Vilnius - en bildberättelse (Litauisk resa, del 4/10)

Av Per Nilson.

Kring årsskiftet 2013/14 gjorde jag en tio dagar lång resa till Litauen. Syftet med resan var att lära mig mer om landet, dess historia, kultur och levnadsförhållanden. Under hösten hade jag läst på om Litauens historia, sevärdheter och moderna förhållanden. Resan resulterade i totalt tio artiklar som publicerats här på Kultur i öst:

 *Något om Litauens historia (del 1)

 *Vilnius 1900-tal (del 2)

 *Huvudstadens helgedomar (del 3)

 *Vilnius – en bildberättelse (del 4)

 *Några kyrkogårdar i Vilnius (del 5)

 *Det judiska Vilnius (del 6)

 *Besök i Klaipėda/Memel (del 7)

 *Promenad i Kaunas (del 8)

 *Besök i Druskininkai – Litauens sydligaste stad (del 9)

 *Litauiska läckerheter (del 10)

--------------------------------------------------------------------

Källor: Tomas Venclova: Vilnius. City Guide (R. Paknio leidykla, 2012); Per Högselius: Östersjövägar (Atlantis, 2007); Nationalencyklopedin; "Litauen" i serien Landguiden, utgiven av Utrikespolitiska institutet; Gordon McLachlan: Lithuania (Bradt Travel Guides, 2002)

Taksofonas. I Kaunas heter motsvarande inrättning Telefonas. Mycket sympatiskt att de finns kvar.

I denna artikel ska vi bekanta oss lite grand med Vilnius och göra några nedslag i fem stadsdelar: Gamla staden (Senamiestis), Šnipiškės, Žvėrynas, Užupis samt Nya staden (Naujamiestis). Bilder på kyrkor kommer att lysa med sin frånvaro eftersom dessa ägnas en egen artikel: "Huvudstadens helgedomar (Litauisk resa, del 3/10)". Inte heller det judiska Vilnius ryms här, se i stället: "Det judiska Vilnius (Litauisk resa, del 6/10)".

 

Gamla staden (Senamiestis)

Detta är Vilnius historiska hjärta. År 1994 upptogs stadens historiska centrum på UNESCO:s världsarvslista. Det är ett 352 hektar stort område där byggnadsverk i olika stilar – gotik, renässans, barock och klassicism – bildar en harmonisk enhet. Den medeltida gatustrukturen är bevarad. Den gamla "huvudleden" genom Gamla staden utgörs av Pilies-gatan som börjar mitt emellan Šventaragio-gatan och Barboros Radvilaitės-gatan, vid vilka Katedralsplatsen respektive Gediminas-kullen ligger, och sträcker sig söderut fram till Paraskeva-kyrkan där den byter namn till Didžioji-gatan. Denna namnändring har dock skett på senare tid; historiskt sett är det fråga om samma gata. Sista biten ner till Gryningsporten (Aušros Vartų) – från och med den punkt där Didžioji-gatan och Subačiaus-gatan korsar varandra – heter gatan Aušros Vartų. De tre gatorna bildar en sammanhållen väg genom Gamla staden i nord-sydlig riktning.

Väster om den långa Pylimo-gatan, som sträcker sig i nord-sydlig riktning, finner vi Nya staden. I öster tar stadsdelen Užupis vid där Gamla staden slutar.

Utmed Didžioji-gatan finner vi Rådhustorget med det klassicistiska rådhuset.

Rådhuset vid tolvslaget nyårsafton 2013. Rådhustorget och Katedralstorget är två platser som många vilniusbor uppsöker för att vaka in det nya året.

Himmel över Rådhustorget när 2013 övergick i 2014.

En familj beskådar fyrverkeriet över Rådhustorget. Nyårsafton förknippar jag med den danska psalmen "Vær velkommen, Herrens år" (text av Grundtvig). Att jag befann mig i Vilnius spelade ingen roll; melodin ringde i mitt huvud. Tredje versen lyder:

Vær velkommen, Herrens år,
og velkommen herhid!
Fredens Gud! den livsalige fred
du skænke vort land til at blomstres ved!
Velkommen, nytår, og velkommen her!

Isrink på Rådhustorget.

Hus på Didžioji-gatan, sedda från Rådhustorget. Det höga huset i mitten samt det till höger har en historia som gilleshus. Det högra är en av de äldsta byggnaderna vid Rådhustorget (1400-talet; "Lilla gillet"). Det höga huset i mitten inhyste köpmännens gille och byggdes i början av 1500-talet.

