Vilnius 1900-tal (Litauisk resa, del 2/10)

Av Per Nilson

Kring årsskiftet 2013/14 gjorde jag en tio dagar lång resa till Litauen. Syftet med resan var att lära mig mer om landet, dess historia, kultur och levnadsförhållanden. Under hösten hade jag läst på om Litauens historia, sevärdheter och moderna förhållanden. Resan resulterade i totalt tio artiklar som publicerats här på Kultur i öst:

*Något om Litauens historia (del 1)

*Vilnius 1900-tal (del 2)

*Huvudstadens helgedomar (del 3)

*Vilnius – en bildberättelse (del 4)

*Några kyrkogårdar i Vilnius (del 5)

*Det judiska Vilnius (del 6)

*Besök i Klaipėda/Memel (del 7)

*Promenad i Kaunas (del 8)

*Besök i Druskininkai – Litauens sydligaste stad (del 9)

*Litauiska läckerheter (del 10)

--------------------------------------------------------------------

Inledning

I det följande ska vi bekanta oss lite grand med Vilnius 1900-talshistoria. Vi ska ta hjälp av tre utmärkta böcker: Vilnius. Eine Stadt in Europa (Suhrkamp, 2006) och Vilnius. City Guide (R. Paknio leidykla, 2012) av Tomas Venclova samt Östersjövägar av Per Högselius (Atlantis, 2007). Korta författarpresentationer är på sin plats. Venclova, född i Klaipėda 1937, är lyriker, essäist och språkvetare. Han räknas som en av samtidens mest framstående lyriker och är översatt till svenska. Högselius är docent i teknik- och vetenskapshistoria. Han forskar och undervisar vid Kungliga Tekniska Högskolans avdelning för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö. Sin bok Östersjövägar beskriver han som "ett mellanting mellan populärhistoria, essä och reseskildring".

Innan vi tar oss an Vilnius 1900-tal måste vi kasta en blick över axeln och fråga oss: Vad för slags stad var Vilnius vid det förra seklets ingång? Vilka politiska, nationella och kulturella inflytanden stod den under?

På 1700-talet blev polskan det förhärskande språket i staden. I och med Polens tredje delning 1795 utraderades Polen som stat från den europeiska kartan – och därmed också Litauen med vilket Polen sedan 1569 varit förenat i en realunion; dessförinnan, sedan 1385, i en personalunion. Östra Polen och Litauen blev delar av det ryska imperiet. Under andra hälften av 1800-talet var tiden mogen för ett litauiskt nationellt uppvaknande: den litauiska intelligentsian producerade tidningar och skrev böcker på litauiska – "en filologisk revolution". Förgrundsgestalt för den litauiska rörelsen var Basanavičius (1851-1927). Samtidigt som det litauiska ägde ett vitryskt nationellt uppvaknande rum. De polska antiryska upproren 1830 och 1863, i vilka många litauer deltog, hade följts av rysk repression, och därmed förbittring mot Ryssland. Basanavičius och de litauiska nationalisterna präglades av Herders syn på begreppet folk, nämligen att nationaliteten framför allt bestäms av språket. För dem var det otänkbart att inte Vilnius – grundat av Gediminas på 1300-talet och storfurstendömet Litauens historiska huvudstad – skulle bli huvudstad i det återuppståndna Litauen. Problemet var bara att endast några få procent av dess invånare talade litauiska. I slutet av 1800-talet fanns det knappast någon som kunde föreställa sig att Vilnius en gång skulle bli en litauiskspråkig stad, huvudstad i ett land där språket talas så som fallet var under tidig medeltid. Venclova: "Att förvandla Vilnius till en litauisktalande stad var vid den här tiden lika utsiktslöst som att vilja införa det keltiska språket i dagens Dublin eller Edinburgh eller det slovenska språket i Trieste." [1]

