor/Jauer. Rynek (Stortorget) i Legnica och kvarteren däromkring uppvisar en märklig blandning av sann arkitektonisk prakt och sentida hyreshus som delvis leker med äldre stilar. En följd av andra världskrigets bombningar, trodde jag tills jag läste på Wikipedia att staden i hög grad undgick skador under kriget (dock sattes delar av den gamla staden och slottet i brand av Röda armén). Nej, rivningen av den gamla småskaliga medeltida bebyggelsen i de gamla kvarteren - av vilket en del, som sagt, bevarades - skedde på 1960-talet.

Rynek, Legnica. I bakgrunden Peter- och Paulkyrkan. Till vänster: hyreshus; till höger: "sillabodarna" och Gamla rådhuset. Det nuvarande rådhuset är beläget strax bakom Peter- och Paulkyrkan.Rynek, Legnica. I bakgrunden Peter- och Paulkyrkan. Till vänster: hyreshus; till höger: "sillabodarna" och Gamla rådhuset. Det nuvarande rådhuset är beläget strax bakom Peter- och Paulkyrkan.

Rynek, Legnica. I bakgrunden Ryttarakademin.Rynek, Legnica. I bakgrunden Ryttarakademin.

Rynek, Legnica. I förgrunden de så kallade Sillabodarna. I bakgrunden stadens teater.Rynek, Legnica. I förgrunden de så kallade Sillabodarna. I bakgrunden stadens teater.

Johannes Döparens kyrka, Legnica.Johannes Döparens kyrka, Legnica.

Rynek, Legnica: Huset Under vaktelkorgen.Rynek, Legnica: Huset Under vaktelkorgen.

Rynek, Legnica. I mitten Jarek.Rynek, Legnica. I mitten Jarek.

I närheten av Rynek, Legnica.I närheten av Rynek, Legnica.

Krum kramar han sitt kors, Jan Nepomuk. Utanför slottet i Legnica.Krum kramar han sitt kors, Jan Nepomuk. Utanför slottet i Legnica.

Mariakyrkan, Legnica.Mariakyrkan, Legnica.

Mariakyrkan och Peter- och Paulkyrkan är de två praktfullaste i staden. Den förra är numera hem för stadens lutherska församling. ”Typiskt!” sa Jarek när han fann kyrkan låst. ”Bara en gång har jag varit med om att den varit öppen!”

Fredskyrkan i Jawor.Fredskyrkan i Jawor.

Fredskyrkan.Fredskyrkan.

Jawor rymmer den fantastiska ”Fredskyrkan” - en treskeppig basilika i korsvirkesstil - som uppfördes efter den Westfahliska freden 1648 (även i Głogów och Świdnica finns fredskyrkor). Efter religionsfreden i Augsburg 1555 vann den nya läran insteg i Jawor; efter det trettioåriga kriget blev staden åter katolsk och samtliga protestantiska kyrkor övertogs av katolikerna. Efter den Westfahliska freden lyckades dock svenskarna, som försvarare av de tyska protestanterna, förmå den habsburgske kejsaren att låta lutheranerna bygga kyrkor i nämnda tre städer. De måste dock uppföras utanför stadsmurarna och inga andra byggnadsmaterial än trä, lera, sand och halm var tillåtna. Klocktorn tilläts inte. 

Kyrkans inre för tankarna till en teater, längs tre väggar reser sig balkonger i tre våningar. På golvet står bänkar, väggar och tak smyckas av målningar.

Nästa dag fortsatte jag till Wien.

Spårvagn i Wrocław, målad i de ukrainska färgerna och med budskapet VI ÄR MED ER! på polska samt SLAVA UKRAINI! på ukrainska.Spårvagn i Wrocław, målad i de ukrainska färgerna och med budskapet VI ÄR MED ER! på polska samt SLAVA UKRAINI! på ukrainska.

 

Wien - Zagreb

I Wien fick den slaviska världen några timmar ledigt. Ut med październik och říjen och in med Oktober. Polskans ord för oktober kommer från paździerze, vilket avser de träaktiga delarna av stjälkarna på lin eller hampa som faller bort vid beredningen. Říjen har sitt ursprung i det tjeckiska ordet för ”brunst”. Men snart var ordningen återställd: Zagreb bjöd både på listopad (oktober) och studeni (november) - lövfällningens respektive kylans månad.