Denna tvåspråkiga tavla är uppsatt på Didžioji-gatan 22. Den meddelar, först på litauiska och därefter på polska: "Från detta hus avreste den sjätte november (25 oktober) år 1824, deporterad till Ryssland, Adam Mickiewicz, lämnande Vilnius för gott". I Vilnius finns flera minnesmärken som minner om och platser som är uppkallade efter den store polskspråkige diktaren (1798-1855) som betraktas som polsk nationalskald. Han föddes nära staden Nowogródek i nuvarande Vitryssland; efter Polen-Litauens delningar i slutet av 1700-talet kom staden att tillhöra det ryska imperiet.

Att Mickiewicz har en plats i dagens litauiska republik, ja, att man där – i lika hög grad som i dagens Polens – betraktar honom som "sin" är inte så konstigt med tanke på Mickiewicz diktverk: Herr Tadeusz eller Sista fejden i Litauen. Den inleds på följande sätt:

O Litauen mitt fädernesland! Du är liksom hälsan;

endast den som har mist dig förstår hur högt du bör skattas.

Hela din skönhet i all dess prakt, min förlorade hembygd,

Ser och skildrar jag nu, ty till dig jag längtar tillbaka […]

(Översättning: Lennart Kjellberg; Tidens förlag, 1987).

Varför deporterades då Mickiewicz? Jo, under sin studietid i Vilnius ingick han i en hemlig studentförening, Filomatiska sällskapet (grundat 1817), som ville verka för vetenskap och sedlighet. De tsaristiska myndigheterna hade dock skäl att tro att det egentliga målet var ett återupprättande av den förlorade polska självständigheten. År 1823 arresterades de ledande medlemmarna av sällskapet, däribland Mickiewicz, och fängslades i Vasilijklostret i Vilnius. Efter en tid deporterades de till Ryssland. År 1829 reste Mickiewicz till Tyskland och Italien. Från 1832 levde han som emigrant i Västeuropa, mestadels i Paris. Han avled i Konstantinopel dit han begett sig för att kämpa mot Ryssland under Krimkriget.

Mickiewicz namn är ett levande inslag i Vilnius. En gata bär hans namn: Mickevičius-gatan; en av gårdarna på universitetsområdet likaså; på Bernardinų-gatan, en av de mest pittoreska i staden, finns ett Mickiewicz-museum (inrymt i huset där han bodde från april till juni 1822, nummer 11); söder om Sankta Anna- och Bernardiner-kyrkorna finns ett monument över honom; på Literatų-gatan 5 finns en minnestavla på polska som talar om att Mickiewicz bodde där år 1823.

Ungdomarna tillhör organisationen Raudonos Nosys (något i stil med "Röd näsa"). De gör sig redo för starten i stadsloppet som organisationen arrangerade söndagen den 29 december. På Raudonos Nosys hemsida finns en engelskspråkig presentation där namnet översätts med Clowndoctors International. Genom clownbesök försöker man glädja sjuka och lidande barn. CI finns i 11 länder, har 315 clowner, 447 medicinska och sociala institutioner samt gör årligen 648 839 patientbesök: http://www.rednoses.eu/

Här platsen för start och mål. Många människor var samlade på Vokiečių-gatan. Stämningen var på topp. Ur högtalare strömmade adrenalinförhöjande musik.

En av deltagarna på väg till starten.

Mellan åren 1907 och 1908 levde den världsberömde kompositören och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis i detta hus på Savičiaus-gatan, inte långt från Rådhustorget. Vid den tiden skapade han några av sina mest betydande målningar. År 1995, när Čiurlionis skulle ha fyllt 120 år, öppnades ett kulturcentrum till Čiurlionis minne här. I sin barndom talade Čiurlionis polska – föräldrarna var polskspråkiga, modern tyska. Čiurlionis entusiasmerades dock för den litauiska nationella rörelsen och lärde sig litauiska.

En lerfigur i ett glasskåp inte så långt från Sankta Annas kyrka.

När man kommer gåendes på Piles-gatan norrut kan man, strax innan man nått fram till Sankt Johannnes kyrka på vänster sida, vika av till höger, in på Literatų-gatan. På 1800-talet fanns det många bokhandlar här, därav namnet. Idén att göra gatan till en plats som uppmärk-sammar författare kläcktes 2008, och det var då de första tavlorna sattes upp.