När Vilnius kyrkklockor ringde in 1900-talet var alltså polskan det dominerande språket i staden. Men här talades också ryska, vitryska, jiddisch och hebreiska. Litauiskan spelade, som sagt, en marginell betydelse. Den litauiska nationella rörelsen hade svårt att få fotfäste i Vilnius. Litauiskspråkig litteratur med det latinska alfabetet (förbjudet efter det antiryska upproret 1863 fram till 1904; endast det kyrilliska var tillåtet) trycktes i Tilsit i Ostpreussen – långt från Vilnius – och smugglades in i Litauen. De litauiska intellektuella fanns huvudsakligen i Kaunas. Högselius: "Fram till dess [andra världskrigets slut] var nämligen Vilnius i första hand en polsk och judisk stad. […] Vilnius låg som en besynnerlig polsk-judisk enklav mitt i en arkaisk litauisk-vitrysk landsbygd (staden låg ungefär på gränsen mellan de litauiska och vitryska språkområdena)." [2]

 

Polska rörelser

Polackerna i Litauen, som suktade efter befrielse från det ryska oket och ett återuppståndet Polen, hade sina rörelser. Däribland Endecja (eller Nationaldemokraterna) och Krajowcy (’De infödda’). Den förra var antisemitiskt präglad. Vilnius judar stödde därför oftast litauerna eller vitryssarna. Den senare rörelsen, ’De infödda’, var annorlunda; den bestod mestadels av liberaler: den menade att människorna i Vilnius med omnejd i allt väsentligt var ett folk som talade tre språk (fyra om man räknade med jiddisch). En av rörelsens förgrundsgestalter, Michał Roemer, lät i Lemberg (numera ukrainska Lviv, då tillhörande Österrike) trycka en omfattande studie i vilken han argumenterade för litauernas rätt till självständighet. Polackerna skulle bevara sin identitet och vara lojala medborgare i den litauiska staten.

 

1905 års revolution

År 1905, i samband med revolutionen i Ryssland, gjordes det uppror mot tsarmakten även i Vilnius. Under hösten införde tsaren yttrande-, press- och mötesfrihet. I december samlades en sejm (församling) i Vilnius bestående av 2 000 representanter för alla kommuner och distrikt i landet. Initiativtagare var ingen mindre än Basanavičius. Det demokratiska partiet företräddes av Antanas Smetonas, en advokat från Vilnius som skulle komma att bli en av mellankrigstidens främsta litauiska politiker. Sejmen uppmanade befolkningen att inte följa de ryska lagarna, man fordrade införande av autonomi för Litauen samt ett eget parlament. Denna sejm fungerade i praktiken som regering. Alla representanterna uppmanade befolkningen att engagera sig för det litauiska språket och bildningen; de föreställde sig det framtida Litauen som en stat framför allt för litauerna, där polacker och andra nationaliteter skulle leva som minoriteter. Revolutionen slogs dock ner, även i Litauen. Majoriteten av dess anhängare hamnade i fängelse eller gick i exil. Men en sak hade förändrats: de förbjudna språken och de nationella traditionerna gick inte längre att undertrycka. Skolor för de litauiska och polska språkgrupperna öppnades åter. Litauiskan dominerade väster om Vilnius, öster därom förekom det sporadiskt.

 

Kulturella institutioner

Vad gäller kulturella institutioner i Vilnius låg litauerna i flera fall steget före polackerna. "Kurier Litewski", den första legala polska tidningen, började utkomma ett år efter den litauiska "Nyheter från Vilnius"; den polska konstföreningen grundades ett år efter den litauiska. Den polska kulturen hade flera centra förutom Vilnius (polska: Wilno): Warszawa, Kraków med flera. Litauerna hade ett enda historiskt centrum, Vilnius. Här måste den litauiska eliten vara närvarande, vad de litauiska intellektuella i Kaunas än månde säga. Antanas Smetonas tidning "Viltis" (Hoppet) hade föresatt sig att göra Vilnius med omnejd mer litauiskt.

 

Vitryssarna

Även vitryssarna ansåg att Vilnius var deras huvudstad, och de utgjorde en större grupp i staden än litauerna. Anton Luckevič – socialist, revolutionär och frimurare – grundade vitryska tidningar i staden. Janka Kupala, den främste vitryske diktaren i Vilnius, ville att vitryssarna skulle kunna "kalla sig människor". Litauerna sökte rötterna till sin stat i sin hedniska och baltiska historia. För vitryssarna var den litauiska medeltiden emellertid slavisk, och de litauiska härskarna, inklusive Gediminas, inga litauer utan rutener, och därmed i viss mån vitryssar. Polackerna, i sin tur, hade sina egna åsikter om arvet efter storfurstendömet.

