VITRUSLAND - om språkvetenskapen får vara med

Text: Per Nilson.

Den städpatrull som tagit sig före att uti seklernas långa korridor få bukt med den synnerligen osnygga och ingrodda fläcken ”Vitryssland” har fått gnugga länge men är nu framme vid målet. Vips så är ordet borttrollat från Sveriges Radio och Sveriges Television. Det ska tigas ihjäl för att det på något sätt är falskt. För den som vet något om lexikaliseringar och en del annat om hur vårt språk fungerar är sådana resonemang svårsmälta. Nu ska ett ord, belagt i svenska språket sedan 1600-talet, bort! Det hela har något komiskt över sig. Belarus, belarusier, belarusisk matas vi numera med som om det aldrig hade funnits något annat. Jag har undrat om jag någon gång skulle få höra V-ordet igen i SR/SvT i någon form, och om syndaren skulle få en tillsägelse? Så illa blev det nu inte. I det senaste avsnittet av SR:s ”Europapodden” (25/8) sade Susanne Palme V-ordet 1,5 gånger: första gången i sin fulla längd, den andra gången rättade hon sig själv: ”i Vitryss...eller i Belarus”. Hon fick inte heller någon uppsträckning. Befriande - både att hon sade det och fick säga det.

I det följande vill jag bemöta det som sagts i två inlägg. Det första är skrivet av Fredrik Wadström på SR:s kulturredaktion (med lång journalistisk erfarenhet av Vitrusland och Ryssland) och det andra av Nils Håkanson (fil. dr i slaviska språk, författare och översättare, bland annat från ryskan). Wadströms inlägg är publicerat på SR:s hemsida och Håkansons på SvT:s: (https://sverigesradio.se/artikel/6276952) respektive (https://www.svt.se/opinion/oversattare-om-belarus)

Wadström och Håkanson har gjort mycket för att öka vår kunskap om Vitrusland, Ryssland och Ukraina. De har bidragit till att göra dessa länder mer tillgängliga för oss svenskar. För den kulturgärningen och deras gedigna kunskaper hyser jag stor respekt. 

Innan vi går in på kommentarerna - allra först några inledande ord om namnet Vitrusland på vitrusiska och ryska:

Landets officiella vitrusiska namn fram till 1991 var Беларуская Савецкая Сацыялістычная Рэспубліка (”Belarusiska sovjetiska socialistiska republiken”). På ryska löd den officiella benämningen: Белoрусcкая Советская Социалистическая Республика (”Belorusiska sovjetiska socialistiska republiken”). Det vitrusiska namnet på Vitrusland är Беларусь (”Belarus”); likadant heter det på ryska. ”Belorossija” (Белоруссия; i direkt översättning ”Vitryssland”) var en sovjetrysk benämning på den vitrusiska sovjetrepubliken och används fortfarande av en del ryssar om Vitrusland. 

Ordet ”rysk” på ryska är bildat av Русь (Rus) +‎ -ский i maskulinum; -ская i femininum --->(Бело)русский(Бело)русская. ”Rysk” på ryska är alltså identiskt med ”rusisk”. Ryskan har ytterligare ett ord för ”rysk”, росси́йский, och det används när det handlar om den ryska staten. Ordet ”belarusisk” på vitrusiska är bildat av БелаРусь (Rus) +‎ -кі i maskulinum; -кая i femininum. 

I ryskan är adjektivet för Белоруссия (Belorossia/Vitryssland) och Беларусь (Belarus) ett och samma: Белорусский (mask.); Белорусская (fem.). ”Белoрусcкая” i den ryska varianten av ”Belarusiska sovjetiska socialistiska republiken” har jag - i analogi med det vitrusiska Беларуская, som entydigt syftar på Belarus - översatt med ”belorusisk”.

Jämför dessa tvåspråkiga exempel från sajter:

Vitryska järnvägarnas officiella hemsida: https://www.rw.by/ - https://www.rw.by/be/ :

Белорусская железная дорога (ryska: namnet på det vitrusiska järnvägsbolaget) - Беларуская чыгунка (vitrusiska: namnet på det vitrusiska järnvägsbolaget)

Tevekanalen Belsat som sänder på vitrusiska från Polen: https://belsat.eu/ru/tag/belorusskij-sport-ru/ - https://belsat.eu/tag/belaruski-sport/ :

белорусский спорт (ryska: vitrusisk sport) - беларускі спорт (vitrusiska: vitrusisk sport)

De båda sajterna har också engelskspråkiga versioner, och där används Belarus/Belarusian.