Söderut! Morgontåget från Wien Hbf hade slutstation Trieste. Snart väntade den legendariska Semmeringbanan med Semmering-passet som högsta punkt (950 m ö h). Den 41 kilometer långa banan sträcker sig mellan Gloggnitz och Mürzzuschlag och stod färdig 1854. Därmed var det möjligt att åka tåg hela vägen Wien - Trieste. Med sina fjorton tunnlar, sexton akvedukter, 118 mindre stenbroar och elva järnbroar utgör den en triumf för ingenjörskonsten och den tidens järnvägsbyggande. På mindre än en och en halv timme hade vimlet på Wiens Hauptbahnhof förbytts i ett bergslandskap insvept i höstens murriga färger. Livet här definieras förstås i hög grad av naturen. De naturliga betingelserna lägger säkert hinder i vägen för ett och annat - dock inte för den mänskliga skaparkraften. I byn Alpl i närheten av Mürzzuschlag föddes 1843 Peter Rosegger, en folklig berättare och hembygdsdiktare som ännu inte är bortglömd. En teveserie som bygger på författarens uppväxt, ”Peter från Alpskogen”, visades i svensk teve på 1980-talet. Ja, bygden har till och med frambringat en nobelpristagare i litteratur: Elfriede Jelinek föddes i Mürzzuschlag 1946.

En timme efter Mürzzuschlag var det dags för Graz, den livliga kulturstaden med Österrikes nästa äldsta universitet. Ivo Andrić, den bosniske nobelpristagaren i litteratur, doktorerade här 1924 (övriga studieorter var Wien, Zagreb och Kraków). Andrić var också verksam som diplomat, bland annat vid det kungliga jugoslaviska konsulatet i Trieste (1922-23). En av hans böcker, romanen Wesire und Konsuln (Konsulerna), var min reselektyr.

Gränsen till Slovenien korsades men landskapet var detsamma: Steiermark/Štajerska. Maribor, strax söder om gränsen, är Sloveniens näst största stad.   

I Ljubljana steg jag av (jag kunde dock ha gjort det redan i Zidani Most, tre stationer tidigare, eftersom det är där som avstickaren till Trieste börjar eller slutar) och inväntade tåget till Zagreb. Det utgick från Villach i södra Österrike (nära gränsen till Slovenien) och hade Vinkovci i nordöstligaste Kroatien, inte långt från den serbiska gränsen, som slutdestination.

I Zagreb sökte jag upp mitt hotell och gav mig sedan ut på stan. Vid torget som är uppkallat efter Ban Josip Jelašić - symbolen för kroaternas nationella befrielsekamp - åt jag en pizza. När jag lämnade torget fick jag syn på en man med en påfallande rondör. Det var Stjepan Radiċ - ledaren för det kroatiska bondepartiet som 1928 mördades i parlamentet i Belgrad av en montenegrinsk ledamot. 

Min första dag i det gamla Jugoslavien led mot sitt slut.

 

Split och Šibenik

Zagreb. Den öppna platsen mellan den långsträckta, pampiga järnvägsstationen och parlamentet - med ryttarstatyn av kung Tomislav däremellan - var inbäddad i dimma denna första morgon i november månad. En gång i tiden stämde de kroatiska namnen för oktober och november måhända bättre överens med den meteorologiska verkligheten. Listopad (”lövfällningens månad”) var förbi - men inte hade träden förlorat sina sköna, gröna kläder för det. Och den nya månaden - studeni (”den kalla”) - skulle mest bjuda på behaglig värme.

Zagreb - Split. En sex timmar och 45 minuter lång färd med vidsträckta, kuperade landskap utanför tågfönstret. Skogar och ängar, ett och annat fält, skrovliga klippor och blånande berg, här och där en fårhjord, smala vägar. Förvånansvärt lite bebyggelse. Den höga, klara luften fick varje föremål att framträda med skärpa denna soliga dag.

 

Så nådde tåget staden Knin, belägen i Krajina - ett område utmed den bosniska gränsen som historiskt sett utgjort centrum för den serbiska befolkningen i Kroatien. Knin blev känt långt utanför Kroatiens gränser under kriget 1991-1995. I december 1990 utropade de kroatiska serberna Krajinas autonomi och Knin som dess huvudstad. Att den serbiska minoriteten i Kroatien huvudsakligen varit koncentrerad till den bosniska gränsen hänger samman med den militärgräns (vojenska krajina) som Österrike inrättade här på 1530-talet. Gränsen skulle skydda mot det osmanska Bosnien och kom att domineras av inflyttade serber villiga att i utbyte mot vissa privilegier tjäna Österrike militärt livet ut. 

En färd ovan molnen 1/11 - Allhelgonadagen i Kroatien.En färd ovan molnen 1/11 - Allhelgonadagen i Kroatien.