 

Sammansatt etnisk identitet

En hel del människor i Vilnius identifierade sig med mer än en etnisk grupp. Den store kompositören och målaren Mikalojus Čiurlionis (1875-1911) talade polska som barn; föräldrarna var polsktalande (modern tyska). Han kom dock att starkt identifiera sig med den litauiska nationella rörelsen och anslöt sig till den. Han lärde sig litauiska och vårdas i dag ömt som en av Litauens främsta kulturpersonligheter. Den polskspråkige diktaren Mickiewicz (1798-1855; polsk nationalskald) är kanske det mest lysande exemplet på en polskspråkig litauer som litauerna, i lika hög grad som polackerna, gör anspråk på som "sin".

En mer nutida polskspråkig litauer som omhuldas av den nuvarande litauiska republiken är 1980 års nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz. Godset där han föddes, Šeteniai (polska: Szetejnie), har restaurerats och gjorts om till ett litet konferenscentrum till hans ära. Han har dessutom utnämnts till hedersmedborgare i Litauen och hedersdoktor vid Vytautasuniversitetet i Kaunas. Som ung studerade Miłosz vid det polska gymnasiet i Vilnius och senare vid stadens universitet. Högselius: "Det polska genomsyrar i verkligheten den litauiska kulturens utveckling i själva dess grundval – på gott och ont, skulle man kunna tillägga. Mest på gott, ansåg Tomas Venclova, som dock påpekade att han förmodligen är ganska ensam i den uppfattningen bland litauiska intellektuella; att bejaka det främmandes inflytande på den egna kulturen passar ju dåligt in på dagens tydliga dragning åt ett slags återuppväckt nationalromantik i Baltikum." [3]

 

Tidningar

År 1911 gavs 69 olika tidningar ut i Vilnius: 35 polska, 20 litauiska, sju ryska, fem judiska och två vitryska. Det fanns också tidningar som kom ut på flera språk. Det kulturella livet gav många exempel på harmonisk samexistens och utbyte mellan konstnärer av olika nationalitet.

 

Första världskriget

Hösten 1915 intog Wilhelm II:s trupper Vilnius. Därmed upphörde 120 år av tsarrysk ockupation. Många av stadens 180 000 invånare flydde till Ryssland. Vilnius förskonades från strider, de ägde rum öster om staden. Den nya administrationen försökte vinna Vilniusbornas förtroende. I ett upprop kallade de Vilnius för "en pärla i det polska kungariket", vilket upprörde många av stadens invånare. Därefter försökte de vinna litauernas hjärtan. År 1917 gav ockupationsmakten grönt ljus för en litauisk konferens, som valde ett råd med 20 medlemmar. Det liknade fröet till ett framtida litauiskt parlament eller regering. Även här var Basanavičius och Smetona de ledande gestalterna. Rådets inflytande växte allteftersom kriget gick sämre för tyskarna. Den 16 februari utropade det Litauens självständighet med Vilnius som dess huvudstad. Efter Tysklands kapitulation i november 1918 förverkligades Litauens självständighet.

 

Vilnius erövras av Polen

Det bolsjevikiska kuppförsöket strax efter självständighetens förverkligande, 1918/19, slutade med att Józef Piłsudksi, det återuppståndna Polens ledare, drev bort bolsjevikerna från Vilnius. Venclova menar att man knappast kan tänka sig en mer typisk representant för Vilnius än denne grundare av det nya Polen. Han kom från ett samhällsskikt som i princip inte skilde mellan litauer och polacker och som ville återupprätta den gamla Adelsrepubliken (Rzeszpospolita; realunionen mellan Polen och Litauen 1569-1795), dock gärna i en lätt moderniserad form. De romantiska diktarna kunde han utantill; på hans gravsten i Vilnius är verser av Juliusz Słowacki inhuggna. I Vilnius gick Piłsudksi på det ryska gymnasiet, som tidigare haft Dzierżyński som elev – polacken som i det bolsjevikiska Ryssland blev chef för den beryktade hemliga polisen, tjekan.