---

Wadström hävdar att ”ʼVitrysslandʼ [...]  inte är någon direkt översättning utan en sovjetisk kolonialistisk kvarleva.”

Två kommentarer: 1) Nationella exonymer (ett visst språks egen benämning på ett annat land) måste inte vara direkta översättningar (eller översättningar överhuvudtaget); jmf Östtyskland/Tyska Demokratiska Republiken (Włochy/Italia). Motsatsen till nationell exonym är nationell endonym - när ett visst språk övertar ett främmande lands egen benämning; så heter Schweiz likadant på svenska som på tyska.

2) Jag har fått veta att ryska statliga medier konsekvent använder den ryska namnformen ”Belorossija. Den ogillas av vitruserna, och det har jag den största respekt för. Ordet har negativa historiska konnotationer. Den ryss som vill uppträda respektfullt mot sin västra granne använder det neutrala ryska ordet ”Belarus”. Om nu ”Belorossija” i direkt översättning blir ”Vitryssland” på svenska - varför ratar jag det i en rysk språklig kontext men godkänner det i en svensk? Eftersom de östslaviska språken (i detta fall vitrusiska och ryska) å ena sidan och svenskan å den andra utgör två skilda språkliga kontexter. Jag vågar påstå, men rätta mig om jag har fel: ”Belorossija” är mindre lexikaliserat (begreppet förklaras i slutet av artikeln) än ”Vitryssland” . I fallet ”Belorossija” är de politiska konnotationerna - det ryska övertrumfar det vitrusiska - levande på ett helt annat sätt än i ”Vitryssland” , där efterleden har bleknat betydligt. Den rysktalande vet att ”Belorossija” ogillas av flertalet vitruser och att det neutrala ”Belarus” finns att tillgå, medan flertalet svenskar som använder benämningen ”Vitryssland - fram till rätt nyligen den enda som fanns - inte är medvetna om att de uppträder förment respektlöst mot människorna i Vitrusland, åtminstone inte fram till dess att benämningen började bakdantas av städpatrullen. 

Vi ska komma ihåg att exonymen ”Vitryssland” vann insteg i svenskan på 1600-talet. Vid ordets tillkomst, och senare, må imperialistiska och kolonialistiska tankegångar ha spelat en roll (den samtida makt som i dessa avseenden var utan skuld, kaste första stenen), men idag är det lexikaliserat och pekar direkt på landet vars huvudstad är Minsk.

---

Wadström skriver: ”Begreppet -rus i Belarus betyder inte Ryssland utan anger en koppling till det historiska Kievskaja Rus, alltså Kievriket, den medeltida föregångaren till Ryssland. Det var ingen slump att den politiska ledningen i Minsk tog chansen att distansera sig från Moskva när landet blev självständigt från Sovjetunionen 1991. Den vitryska sovjetrepubliken blev Belarus, ett land som åtminstone formellt inte hade någonting med Ryssland att göra, inte ens till namnet. Så varför så envist hänga kvar vid namnet Vitryssland på svenska?”

Min kommentar: När Wadström skriver "Den vitryska sovjetrepubliken blev Belarus” - får man inte då uppfattningen att ordet ”vitrysk” ingick i det officiella namnet på den vitrusiska sovjetrepubliken? Före Sovjets fall hette landet, i korrekt översättning från vitrusiska, ”Belarusiska sovjetiska socialistiska republiken” . (Adjektivet Белoрусcкая i den ryska namnvarianten kan, som sagt, betyda både ”vitrysk” och ”belarusisk” , men i analogi med den vitrusiska namnvarianten, där Беларуская entydigt betyder ”belarusisk”, översätter jag motsvarande ryska adjektiv med ”belorusisk”.)  

Förmodligen menar Wadström att det var den sovjetryska namnformen ”Belorossija” (”Vitryssland”) som Minsk distanserade sig från? Men är inte det något annat än att ”Den vitryska sovjetrepubliken blev Belarus”?