Sommaren 1991, efter Kroatiens självständighetsförklaring, utbröt krig mellan Kroatien och Serbien. I januari 1992 upphörde striderna; serberna hade vid det laget ockuperat en tredjedel av Kroatiens yta. I augusti 1995 gick kroaterna till angrepp mot Krajina och dess självutnämnda huvudstad, Knin, och lyckades återerövra större delen av det territorium som serberna ockuperat. Under de tre dagar operationen varade gjorde sig kroaterna skyldiga till betydande brott mot krigets lagar. Uppemot 200 000 serber flydde till serbiskkontrollerade delar av Bosnien eller till Serbien. Fyra år tidigare hade rollerna varit omvända - lidandet var dock detsamma. År 1991 uppgick den serbiska minoriteten till 12 procent av Kroatiens befolkning; år 2021 hade den sjunkit till tre procent.

I Kastel Stari, strax före Split, blänkte havet till för första gången. Väl framme i Split visade det sig att järnvägsstation, busstation och färjeläge låg intill varandra. Jag köpte en bussbiljett till Šibenik, den kända kuststaden strax norr om Split dit jag skulle bege mig nästa dag. Här finns två byggnadsverk som är upptagna på UNESCO:s lista över världskulturarv: Sankt Nicolai-fortet - ett exempel på venetiansk fortifikationsarkitektur från 1500-talet - samt katedralen Sankt Jakob som förenar gotik med renässans.

Kvällen ägnade jag åt Diocletianus palats på Obala Hrvatskog Narodnog Preporoda (Strandpromenaden Den pånyttfödda kroatiska nationen) samt kvarteren nordväst därom. Vid den västra änden av strandpromenaden vek jag in på Marmont-gatan och vandrade norrut. ”Kroatiska nationalteatern i Split” stod det på ett gult hus. Jag slank in och tog trappan upp till andra våningen. Ur högtalarna i baren strömmade Dancing Queen.

Diocletianus palats, södra fasaden.Diocletianus palats, södra fasaden.

I Diocletianus strandnära och muromgärdade palats - det mäter cirka 175 x 215 meter och består numera av hus, gränder och torg - trängs människor, bostäder, affärer och matställen. Diocletianus, född 243 i den närbelägna staden Solin (Salonae), var romersk kejsare fram till sin abdikation 305 och dog i sitt palats 316. När det uppfördes i början av 300-talet var det beläget i Spalathum (Split) - en förort till Salonae. På 600-talet gick dock Spalathum om Salonae i betydelse. Förorten Spalathum utvecklades till dagens Split. Allra mäktigast i palatset är den södra muren som vetter mot havet. Den är samtidigt en fasad med fönster och balkonger. Jag slog mig ner på en bänk mittemot och betraktade, med havet i ryggen, folklivet på promenaden och det magnifika palatset. Inne på palatsområdet reser sig spiran till Splits katedral på den plats där Diocletianus mausoleum en gång låg. 

Diocletianus palats, östra sidan.Diocletianus palats, östra sidan.

Varje sida av palatset är försedd med en port. En kväll steg jag in genom den västra, och blev stående - fascinerad av skuggorna och ljuset, stenen och rymden.  

Han må ha varit Kroatiens främste skulptör genom tiderna, Ivan Meštrović (1883-1962), men trappan upp till den pampiga villa där hans museum är inrymt var nog en av de mest rofyllda platserna i den hektiska storstaden. Så gott som ensam kunde jag njuta av utsikten:

Två historiska personer i Meštrovićs tappning hade jag redan sett på stan: 900-talsbiskopen Grgur Ninski intill den norra porten till Diocletianus palats samt Marko Marulić, ”den kroatiska litteraturens fader”. 

Splits centrum.Splits centrum.

Jag återvände till stadens centrum med Adriatiska havet på min högra sida. Färjorna - en vanlig syn här - förbinder Split inte bara med öarna - Šolta, Brač, Hvar, Vis, Korčula, Lastovo - utan också med städer som Rijeka, Dubrovnik och Ancona.

”Friday night and the lights are low”. Sänglampan på hostelet var alltför svag som läslampa, så jag gav mig ut på jakt efter en lokal med rätta ljusförhållanden. Från Marmont-gatan - uppkallad efter Auguste de Marmont, Napoleons man i Dalmatien 1806-09 - vek jag av västerut och fann snart en bar med rätt ljusstyrka. 