 

 Literatų-gatan. ”Maria” står det på denna tavla.

 

 Literatų-gatan. Den lettiske poeten Knuts Skujenieks’ tavla.

 

När vi är inne på ämnet litteratur: tänk om det gjordes reklam för svenska klassiker på detta sätt hos oss! Här är det trehundraårsjubileet av Kristijonas Donelaitis födelse som uppmärksammas. Donelaitis (1714-1780) främsta verk är verseposet Årstiderna, som lade grunden till den litauiska skönlitteraturen och är dess mest betydande klassiker.

Den korta Universitetsgatan, en parallellgata till Piliesgatan, fotograferad söderifrån. I dess norra ände leder den fram till universitetsområdets ingång på höger sida och presidentpalatset på vänster sida. Framför presidentpalatset påmindes jag genom olika informationstexter om att Litauen ännu några dagar var ordförandeland i EU (andra halvåret 2013).

Ett stenkast öster om katedralen finner vi Gediminas-kullen och det västra tornet, det enda av ursprungligen tre som finns kvar från det övre slott som en gång fanns här. Längre ned på sluttningen ligger det nedre slottet; det revs i början av 1800-talet men rekonstruerades 2002-2009. Det övre slottet nämndes första gången 1323. Vid den tiden var det byggt av timmer. Tyska orden attackerade slottet åtta gånger, men misslyckades varje gång. Efter branden 1419 byggde Vytautas om det och befäste det. Under kriget mot Moskva 1655-1661 skadades slottet svårt och det byggdes inte upp igen. De olika ockupationsmakter som Vilnius sett under historiens lopp brukade hissa sin flagga på toppen av tornet. Sedan 1988 är det den litauiska flaggan som hissas. Tornet rymmer ett museum. Från dess topp har man en härlig utsikt både över Gamla staden i söder och stadsdelen Šnipiškės på Neris norra strand med sina skyskrapor.

Utsikt över Šnipiškės från Gediminas-kullen.

 Vi befinner oss på Žygimantų-gatan en bit öster om Gröna bron (Žaliasis tilt) som leder över till Neris norra strand och stadsdelen Šnipiškės. Kyrkan vi ser är Ärkeängeln Rafaels kyrka.

Žygimantų-gatan.

Socialrealistiska statyer på Gröna bron. På skylten står: "Den 31 augusti 1993 lämnade den sovjetiska armén Litauen. Över 300 000 invånare i Litauen tvingades i exil, fängslades, dödades under åren 1940-1941, 1944-1991.

 

Šnipiškės

Upės-gatan i stadsdelen Šnipiškės.

 

Žvėrynas

Väster om Šnipiškės ligger stadsdelen Žvėrynas, ett lugnt och fridfullt område vars kontrast till Šnipiškės skyskrapor i glas och betong och brusande genomfartstrafik inte kunde vara större. Det var en befrielse att lämna den kalla asfaltsdjungeln och plötsligt, efter att ha vikit av från en gata, befinna sig på lugna gator som kantades av vackra gamla trähus. Tyvärr var det mörkt vid det laget så jag tog endast ett foto. Jag hade inte heller möjlighet att återvända nästa dag eftersom jag då skulle resa hem. Tyvärr.

Sedan 1500-talet tillhörde Žvėrynas den adliga släkten Radziwiłł, för vilken området tjänade som jaktreservat, därav namnet Žvėrynas (”menageri”). På 1800-talet växte här skog fram till dess att dess ägare, en köpman vid namn Martinson, gjorde tomter av hela området och började sälja dem. Därmed började trähus och tegelvillor att byggas här. Žvėrynas har utvecklats till ett prestigefullt bostadsområde.

En bro förbinder Mickevičiaus-gatan i Žvėrynas med Gedimino Prospektas. Längs denna långa gata, som sträcker sig ända bort till katedralen i öster, finner vi – bland mycket annat – parlamentet, KGB-museet och en staty över Vinco Kudirkos som skrev den litauiska nationalsången.

 

Užupis

Ett stenkast från den rysk-ortodoxa kyrkan Guds välsignade moder i Gamla staden finner vi dessa skyltar som talar om att Republiken Užupis territorium väntar oss på andra stranden av floden Vilnias. Det är bara att ta sig över bron…

Užupis är en av de äldsta förorterna på Vilnias östra strand. Den började växa fram på 1400-talet. Under Sovjettiden var det många unga konstnärer som föredrog att slå sig ner i den nedgångna stadsdelen. Nu försöker de förvandla den till Vilnius Montmartre. Här hålls årliga alternativa kulturfestivaler, här äger happenings rum. Man har till och med utropat Republiken Užupis, vars födelsedag infaller den första april.