Efter det att Piłsudksi satt p för det bolsjevikiska kuppförsöket vände han sig till alla invånare i Litauen och lovade dem att de skulle kunna förverkliga sitt öde utan våld eller påtryckningar från polsk sida. Piłsudksi hade dock inte räknat med reaktionen på den polska ockupationen av Vilnius. Det litauiska rådet begav sig till Kaunas och fordrade att Litauen erkändes som separat stat enligt dess etnografiska gränser, vilka även omfattade vitryska områden. Så inleddes en mångårig konflikt, en av de hårdaste i den tidens Europa.

Vilnius återtogs dock av bolsjevikerna; Piłsudksi förde krig mot dem medan Litauen slöt ett vapenstillestånd med dem. I slutet av augusti 1920 överlämnade bolsjevikerna Vilnius till den litauiska regeringen men litauerna kom att kontrollera staden endast en kort tid. När Piłsudksi drivit bort bolsjevikerna från Warszawa, beslutade han sig för att lösa Vilniusfrågan en gång för alla. Han visste att polackerna där – de utgjorde hälften av stadens invånare – skulle välkomna honom. Polen hade dock lovat de västliga staterna att respektera Vilnius status. Därför måste det se ut som om Vilnius erövrades av upproriska lokala polacker och inte på order av Piłsudksi. General Żeligowski förkunnade sålunda att han vägrade lyda den polska regeringen – hans enheter bestod av män från trakten som handlade på eget initiativ. Senare medgav emellertid Piłsudksi att Żeligowski handlat på hans order.

Den nionde oktober 1920 fördrev Żeligowskis trupper litauerna från Vilnius, nästan utan blodsutgjutelse. Piłsudksi hade planer på att också lägga beslag på västra och östra Litauen, det vill säga Kaunas respektive vitryska områden, men de förverkligades inte. I det erövrade området, Vilnius med omnejd, hölls val till en församling, sejm; de bojkottades av nästan hälften av invånarna: litauer, vitryssar och judar. Sejmen beslutade att ansluta området till Polen. Ett kallt krig mellan Polen och Litauen inleddes. För Antanas Smetona, den ledande politikern i mellankrigstidens litauiska stat, var återerövringen av Vilnius ett överordnat mål. Det föreföll omöjligt, och att det i sinom tid verkligen skedde betecknar Venclova som den kanske mest otroliga händelsen under de senaste hundra åren i Centraleuropa.

 

Vilnius som polsk stad

I Vilnius (numera officiellt: Wilno) fanns ännu det litauiska vetenskapliga sällskapet, ett par litauiska tidningar och det litauiska gymnasiet drevs vidare, liksom den litauiska teatern. Men litauerna levde som i ett slags getto; de intresserade sig endast för sina angelägenheter.

Av de andra minoriteterna var det judarna som lyckades bäst. De grundade en institution, YIVO, den enda i världen som ägnade sig åt att forska kring jiddisch-språket och jiddisch-kulturen.

Vad gäller vitryssarna, så var det många av dess ledande personligheter som vände blickarna mot den vitryska sovjetrepubliken och begav sig dit. Där väntade arbete vid universiteten. En del betraktades dock av Stalin som västliga agenter och gick ett oblitt öde till mötes.

 

Molotov-Ribbentrop-paktens konsekvenser

Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 föreskrev att Litauen skulle tillfalla Tyskland. Snart skedde dock en omförhandling vilken resulterade i att landet övergick till den sovjetiska intressesfären. I samband med Sovjets anfall mot Polen i september samma år, erövrade Stalin Vilnius från polackerna och överlät staden till litauerna. Den litauiska drömmen hade gått i uppfyllelse! Nu när Vilnius återigen var i litauiska händer, genomfördes bestämmelser som syftade till att göra universitetet mer litauiskt. Polska studenter och professorer protesterade eftersom de inte ville lära sig litauiska.

