Granatäppelsaft i Mostar, Bosnien och Hercegovina.

Det var höst och tiden var inne för att resa och han hade fått det i blodet, som storkarna. - Ur "Dervischen och döden" av Meša Selimović.

---

Denna artikel har två delar: 1. INLEDNING; 2. RESAN

---

 

1. INLEDNING

En resa tar form

Under en tågluffning 2003 besökte jag tre städer i det gamla Jugoslavien: Novi Sad (Serbien), Sarajevo (Bosnien och Hercegovina) och Dubrovnik (Kroatien). Med undantag för två korta uppehåll i Montenegro i samband med en resa till Albanien 1987 samt en tågresa Sofia-Wien sommaren 1991 var detta mitt första möte med det forna Jugoslavien. Nu, drygt 20 år senare, har jag besökt samtliga sju efterföljarstater (inklusive Kosovo).

Två städer lade jag särskilt på minnet 2003: Mostar och Split. Den förra passerade jag under tågresan Sarajevo - Ploče; den senare under den nattliga bussfärden Dubrovnik - Zagreb. Ett frö såddes. Via Zagreb och Budapest nådde jag Wrocław i Polen, där jag hälsade på min kompis Jarek.

Sommaren 2023 började höstens tågluffning ta form. Två vänner skulle få besök, Jarek i Wrocław och Elena i Cluj, men däremellan? Split, förstås, och Mostar! Och så lite Ungern. Hur tar man sig till Ungern från Mostar? Via Sarajevo och Zagreb! Saken var klar.

 

Interrail - frihetslängtan och upptäckarlust

Utan interrail-kortet skulle min resa knappast vara möjlig. Att köpa biljett för varje tågsträcka skulle bli en mycket dyr affär. Kortet introducerades 1972 och såldes till ungdomar under 21 år i 21 länder. Därefter höjdes åldersgränsen successivt tills biljetten 1988 kunde köpas av alla. Kortet gällde i en månad och alla dagar var resdagar. Sedan dess har mycket förändrats vad gäller resvanor. Lågprisflyget har blivit ett alternativ; resandet till andra världsdelar har ökat. En tysk dokumentär på youtube ger intressanta inblickar i tågluffningens barndom. ”Hellas-Expressen" lockade många. Resväg: Dortmund - Düsseldorf - Köln - Bonn - Koblenz - Mainz - Mannheim - Stuttgart - München - Salzburg - Villach West - Jesenice - Beograd - Niš - Skopje - Gevgelija - Idomeni - Thessaloniki. En slingrande resa genom halva Europa med ständiga förändringar i landskap, språk och kultur; problem som måste lösas; och så möten - enerverande och angenäma. "Hellas-Expressen", liksom järnvägsförbindelsen Belgrad-Grekland, har gått i graven, men resvägen finns kvar (låt vara med buss från Belgrad till Thessaloniki). Frågan är bara hur många som skulle göra sig besväret. 

Jämfört med de europeiska ungdomarnas interrail-vanor på 1970- och 80-talen var mitt resande föga strapatsrikt; inga stekheta dagar på överfulla tåg, inga sittkupéer nattetid med brist på syre och överflöd av odörer, ingen sovsäck och inget trangiakök i ryggsäcken, ingen oro för spräckt resebudget. När jag började tågluffa på 1980-talet reste jag ganska planlöst - kortets upplägg inbjöd till det. Numera bestämmer jag rutten på förhand; interrail-kortet fungerar som prisvärd och praktisk biljett för hela resan (med undantag för eventuella bussträckor).

 

Interrail-appen; min resrutt

Interrail-biljetten finns i två varianter: ”Flexi” (ett visst antal resdagar under en viss giltighetstid) respektive ”continuously” där alla dagar under giltighetstiden är resdagar. Flexi-varianten passade mig bäst. Dock fick jag välja en tvåmånadersbiljett för att komma upp i tio resdagar; enmånadsbiljetten medger högst sju. Att köpa en ”continuously”-biljett på en månad var inget alternativ, eftersom det var mycket dyrare. Att installera appen på mobilen tog lite tid men fungerade utan obehagliga överraskningar.

I god tid före en etapp gällde det att hitta en lämplig avgång i ”travel planner” (tidtabell) och spara den i ”my trip”. Efter att ha stigit ombord på tåget - och försäkrat mig om att jag hamnat rätt - öppnade jag interrail-appen och förde över den aktuella sträckan från ”my trip” till ”my pass” varigenom den förvandlades till biljett. När biljetten så hade skapats var en resdag förbrukad.

Jag gjorde upp en resplan, från den 26 oktober till den 22 november. Tågtider hittade jag på Deutsche Bahns hemsida. Hostel bokades. Planen följdes, med endast obetydliga avvikelser. Så här reste jag:

26/10: nattfärja Ystad - Świnoujście

27/10: tåg Świnoujście - Wrocław Gł (8.10 - 15.28; byte i Poznań Gł)

30/10: tåg Wrocław Gł - Wien Hbf (8.50 - 17.58; byten i Gliwice och Břeclav)

31/10: tåg Wien Hbf - Zagreb Gl. Kol. (7.58 - 17.10; byte i Ljubljana)

1/11: tåg Zagreb Gl. Kol. - Split (7.03 - 13.45)

4/11: buss Split - Mostar

7/11: buss Mostar - Sarajevo

11/11: buss Sarajevo - Zagreb

12/11: Zagreb Gl. Kol. - Wien Hbf (6.30 - 15.02; ersättningsbuss Zagreb - Savski Marof; byte i Graz)

12/11: Wien Hbf - Budapest Kelenföld (15.42 - 18.40; tåg till Tatabánya; ersättningsbuss Tatabánya - Budapest Kelenföld)

14/11: tåg Budapest Kelenföld - Pécs (10.12 - 12.43)

14/11: tåg Pécs - Budapest Kelenföld (17.19 - 19.46)

15/11: Budapest Keleti - Cluj Napoca (7.40 - 16.08; ersättningsbuss Püspökladány - Berettyóújfalu)  

20/11: tåg Cluj Napoca - Budapest Keleti (7.39 - 14.20)

21/11: tåg Budapest Nyugati - Berlin Hbf (7.29 - 19.02)

22/11: tåg Berlin Hbf - Köpenhamn H (10.38 - 17.34; byte i Hamburg Hbf) 

(22/11: tåg Köpenhamn H - Hässleholm)

Gatukonst i Legnica, Polen.   

---

2. RESAN

Dolny Śląsk/Niederschlesien

Wrocław. Fredagskväll med Jarek Malicki och Pawel Jaworski i Nedre Schlesiens stolta metropol. Jarek undervisar i tjeckiska vid stadens universitet och Pawel är historiker med svensk-polska förbindelser som specialitet. Med Jarek pratar jag tjeckiska (våra vägar möttes i Prag år 2000 vid en träff anordnad av det tjeckiska författarförbundet), med Pawel svenska. Under en längre vistelse i Sverige för ett antal år sedan lärde han sig språket rätt väl.

På Świdnicka-gatan, mitt emot en av dessa väldiga kyrkor i varmt, rött tegel som skjuter upp här och där i staden, handlade Pawel kaffe och salta kringlor.

Vi nådde Rynek, de fyra gator som omger bland annat det gamla gotiska rådhuset - en smattrande fanfar av pukor och trumpeter. De förnäma husen runt torget kommer väl bäst till sin rätt på kvällen, i fasadbelysning. I jämntjockt dagsljus är det lätt hänt att man nöjer sig med en svepande blick - dock inte utan beundran - men med kvällens mörker sker en förvandling: husen fångas in, avgränsas, blicken skärps för detaljer, skuggorna skapar liv.

Dagen därpå vandrade Jarek och jag längs Szewska (Skomakargatan) öster om Rynek. 

Petersdorff-varuhuset på Szewska. Arkitekt: Erich Mendelssohn; 1920-tal.

Kyrkan Maria Magdalena, röd tegelgotik, byggd på 1200-talet. De båda tornen förbinds högt upp av en bro som numera utgör en utkiksplats, tidigare en ”ångerbro”, där - enligt Jarek - otrogna kvinnor tvingades schavottera. Vad vi inte kände till var att 500-årsminnet av reformationen i Wrocław hade firats i kyrkan bara några dagar tidigare. Som inledning på reformationen räknas den 23 oktober 1523 då teologen Johann Hess kom till Breslau och blev präst i kyrkan. Breslau blev en protestantisk stad, trots att den efter 1526 lydde under de katolska habsburgarna. 

Maria Magdalenas kyrka.

På 1400-talet var Breslau den mest förtyskade staden i Schlesien. Inte minst märktes det på det agg som den hyste mot den böhmiske kungen Georg av Poděbrady (Jiŕí z Poděbrad) som hade husitisk bakgrund. (De husitiska krigen under 1400-talet var ett tjeckiskt uppror för tjeckiskheten mot den tyska kejsarmakten.) Den ungerske kungen Mattias Corvinus blandade sig i kampen mot husiterna och lade under sig tre områden som dittills lytt under den böhmiska kronan: Lausitz, Mähren och Schlesien. Samma år, 1469, lät han sig också hyllas som böhmisk kung. Därefter begav han sig till Breslau där han fick ett varmt mottagande. Böhmisk kung efter Poděbrady (död 1471) blev Vladislav (II), son till den polske kungen KasimirIV. Corvinus återvände till Breslau med sin ”svarta armé” 1474 efter det att polackerna gått till anfall mot Schlesien. År 1479 nåddes en överenskommelse mellan Corvinus och Vladislav: Schlesien, Lausitz och Mähren tillföll Corvinus medan Vladislav erhöll resten. När Corvinus dog 1490 lyckades Vladislav återförena det delade böhmiska riket. Samma år intog han också den ungerska tronen och flyttade sitt hov till Buda (i dagens Budapest).

Aula Leopoldina.

Jarek tog mig med till universitetet. Dess huvudbyggnad är ett långsträckt, gult palats i tre våningar. Den finaste salen är Aula Leopoldina, uppkallad efter den tysk-romerske kejsaren Leopold I, grundare av universitetet i Breslau 1702. De allegoriska figurerna och avbildningarna, de sirliga utsmyckningarna vill aldrig ta slut. Färgerna är ljusa (mellan 2008 och 2018 pågick restaureringsarbeten). År 1811, sjuttio år efter det att Österrike förlorat Niederschlesien till Preussen, slogs det katolska Leopoldina i Breslau samman med det protestantiska Viadrina-universitetet i Frankfurt an der Oder (Viadrina är det latinska namnet på floden Oder). Ett statligt universitet i Breslau hade därmed sett dagens ljus. Året 1945 innebar startpunkten för dagens universitet. Professorer från de polska universiteten i Lwów (ukrainska: Lviv) kom att utgöra ryggraden i det nya polska universitetet i Wrocław.

Utsikt från universitetsbyggnadens tak. I mitten av bilden Elisabetkyrkan, utanför vilken det finns ett minnesmärke över Dietrich Bonhoeffer.

En liten del av taket på universitetsbyggnaden är platt och fungerar som utsiktsplats. Om Churchill (och Truman) hade fått sin vilja fram i Potsdam i juli 1945 - att Polens nya västgräns skulle följa Oder i sydostlig riktning ända fram till Neisses östra gren - skulle jag nu ha blickat ut över en tysk stad, där endast de östliga förorterna skulle ligga i Polen. Men Stalin propsade på Neisses västra gren och Breslau blev polska Wrocław. Polen gick miste om sina östliga provinser i nuvarande västra Ukraina och Belarus - dessa vägrade Stalin att lämna ifrån sig - och kompenserades med tyska områden i väst (fram till Oder och Neisses västra gren) samt i norr. Den polska staten flyttades västerut och polackerna i öst fick följa med. Jareks föräldrar kom som unga från östra Galizien (numera västra Ukraina). Niederschlesiens tyska befolkning fick göra som polackerna: följa med sin stat västerut.

När jag återvände till mitt hostel fann jag en enda person i sovsalen, en ung man. Jag gick till köket för att kolla något och fick snart sällskap av honom. Han berättade att han kom från Peking och studerade polska i Toruń. När jag reste mig för att gå på toaletten följde han efter. Var han så svältfödd på mänsklig kontakt? Så frågade han: ”Ska vi gå en runda runt Rynek?”

Promenaden blev förstås mycket längre än så. När jag frågade honom om hans namn, svarade han att han här i Polen kallade sig Franek. Så fick jag höra olika historier om mindre lyckade studiekarriärer. En estniskstuderande kinesiska återvände hem från Tallinn utan att ha klarat proven. De som valt att studera litauiska hade otur eftersom öppnandet av det taiwanesiska representationskontoret i Vilnius hade lett till bottenfrusna relationer mellan Litauen och Kina. Beträffande hans egen framtid fick jag veta att föräldrarna helst såg att han inte återvände hem - arbetsmarknaden är svår i Kina. Han var inne på att lära sig perfekt polska och sedan fortsätta med juridikstudier.

Legnica.

Utflykt till Legnica/Liegnitz och Jawor/Jauer. Rynek (Stortorget) i Legnica och kvarteren däromkring uppvisar en märklig blandning av sann arkitektonisk prakt och sentida hyreshus som delvis leker med äldre stilar. En följd av andra världskrigets bombningar, trodde jag tills jag läste på Wikipedia att staden i hög grad undgick skador under kriget (dock sattes delar av den gamla staden och slottet i brand av Röda armén). Nej, rivningen av den gamla småskaliga medeltida bebyggelsen i de gamla kvarteren - av vilket en del, som sagt, bevarades - skedde på 1960-talet.

Rynek, Legnica. I bakgrunden Peter- och Paulkyrkan. Till vänster: hyreshus; till höger: "sillabodarna" och Gamla rådhuset. Det nuvarande rådhuset är beläget strax bakom Peter- och Paulkyrkan.

Rynek, Legnica. I bakgrunden Ryttarakademin.

Rynek, Legnica. I förgrunden de så kallade Sillabodarna. I bakgrunden stadens teater.

Johannes Döparens kyrka, Legnica.

Rynek, Legnica: Huset Under vaktelkorgen.

Rynek, Legnica. I mitten Jarek.

I närheten av Rynek, Legnica.

Krum kramar han sitt kors, Jan Nepomuk. Utanför slottet i Legnica.

Mariakyrkan, Legnica.