--- 

Wadström: ”Stanna upp och tänk efter ett ögonblick: om det var så att Sverige till exempel 1960 hade ignorerat att Belgiska Kongo blev självständigt och bytte namn, hade vi idag varit bekväma med den gamla inarbetade landsbeteckningen? Om någon påpekat att dagens Kongo-Kinshasa formellt inte har något med Belgien att göra hade vi fortsatt envisas med att vi absolut måste säga Belgiska Kongo för det har vi gjort så länge nu och det kan vi inte ändra?”

Min kommentar: Jämförelsen håller inte eftersom Vitrusland vid självständigheten officiellt inte bytte namn från ”Vitryssland” till ”Republiken Belarus” utan från ”Belarusiska sovjetiska socialistiska republiken” till ”Republiken Belarus”.

---

Wadström: ”Det heter alltså så [Vitryssland] på andra språk, inte på det egna språket, något som belarusier i Sverige påpekat i många år utan att få särskilt mycket gehör.”

Min kommentar: Det ligger i den nationella exonymens natur (i detta fall ”Vitryssland”) att den inte måste överensstämma med det främmande landets egen benämning. I Nederländerna föreligger överensstämmelse (den svenska nationella exonymen är ett översättningslån), men i fallet Finland/Suomi gör det det inte.

------

Så gäller det Nils Håkansons inlägg på SvT Opinion (2015).

Håkanson: På sin egen fråga vad det ska heta, svarar han: ”Belarus. Inget annat. I Belarus bor det belarusier. Man talar belarusiska. Punkt.”

Min kommentar: Sådan är tonen i Håkansons inlägg.

---

Håkanson:  ”ʼVitʼ är en god översättning av ʼbelʼ. Men ʼrusʼ är någonting annat än ʼRysslandʼ. På medeltiden var ʼrusʼ benämningen på ett antal statsbildningar i ett område som idag ligger i västra Ryssland, Ukraina, Belarus och Baltikum.”

Min kommentar: Det är inget fel på historiekunskaperna, men historia är en disciplin och språkvetenskap en annan. Mig veterligen är det inte så att en nationell exonym har en skyldighet att återspegla historiska förhållanden på ett korrekt sätt. Å andra sidan är det naturligtvis inte heller förbjudet att korrigera en nationell exonym av sådana skäl (jag föreslår själv Vitryssland--->Vitrusland); att överge den nationella exonymen till förmån för den nationella endonymen, däremot, är både en nedvärdering av svensk-vitrusiska förbindelser (som resulterat i en svensk nationell exonym) och en nedgradering av vitrusernas land. Mindre kärt barn har färre namn. Man kan kanske önska sig att de nationella exonymer som vinner insteg i språkbruket är historiskt riktiga, men om så inte är fallet så får vi gilla läget. Språket lever sitt eget liv. En nationell exonym måste inte heller vara en ”god översättning: det ligger, som sagt, i den nationella exonymens natur att den inte behöver överensstämma med den främmande benämningen (i detta fall: Vitryssland/Belarus).

---

Håkanson: ”Ceylon ändrade 1972 sitt namn till Sri Lanka eftersom det gamla namnet ansågs vara en rest från ett kolonialt förflutet. Beslutet respekterades av världssamfundet. I Sverige möter man inte sitt grannland med samma respekt, trots att den belarusiska staten redan 1991 bytte ut det misshagliga ʼBelorussijaʼ mot just Belarus.”

Min kommentar: Jämförelsen håller inte. Både Ceylon och Sri Lanka är landets egna benämningar på sig självt. När landet bytte till Sri Lanka följde vi med. I båda fallen har vi övertagit landets egna benämningar (namnen är alltså endonymer).

Detta kan inte jämföras med ”Vitryssland”. Landets namnbyte skedde 1991: Belarusiska sovjetiska socialistiska republiken” blev ”Republiken Belarus”. I Sverige var namnformen såväl före som efter 1991 (fram till nu) Vitryssland. Att vi ska byta till Belarus kan man argumentera för (och nu har bytet skett) men att vi bör göra det på grund av en officiell namnändring i Vitrusland (så som Ceylon blev Sri Lanka) - det saknar täckning i verkligheten: den officiella namnändringen i Vitrusland innebar ju enbart att ”sovjetiska socialistiska” ströks och att ”Belarusiska” blev ”Belarus” (adjektiv --->substantiv).