Jag hade hunnit till det ställe i boken där Mordo Atijas - sefardisk jude samt läkare och apotekare i Travnik - porträtteras. Wesire und Konsuln heter romanen i min utgåva, Travnička hronika i original (1945), Konsulerna i svensk översättning. Författare: Ivo Andrić. Vilken roman! Vilken berättare! Och vilken strålande idé att låta två utländska diplomater - vars stater befinner sig i luven på varandra - kasta ljus över en viss stad och ett visst avsnitt av Bosniens historia! Min tyska utgåva innehåller följande sammanfattning av boken: ”Under åren 1806 till 1813, när Napoleons världsherravälde upplever sin höjdpunkt och sitt nederlag, blir den lilla bosniska staden Travnik en brännpunkt för maktpolitiska uppgörelser. Till den turkiske vesiren, som residerar här i egenskap av Bosniens ståthållare, skickar Napoleon sin konsul Jean Daville, och en kort tid senare följer en österrikisk konsul som representant för Donaumonarkin. Invånarna i Travnik - muslimer, ortodoxt kristna, judar och katoliker - möter de ’västliga’ konsulerna med illa dold misstro, framför allt när dessa försöker vinna över enskilda grupper på sin sida. Under de följande åtta åren spinns ett nät av diplomatiska förvecklingar som åtföljs av intriger och hämndaktioner från befolkningens sida. Sedan kommer nyheten om Napoleons nederlag. Konsulerna kallas hem och Travnik återfaller i sin tidigare betydelselöshet.

Nobelpristagaren Ivo Andrić har med denna krönika över sin födelsestad Travnik skapat ett mästerverk inom berättarkonsten. Det är inte historiens förlopp som är det väsentliga för honom utan dess betydelse för den enskilda människan. På så vis lyckas han, med stor direkthet, att levandegöra sitt stoff genom intressanta karaktärsstudier och att försäkra sig om dess bestående aktualitet.”

Split dyker upp då och då - mestadels i förbigående. Prologen rymmer ett rykte - uttalat i Livno av en man från Split och uppsnappat av en inflytelserik dito från Travnik, nämligen att fransmännen planerar att öppna ett konsulat i den senare staden. Split var också en del av Davilles värld: här fanns högkvarteret för de franska trupperna i Dalmatien, och här bodde han och hustrun en tid innan han ensam fortsatte till Travnik. Den gravida hustrun skulle följa efter när hon väl nedkommit. I sökandet efter lämplig konsulatbyggnad i den bosniska staden fick Daville hjälp av en man från Split, Pardo, och en affärsman från Travnik, Juso Atijas. Båda sefardiska judar.

Travnik och dess människor är romanens hjärta. Stadens basarkvarter liknas vid en levande varelse som regelbundet släpper alla hämningar och ger sig hän åt våld och förstörelse. Davilles möten med vesirerna tillhör höjdpunkterna i romanen. Är förståelse möjlig? Ett spirande hopp kan i en handvändning förbytas i chock och avsmak.

Marmont - Napoleons man i Dalmatien; guvernör i hans Illyriska provins - dyker förstås också upp i romanen; hans gata i Split hade jag ju redan bekantat mig med. Här ett utdrag ur Wesire und Konsuln där Marmont figurerar: "De bosniska turkarna betraktade misstänksamma och fulla av hat de franska trupperna i Dalmatien. Österrikiska agenter hade spridit ut ryktet bland dem att Marmont byggde en bred väg genom Dalmatien för att också erövra Bosnien. Den plötsliga närvaron av franska officerare i Bosnien stärkte Travnikborna i deras falska misstanke. Officerarna, som hade kommit som den turkiska regeringens allierade och på dess inbjudan, hälsades redan i Livno med hån, och för varje nytt steg mötte de en tilltagande fientlig hållning." Marmont residerade i den lilla staden Trogir, strax norr om Split. 

Den ena alkoholfria drycken efter den andra beställdes in. Då och då tog jag en paus i läsningen och betraktade omgivningen. Lokalen fylldes på. Två gäster hade med sig var sin jättehund. Ett spansktalande par sjöng med i låtarna. Låtlistan visades på en skärm på väggen: The Boxer; New York, New York; Loosing my religion…  Friday night and the lights are low - för andra gången under mitt besök i Split tog mina öron tacksamt emot den dansande drottningen. Under föregående dags besök i Šibenik hade jag fått höra ”Take a chance on me” på ett kafé och ”Voulez-vous” på busstationen. Förutom ABBA verkar också nordisk litteratur stå högt i kurs. I en bokhandel i Split såg jag böcker av Kerstin Ekman, Jon Fosse, Knausgård och Yrsa Sigurðardóttir.

När jag återvände till mitt hostel förvånades jag över det intensiva folklivet. Visstja, det var ju fredag kväll.

Västra porten i Diocletianus palats.Västra porten i Diocletianus palats.

Urs och Ursula på semester i Šibenik. Senare skulle jag träffa på Ursula i Sarajevo.Urs och Ursula på semester i Šibenik. Senare skulle jag träffa på Ursula i Sarajevo.

 

Mostar

Vi färdades en bra bit upp på den branta bergsväggen; långt under oss bredde havet ut sin blå duk, översållad av fina rynkor. Så svängde bussen av inåt landet.   

 

Sarajevo

 

Sarajevo - Budapest

 

Pécs

 

Szentendre

 

Cluj

 

Hemåt