Mariakyrkan och Peter- och Paulkyrkan är de två praktfullaste i staden. Den förra är numera hem för stadens lutherska församling. ”Typiskt!” sa Jarek när han fann kyrkan låst. ”Bara en gång har jag varit med om att den varit öppen!”

Fredskyrkan i Jawor.

Fredskyrkan.

Jawor rymmer den fantastiska ”Fredskyrkan” - en treskeppig basilika i korsvirkesstil - som uppfördes efter den Westfahliska freden 1648 (även i Głogów och Świdnica finns fredskyrkor). Efter religionsfreden i Augsburg 1555 vann den nya läran insteg i Jawor; efter det trettioåriga kriget blev staden åter katolsk och samtliga protestantiska kyrkor övertogs av katolikerna. Efter den Westfahliska freden lyckades dock svenskarna, som försvarare av de tyska protestanterna, förmå den habsburgske kejsaren att låta lutheranerna bygga kyrkor i nämnda tre städer. De måste dock uppföras utanför stadsmurarna och inga andra byggnadsmaterial än trä, lera, sand och halm var tillåtna. Klocktorn tilläts inte. 

Kyrkans inre för tankarna till en teater, längs tre väggar reser sig balkonger i tre våningar. På golvet står bänkar, väggar och tak smyckas av målningar.

Nästa dag fortsatte jag till Wien.

Spårvagn i Wrocław, målad i de ukrainska färgerna och med budskapet VI ÄR MED ER! på polska samt SLAVA UKRAINI! på ukrainska.

 

Wien - Zagreb

I Wien fick den slaviska världen några timmar ledigt. Ut med październik och říjen och in med Oktober. Polskans ord för oktober kommer från paździerze, vilket avser de träaktiga delarna av de torra stjälkarna på lin eller hampa som faller bort från fibrerna vid bråkningen. Říjen har sitt ursprung i det tjeckiska ordet för ”brunst”. Men snart var ordningen återställd: Zagreb bjöd både på listopad (oktober) och studeni (november) - lövfällningens respektive kylans månad.

Söderut! Morgontåget från Wien Hbf hade slutstation Trieste. Snart väntade den legendariska Semmeringbanan med Semmering-passet som högsta punkt (895 m ö h). Den 41 kilometer långa banan - den första bergsbanan i världen - sträcker sig mellan Gloggnitz och Mürzzuschlag och stod färdig 1854. Därmed var det möjligt att åka tåg hela vägen Wien - Trieste. Med sina fjorton tunnlar, sexton större akvedukter, 118 mindre stenbroar och elva järnbroar utgör den en triumf för ingenjörskonsten och den tidens järnvägsbyggande. På mindre än en och en halv timme hade vimlet på Wiens Hauptbahnhof förbytts i ett bergslandskap insvept i höstens murriga färger. Livet här definieras förstås i hög grad av naturen. De naturliga betingelserna lägger säkert hinder i vägen för ett och annat - dock inte för den mänskliga skaparkraften. I byn Alpl i närheten av Mürzzuschlag föddes 1843 Peter Rosegger, en folklig berättare och hembygdsdiktare som ännu inte är bortglömd. En teveserie som bygger på författarens uppväxt, ”Peter från Alpskogen”, visades i svensk teve på 1980-talet. Ja, bygden har till och med frambringat en nobelpristagare i litteratur: Elfriede Jelinek föddes i Mürzzuschlag 1946.

En timme efter Mürzzuschlag var det dags för Graz, den livliga kulturstaden med Österrikes nästa äldsta universitet. Ivo Andrić, den bosniske nobelpristagaren i litteratur, doktorerade här 1924 på en avhandling om utvecklingen av det andliga livet i Bosnien under det turkiska styret (övriga studieorter var Wien, Zagreb och Kraków). Andrić var också verksam som diplomat, bland annat vid det kungliga jugoslaviska konsulatet i Trieste (1922-23). En av hans böcker, romanen Wesire und Konsuln (Konsulerna), var min reselektyr.

Gränsen till Slovenien korsades men landskapet var detsamma: Steiermark/Štajerska. Maribor, strax söder om gränsen, är Sloveniens näst största stad.   

I Ljubljana steg jag av (jag kunde dock ha gjort det redan i Zidani Most, tre stationer tidigare, eftersom det är där som avstickaren till Trieste börjar eller slutar) och inväntade tåget till Zagreb. Det utgick från Villach i södra Österrike (nära gränsen till Slovenien) och hade Vinkovci i nordöstligaste Kroatien, inte långt från den serbiska gränsen, som slutdestination.

I Zagreb sökte jag upp mitt hotell och gav mig sedan ut på stan. Vid torget som är uppkallat efter Ban Josip Jelačić - symbolen för kroaternas nationella befrielsekamp på 1800-talet - åt jag en pizza. När jag lämnade torget fick jag syn på en man med en påfallande rondör. Det var Stjepan Radiċ - ledaren för det kroatiska bondepartiet som 1928 mördades i parlamentet i Belgrad av en montenegrinsk ledamot. 

Min första dag i det gamla Jugoslavien led mot sitt slut.

 

Split och Šibenik

Zagreb. Den öppna platsen mellan den långsträckta, pampiga järnvägsstationen och parlamentet - med ryttarstatyn av kung Tomislav däremellan - var inbäddad i dimma denna första morgon i november månad. En gång i tiden stämde de kroatiska namnen för oktober och november måhända bättre överens med den meteorologiska verkligheten. Listopad (”lövfällningens månad”) var förbi - men inte hade träden förlorat sina sköna, gröna kläder för det. Och den nya månaden - studeni (”den kalla”) - skulle mest bjuda på behaglig värme.

Zagreb - Split. En sex timmar och 45 minuter lång färd med vidsträckta, kuperade landskap utanför tågfönstret. Skogar och ängar, ett och annat fält, skrovliga klippor och blånande berg, här och där en fårhjord, smala vägar. Förvånansvärt lite bebyggelse. Den höga, klara luften fick varje föremål att framträda med skärpa denna soliga dag.

 

Så nådde tåget staden Knin, belägen i Krajina - ett område utmed den bosniska gränsen som historiskt sett utgjort centrum för den serbiska befolkningen i Kroatien. Knin blev känt långt utanför Kroatiens gränser under kriget 1991-1995. I december 1990 utropade de kroatiska serberna Krajinas autonomi och Knin som dess huvudstad. Att den serbiska minoriteten i Kroatien huvudsakligen varit koncentrerad till den bosniska gränsen hänger samman med den militärgräns (vojenska krajina) som Österrike inrättade här på 1530-talet. Gränsen skulle skydda mot det osmanska Bosnien och kom att domineras av inflyttade serber som flytt norrut undan turkarna och i utbyte mot vissa privilegier var villiga att tjäna Österrike militärt livet ut. 

En färd ovan molnen 1/11 - Allhelgonadagen i Kroatien.

Sommaren 1991, efter Kroatiens självständighetsförklaring, utbröt krig mellan Kroatien och Serbien. I januari 1992 upphörde striderna; serberna hade vid det laget ockuperat en tredjedel av Kroatiens yta. I augusti 1995 gick kroaterna till angrepp mot Krajina och dess självutnämnda huvudstad, Knin, och lyckades återerövra större delen av det kroatiska territorium som serberna ockuperat. Under de tre dagar operationen varade gjorde sig kroaterna skyldiga till betydande brott mot krigets lagar. Uppemot 200 000 serber flydde till serbiskkontrollerade delar av Bosnien eller till Serbien. Fyra år tidigare hade rollerna varit omvända - lidandet var dock detsamma. År 1991 uppgick den serbiska minoriteten till 12 procent av Kroatiens befolkning; år 2021 hade den sjunkit till tre procent.

I Kastel Stari, strax före Split, blänkte havet till för första gången. Väl framme i Split visade det sig att järnvägsstation, busstation och färjeläge låg intill varandra. Jag köpte en bussbiljett till Šibenik, den kända kuststaden strax norr om Split dit jag skulle bege mig nästa dag. Här finns två byggnadsverk som är upptagna på UNESCO:s lista över världskulturarv: Sankt Nicolai-fortet - ett exempel på venetiansk fortifikationsarkitektur från 1500-talet - samt katedralen Sankt Jakob som förenar gotik med renässans.

Kvällen ägnade jag åt Diocletianus palats på Obala Hrvatskog Narodnog Preporoda (Strandpromenaden Den pånyttfödda kroatiska nationen) samt kvarteren nordväst därom. Vid den västra änden av strandpromenaden vek jag in på Marmont-gatan och vandrade norrut. ”Kroatiska nationalteatern i Split” stod det på ett gult hus. Jag slank in och tog trappan upp till andra våningen. Ur högtalarna i baren strömmade Dancing Queen.

Diocletianus palats, södra fasaden.

I Diocletianus strandnära och muromgärdade palats - det mäter cirka 175 x 215 meter och består numera av hus, gränder och torg - trängs människor, bostäder, affärer och matställen. Diocletianus, född 243 i den närbelägna staden Solin (Salonae), var romersk kejsare fram till sin abdikation 305 och dog i sitt palats 316. När det uppfördes i början av 300-talet var det beläget i Spalathum (Split) - en förort till Salonae. På 600-talet gick dock Spalathum om Salonae i betydelse. Förorten Spalathum utvecklades till dagens Split. Allra mäktigast i palatset är den södra muren som vetter mot havet. Den är samtidigt en fasad med fönster och balkonger. Jag slog mig ner på en bänk mittemot och betraktade, med havet i ryggen, folklivet på promenaden och det magnifika palatset. Inne på palatsområdet reser sig spiran till Splits katedral på den plats där Diocletianus mausoleum en gång låg. 

Diocletianus palats, östra sidan.

Varje sida av palatset är försedd med en port. En kväll steg jag in genom den västra, och blev stående - fascinerad av skuggorna och ljuset, stenen och rymden.  

Han må ha varit Kroatiens främste skulptör genom tiderna, Ivan Meštrović (1883-1962), men trappan upp till den pampiga villa där hans museum är inrymt var nog en av de mest rofyllda platserna i den hektiska storstaden. Så gott som ensam kunde jag njuta av utsikten:

Två historiska personer i Meštrovićs tappning hade jag redan sett på stan: 900-talsbiskopen Grgur Ninski intill den norra porten till Diocletianus palats samt Marko Marulić, ”den kroatiska litteraturens fader”. 

Splits centrum.

Jag återvände till stadens centrum med Adriatiska havet på min högra sida. Färjorna - en vanlig syn här - förbinder Split inte bara med öarna - Šolta, Brač, Hvar, Vis, Korčula, Lastovo - utan också med städer som Rijeka, Dubrovnik och Ancona.

”Friday night and the lights are low”. Sänglampan på hostelet var alltför svag som läslampa, så jag gav mig ut på jakt efter en lokal med rätta ljusförhållanden. Från Marmont-gatan - uppkallad efter Auguste de Marmont, Napoleons man i Dalmatien 1806-09 - vek jag av västerut och fann snart en bar med rätt ljusstyrka. 

Jag hade hunnit till det ställe i boken där Mordo Atijas - sefardisk jude samt läkare och apotekare i Travnik - porträtteras. Wesire und Konsuln heter romanen i min utgåva, Travnička hronika i original (1945), Konsulerna i svensk översättning. Författare: Ivo Andrić. Vilken roman! Vilken berättare! Och vilken strålande idé att låta två utländska diplomater - vars stater befinner sig i luven på varandra - kasta ljus över en viss stad och ett visst avsnitt av Bosniens historia! Min tyska utgåva innehåller följande sammanfattning av boken: ”Under åren 1806 till 1813, när Napoleons världsherravälde upplever sin höjdpunkt och sitt nederlag, blir den lilla bosniska staden Travnik en brännpunkt för maktpolitiska uppgörelser. Till den turkiske vesiren, som residerar här i egenskap av Bosniens ståthållare, skickar Napoleon sin konsul Jean Daville, och en kort tid senare följer en österrikisk konsul som representant för Donaumonarkin. Invånarna i Travnik - muslimer, ortodoxt kristna, judar och katoliker - möter de ’västliga’ konsulerna med illa dold misstro, framför allt när dessa försöker vinna över enskilda grupper på sin sida. Under de följande åtta åren spinns ett nät av diplomatiska förvecklingar som åtföljs av intriger och hämndaktioner från befolkningens sida. Sedan kommer nyheten om Napoleons nederlag. Konsulerna kallas hem och Travnik återfaller i sin tidigare betydelselöshet.

Nobelpristagaren Ivo Andrić har med denna krönika över sin födelsestad Travnik skapat ett mästerverk inom berättarkonsten. Det är inte historiens förlopp som är det väsentliga för honom utan dess betydelse för den enskilda människan. På så vis lyckas han, med stor direkthet, att levandegöra sitt stoff genom intressanta karaktärsstudier och att försäkra sig om dess bestående aktualitet.”

Split dyker upp då och då - mestadels i förbigående. Prologen rymmer ett rykte - uttalat i Livno av en man från Split och uppsnappat av en inflytelserik dito från Travnik, nämligen att fransmännen planerar att öppna ett konsulat i den senare staden. Split var också en del av Davilles värld: här fanns högkvarteret för de franska trupperna i Dalmatien, och här bodde han och hustrun en tid innan han ensam fortsatte till Travnik. Den gravida hustrun skulle följa efter när hon väl nedkommit. I sökandet efter lämplig konsulatbyggnad i den bosniska staden fick Daville hjälp av en man från Split, Pardo, och en affärsman från Travnik, Juso Atijas. Båda sefardiska judar.

Travnik och dess människor är romanens hjärta. Stadens basarkvarter liknas vid en levande varelse som regelbundet släpper alla hämningar och ger sig hän åt våld och förstörelse. Davilles möten med vesirerna tillhör höjdpunkterna i romanen. Är förståelse möjlig? Ett spirande hopp kan i en handvändning förbytas i chock och avsmak.