Det ”Belorussija” som staten enligt Håkanson bytte ut - hur kan det ha bytts ut om det inte funnits i det officiella namnet före 1991? Det han menar är kanske att den vitrusiska staten, efter självständigheten, aktivt motsatte sig benämningen ”Belorussija”? Men det är en annan sak.

---  

Håkanson: ”När den ständiga sekreteraren Danius i förra veckan gjorde sitt tillkännagivande, lät det alltså inte: ʼNobelpriset i litteratur 2015 går till den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj...ʼ Jag hoppas att Akademien repar nytt mod till utdelningen av priset i december. Att de väpnar sig mot konsulenterna och deras etymologiska ordböcker som bara bevisar att vi alltid gjort fel.”

Min kommentar: Att språkvetenskapen har en roll - eller borde ha det - att spela i frågan om vi ska kasta en 400-årig exonym överbord till förmån för endonymen (Vitryssland--->Belarus) är för mig en självklarhet (allt annat förskräcker). Språkvetenskapen kan också problematisera tvärsäkra påståenden att den svenska namnformen ”Vitryssland” är ”fel”. (Se ”Vitryssland eller Belarus”, artikel av Ola Karlsson, Språkrådet, i Språktidningen 4/2020. Efter ett resonemang kommer han fram till att det etymologiskt sett inte finns mycket att invända mot ”Vitryssland”.) Jag vänder mig mot Håkansons uppfattning att vi gjort ”fel”; kategorierna ”rätt” och ”fel” spelar inte - eller måste åtminstone inte göra det - någon roll när det gäller nationella exonymer. Likadant är det med personnamn: När någon ropar: ”Ulf, kom!” så ropas det inte på vargen utan på en person som bär det namnet. Även den klenaste har rätt att heta Björn, och i den mest vitglödgade skara ateister finns det kanske någon som heter Christian? 

---

”Vitryssland” är en lexikalisering, vilket innebär att betydelsen är något annat än summan av de ingående orddelarna. Ordet ”radhus” omfattar inte alla hus som står på rad, nej något mer ska till för att det ska kallas radhus. Lexikaliseringen har alltså sin egen matematik - inte 1+1=2 utan 1+1=3. ”Vitryssland” är inte något vitt Ryssland utan blott och bart landet vars huvudstad är Minsk. På samma sätt pekar ”förgätmigej” direkt på blomman, och vi behöver inte ändra namnet av rädsla för att det skulle tas som en uppmaning: ”glöm mig inte!”

Språket har många ord med en slingrande, vindlande historia. Betydelser och ordformer som egentligen bygger på missförstånd och felaktiga tolkningar har blivit en del av standardspråket. Någon lust att bege mig in i seklernas långa, dammiga korridorer och språkstäda har jag inte.

Vår tid präglas av en stark önskan att utmönstra ord. Ett av flera exempel: ”Handikapp” ersätts med ”funktionshinder” som nu, enligt vissa, bör bytas ut mot ”funktionsvariation”.  (Jag glömde visst ”funktionsnedsättning”.) Jag kan inte frigöra mig från tanken att motståndet mot ordet ”Vitryssland” delvis skulle kunna vara ett uttryck för denna tidsanda. Kanske överdriver jag, kanske har jag fel?

Ola Karlsson (Språkrådet) i Språktidningen 4/2020: ”Att behålla gamla nationella exonymer är en stark tradition i väldigt många länder, och sådana namn brukar vi inte utmönstra utan synnerliga skäl.”

Om nu ”-ryss-” ska bort ur landets namn så vill jag i alla fall behålla exonymen, inte minst av historiska skäl. Den berättar att Sverige haft en relation till landet. Endonymen är fattigare - jag förknippar den med avlägsna länder som vi inte haft en historisk relation till. Lösningen, enligt min mening, är enkel:

landets namn: Vitrusland

man/män av vitrusisk nationalitet: vitrus/vitruser (enligt mönstret Grekland - grek)

kvinna/kvinnor av vitrusisk nationalitet: vitrusiska/vitrusiskor

adjektiv: vitrusisk

---

Hässleholm, 29/8 2020