I Užupis, på Malūnų-gatan, uppstod 1495 det första nunneklostret i Litauen. Nunnorna brukade gå i mässan i den närbelägna Bernardiner-kyrkan. År 1794 brann klostrets träbyggnader ner och ersattes av tegelbyggnader, vilka finns kvar än i dag. Nunneklostret stängdes 1864, efter det antiryska upproret 1863.

Bakom en port, på en gård, på Užupio-gatan 17A finner vi Sankt Bartolomeuskyrkan, förmodligen den minsta kyrkan i Vilnius. Den används i dag av stadens vitryska församling. I östra ändan av Užupis ligger Bernardiner-kyrkogården (se "Några kyrkogårdar i Vilnius, Litauisk resa, del 5").

I Užupis.

Ett mysigt ställe på Polocko-gatan i Užupis. När jag gick förbi, stod ett gäng italienare på trottoaren. En av dem kom just ut genom dörren och ropade: "Che bello!" Jag tog mig själv en titt, ja, det var en röra utan like, massor av gamla saker, mycket ombonat och rustikt. Betjäningen var dock bedrövligt långsam; efter att ha suttit ett bra tag utan att någon tagit notis om mig, valde jag att röra på påkarna igen.

Från Subačiaus-gatan söder om Užupis (och floden Vilnia) har man en fin utsikt över Užupis. Utsiktsstället ligger strax öster om den punkt där Maironio-gatan och Subačiaus-gatan möts.

 

Nya staden

Från Užupis – Gamla stadens granne i öster – beger vi oss till grannen i väster: Nya staden. Redan den första kvällen, lördagen den 28/12, uppsökte jag den långa Naugarduko-gatan i Nya staden. Mitt mål var Den polska kulturens hus på Naugarduko-gatan 76. Jag ville undersöka om det fanns någon aktivitet – gärna nyårsfirande! – som jag skulle kunna vara med om. Jag ville också gärna prata med någon om den polska minoritetens liv i Litauen. Efter en rätt lång stund kom jag fram till det stora, vita och rätt moderna huset. Till vänster om receptionen fanns en restaurang med det passande namnet "Pan Tadeusz" (Herr Tadeusz – just det, Mickiewicz!). Där pågick en fest, ur lokalen strömmade tangomusik. Kvinnan i receptionen kunde inget västeuropeiskt språk, så jag fick försöka förstå hennes polska, och hon fick uthärda och försöka begripa min blandning av tjeckiska, polska och kanske något ryskt ord. Jag fick veta att det inte skulle förekomma några aktiviteter under helgerna, men på måndag var det arbetsdag så då skulle jag kunna hitta någon att tala med. Jag tackade och begav mig tillbaka till vandrarhemmet.

På måndagen gick jag åter längs Naugarduko, denna gång i dagsljus:

Husen var rätt slitna, här och där öppnade sig en lucka i raden av hus och jag kunde se in på någon gård där det inte alltid var så städat. Hus i en salig blandning: låga hus jämte flervåningshus; vackra gamla hyreshus i tegel (inte sällan gula) och nyare hus – slitna och inte vackra. Och rätt som det var ett vackert gammalt gult hus med fönsterluckor som påminde om ett gammalt värdshus på landet. På andra sidan gatan grå hyreskaserner. Skillnaden jämfört med de putsade husen och fina affärerna och restaurangerna i Gamla staden var slående.