Marmont - Napoleons man i Dalmatien; guvernör i hans Illyriska provins - dyker förstås också upp i romanen; hans gata i Split hade jag ju redan bekantat mig med. Här ett utdrag ur Wesire und Konsuln där Marmont figurerar: "De bosniska turkarna betraktade misstänksamma och fulla av hat de franska trupperna i Dalmatien. Österrikiska agenter hade spridit ut ryktet bland dem att Marmont byggde en bred väg genom Dalmatien för att också erövra Bosnien. Den plötsliga närvaron av franska officerare i Bosnien stärkte Travnikborna i deras falska misstanke. Officerarna, som hade kommit som den turkiska regeringens allierade och på dess inbjudan, hälsades redan i Livno med hån, och för varje nytt steg mötte de en tilltagande fientlig hållning." Marmont residerade i den lilla staden Trogir, strax norr om Split. 

Jag beställde in den ena alkoholfria drycken efter den andra. Då och då tog jag en paus i läsningen och betraktade omgivningen. Lokalen fylldes på. Två gäster hade med sig var sin jättehund. Ett spansktalande par sjöng med i låtarna. Låtlistan visades på en skärm på väggen: The Boxer; New York, New York; Loosing my religion…  Friday night and the lights are low - för andra gången under mitt besök i Split råkade Dansande Drottningen och jag befinna oss i samma lokal. Under föregående dags besök i Šibenik hade jag fått höra ”Take a chance on me” på ett kafé och ”Voulez-vous” på busstationen. Förutom ABBA verkar också nordisk litteratur stå högt i kurs. I en bokhandel i Split såg jag böcker av Kerstin Ekman, Jon Fosse, Knausgård och Yrsa Sigurðardóttir.

När jag återvände till mitt hostel förvånades jag över det intensiva folklivet. Visstja, det var ju fredag kväll.

Västra porten i Diocletianus palats.

Urs och Ursula på semester i Šibenik. Senare skulle jag träffa på Ursula i Sarajevo.

 

Mot Bosnien!

Vi färdades en bra bit upp på den branta bergsväggen; långt under oss bredde havet ut sin blå duk, översållad av fina rynkor. Så svängde bussen av inåt landet.  

I god tid före gränsen stängde jag av roamingen på mobilen. Utresa ur EU/EES och inresa i Bosnien och Hercegovina (BiH), den enda av de forna delrepublikerna i Jugoslavien som var helt omsluten av andra jugoslaviska delrepubliker. 

Jag var på väg till Mostar, huvudstad i den sydvästra del av landet som benämns Hercegovina och vars kartbild med lite god vilja kan beskrivas som en trekant inom den större BiH-trekanten. Landets flagga består av en gul trekant jämte ett antal vita stjärnor på blå botten. Den inofficiella texten till BiH:s nationalsång (någon officiell finns inte) avslutas med orden ”tillsammans går vi in i framtiden”. Tillsammans/zajedno - inte tre religiösa grupper var för sig (varav två har en egen republik på andra sidan gränsen). Tillsammans in i framtiden - bara vackra ord? Ja, många i landet ser det väl så och gör inget för att de ska bli verklighet.

Dayton-avtalet som slöts 1995 skänkte Bosnien och Hercegovina fred. För att hålla slagskämparna isär var det måhända nödvändigt att etniciteten blev den allt överordnade principen vid organiseringen av landets territorium och institutioner. Många menar dock att Dayton-avtalet kommit att cementera den etniska uppdelningen av landet. Politiskt och administrativt utmärks BiH av institutionell vildvuxenhet och tungroddhet - "trippelsyndromet" skulle man kanske kunna kalla det, eller "dubbelsyndromet" med tanke på att BiH:s territorium är indelat i två självstyrande entiteter: Republika Srpska för serber respektive Federationen Bosnien och Hercegovina för bosniaker och kroater. På den kroatiska sidan finns ett missnöje över att man inte tillerkänts en egen entitet.

Alla de tre stora folkgrupperna har sina nationalistiska partier. Republiken Kroatiens president Zoran Milanović betraktar sig själv som beskyddare av de bosniska kroaterna. I dokumentären ”Bosniens bräckliga fred” visas hur han tas emot av sitt kroatiska systerparti i Bosnien, HDZ, i den bosniska staden Jajce 2022. Staden var full av kroatiska flaggor. Andra människor i BiH vill se bortom den egna gruppen och arbetar för en bosnisk identitet; de är övertygade om att enhet är en absolut förutsättning för förbättrade levnadsvillkor. Om medborgarna upplever ett ”vi” endast i förhållande till den egna gruppen - bosniak, serb eller kroat (eller muslim, ortodoxt kristen, katolik om man så vill) - ja, då vinner också separatistiska idéer mark. Så undergräver Milorad Dodik, bosnienserbisk ledare och vän till Putin, staten genom att kräva att landet ska delas. Att rita om kartan på detta vis skulle med säkerhet innebära krig på nytt. Så ser nationalismens väg ut; att den bevisligen leder till fördärvet verkar inte spela någon roll. Vilka andra vägar finns? Ivo Andrić, vår nobelpristagare, har en del intressanta synpunkter. I berättelsen ”Ett brev från 1920” (publicerad på originalspråk 1948; övers. Torsten Sjöfors) kan vi läsa:

”Ty för detta efterblivna och fattiga land, där fyra olika trosbekännelser leva hopgyttrade, skulle det behövas fyrfalt mera kärlek, ömsesidig förståelse och fördragsamhet än vad andra länder äro i behov av. Men i Bosnien är tvärtom bristen på samförstånd, vilken vid sina tillfällen övergår i öppet hat, nära nog inbyggarnas allmänna kännetecken. [...] Jag är rädd, att det i de kretsarna  [bosniska borgarkretsar] även i hägnet av vår tids alla maximer kan slumra gamla instinkter och kainska brodermordsplaner och att de skola leva tills det materiella och andliga livet i Bosnien förändrats i sina grundvalar. Men när ska den tiden komma, och vem skall besitta kraft att genomföra det? En gång skall det ske, det är min tro, men det som jag sett i Bosnien visar inte hän på att man ännu slagit in på den vägen. Tvärtom. [...] Och i ett land som dagens Bosnien är den som inte kan hata eller, vilket är ännu mera och ännu svårare, den som med vett och vilja underlåter att göra det, alltid något av en främling och utböling, och ofta martyr.” 

Citaten är hämtade ur ett brev som den judiske läkaren Maks Levenfeld skickat till en barndomskamrat i Sarajevo. I brevet anger Levenfeld orsaken till att han inte kan tänka sig att stanna kvar i Bosnien - hatet. ”Bosnien är ett härligt land, ett intressant, ingalunda vanligt land, med avseende på såväl dess natur som dess människor. Och liksom det i Bosnien finns mineralfyndigheter i marken, hyser också bosniern otvivelaktigt inom sig i rikt mått en moralisk halt, som hos hans landsmän i andra sydslaviska provinser är mera sparsamt förekommande. Men, ser Du, det finns något som mänskorna från Bosnien, åtminstone mänskor av Ditt slag, böra inse och aldrig förlora ur sikte: Bosnien är hatets och rädslans land. [...] det finns få länder där det förekommer så mycken solid tro, upphöjd karaktärsfasthet, så mycken ömhet och kärleksglöd, så mycket känslodjup, tillgivenhet och orubblig hängivelse, så mycken törst efter rättvisa. Men inunder allt detta, i de ogenomsiktliga djupen, dölja sig stormar av hat, hela orkaner av instängda komprimerade hat, vilka mogna och bida sin tid.”

Mostar.

Mostar. Vid Karađoz-beg-moskén.

Mostar

Så länge jag var i Mostar hade jag fullt upp; de riktigt varma känslorna för staden infann sig nog först i Sarajevo. I ett vykort hem skrev jag att jag var glad över att ha låtit staden ingå i rutten - för dess egen skull och för den jugoslaviska säcks skull som jag nu, efter 20 år av tämligen flitigt resande i området, var i färd med att knyta ihop. Mostar är av en sådan dignitet att den som samlar på jugoslaviska platser och saknar den måste rodna. Men nu hade den bockats av, tack och lov.

Det första intrycket - säkert förstärkt av det jag visste om bosniska ekonomiska förhållanden - var enkelheten: inga glassiga fasader, ingen ”spännande” modern arkitektur, inga trendiga butiker. I stället låga, mestadels rätt konstlösa hus, äldre och nyare, med allt som hör stadslivet till. Dock med spår av en äldre tids rofylldhet och ursprunglighet. Samma språk talade den skrovliga bergssluttningen på min vänstra sida - varmt brun i eftermiddagssolens sken.

Till vänster en turbe, muslimskt gravmonument; till höger Karađoz-beg-moskén.

Jag passerade den mest ärevördiga av stadens många moskéer, Karađoz-beg från 1557. Där gatan Braće Fejića övergår i Mala Tepa börjar de gamla basarkvarteren. Den påfallande förändringen i gatubilden samt en hund som låg utsträckt mitt framför mig tvingade mig att göra halt. Stenläggningen bestod av ett oändligt antal små gupp i form av svarta, grå och vita stenar i olika former. En bit längre fram en liten hantverksbod med spåntak som hämtad ur en saga av Bröderna Grimm. Exempel på bodens arbeten visades upp på ytterväggen runt öppningen där man betalade. Bakom det lilla huset en brant klippvägg. Mitt i bilden Kula Tara, tornet som vakar över Stari Most (Gamla Bron) på den östra stranden. Till vänster ett större stenhus.

Räknat från norr heter gatorna i basarkvarteren Mala Tepa och Kujundžiluk. Längst i söder: Stari Most. Parallellt med min väg från busstationen i norr ner till Stari Most löpte, på vänster hand, huvudpulsådern Maršala Tita (Marskalk Titos Gata). Nu växlade jag över till den och fortsatte ytterligare en bit söderut, tills jag var i höjd med Luka-bron. Där svängde jag till vänster och var snart framme vid mitt boende - ett rum på andra våningen i ett stort flerfamiljshus. Från balkongen betraktade jag den kvällsfärgade himlen och allt därunder: alldagliga hus, tak, minareter, toppen av det katolska klocktornet (tillägnat freden), brungröna karga bergssluttningar. Det medelhavsmondäna Split kändes långt borta.

Utsikt från balkongen.

Den första kvällen promenerade jag norrut längs Maršala Tita, den långa och rätt smala gatan som ständigt bjöd på något intressant. Ett ord på ett skyltfönster fick mig att haja till: ”VÅRA” - intill en silhuettbild av två lekande barn, följda av det bosniska ordet ”NAŠA” (våra) samt en upprepning av bilden. Det lyste därinne. Jag kände på dörren, den var öppen. Två flickor och två vuxna, en man och en kvinna - omgivna av tavlor, paletter och stafflier - verkade vara i färd med att avsluta ett arbetspass. Jag fick förklarat att ”VÅRA BARN” var en hjälporganisation som numera höll till i lokaler snett över gatan. Nu bedrevs här en målarskola, škola slikanja. Lite blygt lät sig de två flickorna fotograferas intill sina verk. Jag köpte några stora vykort med motiv från Mostar, målade av den manlige läraren, Ibrahim Novalić.

 

Konstskolan.

Också en sportbar slank jag in i, knuten till något lag - kanske fotboll? I lokalen satt enbart män i mogen ålder, inbegripna i något slags samtal där den som tog till orda (mestadels) vände sig till hela gruppen. Jag beställde en kaffe och tittade ömsom på storbildstevens pågående idrottsevenemang, ömsom på den av gubbarna som för tillfället hade något att säga. Än fylldes rummet av bullriga röster, än rådde relativ tystnad. Kaffet behövde jag inte betala för. Man kan undra vad fruarna gjorde denna lördagskväll.

Kvällens sista stopp blev ett enkelt ställe på Braće Fejića där det spelades bosnisk musik på hög volym. Några personer, inklusive ägaren eller servitören, satt försjunkna i tankar eller förde halvropande samtal med varandra. Jag slog mig ner i närheten av en ensam man som rökte, drack och åt från en tallrik med smårätter. ”Varsågod”, bjöd han mig. När han fick veta att jag snusade, påpekade han faran med detta - som tandläkare kände han till snusets skadeverkningar. Det finns snus också här sade han, gå till kiosken där och be om… Jag gjorde som han sa och fick pröva ”vitt snus” för första gången. Jag frågade om den musik som spelades och mannen skrev upp namn på baksidan av ett växlingskvitto: Gruppen ”Mostar Sevdah Reunion”, artisterna Halid Bešlić, Sinan Sakić, Dino Merlin (med låten ”Ne bi sjala ovako jaro”). ”Sevdalinka” - ett slags bosniska kärlekssånger med rötter i den osmanska tiden - antecknades också. En av dem som förknippas med sånggenren är den bosniske poeten Aleksa Šantić, född i Mostar 1868 och förärad en staty utmed Maršala Tita.

*

Basarkvarteren tillkom under den osmanska tiden (från slutet av 1400-talet fram till 1908, då BiH annekterades av Österrike-Ungern; sedan 1878 hade Dubbelmonarkin ockuperat BiH). En mindre del av basarkvarteren är belägen på den västra stranden av Neretva.

Stari Most fotograferad norrifrån.

Stari Most söderifrån.

”Men bron höll”, skriver Jolo i sin bok Ner till Bosporen om 1566 års upplaga. Och så höll det på tills den dag i november 1993 då den sprängdes av bosnienkroatiska styrkor. År 2004 var bron återuppbyggd. 1960-talsresenären Jolo beskriver bron så här: ”Den tar sitt språng idag, 20 meter över floden. 27 meter av trappsteg i marmor. Den förefaller oändligt tunn, på mitten och krönet, ett otroligt äventyr i hållfasthet.  [...] Den ter sig mest egendomlig, sagolik, i månsken över klipporna och minareterna.”

Norr om bron sträcker sig gränden Kujundžiluk, uppkallad efter guldsmederna. Än idag finns här gott om hantverkare, titt som tätt hörs klingande hammarslag. Där guldsmedernas gata slutar och Mala Tepa börjar ligger Bosnaseum - ett museum över bosnisk historia och kultur. I valet mellan detta och ”Museet över krigs- och folkmordsoffer 1992-1995” fick det bli det förra. Bildsköna skyltdockor i folkdräkt och föremål som speglar Bosniens historiska tre folkgrupper, händelser och förlopp. En film visade klipp från krigets Mostar.

!990-talets krig i östra Mostar.

En bit norr om Bosnaseum, på andra sidan gatan, ligger moskén Koski Mehmed Pascha som är öppen för besökare. Utsikten från minareten var till full belåtenhet. Moskén uppfördes 1617.