Men hårda tider väntade. Litauen tvingades ingå försvarsavtal med Sovjetunionen och tillåta ryska militärbaser på sitt territorium. I juni 1940 löpte Sovjetryssland linan ut och ockuperade Litauen. Detta var nionde gången sedan 1915 som Vilnius bytte statstillhörighet.

I början av 1941 inledde Stalin massdeportationerna av litauer. Cirka 20 000 tvingades österut, bort från sitt land i vagnar avsedda för boskap.

 

Tyskland anfaller Sovjetunionen

När deportationerna pågick som bäst, anföll Tyskland Sovjetunionen. Många litauer upplevde invasionen som en befrielse. På krigets tredje dag besattes Vilnius. Bland litauerna fanns en förhoppning om att landets självständighet skulle återupprättas. Så blev det inte. Antisemitiska stämningar rådde i landet och den fick sin näring i ordvändningar som "alla judar är kommunister och alla kommunister är judar". En extremnationalistisk press förklarade att judarna bar skulden för Stalins deportationer av och repressalier mot litauerna. Det medförde att nazisterna fann många villiga medhjälpare bland litauerna när det gällde att mörda landets judar. Litauiska skyttekompanier deltog i massmorden i Paneriai, en ort belägen inte så långt från Vilnius dit otaliga judar fördes och sköts ihjäl. Över 90 procent av landets judar mördades, i inget annat land utplånades en så stor andel av den judiska befolkningen. I Vilnius levde i början av andra världskriget 55 000 – 60 000 judar (Vilnius. City Guide, s.154). Vilnius kallades för "Nordens Jerusalem", staden var ett viktigt centrum för Östeuropas judar. Den stora synagogan i Vilnius gamla stad befann sig i ett mycket dåligt skick efter kriget och revs senare. En mycket livaktig kultur i Vilnius och Litauen, en judisk värld, utplånades genom nazisternas folkmord. Det fanns dock litauer som riskerade och offrade livet för att hjälpa sina dödsdömda grannar och medmänniskor.

 

Vilnius blir åter sovjetiskt

År 1944 drev ryssarna ut tyskarna från Vilnius. En fyra decennier lång period av förtryck och omformning av samhället efter sovjetiskt mönster tog sin början. Kriget och det återupptagna sovjetiska herraväldet innabar att stadens etniska sammansättning ändrades på djupet. Mycket få judar var kvar i livet. När det gällde polackerna, så hade de en valmöjlighet: bege sig till Polen eller bli sovjetiska medborgare. Många valde den förra utvägen: när det stod klart att Polen inte skulle återfå Vilnius begav sig under 1945/46 ungefär 100 000 polacker till Polen. Många hamnade i Toruń och Gdańsk. Högselius: "En betydande del [av den polska befolkningen i Vilnius], inte minst medlemmar av intelligentsian, avrättades eller deporterades till Sibirien." [4] Trots den stora polska utvandringen efter andra världskriget utgör polackerna i Vilniusdistriktet över 50 procent av befolkningen [5]. Den sovjetiska politiken gick ut på att flytta ryssar till delrepublikernas huvudstäder så att dessa fick en rysk majoritet. Venclova berättar att han under sin skoltid i Vilnius efter kriget nästan enbart hörde ryska talas på gatorna. Till Vilnius flyttade också många litauer från den del av Litauen som kallades "Kaunas-Litauen". När Venclova avslutade sina universitetsstudier i Vilnius, kunde han återigen göra sig förstådd på litauiska överallt i staden. Andelen ryssar i Vilnius var och är avsevärt mindre än i Riga och Tallinn.