Så var jag tillbaka vid Polska huset. På bottenvåningen fanns en stor entré som jag nådde via receptionen. Här fanns några glasmontrar med utställningsföremål, foton, diplom. En konstutställning. Då och då skyndade någon genom entrén, på väg någonstans. En bokhandel fanns här, men den var stängd måndagar. Jag frågade en man om han visste om den skulle vara öppen nästa dag, som ju var nyårsafton, men han sa att han inte visste, det var en annan firma som drev bokhandeln. Nu hade jag kunnat samla mod och kraft och tagit mig uppför trappan och presenterat mig, om där nu fanns någon. Men plötsligt märkte jag att både orken, modet och motivationen svikit mig. På ett bord låg en stapel av tidningen "Nasza Gazeta – veckotidning för "Polackernas förbund i Litauen". Jag tog ett exemplar, och återvände till receptionen. Väl där bestämde jag mig för att prova restaurangen Pan Tadeusz. Den var inte särskilt ombonad, men tjejen som tog upp min beställning var vänlig. Jag frågade om hon kände till någon polsk restaurang i staden men hon skakade på huvudet, hon var litauiska och inte polska. Jag frågade om de hade några polska specialiteter, men det var skralt med det. Jag minns inte vad jag åt, men det smakade nog rätt bra. Efter maten bestämde jag mig för att göra ett besök på Judiska museet som också det låg på Naugarduko. Mer därom i artikeln "Det judiska Vilnius (Litauisk resa, del 6/10)". Ännu en polsk besvikelse var jag med om: till min sorg upptäckte jag att det polska kafé och matställe som McLachlan skriver om i Lithuania numera var stängt: "Alina Pylimo 49. A small Polish café just beyond the southwestern edge of the Old Town. It serves typical Polish dishes such as bigos (stewed fresh and pickled cabbage with chopped meats) and flaczki (tripe)." Därmed gick jag miste om bigos och kanske trevliga pratstunder, det var nog det senare som gjorde mig mest besviken.

Men hursomhelst. Något vet jag om den polska minoriteten i Litauen, och det har blivit dags att redovisa det.

Polackerna utgör med sina drygt sex procent av Litauens 3,2 miljoner invånare (2012) landets största etniska minoritet.

I "Šalčininkai region municipality" (polska: Rejon solecznickiego) vid gränsen till Vitryssland utgör polackerna 79 procent av befolkningen enligt regionens hemsida: http://www.salcininkai.lt/pol/O-rejonie/431/2/89 (Se dock [1].)

I "Vilnius district municipality" (polska: Rejon wileński) utgör polackerna 61 procent av befolkningen enligt distriktets hemsida: http://www.vrsa.lt/go.php/pol/INFORMACJE/1192/3/82/1 (Se dock [1].)

Den polska befolkningen i staden Vilnius ("Vilnius city municipality") uppgick 2011 till 16,5 procent [1].

Polackernas främsta sammanslutning är Związek Polaków na Litwie (Polackernas förbund i Litauen).

I "Litauen" i Utrikespolitiska institutets serie Landguiden läser vi: "Enligt en språklag från 1995 ska all officiell dokumentation och korrespondens ske på litauiska. Ortsnamn ska skrivas i litauisk form, och alla som är medborgare och bosatta i landet måste stava sina namn enligt litauiskt alfabet i pass och andra dokument."

Polackerna har ett politiskt parti som bevakar den polska minoritetens intressen: Valaktionen för polacker i Litauen (Akcja Wyborcza Polaków na Litwie). Partiet, som bildades 1994, betecknar sig som kristdemokratiskt men har oftast stött vänsterpartierna i parlamentet.

I september 2009 fastställde Högsta förvaltningsdomstolen en dom i lägre instans om förbud mot gatuskyltar på andra språk än litauiska. Kommuner med polsk- eller ryskspråkig befolkning beordrades att ta ner skyltar med text på deras språk. I annat fall kunde böter utdömas. Polskspråkiga invånare protesterade mot förbundet. När EU-parlamentets talman Jerzy Buzek, tidigare polsk premiärminister, följande månad besökte Litauen, förklarade den litauiske presidenten att landet eventuellt kunde tänka sig ge polackerna rätt att skriva sina namn på polska i officiella dokument. Buzek manade polskspråkiga demonstranter att ha tålamod.

I april 2010 avvisade det litauiska parlamentet premiärministerns förslag att etniska minoriteter, däribland den polska, skulle tillåtas att stava sina namn enligt originalspråken i passen.

"Den polska minoriteten har krävt ökade språkliga rättigheter för minoriteternas skolor. Den polskspråkiga folkgruppen har riktat stark kritik mot bland annat en ny version av skollagen från 2011. Den innebär att undervisningen i litauiska språket utökas i minoritetsskolor och att det blir obligatoriskt för alla skolor att genomföra samma slutprov i litauiska. Den nya skollagen har lett till en politisk konflikt." [2]