Stari Most och basarkvarteren är upptagna på UNESCO:s lista över världskulturarv. UNESCO: ”Den återuppbyggda Gamla Bron och gamla staden i Mostar är en symbol för försoning, internationellt samarbete och olika kulturella, etniska och religiösa gruppers samlevnad.” 

Stari Most fotograferad från Koski Mehmed Paschas minaret.

På Neretvas östra strand.

*

När kriget i BiH bröt ut våren 1992 var bosniaker och bosnienkroater till en början allierade - bosnienserberna var deras fiende.  I juli 1992 utropade bosnienkroaterna en självstyrande stat, Kroatiska Republiken Herceg-Bosna. Strider mellan bosniaker och bosnienkroater bröt ut under hösten samma år. Bosnienkroaterna stöddes under kriget av Kroatien, bosnienserberna av Serbien medan bosniakerna i större utsträckning fick lita till egna krafter. Om etnisk rensning skriver Utrikespolitiska Institutet: ”Etnisk rensning förknippas främst med serbernas krigföring, men även kroater och bosniaker begick illdåd.” (Utrikespolitiska institutet, Landguiden/Bosnien och Hercegovina)

Den 9 maj 1993 inledde bosnienkroaterna ett anfall som skulle leda till en elva månader lång belägring av den östra, bosniakiska delen av Mostar. Striderna var skoningslösa och förstörelsen omfattande; den västra delen klarade sig dock utan allvarligare skador. En fantastisk återuppbyggnad har skett. Det allra mesta av det som raserades är åter på plats; moskéer och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader har reparerats. Av utbrända hus såg jag nog bara ett. De mindre påtagliga spåren, såsom skotthål, är förstås fler. 

Spår av kriget.

Förstörelsen av den över 400 år gamla osmanska bron är ett exempel på barbari som heter duga men också det som drabbade den serbiska 1800-talskatedralen högst upp på bergssluttningen på den östra sidan måste rubriceras så. En artikel på sajten ”Euronews” berättar om vad som hände: ”Först besköts den med granater tidigt i juni 1992, sju dagar senare satte man eld på den och raserade dess klocktorn. Slutligen sprängde man de kvarvarande murarna.” I artikeln uttalar sig den ortodoxe prästen Kojić. Han framhåller att kyrkans öde framkallade sorg bland alla i Mostar, oavsett tro eller etnisk tillhörighet. Han menar att invånarna i Mostar inte känner av någon splittring, och de upplever sig inte vara utsatta för fara. Istället, menar han, är det politikerna som för splittringen på tal, och de gör det av egenintresse. Prästen berättar vidare att den ortodoxa församlingen vid ett tillfälle uppsöktes av tre män - en serb, en kroat och en bosniak - som ville lämna en anonym donation för återuppbyggnaden av kyrkans klocktorn. Hur skulle pengarna bäst komma till användning? Efter en tid bestämde man att den som vände blicken mot tornet för att få veta hur mycket klockan var skulle mötas av tre klockor med tre olika siffror: romerska, arabiska och gamla kyrkslaviska.

Den återuppbyggda serbisk-ortodoxa katedralen längst upp, i mitten. Fotot taget från Koski Mehmed Paschas minaret.

Kyrkan var stängd när jag besökte den. I mina ögon såg den ut att vara helt återuppbyggd. Förhoppningsvis ersätts grusplanen ur vilken den reser sig omsider med något annat. På ett av fotona jag tog av kyrkan syns det 35 meter höga kors som är rest på toppen av ett berg på den västra stranden av Neretva. Nattetid är det upplyst och hänger aningen spöklikt på den nattsvarta himlen. Från den plats där korset är rest besköts under kriget den östra sidan av Mostar av bosnienkroatiska soldater. Ett kors på denna plats ses av många som en provokation.

Här och där i staden ser man tavlor som påminner om utländska givare som bidragit till återuppbyggandet: en jordansk organisation tog sig an en moské, den italienska regeringen det vackra badhuset i nymorisk stil.

Badhuset i nymorisk stil.

Vilken sämja eller osämja rådde i staden före 1990-talets krig? Min guidebok, ”Bosnia & Herzegovina” av Tim Clancy, skriver: ”Människorna här identifierade sig med staden och inte med sin nationella eller etniska bakgrund - de var mostarci eller Mostarbor.” (s. 196)

* 

Söndag förmiddag i den västra delen av staden. Den katolska kyrkan Sankt Petri och Pauli är äldre än vad den ser ut att vara. År 1992 skadades den svårt av bosnienserbisk beskjutning men återuppbyggdes efter kriget. En mässa pågick när jag kom dit. När den var slut stannade jag kvar och beskådade de stora målningarna med bibliska motiv. Nere på golvet bar en franciskanermunk ett barn på sina axlar. Kyrkkaffet intogs i en lokal i anslutning till kyrkan; med sin bardisk och hylla med en och annan flaska påminde den om en stor italiensk bar. På väggen en tavla med många små porträtt; överskriften löd: ”Franciskaner från Hercegovina - offer för kommunistiska brott 1942-1945.”

Kyrkkaffe.

På en gräsmatta mittemot Institut Français, i en rofylld del av den västra delen av staden, fanns några hjärtskärande minnesmärken över unga offer, de flesta muslimska. Dödsåret på de gravar jag fotograferade var 1992.

”Čampara Vahid 1976-1992. Minnesmärket restes av pappa Huso, mamma Vahida, brodern Muamer, bruden Senita, kusinerna Lejla och Muamera”

”Hadžajlić Nino, 1986-1992. Vi är lyckliga över att vi fått ha dig, oändligt sorgsna över att ha förlorat dig. Pappa Zlatko, mamma Maida, brodern Mili och systern Merima.”

Lite längre bort träffade jag på ett kroatiskt kulturhus. Jag drack en kopp kaffe och blickade ut över ett monument som föreställde ett kors. I bakgrunden, högt upp på klippan, det provokativa korset. På en mur alldeles i närheten fick jag syn på en silverfärgad plakett med namnet Mario Matić 1972-1993 och HVO:s emblem; HVO är namnet på bosnienkroaternas styrkor. Gatunamnen omkring och norr om kulturcentrat är kroatiska så det förslår: kunganamn (Zvonimir, Krešimir, Tomislav); andra personligheter (ban N.Š. Zrinski, kardinal Stepinac, politikern Stjepan Radić); städer som Zagreb och Split. En bosnisk kung är också representerad: Tvrtko.  

Vy från det kroatiska kulturhuset.

I det kroatiska kulturhuset.

Om delningen av staden som uppstod genom striderna och i stort sett följde floden berättar ett inslag i den tyska utlandskanalen Deutsche Welle. I centrum står stadens internationella gymnasium, beläget i den västra delen av staden och inhyst i en byggnad i nymorisk stil som fungerat som skola sedan starten 1893. En av eleverna, en bosnienkroat, berättar att det dröjde innan han gick över till den andra sidan. Vad skulle han hos fienden att göra? Till sist gjorde han det dock - motvilligt. Numera känner han sig mer hemma på den bosniakiska sidan än på den kroatiska.

*

Senare på dagen var jag tillbaka på den östra sidan. På Braće Fejića, strax före Karađoz-beg-moskén, stod en kvinna och sålde färskt pressad granatäppeljuice. Jag bad om ett glas och så började vi prata. Kvinnan berättade att hon kom från staden Novi Pazar i västra Serbien; skillnaderna mellan att leva där och i Mostar var stora, tyckte hon. När jag druckit upp sa jag hej då och gick. Plötsligt slog det mig - hon fick ju aldrig betalt! Jag återvände och bad skamset om ursäkt. - ” O nej, det hade inte varit någon fara om du hade glömt det!” blev svaret.

Jag fortsatte norrut. När jag svängde vänster vid Trg Musala (Musala-torget) fick jag höra kraftigt hundskall varpå en flock hundar dök upp mellan några bilar och sprang ut på gatan. Lyckligtvis var de snart försvunna.  

Jag tog mig en titt på det vackra badhuset i nymorisk stil, uppfört under den tid när Bosnien och Hercegovina lydde under Österrike. Den österrikiska administrationen var främst koncentrerad till den västra delen av staden, inte minst till gatan Adema Buća som löper parallellt med Neretva. Jag gick över bron och svängde till vänster. Så vandrade jag söderut, kanske på Adema Buća. Jag kom till en moské, gick in på gården och njöt av stillheten och harmonin. 

På gården till en moské.

Låt oss avsluta med några budskap fångade i gatubilden.

Förmodligen judespanska/ladino. I närheten av Stari Most, på den västra stranden.

”Jag är alltid hos dig/ alla i Tuzla!! 14/4”

"Fredag den 14/4 spelar Velež i Tuzla"

”För alltid bara Velež”

”Aldrig glömma, aldrig förlåta, Srebrenica 11 juli 1995./ Red Army Mostar” (namnet på fotbollslaget Veležs supporterklubb)

”Gå in i skolan och få en bättre framtid” (Mekteb är en skola som lär ut grunderna i islam för barn och ungdomar)

”Så länge det finns mörker finns det gryning” - Ivo Andrić

Kampanj mot korruptionen.

 

Sarajevo

Tisdag eftermiddag och kväll. 

Sen kvällsmat på en restaurang intill den katolska 1800-talskyrkan på Ferhadija. Risotton var god men Ramazotti hade jag gärna sluppit.

Sedan några timmar tillbaka var jag i färd med att återknyta bekantskapen med Sarajevo. Tjugo år hade förflutit sedan sist om man inte räknar med det långa besöket i stan tillsammans med Karl-Markus Gauss kring 2007. Den gången stannade jag länge på en och samma plats, inte sällan var det en synagoga. Den judiska begravningsplatsen mellan stadsdelarna Kovačići och Grbavica besökte jag liksom det gnistrande vita gravfältet Alifakovaz, beläget på en kulle mittemot Nationalbiblioteket i nymorisk stil, den vackraste muslimska begravningsplatsen i staden enligt Gauss. Dessa möten med människor och platser ägde rum i bokform, under översättningen av boken Die sterbenden Europäer, vars första kapitel heter ”Att vara de sista - sefarderna i Sarajevo”. Judarna som slängdes ut ur Spanien 1492 och därefter skapade sig ett nytt hem på Balkan och i Mellanöstern.

Min dag hade börjat i Mostar. När jag närmade mig stationen där jag skulle invänta bussen till Sarajevo fick jag sällskap av en tiggande romsk pojke som inte i första taget tänkte ge upp hoppet om att få lön för mödan. Jag var dock lika hårdnackad och till sist gav han tappt. En beklämmande seger över ett litet barn.

”Varsågod!” Mannen bredvid mig höll fram en påse med något ätbart. Så inledde vi ett samtal. Mannen som hade sina rötter i Turkiet arbetade vid en teknisk högskola i Wien och befann sig nu på en studieresa i Bosnien tillsammans med kolleger. Vi pratade om Mostar och Karađoz-beg-moskén vars arkitekt kan ha varit ingen mindre än den store Mimar Sinan. På min fråga om han som turk kände sig hemma i basarkvarteren svarade han: ”O ja, de är mycket osmanska!” Till en början hade jag tänkt åka tåg Mostar-Sarajevo, men när det visade sig att det bara fanns en avgång om dagen - klockan sex på morgonen - så fick det bli buss istället. Nämnda tågsträcka är känd för sina dramatiska naturscenerier, men bussresan var inte dum den heller med färd både på och mellan berg. 

Så tätnade bebyggelsen och trafiken alltmer. Vi hade nått Sarajevo.

På busstationen fanns det gott om män som erbjöd skjuts mot betalning. Jag hoppade in i en sådan bil och fick strax syn på den karakteristiska Holiday Inn-byggnaden som figurerade så flitigt under kriget 1992-1995. Härifrån rapporterade många journalister. Jag blev avsläppt vid gågatan Ferhadija som i öst mynnar ut i basarkvarteren.

*

Jag lämnade restaurangen och befann mig snart utom hörhåll för Ramazotti. Jag promenerade österut på Ferhadija, förbi Sveriges och Norges ambassader på höger sida och mitt hostel, Vagabond, på den vänstra. En gågata kantad av centraleuropeisk 1800-talsarkitektur. Var i Europa mellan Alperna och Nordkap finns inte sådana gator. Men här? Och sedan, helt plötsligt, något fullständigt annorlunda.  

Om någon skulle missa den skarpa kulturella gränsen just där Ferhadija övergår i Sarači (efter ett osmanskt ord för ”sadelmakare”), så står det skrivet på asfalten också: ”Sarajevo Meeting of Cultures”. Här går gränsen mellan det mer österrikiskt präglade Sarajevo - i den västra delen av centrum - och de osmanska basarkvarteren i den östra. Två långa gator, Maršala Tita (bred och brusande) samt Ferhadija (gågata), är själva pulsådrorna genom den västra delen. Vad fanns här innan Österrike under sin korta tid av överhöghet (1878/1908 - 1918) inledde sin arkitektoniska omgestaltning? Kanske ett gytter av låga hus i balkansk stil?

Kaffe på maten var mitt ärende. Knappt hade jag hunnit in i basarkvarteren förrän jag slank in på ett konditori - en slastičarna.

Orientaliskt varhuhus: bezistan; denna bär Gazi Husrev-begs namn.

 Bezistan Brusa.

 

Onsdag.

På Mula Mustafe Bašeskije, några hundra meter norrut från den plats där Ferhadija och Sarači möts, finns en synagoga och ett judiskt museum. En enkel byggnad i sten. Gauss berättar att museet, efter kriget, användes som depå för objekt från det skadade nationalmuseet. Men det var då det, numera är museet åter öppet. På ytterväggen en minnestavla: ”Laura Papo Bohoreta/ 1891-1942/ Den första och mest kända judiska författarinnan från Bosnien som skrev på det judespanska språket”.  Bohoretas båda söner greps av Ustaša (den kroatiska, fascistiska rörelsen) och mördades på vägen till koncentrationslägret Jasenovac. Bohoreta dog på ett sjukhus i Sarajevo.