 

Vilnius under sovjetisk ockupation

Under de första efterkrigsåren gjorde Vilnius ett provinsiellt intryck, berättar Venclova. Många gånger fick han höra: "Kaunas är en stad, Vilnius är en stor by". Under mellankrigstiden hade "den provisoriska huvudstaden" blivit europeiskare; den hade begåvats med prospekt, villor och ambassadpalats. Vilnius däremot hade under mellankrigstiden legat i ett avsides hörn av Polen. Högselius: "Åren efter kriget blev Vilnius i stället en helvetisk och rent livsfarlig gangsterstad där etniskt relaterade bråk och slagsmål hörde till vardagen." [6]

Under den sovjetiska tiden lyckades västliga moden, stämningar, litteratur och filosofi nå också Vilnius. En viktig faktor för denna europeisering var närheten till Polen, där pressen var mycket friare än i Sovjetunionen. Den bedömdes dock som lojal och var därför tillgänglig i Litauen. Inte så få människor i Vilnius förstod polska, och om så inte var fallet så fanns det rika tillfällen att lära sig. Venclova nämner en liten bokhandel i Vilnius där man kunde köpa böcker på polska, böcker som inte kom ut på något annat språk: "Medan man i Väst visste mycket lite om det jättestora östeuropeiska ’ingenstans’, kanske allra minst om Vilnius, så hade vi en något mer precis föreställning om Väst." Venclova fortsätter: "Allt detta förekom naturligtvis inte enbart i Vilnius utan också i Ryssland, och ännu mer i Riga och Tallinn, men Vilnius var en port genom vilken oönskade inflytanden flöt in i imperiet i en bred ström." [7] Det fanns många konspirativa kretsar och en illegal press, mer i Litauen än någon annanstans i det sovjetiska imperiet; här fanns fjorton underjordiska tidningar. Om slutet för den sovjetiska epoken i Litauen skriver Venclova: "Med häpnad och stolthet observerade jag hur Litauen och Vilnius blev den viktigaste katalysatorn för denna ordnings sönderfall. Utgivarna av de underjordiska tidningarna trädde ut i offentligheten och ordnade möten där de krävde frihet för de politiska fångarna och alla människor." [8]

 

Vilnius i det självständiga Litauen

Utvecklingen mot frihet gick allt snabbare. Men bakslag kom: I januari 1991 stormades tevetornet av sovjetiska inrikestrupper för att sätta stopp för de ocensurerade sändningarna. Tretton unga människor som försvarade tevetornet dödades; en avled i hjärtattack. En sovjetisk soldat föll offer för en annan sovjetisk soldats kulor [9]. I augusti 1991 kunde den av Litauen tidigare utropade självständigheten verkligen genomföras. Litauerna smidde medan järnet var varmt – medan Moskva var upptaget av de konservativa kommunisternas kupp mot Gorbatjov, en kupp som misslyckades.

För dagens litauer är Vilnius den naturliga och historiska huvudstaden i Litauen. Samtidigt betraktar många polacker den som en i grunden polsk stad, ungefär så som de ser på den under århundraden polska staden staden Lwów – ukrainska: Lviv – i nuvarande västra Ukraina.

Och framtiden för Vilnius? Venclova får sista ordet: "Trots alla drömmar om en förnyad, denna gång nationell homogenitet förblir den litauiska huvudstaden vad den alltid har varit – mångskiktig och mångdimenionell, en kontinent i miniatyr. Men vi ska komma ihåg att det är ett bräckligt tillstånd och att vi är ansvariga för det." [10]

-------------------------------------------

[1] Vilnius. Eine Stadt in Europa, s. 171

[2] Östersjövägar, s. 213

[3] Östersjövägar, s. 211

[4] Östersjövägar, s. 213

[5] På hemsidan till "Vilnius district municipality" uppges att den polska befolkningen i distriktet uppgår till 61 procent (http://www.vrsa.lt/go.php/pol/INFORMACJE/1192/3/82/1).

Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Poles_in_Lithuania) uppger dock att andelen polacker i "Vilnius district municipality" 2011 uppgick till 52,07 procent. Som källa anges Litauens statistiska myndighet: http://www.stat.gov.lt/lt/pages/view/?id=2630

Vad gäller staden Vilnius ("Vilnius city municipality"), så uppgick - enligt Wikipedia - den polska befolkningen 2011 till 16,5 procent.

[6] Östersjövägar, s. 214

[7] Vilnius. Eine Stadt in Europa, s. 231

[8] Vilnius. Eine Stadt in Europa, s. 238

[9] http://coldwarsites.net/country/lithuania/the-tv-tower-memorials-and-mus...

[10] Vilnius. Eine Stadt in Europa, s. 242