I 2012 års val tog sig Valaktionen för polacker i Litauen in i parlamentet och fick åtta av 141 mandat. Partiet hamnade till och med i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna, Arbetarpartiet samt Ordning och rättvisa. Den viktiga posten som energiminister tillföll en parlamentsledamot från den polska Valaktionen. Av olika skäl var regeringen bräcklig; ett skäl var de hårda krav som den polska koalitionspartnern ställde för att stanna kvar i regeringen. "Regeringen tillsatte en arbetsgrupp med uppgiften att se över den polska minoritetens krav på bättre villkor för de minoritetsspråkiga skolorna, för rätten till polsk stavning av polska namn samt till tvåspråkiga gatuskyltar. Men Valaktionen för polacker i Litauen ansåg att arbetet i gruppen gick för sakta och hotade i början av 2013 att lämna regeringen." [2]

Nämnda frågor, samt svårigheter att enas i planer på energisamarbete, har belastat förbindelserna mellan Polen och Litauen.

En polsk bekant till mig har berättat att polackerna inte är så populära i Litauen. Han menade att polacker, när de besöker Vilnius, beter sig som om de var hemma i Polen och att det retar litauerna. Något liknande berättade en av tjejerna som arbetade på vandrarhemmet där jag bodde i Vilnius. Hon hade varit med om polska gäster som tilltalade henne på polska och tog för givet att hon förstod språket, vilket hon inte gjorde eftersom hon var litauiska. Det irriterade henne. Hon påpekade emellertid att hon också haft polska gäster som hon verkligen gillade.

På vandrarhemmet i Vilnius bodde unga människor från många länder, europeiska och icke-europeiska. Där talades engelska, tyska, holländska, italienska, norska, ryska, brasiliansk portugisiska, finska, franska – men ingen polska.

Maryla Rodowicz heter en legendarisk polsk rocksångerska, född 1945 i Jelenia Góra, Polen. Hon uppträdde flitigt i det gamla Östblocket: i Vilnius, Moskva, Östberlin med flera städer. På youtube finns en sovjetisk musikfilm om Maryla Rodowicz på besök i Vilnius 1987. Senast hon uppträdde där var den 14 december 2013. Det var först före min resa till Litauen som jag fick reda på att hon har rötter i landet. På youtube finns två klipp från 2006 gjorda av två litauiska tevekanaler: det statliga tevebolaget LRT (den polskspråkiga avdelningen) respektive LNK (litauiskspråkigt). "Kochane Wilno", älskade Vilnius, sjunger Maryla i det polskspråkiga klippet. Vi får följa med till Bernardinerkyrkogården i Vilnius, där stadens polacker ligger begravda. Maryla stannar upp framför en grav, läser ett namn varpå hon säger: "Det är min morfar". Jag förstår polska ytterst dåligt, och litauiska kan jag inte alls, så jag har mycket dålig uppfattning om vad Maryla pratar om, men att se henne är en upplevelse och de båda språken är njutbara; jag har alltid gillat polska, och litauiskan i programmet är mjuk och låter som grekiska. Att den polskspråkiga avdelningen vid litauisk teve intresserar sig för Maryla är väl inte så konstigt. Men att även litauiska tevetittare får en chans att bekanta sig med en av Polens främsta artister – Marylia Rodovič på litauiska – är kanske inte alldeles självklart och därmed något att glädja sig över. På youtube finns också ett klipp från en konsert med Maryla i Stockholm 2013. När jag ser på det får jag intrycket att det i första hand var en konsert för den polska kolonin i Sverige. Undrar hur det var i Vilnius? Om det också där huvudsakligen var en polsk händelse, eller en polsk-litauisk?

Om du vill se den sovjetiska musikfilmen samt klippen från litauisk teve (det ena polskspråkigt och det andra litauiskspråkigt), skriv in följande söksträngar i sökrutan på youtube:

Maryla Rodowicz w Wilnie, 1987 (film muzyczny) (sovjetisk musikfilm utan tal)

Maryla Rodowicz w Wilnie, 2006 (LRT) (språk: polska)

Maryla Rodowicz w programie "Historie", 2006 (LNK) (språk: litauiska)

----------------------------------------------------------------------------------------

[1] Wikipedia ((http://en.wikipedia.org/wiki/Poles_in_Lithuania) uppger att andelen polacker i "Šalčininkai district municipality" år 2011 uppgick till 77,75 procent; i "Vilnius district municipality" till 52,07 procent. Som källa för dessa siffror, jämte siffran för "Vilnius city municipality", anger Wikipedia Litauens statistiska myndighet: http://www.stat.gov.lt/lt/pages/view/?id=2630

[2] "Litauen" i Utrikespolitiska institutets serie Landguiden