Apropå året 1942 och de sefardiska judarna så slutar Ivo Andrićs roman Wesire und Konsuln med en datering: ”Belgrad, im April 1942”. Vid denna tid ingick nästan hela Bosnien i Ustašas "oavhängiga kroatiska stat" (ett tyskt lydrike) och plågades av jugoslaviska brodermord i en ohygglig skala (Ustaša mördade serber, judar och romer; četnikerna hade ihjäl muslimer). Mot denna bakgrund blir mötet mellan den franske konsuln och den gamle sefardiske juden Salomonl Atijas i slutet av romanen särskilt starkt. Atijas uppsöker det franska konsulatet för att hjälpa konsuln med en summa pengar inför avresan till Frankrike (konsulatet håller på att avvecklas). Men han vill också något mer, han vill skicka ett budskap till den bättre, mer välordnade och mer kultiverade värld dit konsuln snart ska återvända. Med de ord han inte kan hitta, men som Andrić tror att han bär i sitt hjärta, ber han Daville att inte glömma judarna och att där det är nödvändigt och möjligt berätta om dem, hur de lever här, anstränger sig och under kval ständigt på nytt köper sig fria. 

*

Sarajevo grundades 1463 under namnet Bosna Saraj. 1500-talet var den osmanska stadens guldålder.

Basarkvarteren - Baščaršija - stod på tur.

Baščaršija - basarkvarteren.

Gatunamnen är turkiska och berättar om vilket hantverk som varit koncentrerat till en viss gata: Čurčiluk (läderarbeten); Halači (bearbetning av material av bomull och ull); Čizmedžiluk (skor, stövlar); Kazazi (produkter av ull, silke och bomull); Kundurdžiluk (skomakare); Bravadžiluk (låssmed); Kazandžiluk (kopparslagare). Ordet baščaršija är förstås också turkiska; det betyder "stora marknadsplatsen" och betecknade ursprungligen Baščaršija-torget där Sebilj-brunnen står. I dag är baščaršija benämningen på hela basarområdet.

Gazi Husrev-beg-moskén sedd från komplexet med samma namn mitt emot (bibliotek, madrasa, museum).

På gården till Gazi Husrev-Beg-moskén träffade jag på mitt ressällskap från föregående dag och vi växlade några ord med varandra. Moskén, den mest betydande i BiH, stod färdig på 1500-talet men har utsatts för förstörelse och återställts några gånger sedan dess. Moskén var stängd för tillfället så jag gick över gatan till komplexet som är uppkallat efter samme man och som rymmer bibliotek, museum och madrasa (koranskola). Biblioteket, som är det viktigaste i sitt slag på hela Balkan och grundades 1537, rymmer över 100 000 volymer. I bokhandeln botaniserade jag en stund. På måfå valde jag en bok, Slučajno čovjek, att bläddra i - en roman av en viss Enes Karić. Enligt uppgifterna på fliken är han professor i tafsir (tolkning och förståelse av koranen) vid universitetet i Sarajevo. Utan ordbok förstod jag inte så mycket av baksidestexten, förutom ”Amsterdam” och ”Lutherska huset för flyktingar”. Jag bläddrade vidare. I ett hav av sydslaviska ord fick jag syn på staden Leiden. Här stod jag mitt i Europa och visste ytterst lite - inte bara om islam i allmänhet utan också om hur de troende här ser på sig själva och sin omgivning. På vilket sätt har religionen format dem? Jag gissar att islam här i BiH, liksom kristendomen i Sverige, kan ta sig mycket olika uttryck. Vad kristendom och islam betytt för konst och arkitektur och (säkert) omvänt är känt. Liksom vad kristendomen betytt för musiken och vice versa - J. S. Bach är väl det mest lysande exemplet. I den lutherska kyrkans hägn har verk som Johannespassionen och Matteuspassionen kommit till. När den obeskrivligt vackra och levande ”Wir setzen uns mit Tränen nieder” - det avslutande stycket i Matteuspassionen - tonat ut i Lunds domkyrka en sen kväll strax före påsk och dirigenten står med lyfta armar i väntan på att klockringningen ska komma igång (applåder vore ett helgerån) - då har jag varit med om en makalös korsbefruktning mellan kristendom och konstnärligt skapande. Men hur är det inom islam? Vilka skönhetsupplevelser, förutom konst och arkitektur, kan den erbjuda? Är musiken en bärare av budskapet också där? Är Koranen, i likhet med Bibeln, en litterär, språklig skatt? Finns där poesi av samma kraft som "Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig"? Min okunskap är stor.

Jag köpte Karićs roman.

På gården till Gazi Husrev-beg-moskén.

Dervisch; på gården till Gazi Husrev-beg-moskén.

*

Gamla serbiska kyrkan.

På Mula Mustafe Bašeskije, som avgränsar baščaršija i norr, ligger den gamla serbiska kyrkan. Snart nådde jag Baščaršija-torget, det väl mest kända i staden, norrifrån. Det var sen eftermiddag och solen höll på att gå ner bakom bergssluttningen i väster. Att det vackra lilla träbygget med kupoltak - sebilj kallas det - i själva verket är en brunn eller fontän som erbjuder den törstige lindring är väl inte alldeles självklart för nybörjaren. Basarkvarteren är mycket vackra, och äkta, även om här också finns ett visst mått av kitsch och kommersialism. Men ju mer tid man tillbringar här, desto mer inser man att det inte är något turistreservat. Här finns både gedigna matställen och välsorterade affärer av olika slag, inte bara hantverksbodar. Också basarkvarteren utsattes för förstörelse under kriget men av detta ser besökaren inget. Här, liksom i Mostar, har ett storartat uppbyggnadsarbete skett.

Baščaršija-torget.

Baščaršija-torget.

På kvällen tog jag mig västerut till Maršala Tita där bilarna störtar fram som i vilken västlig storstad som helst. De österrikiska fasaderna är pampiga och vittnar om Dubbelmonarkins ambitioner för Bosnien. Bland de habsburgska undersåtarna som flyttade hit för att utveckla landet fanns till exempel så många ashkenaziska judar att en stor synagoga uppfördes 1902. Ja, Österrike-Ungern satsade friskt men skulle snart förlora alltihop. Det kejserliga Österrike och kungliga Ungern som sträckte sig från Kraków till Dubrovnik, från Trieste till Lviv skulle snart krympa ihop till två små republiker. Som medborgare i ett nyskapat sydslaviskt kungadöme kunde sarajevoborna, i den mån de saknade den österrikiska tiden, fröjdas över alla sirliga och pampiga fasader.

Maršala Tita.

Jag var på jakt efter ett varuhus där jag kunde köpa sockar. Jag hittade ett som sträckte sig över några våningar. Urvalet var dock mycket litet - en låda med färgglada sockar. Den unge expediten som hjälpte mig fick, i sin språkliga nöd, ropa på någon av de kvinnliga kollegerna ett par gånger. Till slut kunde jag dock lämna varuhuset med det jag behövde.

*

Senare på kvällen promenerade jag uppför någon av gatorna på bergssluttningen norr om Baščaršija-torget. Mycket liv och rörelse var här inte. En bra bit upp hittade jag dock en liten livsmedelsbutik och handlade något litet. När jag nästan var nere igen fick jag syn på en affär som sålde kaffe. I fönstret var en lapp med texten ”Öppet” uppsatt och under den ett meddelande där kunden ombads att ringa på klockan för att bli expedierad. Jag gjorde det och gick därifrån med en påse nymalt kaffe.

På Baščaršija-torget återsåg jag Ursula - senast vi sågs var i Šibenik, Kroatien.

 

Torsdag.

Dagen ägnade jag åt en stadspromenad som beskrivs i min guidebok Bosnia & Herzegovina av Tim Clancy. Jag är tacksam för den orientering och den kunskap boken skänkt, men emellanåt var jag rätt trött på den slängiga och hippa stilen, såsom: ”Take your pick if you’ve fallen into the groove of the local café culture”, ”Sky Bar usually attracts the 30-something crowd but is frequented by both younger & older generations”, ”A great local hangout”, ”The rooms are clean & comfortable (with good mattresses) & the staff are the friendly, artsy type.” Stön.

Det grämer mig en aning att jag inte friskade upp minnet av Gauss’ kapitel om Sarajevo före resan. I så fall skulle jag ha kunnat uppsöka Café Imperijal på Maršala Tita: ”ett av Sarajevos legendariska kaféer som lika gärna kunde ha legat i Wien”, skriver Gauss, ”men där skulle de ha varit mindre rökiga och bullriga”.

Matmarknaden på Mula Mustafe Bašeskije som attackerades den 5 februari 1994.

Det första stoppet på promenaden blev matmarknaden på Mula Mustafe Bašeskije, som löper parallellt med Ferhadija ett kvarter norrut. En tavla berättar om vad som hände här för 32 år sedan: ”På den här platsen mördade serbiska förbrytare den 5 februari 1994 67 invånare i Sarajevo”. På en vägg var namnen skrivna. Jag följde krigen i Kroatien och Bosnien 1991-1995 noggrant. Kriget i Kroatien bröt ut sommaren 1991 och det i Bosnien i april 1992. Jag har ett vagt minne - kanske mer ett minne av ett minne - av att ha hört på teve: om kriget sprider sig till Bosnien kommer det att få fruktansvärda följder.

Så blev det. Kriget varade i tre år och nio månader. Den 6 april inleddes striderna i Sarajevo; strax innan hade BiH förklarat sig självständigt. Serbisk milis och den jugoslaviska federala armén stred mot bosniakisk och kroatisk milis. Snart hade serberna inneslutit staden och utsatte den för en urskillningslös beskjutning. Serberna riktade också in sig på att hindra el- och livsmedelsförsörjningen. Efter ytterligare en attack mot matmarknaden (28 augusti 1995) - och efter massmorden av bosniakiska män i Srebrenica - ökade trycket från omvärlden på att något måste göras. På FN:s uppdrag kunde NATO genomföra sin Operation Deliberate Force. Bombningarna var omfattande och precisa: en rad mål på den bosnien-serbiska sidan slogs ut. I Sarajevo skördade kriget fler än 10 000 offer.

Mittemot matmarknaden, på trottoaren, satt några människor och sålde allsköns varor.

Nya serbiska kyrkan.

Två kvarter söderut, på Zelenih Beretki, tog jag mig en titt på den nya serbisk-ortodoxa kyrkan. Ett stenkast därifrån ligger Nationalgalleriet, inrymt i ett elegant hus som hämtat från Wien. Det första som mötte mig inne på museet var en fotosession med några damer som samtalade på brittisk engelska. En av damerna bad mig om ursäkt för att de på detta vis tog rummet i besittning. Tavlorna på väggarna var målade av en viss Dobrivoje Beljkašić som i år skulle ha fyllt 100 år. En teveskärm visade honom i Bristol dit han flytt tillsammans med sin hustru. I samband med artilleribeskjutning i Sarajevo hade hela hans livsverk förstörts. Det som visades här var vad han målat under sin tid i Bristol. Utställningen var ett samarbete mellan den brittiska ambassaden i Sarajevo och Nationalgalleriet. En av damerna jag träffade på var - av allt att döma - konstnärens dotter, Dragana Smart som var med och ordnade utställningen. Hon är bosatt i Bristol sedan 1991.

Museikatten.

Trivsamt knarrande parkettgolv, en och annan tavla som tilltalade mig - och en katt som dök upp och försvann, elegant sträckte ut sig på en bänk, rullade runt på golvet och hoppade upp i mitt knä.

Ute på gatan igen lade jag märke till de många kulhålen på fasaden till ett hus intill Nationalgalleriet.

Granne med Nationalgalleriet är Befrielsens torg - Alija Izetbegović. I ett hörn spelade några män schack med stora pjäser, på gräset fanns byster av författare som Meša Selimović och Isak Samokovlija. Av den förre finns några romaner översatta till svenska, av den senare en samling berättelser: ”Juden som inte bad till Gud på lördagar och andra sefardiska berättelser”.

Vid Alipašina-moskén.

Jag fortsatte västerut och fick uppleva den livliga Maršala Tita i dagsljus. Vid den stora Alipašina-moskén, byggd i sten, svängde jag vänsterut ner mot floden. Moskén är byggd som en kub på vilken en polygon huskropp, krönt av en kupol, har placerats. Och bredvid reser sig den smäckra minareten. Harmoni.

Alipašina-moskén.

Snart var jag nere vid floden, Miljacka. Jag vandrade österut på flodens södra strand. En vackrare promenad får man leta efter. Sol, knallblå himmel, behaglig temperatur. Ett hus på min högra sida gjorde mig brydd. Vad jag kunde se var det byggt i renässansstil, och det såg inte ut som en sentida imitation men det måste det väl ha varit?

Renässanshuset.

På den motsatta stranden radade de vackra husen upp sig: Juridiska fakulteten, posthuset i jugendstil (1911) och Nationalteatern (Narodno Pozorište; öppnad 1921) för att nämna några.

Juridiska fakulteten på Miljackas norra strand.

Posthuset.

Nationalteatern.

Ännu en skönhet.

Så var jag framme vid Latin-bron, platsen i vars omedelbara närhet den österrikiske tronföljaren och hans hustru, på väg i en öppen bil längs gator kantade av åskådare, sköts ihjäl av den unge serbiske nationalisten Gavrilo Princip. Gnistan som tände världsbranden 1914-1918.

Latin-bron. Museet är ägnat mordet på tronföljaren Frans Ferdinand.

Jag gick över bron, stretade uppför backen, handlade lite frukt, chips och vatten i en liten affär där den vänligaste av expediter arbetade, och sökte upp de två röda byggnader som inte har mer med Österrike att göra än med Balkan: franciskanerkyrkan/klostret Sankt Antonius av Padua samt ölbryggeriet över vars port man kan läsa ”Aktienbrauerei - Sarajevska pivara”. Kyrkan stod färdig 1914 (en första katolsk kyrka, byggd 1882, revs); klostret finns här sedan 1894. Bryggeriet grundades 1864.

Franciskanerkyrka- och kloster. I förgrunden bryggeriets ölstuga.

Ölbryggeriet.

Jag gick nedför backen och satte mig på en bänk vid floden för att äta och dricka lite. Så vackert det var här! Till höger Nationalbiblioteket i nymorisk stil; åt andra hållet ett ensamt höghus (dock rätt mänskligt), i bakgrunden en minaret. Från en skorsten på den andra stranden steg en bred rökkvast rakt upp i himlen.

På Miljackas södra strand ungefär i höjd med Nationalbiblioteket.

Det återuppbyggda Nationalbiblioteket, förstört av bosnienserbiska styrkor 1992. En stor mängd böcker blev lågornas rov.

*

I Baščaršija sökte jag upp en buregdžinica - ett matställe specialiserat på matpajer (burek). Till maten drack jag ayran, som smakade rätt salt.

I burek-serveringen.

En sak återstod denna dag: den 50 minuter långa vandringen på en asfalterad gångväg genom den natur som börjar strax öster om Nationalbiblioteket. Målet var Getbron. Den byggdes på 1500-talet och ingick i vägen Sarajevo-Istanbul. Här välkomnades osmanska vesirer och här tog man farväl av pilgrimer. På min väg träffade jag på några klättrare som försökte betvinga en klippvägg.

På väg till Getbron.

Plötsligt var staden borta.

En rad ambassadörer uppmärksammas utmed vägen till Getbron. Här den svenska ambassadören.

Getbron.

 

Fredag.

Förmiddagen tillbringade jag i Baščaršija. Jag besökte Sevdah-huset - ett museum och kafé med sevdalinka-sången i centrum - innan jag åt en mycket välsmakande lunch på en aščinica, en typ av restaurang som erbjuder husmanskost. På eftermiddagen åkte jag spårvagn. Vagnarna var tillverkade i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken, av ”ČKD Praha, odborný podnik”. Samhället Illidža var spårvagnslinjens slutstation. Där tillbringade jag någon timme innan jag begav mig tillbaka till centrum. Regnet öste ner och jag steg av spårvagnen alldeles för tidigt. I en mataffär köpte jag vad jag behövde inför kvällen och resan till Zagreb nästa dag, innan jag skyndade vidare till mitt hostel.

Lunch i en aščinica.

 

Sarajevo - Budapest

När jag på den andra resdagens kväll stod framför mitt hostel på Rumbach Sebestyén i de judiska kvarteren söder om Operan på Andrássy út, inte långt från stadens mest storslagna synagoga - Dohány utcai Zsinagóga - ja, då var jag mycket trött, och lättad över att äntligen vara framme. Resan jag hade bakom mig hade inte varit fri från strapatser. Glad hälsade jag i receptionen och räckte fram bokningsbekräftelsen. ”Jag ser att du är född 1966; för att få bo här får man inte vara född tidigare än år (här nämnde hon ett årtal). Tyvärr.” Jag hade inget här att skaffa. ”De som bor här vill umgås med jämnåriga.” Jaha. Tjejen menade att jag i samband med bokningen borde ha tagit del av informationen om åldersgräns på booking.com’s sajt, varpå jag påpekade att min bokning gått igenom och pengarna dragits från kortet. Ålderssegregerade boenden hade jag aldrig träffat på tidigare. Tjejen ansträngde sig dock för att jag skulle få pengarna tillbaka. För att göra en begäran om utbetalning hos booking.com behövde hon en kod som skulle finnas någonstans i min bokning, och det tog ett bra tag innan det var löst. Pengarna skulle finnas på mitt kort om några dagar. Några sura kommentarer hade dessförinnan kommit över mina läppar men nu blev jag lite vänligare stämd. Jag fick också hjälp att hitta ett annat boende - på Király utca, ett stenkast bort.

Jag kom att tänka på en norsk sång: ”En dag oppdager du at du er gammel/ Du kan sitte rett opp og ned på en stol og oppdage det/ Eller stå på et torg og oppdage at du hører at folk snakker, men du forstår ikke hva de sier/ Modem, maskin, mus, agenda, jet eller laser sier de kanskje/ Du hører det, men hva betyr det?”

Tre nätter bokade jag in på hostel nummer två. En bred pampig trappa ledde upp till de olika våningarna. I en hylla bakom receptionsdisken stod två blygsamma flaggor - den ena i regnbågens färger och den andra ukrainsk. Välgörande i ett land som gång efter annan röstar fram Orbán och Fidesz till maktens köttgrytor. I sovsalen fanns kanske sex sängar men jag var den ende gästen. Skönt!

Resan från Sarajevo hade startat 12.30 föregående dag; åtta och en halv timme senare var jag framme i Zagreb. Resväg: Vitez, Travnik, Jajce, Banja Luka. Ett av de skönaste ögonblicken under hela den nästan månadslånga resan var att stiga ur bussen i Zagreb. I början av färden satt jag och funderade ut spydigheter som jag kunde kasta åt chaufförerna när vi kom fram till Zagreb, men väl där var jag så lättad att det var över att jag glömde alltihop. Att de båda chaufförerna på Croatia Bus var ytterst otrevliga märkte jag när jag hade slagit mig ner på det säte som var angivet på min biljett. Det var visserligen markerat med en jacka men jag tänkte inte vidare på det. Strax därpå kom den chaufför som för tillfället inte körde fram till mig och pekade bort mig, detta säte var deras. Om han hade sagt det på ett vänligt sätt skulle jag ha gjort honom till viljes utan vidare, men nu satte jag mig på tvären. Jag tog fram biljetten och visade min platsreservation men till ingen nytta. Till slut flyttade jag dock på mig.

De båda chaufförerna gick att tänka bort men det var omöjligt i fallet med den passagerare som med jämna mellanrum förde telefonsamtal som hördes i hela bussen - med en monoton, gnällande röst till på köpet. Ständigt bytte han plats - så ock jag om han kom alltför nära. 

I början av resan passerade vi en liten stad med en modern kyrka uppe på en höjd och ett plakat som visade att här höll man på Hajduk Split. Majoriteten här var förmodligen kroatisk.

Travnik tog inte många minuter att passera. Staden som jag tillbringat så många timmar i genom Ivo Andrićs bok.

Naturen var det inget fel på. Än klämdes vi mellan branta bergsväggar - farligt nära framförvarande bil - än färdades vi högt upp i bergen med utsikt över skogsklädda bergssluttningar.

En tid efter Travnik stannade bussen vid en vägrestaurang rätt högt upp i bergen. Mitt förtroende för de båda troglodyterna till chaufförer var obefintligt så jag visste inte om jag skulle våga gå på toaletten. Skulle de bry sig om att räkna in alla passagerarna innan de körde? Jag såg dock att den ene av chaufförerna uppsökte toaletten, så då gjorde jag det också. När jag kom ut på parkeringen igen var bussen ifärd med att backa. När jag steg på ”tackade” jag för att de väntat på mig. De båda grottmänniskornas skratt uppfattade jag som ett hånflin. Några minuter senare fick jag mitt i naturen syn på en byggnad som liknade en borg. Jag förstod att vi var i Jajce.

När vi passerade Banja Luka, huvudstad i Republika Srpska (den serbiska självstyrande entiteten; den andra, Federationen Bosnien och Hercegovina, är för bosniaker och kroater) såg jag att den kyrilliska skriften hade företräde framför den latinska. Den kyrilliska stod överst på vägskyltar. I dokumentären ”Bosniens bräckliga fred” som sänts i SVT sägs - samtidigt som ett souvenirstånd med Putins ansikte, en rysk flagga och en text på ryska visas - att det ryska inflytandet märks överallt i Republika Srpska.

Någon gång efter klockan 21 var jag tillbaka på hostelet i Zagreb. När jag skulle sova upptäckte jag en del hårstrån på lakanen. Hade de verkligen bytt sängkläder? Jag sov dåligt och beslutade mig för att gå ner till stationen tidigare än vad jag behövde. Jag duschade, lade betalningen för övernattningen på en kudde som överenskommet (receptionen var stängd både när jag kom och gick). Det visade sig vara bra att jag gav mig av tidigt, för tåget med avgång 7.05 som jag antecknat fanns inte - varken på den stora tavlan eller i tidtabellen på väggen. I stället fanns en förbindelse 6.30 - dock med ersättningsbuss fram till den slovenska gränsen, därefter vidare med tåg till Budapest med byten i Graz och Wien. Det skulle ha varit så skönt med 7.05-tåget, med bara ett byte (i Pragersko, Slovenien) på vägen till Budapest. Den långa resdagen, mer komplicerad än vad jag förutsett, kändes som en tung börda denna tidiga morgon. Det som egentligen inte var något att oroa sig för växte till problem såsom: ”Tänk om jag inte hittar rätt buss?”

Men resan gick bra, även dagens andra byte till ersättningsbuss, i Tatabánya, Ungern. Tidigt på kvällen var jag framme i Budapest Kelenföld. 

 

 "Fess velem" - Måla med mig: ett besök i Szentendre

De två hela dagar jag hade i Ungern tillbringade jag huvudsakligen utanför Budapest.

Den första utflykten gick till Szentendre. Om denna stad hade jag hört att den har ett serbiskt förflutet, att den hyser en stor mängd kyrkor, att ovanligt många konstnärer varit verksamma här, att staden är mycket målerisk och idyllisk.

Jag begav mig till HÉV-stationen vid Batthyány tér för att göra den cirka 40 minuter långa resan längs linje H5 till Szentendre. Aquincum och Rómaifürdő heter två av de femton stationerna mellan Batthyány tér och Szentendre. Rester av en romersk stad respektive av ett romerskt bad. Snart tog landsbygden vid: fält, ängar och blånande berg.

Från järnvägsstationen, belägen i stillösa genomfartskvarter, hittade jag in i den gamla staden. I en affär köpte jag en flaska vatten och pratade en stund med den vänlige expediten. Inte bara serber, fick jag veta, kom hit en gång utan också greker - de bodde huvudsakligen längs den gata som numera heter Görög utca (Grekiska gatan). Invandringen skedde sedan habsburgarna återerövrat Ungern från turkarna i slutet av 1600-talet. Serber och greker som inte ville underordna sig den osmanska makten i Serbien och Grekland fann en fristad i ungerska Szentendre. På serbiska heter staden Sentandreja.

Lajos Kossuth-gatan.

Lajos Kossuth-gatan bjöd på låga, gamla hus, rustika och måttligt utsmyckade. Jag visste att jag skulle trivas här. Småskaligt, rörigt, ursprungligt. Jag gick förbi museet ägnat åt Károly Ferenczy (1862-1917). Han räknas som den ungerska impressionismens och post-impressionismens fader, ja, rentav som grundare av det moderna ungerska måleriet. Sedan starten 1896 var han knuten till konstnärskolonin i Nagybánya (idag Baia Mare, Rumänien). Målare därifrån grundade 1928 i Szentendre en konstnärsgrupp. 

I närheten av Vuk Karadzsics tér.

Minnestavlan över Vuk Stefanović Karadžić.

Luther-torget.

Där Kossuth Lajos utca i norr övergår i Szabadság tér inträffar en del intressanta saker. Västerut sträcker sig Paprikabíró utca medan Luther tér och Vuk Karadzsics tér finns alldeles i närheten. En husvägg är försedd med en minnestavla över Vuk Stefanović Karadžić, serbisk språkforskare och skapare av det moderna serbiska skriftspråket.

"Emoṭie de toamnă", som det heter i visan. Höstkänsla.

Jag fortsatte norrut, längs Kucsera Ferenc, förbi den katolska Szent Péter és Pál-kyrkan (Petrus och Paulus). Om jag efter kyrkan istället hade svängt till höger in på Péter Pál utca hade jag kunnat uppsöka Lajos Vajda Studio, en konstnärsgrupp som tagit sitt namn efter surrealisten Lajos Vajda (konst av bland andra honom visas på Vajda-museet på Hunyadi utca 1). Öster om Kucsera Ferenc löper en gata som är uppkallad efter borgmästaren Jenő Dumtsa (1838-1917), en man av serbisk/arumänsk härkomst. På samma gata finns ett konstmuseum - tillägnat Jenő Barcsay (1900-1988) - samt ett marsipanmuseum. Konditorn, vars namn i dagens Ungern så starkt förknippas med denna söta produkt, föddes som Basits Mladen i en fattig serbisk familj i Szentendre 1918. Senare antog han namnet Mátyás Szamos. 

Jag kom till Stadshustorget. På stadshusets fasad hängde en stor bild av Dumtsa med texten ”Dumtsa 150”. Granne mittemot ett rött hus på vilket det stod ”Böcker - kaffe - galleri”. Utanför ingången skyltades med några böcker, däribland Az én boldog életem (Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz och Eva Eriksson). Butiken jag kom in i var trång och ombonad och bestod enbart av barn- och ungdomsböcker. Bokhandelns namn: ”Parti Medve” (Björnens… - vad ”parti” betyder i sammanhanget blir jag inte klok på). Jag sökte efter böcker som inte skulle vara så svåra att läsa, det vill säga lättare än Szeleburdi család av Ágnes Bálint, en barnbok som jag till slut lyckades ta mig igenom. Emil i Lönneberga fanns också här - Juharfalvi Emil - och flera andra böcker jag kände till.

Slutligen bestämde jag mig för några böcker av Erich Kästner, en av Otfried Preussler samt en nutida ungersk ungdomsbok, utgiven på förlaget Cerkabella, vilket jag av någon anledning särskilt lade märke till i bokhandeln. Damen i kassan påpekade stolt att det var hennes kusin som översatt Pricken och Anton av Kästner. En skylt talade om att det fanns ett kafé på ovanvåningen. Jag beställde kaffe och gick uppför trappan. Vid små bord, under snedtak, satt några skolungdomar och läste läxor.

Jag fortsatte min promenad. Från bokhandeln var det inte långt till Várdomb - ”Stadsberget” - där Johannes Döparens katolska kyrka är belägen. En guide berättade för en grupp människor på serbiska. Ett stycke längre bort skymtade en röd kyrka: ”Belgrad Székesegyház” - Belgrads katedral.

På vägen till kyrkan passerade jag en grönmålad dörr på vilken det stod skrivet: ”Fess velem” - Måla med mig. Förmodligen en målarskola.

Pestkors.

Mitt på Fő tér - Stortorget - är ett pestkors rest. Stortorget 5 är adressen för den serbiska Bebådelsekyrkan. I nordöstlig riktning från Stortorget sträcker sig Bogdangatan - huvudstråket för den som vill botanisera bland souvenirer. Nämnda Bebådelsekyrka ligger i hörnet av Stortorget och Görög utca (Grekiska gatan), som sträcker sig österut ner till Donau. Där Bebådelsekyrkan slutar på vänster hand tar Serbiska kyrkomuseet vid (Szerb Egyházi Múzeum). Lite längre ner på gatan, på höger hand, finner vi Kovács Margit Múzeum (keramisk konst). Framför ett hus var en man ifärd med att måla kullerstenen. En restaurang erbjöd balkanska specialiteter som pljeskavica och ćevapi. Jag steg på och drack en kopp kaffe. Lokalen var mycket vacker, närmast slottslik med sina höga valv. I det sista huset på höger sida en grekisk restaurang - ”Görög kancsó” (det grekiska kruset). Längst bort i bild, i glipan mellan de två husraderna, blänkte en vattenväg - en västlig arm av Donau.

Utmed Donau.

Jag promenerade längs Donau, på Duna korzó. Efter ett tag lämnade jag promenaden och drog mig inåt staden igen. På Bogdangatan stannade jag till framför Skanzen pekség (Skansenbageriet, knutet till stadens friluftsmuseum). Så fortsatte jag norrut. Här som överallt annars i stan: låga, bastanta hus, kullerstensgator. Jag hade fått mitt lystmäte av rofylld, målerisk småstad (dock är den inte alldeles liten).

Jag återvände mot stadens centrum och tog sikte på järnvägsstationen. Hade jag hunnit med allt? Nej. Inte den serbiska kyrkogården, inget konstmuseum och kanske inte ett enda av de många kyrkorummen. Ett par timmar i en lokalhistorikers sällskap skulle inte ha varit dumt. Jag har läst att många av stadens serber återvände till hemlandet efter den serbiska självständigheten i slutet av 1800-talet. I vilken utsträckning finns det serber kvar, eller greker? Är innehavarna av den grekiska restaurangen ättlingar till greker som kom hit på, låt oss säga, 1700-talet eller är de blott förslagna ungerska företagare? (Varför gick jag inte in?) Har jag något att tillägga om stadens båda specialiteter - kyrkorna och konstnärerna? Ja, att den kulturella mångfalden i staden speglas i dess olika helgedomar. Förutom dem som redan nämnts finns här ett judiskt bönhus med museum (Szántó), en baptistisk, en kalvinistisk, en luthersk, ännu en katolsk (Szent András) samt ytterligare två serbiska kyrkor: Požarevačka och Preobraženska; den förra är stängd medan den senare håller öppet en gång om året, den 19 augusti i samband med den serbiska festivalen. Slutligen två konstnärer med var sitt museum: Béla Czóbel (1883-1976) och János Kmetty (1889-1975). Den helige Andreas stad vill aldrig ta slut, bakom varje hörn väntar en ny upptäckt...

Stortorget.

 

"Játssz rajtam" - Spela på mig: ett besök i Pécs

I den andra ändan av det avlånga torget - Széchenyi tér - reste sig stadens förnämsta landmärke, mjukt och kantigt på samma gång. En låda i gul sten på vilken en rund (i själva verket polygon) huskropp placerats. Från dess gröna kupoltak stack en pinne upp. Vad som var fäst på den var omöjligt att se på detta avstånd. Ett kors - moskén är ju idag en katolsk kyrka - eller en nymåne?

Gázi Kassim Pasha är det ena namnet - Gyertyaszentelő Boldogasszony (Jungfru Marie kyndelsmäss) det andra. Moskén byggdes på 1560-talet - av sten från den rivna Bartolomeuskyrkan - men omvandlades till kyrka efter habsburgarnas återerövring i slutet av 1600-talet. Av de moskéer som fanns under den osmanska tiden (1543-1686) återstår två: den nyss nämnda Gázi Kassim Pasha samt Jakovali Hasan Pasha. Den senare lät stadens biskop under 1700-talets förra hälft bygga om till ett kapell vigt åt Johannes Nepomuk (han som kramade sitt kors i Legnica, i början av resan). Under den osmanska tiden omvandlades kyrkor till moskéer; hamam (bad) och koranskolor tillkom. Ytterligare två osmanska byggnadsminnen ska nämnas: Pasha Memis hamam och Idris Babas türbe (mausoleum). Idris Baba ansågs kunna utföra mirakler och betraktades med vördnad.

Treenighetens pelare och Gázi Kassim Pasha/Jungfru Marie Kyndelsmäss. 

På vägen till moskékyrkan stannade jag till vid Treenighetens pelare vars figurer präglas av rörelse och aktivitet; någon genomborras av pilar, en annan bär på ett kors och en tredje höjer allvarsamt ett pekfinger. Allra överst en duva och en sol. Kyrkomoskén i bakgrunden - tung, bred, harmonisk - representerar ett helt annat språk. Av fotot jag tog framgår att det gröna kupoltaket toppas av en liggande halvmåne och ovanpå den ett kors.  

Försoning mellan Béla IV och Stefan V i heliga Margaretas närvaro.

De två unga tjejerna i kassan till Gazi Kassim Pasha verkade glädja sig över att få sälja en inträdesbiljett. Bland det första jag träffade på var en tramporgel och en väggmålning som föreställde en kvinna som fridfullt somnat in på en säng och vid vars båda ändar en grupp människor, märkta av stundens allvar, vakade. En annan målning visade tre personer och var försedd med följande text: ”Béla IV och Stefan V försonas i Heliga Margaretas närvaro”. Kung Stefan V och Margareta (helgonförklarad 1943) var barn till kung Béla IV (1206-1270). På ett slags läktare i en halvcirkelformad del av kyrkan finns en bild som tydligt visar hur kristendomen smälter samman med en nationell berättelse. En turkisk soldat sitter på marken och gömmer ansiktet i händerna, bredvid honom fallna kamrater. Över den sittande hänger kyrkklockor. Målningen är försedd med en text som berättar om János Hunyadi, Europas räddare som segrade över turkarna vid Belgrad [1456]; om de starka bönernas hemlighetsfulla seger över den hedniska skarans plumpa makt; om Guds moders himmelska skydd. Och slutligen en uppmaning till ungraren att be troget.

I den del av kyrkan där bänkarna är uppställda finns inga väggmålningar men väl vackra grönskimrande fönster i orientalisk stil samt röd- och vitrandiga valv och bågar.

*

Megyeháza (den regionala regeringens hus).

Városháza (Stadshuset).

Åter på Széchenyi tér. Barock, klassicism, jugend och så en tung sirlig stil som jag förknippar särskilt med Ungern och som för tankarna till söta, kaloristinna bakverk skapade av en konditor som vet att inte spara på ingredienserna. Det gäller till exempel husen Megyeháza och Városháza, medan Sankt Sebastian-kyrkan (barock/klassicism) och Hotell Nádor (jugend) är exempel på mer traditionell arkitektur. Sedan slutet av 1980-talet tar det anrika hotellet - berömt en gång för sitt kafé och sin ölstuga - inte emot några gäster. ”Nádor” är det ungerska ordet för palatin, en titel som användes i Ungern från 1000-talet fram till 1848 och betecknade rikets högste ämbetsman, konungens ställföreträdare. I mitten av 1840-talet byggdes det första Nádor-hotellet i Pécs men det revs och ersattes av det nuvarande; det stod färdigt 1902 och var uppfört i jugendstill. När hotell vid den här tiden döptes till ”Nádor” var det ett sätt att hedra den nästsiste palatinen, Josef Anton, son till kejsar Leopold II och mycket populär i Ungern. József Antal, som han hette på ungerska, var nádor 1796-1847.

Sankt Sebastians kyrka.

Hotell Nádor.

År 1956, 500 år efter Hunyadis död, restes på Széchenyi tér i Pécs hans staty. Hunyadi, den ungerske fältherren och nationalhjälten, dog i pesten strax efter det att han räddat Belgrad från den turkiska belägringen. Hunyadi var far till Mattias Corvinus, den ungerske renässanskungen som vi träffade på i Wrocław i början av den här resan. Nästa dag väntade Kolozsvár/Cluj i Rumänien där Mattias Corvinus födelsehem finns.

Om vi går ytterligare 1100 år tillbaka i tiden hamnar vi i den romerska provinsstaden Sopianis, vars gravar från tidig kristen tid (300-talet) är klassade som världskulturarv av UNESCO. År 1009 - under Ungerns förste kung, Stefan I - blev Pécs stiftsstad och 1367 grundades här det första universitetet i kungariket Ungern. Den osmanska tiden (1543-1686) följdes av en omfattande inflyttning av tyskar, så kallade Donauschwaber. Förleden anger resvägen från Tyskland - Donau - medan schwaberna (hemmahörande i Baden-Württemberg) användes som beteckning för alla tyska invandrare vare sig de var schwaber eller inte. Tyskarna slog sig ner i sex regioner i det dåvarande Ungern. Den region där Pécs är beläget kallas ”Schwabiska Turkiet” och utgörs av länen Tolna, Baránya och Somogy söder om Balatonsjön. Pécs tyska namn är Fünfkirchen, vilket går tillbaka på medeltidens latinska namn (Quinque Basilicae/Ecclesiae). På 1800-talet utgjorde ungrare, sydslaver och tyskar ungefär en tredjedel var av invånarna i staden. Efter 1945 berövades tyskarna sina rättigheter. En del av dem internerades eller deporterades. Mellan 1946 och 1948 utvisades ungefär hälften av tyskarna ur Ungern till det av de allierade ockuperade Tyskland. De som stannade kvar i Ungern återfick sina medborgerliga rättigheter på 1950-talet. Idag är tyskarna en välorganiserad och välintegrerad grupp i Ungern.

*

Grand Hotel Palatinus.

Från Széchenyi-torget utgår Király utca (Kungsgatan), en lång gågata som löper i öst-västlig riktning. Strax fick jag syn på en jugendbyggnad som var något utöver det vanliga. Renovering pågick. Grand Hotel Palatinus - återigen en hyllning till palatin Josef Anton/József Antal. Fram till 1975 hette hotellet Pannónia Grand Hotel.

Praktfulla hus av den tunga, sirliga sorten finns det gott om här.

Király utca.

I en mataffär provianterade jag. För varje vara jag lade upp på disken talade jag om vad den hette på ungerska (i den mån jag visste det). Denna lek tyckte expediten, en äldre dam, var rolig, hon skrattade hjärtligt. Mer behövs inte för att man själv ska bli på bättre humör.

Tillbaka på järnvägsstationen lydde jag uppmaningen på väggen - ”Spela på mig” - och satte mig vid pianot och klinkade några melodier. Det mesta dränktes dock i utropen från högtalarna.

 

"Szép város Kolozsvár" - Den vackra staden Cluj

En gång krävdes det högt i tak för att röken från ångloken skulle ha någonstans att ta vägen. Höga välvda glastak, vilande på lätta järnkonstruktioner, blev tidens melodi i de stora europeiska metropolerna. Det är ingen slump att Gustave Eiffels firma hade en central roll vid uppförandet av Nyugati pu (pályaudvar), Budapests västra järnvägsstation (1877).

Ett pastellblått morgonljus - till större delen silat genom glas - fyllde den välvda banhallens bortre gavel. Jag befann mig på Keleti pu (den östra stationen), en sju år yngre syster till Nyugati pu (som dock har spetsigt tak). Cluj/Kolozsvár/Klausenburg var målet för dagens resa.

Morgonljus.

Banhallen utifrån. Längst in syns det praktfulla fönster som pryder hallens främre gavel:

Keleti pu, främre gaveln.

Szép város Kolozsvár - Den vackra staden Kolozsvár - som den ungerska titeln på en av sångerna i Kálmáns operett Grevinnan Mariza lyder (i det tyska originalet är staden dock kroatisk: Komm mit nach Varazdin!). Melodin är rätt medryckande och tur är det för texten är inte mycket att hurra för. 

På tyska kan det låta så här: Denn meine Leidenschaft brennt heisser noch als Gulaschsaft/ Und in der Brust tanzt s’Herz mir Czardas her und hin. ”Ty min lidelse bränner hetare än saften från gulasch/ Och i mitt bröst dansar mitt hjärta czardas fram och tillbaka”.

Jag skulle bo fem nätter hos min vän Elena. Vi träffades i början av 2000-talet i samband med en ”Rumänsk årskonferens” på Marstrand, arrangerad av de rumänska avdelningarna vid Lunds och Köpenhamns universitet. Elena har sedan dess varit gäst vid universitetet i Lund flera gånger inom ramen för ett utbyte mellan de svenska och rumänska akademierna. Hon har också arbetat med den rumänska akademins ordbok vid Institutul Sixtil Puşcariu i Cluj. Därtill kommer undervisning i rumänska för utländska studenter vid Clujs universitet.

Căile Ferate Române, de rumänska järnvägarna. Jag slog mig ner i en kupé som väl inte var ett under av renhet och gjorde mig redo för den åtta och en halv timmar långa resan. Knappt hälften av fågelvägen mellan Budapest och Cluj var avklarad när en kvinna visade sig i kupédörren och på engelska talade om att hon hade hälsningar från konduktören: I Püspökladány väntade ersättningsbuss. Püspök är det ungerska ordet för ”biskop”. Nog har ungrarna lyckats spöka ut den kyrklige dignitären! Förutom att konsonanterna i den andra stavelsen har kastats om (kop > pök), har b blivit p; i > ü; o > ö. Ett annat favoritord är postaláda som betyder ”brevlåda” - och det i ett språk som vimlar av bokstavskombinationer som természetesen och torkaszakadtából.  

På stationen i Püspökladány fanns en liten brunn där man kunde dricka. Jag höll just på att fylla min flaska när jag hörde någon bakom mig säga: ”Jó ötlet!” Jag fylldes av stolthet, för jag förstod vad han sa: ”Bra idé!”

Framför stationen väntade bussarna. Folk hade sitt bagage med upp på bussen, så sittplatserna hade hunnit bli en bristvara när jag steg ombord. Jag hittade dock en plats och slog mig ner bredvid en dam. Efter ett tag frågade hon: ”Ursäkta, men jag tror att vi sågs i Szentendre igår, i bokhandeln!” - ”Inte igår men i måndags var jag där", rättade jag som om det spelade någon roll i sammanhanget. Min granne, som jag inte kände igen, berättade att hon drev ett förlag, Cerkabella, som ger ut barn- och ungdomslitteratur. Jag mindes namnet från bokhandeln och hade också köpt en av förlagets böcker. Nu var hon på väg till en ungersk bokmässa i någon stad i Transsylvanien. Hon berättade att hon kom från Rumänien, att hon tillhörde landets ungerska minoritet. Skillnaden mellan att leva i Ungern och Rumänien är stor, menade hon, och tillade att hon nog egentligen föredrog Rumänien.

Vid järnvägsstationen i Berettyóújfalu blev vi avsläppta. Ett nytt tåg kom, vi steg på, åkte en bit - och så byte igen. I Biharkeresztes kollades passen; därefter Oradea (Nagyvárad/Grosswardein) före Cluj. Min förläggarkollega och jag återsåg varandra på perrongen och växlade några ord på väg till väntsalen. Hon hade missat sin anslutning, jag var framme. 

I det följande några glimtar från Cluj.

*

Lunch på stan: mamaligă cu sarmale (polenta med kåldolmar). Här efterrätten. I bakgrunden vargabéles (om vilken sajten zserbo.com skriver: ”Vargabéles is a Transylvanian dessert, its hometown is Kolozsvár”). I förgrunden: tăiței cu nucă (pasta med valnöt).

*

Elena.

Detta var mitt tredje besök i staden, om jag minns rätt. När jag jämför dagens Cluj med mina foton från 2014 så tycker jag att staden blivit snyggare, färggladare. Cykelbanor har anlagts. Universitetet borgar för liv och rörelse i staden. Låga hus i mjuka färger - bebyggelse som hör småstaden eller rentav byn till - finns det rätt gott om. Stora påkostade hus finns naturligtvis också, liksom katedraler, monument och boulevarder - och ändå vilar det något småstadsaktigt tryggt över alltihop. Den omgivande landsbygdens mjuka kullar skymtar inte sällan i slutet av en gata. Pécs är något helt annat - en uppvisning i elegans och tung sirlighet.

*

Om historien haft en annan gång skulle Cluj - och hela Transsylvanien - fortfarande ha kunnat vara en del av Ungern. Men nu befann sig Ungern på den förlorande sidan och Rumänien på den segrande efter första världskriget. Genom Trianon-freden förlorade Ungern 60 procent av sin befolkning och över två tredjedelar av sitt territorium. Till Rumänien förlorade man, förutom Transsylvanien, också östra Banatet och södra delen av Marmaros (rum. Maramureş). Mer än en miljon sju hundra tusen ungrare hamnade inom det nya Rumäniens gränser. Széchenyi tér i Kolozsvár blev Piaṭa Mihai Viteazul i Cluj; Mátyás király tér (Kung Mattias torg) Piaṭa Unirii (Enhetens torg); Bocskai tér Piaṭa Avram Iancu. I de flesta fall är det förstås rumäner som hedrats, men en ungrare har jag i varje fall hittat (det finns säkert fler) - i form av Strada Petőfi Sándor (Petőfi Sándors gata).

* 

Några såta vänner har de aldrig varit - ungrarna och rumänerna. Ungerska respektive rumänska historiker har länge stridit om vilket folk som levt längst i Transsylvanien. Rumänska historiker menar att svaret är rumänerna. Dessa, menar man, är ättlingar till dakerna, som efter att ha underkuvats av romarna 106 e.Kr. blandade sig med dessa och övertog deras språk. Denna teori kallas den ”dakorumänska kontinuitetsteorin”.

Flertalet ungerska historiker avvisar ståndpunkten att rumänerna härstammar från dakerna. Man påpekar att magyarerna (ungrarna) i skiftet mellan 800- och 900-tal drev bort avarer och bulgarer, men inga rumäner, från det område som idag utgör Transsylvanien. Enligt dessa historiker slog sig rumänerna ner i Transsylvanien först på 1200-talet. De pekar också på det faktum att de transsylvanska ortnamnen vid den här tiden uteslutande var av slaviskt och ungerskt ursprung. Dessutom: under hela den långa perioden från romarnas reträtt från Dakien 271 e. Kr. fram till 1100-talet omnämns inte rumänerna någonstans.

I slutet av 1400-talet såg befolkningssammansättningen ut som följer: magyarer (ungrare) och székler (ett ungerskt folk): 400 000; 100 000 sachsare (tyskar); 200 000 rumäner. Av dessa fyra folk stod rumänerna längst ner på rangskalan. De var ursprungligen herdar eller utförde dagsverken. Ända in på 1900-talet skulle de vara en politiskt och ekonomiskt förfördelad nation i Transsylvanien. Som en följd av slaget vid Mohács 1526 delades Ungern i tre delar: en västlig habsburgsk del, en central turkisk (med bland annat Budapest) samt ett östligt furstendöme - Transsylvanien - som kunde bevara en rätt hög grad av självständighet i förhållande till turkarna. I slutet av 1600-talet erövrade habsburgarna hela Ungern. Den österrikiska överhögheten innebar dock inte att Ungern fråntogs rätten att fatta egna beslut. Sålunda bestämde ungrarna att det ungerska språket och den ungerska kulturen skulle vara förhärskande i Transsylvanien (magyarisering). Både sachsarna och rumänerna var missnöjda med denna ungerska chauvinism. I och med Dubbelmonarkins tillkomst 1867 skärptes magyariseringen ytterligare.

Vid det rumänska bondeupproret 1784 deltog 30 000 människor som huvudsakligen försörjde sig genom dagsverken. Upproret slogs ner.

På 1700-talet uppstod en ny kyrka i Transsylvanien - den grekisk-katolska som kombinerade ortodox liturgi med erkännandet av påven som överhuvud. Den katolska kejsarmakten ville försvaga den grekisk-ortodoxa kyrkans ställning hos rumänerna inom kejsarriket. Den nya kyrkan kom att bli ett emanciperande centrum för rumänerna i Transsylvanien. I klostren fostrades en första generation rumänska intellektuella i Transsylvanien.

När ungrarna i Österrike 1848-1849 gjorde uppror mot kejsaren ställde sig sachsarna och rumänerna i huvudsak på Österrikes, kejsarmaktens, sida. Ja, det fanns också rumäner i Transsylvanien som stred med österrikarna. Dessa trupper leddes av Avram Iancu, en rumänsk nationalhjälte som bland annat fått ge namn åt torget framför den ortodoxa katedralen samt flygplatsen i Cluj.

Magyariseringen hade pågått länge när Erdély (det ungerska namnet på Transsylvanien) efter första världskrigets slut rycktes ur händerna på Ungern och räcktes åt Rumänien. Valakiet och Moldavien som sedan 1881 utgjorde kungariket Rumänien fick nu sällskap av bland annat Transsylvanien. Ungrarna i Rumänien har tidvis utsatts för förtryck, i synnerhet under Ceauşescu. En rabiat rumänsk nationalism var en av huvudpelarna i hans politik.    

*

Den österrikiske konsuln i Travnik underrättade Wien om att avvecklingen av det franska generalkonsulatet i Travnik var nära förestående. Han föreslog att Österrike skulle följa fransmännens exempel.

Ja, Ivo Andrićs roman sjöng på sista versen, liksom min resa. Längst fram i boken hade jag noterat var och när jag köpt den - Budapest 17/6 1991. På sista sidan lade jag nu till: utläst i Elenas lägenhet i Kolozsvár 18/11 2023.

*

I den väldiga reformert-kalvinistiska kyrkan (”Reformerta kyrkan med två torn”) på "Bulevardul 21 Decembrie 1989" pågick en större samling denna lördag. Mycket folk var på väg in genom portarna. Språket som omgav mig var ungerska. Jag växlade några ord med den kvinnliga mötesledaren. Kyrkan var mycket spartanskt inredd. Förmodligen saknade den kors, vilket ofta är fallet i kalvinistiska kyrkor. Högst upp på kyrktornen fanns något som liknade en boll med taggar - kanske en polyhedra-stjärna? I en alkov i en vägg var några föremål utställda, okänt vad de användes till. Utanför kyrkan en staty av Gábor Bethlen (1580-1629), furste av Transsylvanien och senare kung av Ungern. Han var svåger till Gustav II Adolf. Längre ner på bulevarden ligger den unitariska kyrkan. År 1568 erkändes genom Ediktet i Turda (en stad i Transsylvanien) fyra kyrkor: den reformerta, den evangeliska, den romersk-katolska och den unitariska. Det slogs också fast att den rumänsk-ortodoxa skulle tolereras. Den unitariska kyrkan ska inte förväxlas med ”unierad”, vilket är synonymt med grekisk-katolsk. Den unitariska kyrkan avvisar tron på treenigheten.

Psaltaren 23. Reformert-kalvinistiska kyrkan i Cluj.

*

Pettson i en bokhandel i Cluj.

*

På måndagsmorgonen den 20 november tog jag farväl av Elena på järnvägsstationen i Cluj. Tillbaka till Budapest. På sina ställen låg det snö på marken.

Listopad betyder samma sak på kroatiska som på tjeckiska/slovakiska - lövfällning - men betecknar olika månader: oktober på kroatiska och november på tjeckiska/slovakiska. Lövfällningens månader - ingen dålig restid.

Tågresan Budapest - Berlin skulle ta 11,5 timmar men tog 51 minuter längre. Sällan har det varit så skönt att röra på sig som när jag till slut steg ut på Berlin Hauptbahnhof och fick gå sträckan till Martas Gästehäuser på Lehrter Strasse - ett hostel som drivs av Berlins stadsmission. Utanför fönstret i mitt rum brann ett träd i höstens färger. När jag nästa kväll steg av tåget i Hässleholm föll ett snöblandat regn, jagat av vinden. Hässleholm 27/6 2024

  

Källor:

 

Yle: https://yle.fi/a/7-495140

 

Yle: https://yle.fi/a/7-885946

 

Wrocławs universitet: https://uwr.edu.pl/en/about-university/history/

 

Nationalencyklopedin

 

Davies, Norman och Moorhouse, Roger: Microcosm. Portrait of a Central European City (London : Pimlico, 2003)

 

Häfte utgivet av den evangeliska församlingen i Jawor: ”Jawor Kościół Pokoju - Jauer Die Friedenskirche”

 

UNESCO:s sajt om världsarv (Jawor): https://whc.unesco.org/en/list/785/

 

En sajt om Semmering: https://semmering.at/en/tourism/world-cultural-heritage-semmering-railway/

 

https://www.dubbningshemsidan.se/credits/peter-fran-alpskogen/

 

Artikel i tidskriften ST Open (universitetet i Split) som behandlar ämnet franciskaner i Ivo Andrićs författarskap: https://st-open.unist.hr/index.php/st-open/article/view/71

 

Resic, Sanimir: En historia om Balkan : Jugoslaviens uppgång och fall (Lund, 2006)

 

Utrikespolitiska Institutet: Länderguiden/Kroatien, Länderguiden/Serbien: ui.se/landguiden

 

Andrić, Ivo: Wesire und Konsuln (Wilhelm Goldmann Verlag, München)

 

”Bosniens bräckliga fred”, fransk dokumentär från 2023 som kan ses på svtplay till och med 14 oktober 2026

 

Olsson, Jan Olof: Ner till Bosporen (Stockholm : Bonnier, 1966)

 

UNESCOS sajt om världsarv (Mostar): https://whc.unesco.org/en/list/946/

 

Artikel publicerad på sajten Euronews: ”Orthodox Christmas: In Mostar, reconstruction of an Orthodox church is a sign of unity”, publicerad 22.01.07: https://www.euronews.com/my-europe/2022/01/07/christmas-across-europe-in-mostar-reconstruction-of-an-orthodox-church-is-a-sign-of-unity

 

Clancy, Tim: Bosnia & Herzegovina (Chesham, Buckinghamshire : Bradt Travel Guides Ltd, 2022)

 

Sajten Destination Sarajevo

 

”NATO satte stopp för Bosnien-kriget”, artikel av Peter Larsson publicerad i SvD:s nätupplaga 2015.08.28: https://www.svd.se/a/7ae60f3e-448f-485f-b956-1e8e36d292cb/peter-larsson-nato-satte-stopp-for-bosnienkriget

 

”Art and conflict: The Bristol story of a Bosnian refugee”, artikel av Louis Inglis publicerad på BBC:s hemsida 18/10 2023: https://www.bbc.com/news/uk-england-bristol-66856918

 

”Trollsang” av Odd Børretzen, Lars Martin Myhre

 

Hungarian National Gallery: "The retrospective exhibition of Károly Ferenczy (1862-1917)": https://en.mng.hu/exhibitions/the-retrospective-exhibition-of-karoly-ferenczy-1862-1917/

 

Information om Mátyás Szamos: https://pilisvorosvar-hu.translate.goog/varosunk-elete/varosinformacio/pilisvorosvar-informacio/diszpolgarok/szamos-matyas-2016-1?_x_tr_sl=hu&_x_tr_tl=sv&_x_tr_hl=sv&_x_tr_pto=sc

 

Sajt som informerar om Szentendre: https://iranyszentendre.hu/

 

Sajten Visit Hungary om Pécs-regionen: https://visithungary.com/documents/b/b2/b2a/b2a8ad7d6a09442a719647f6ba73356afca6b9f.pdf

 

Lonely Planet om moskén i Pécs som blev en kyrka: https://www.lonelyplanet.com/hungary/south-central-hungary/pecs/attractions/mosque-church/a/poi-sig/446499/359545

 

Om Jakovali Hasan Pascha-moskén, Pécs: https://www.budapest-tourist.info/hungary/pecs/sights/the_mosque_and_minaret_of_yakovali_hassan.en.html?sid=e36eu54p574npfqpkstgasvnu4

 

Om Hotel Nádor, Pécs: https://www.budapest-tourist.info/hungary/pecs/sights/hotel_nador.en.html?sid=pk8gcv4afh1bv573godhqpjqg5 

 

Sajt som berättar om Schwabiska Turkiets historia: https://www.danube-swabians.org/SwabianTurkeyHistory.htm

 

Artikel om ”Schwabiska Turkiet” på sajten Deutsches Kulturforum Östliches Europa: https://www.kulturforum.info/de/component/content/article/4159-1020104-schwbische-trkei?Itemid=1019540

 

Artikel på sajten Ost-West Europäische Perspektiven, ”Das Verhältnis zwischen Ungarn und Rumänien” av Peter Bognar: https://www.owep.de/artikel/429-verhaeltnis-zwischen-ungarn-und-rumaenien

 

Artikel i Siebenbürgische Zeitungs nätupplaga: ”450 Jahre Toleranzedikt von Thorenburg”, publicerad 1 februari 2018: https://www.siebenbuerger.de/zeitung/artikel/rumaenien/18515-450-jahre-t...