TYSKT: Presentation av 'Den tomma himlen [Resa till det inre av Balkan]' av Richard Wagner

Av Per Nilson.

Skyddsomslag av Andreas Heilmann. Foto av Dubrovnik av AKG.Skyddsomslag av Andreas Heilmann. Foto av Dubrovnik av AKG.

Originalets titel: Der leere Himmel [Reise in das Innere des Balkan] (’Den tomma himlen [Resa till det inre av Balkan]’)
Förlag och utgivningsår: Aufbau-Verlag, Berlin, 2003
Antal sidor: 334

OM FÖRFATTAREN

Richard Wagner föddes 1952 i en by i den rumänska delen av Banatet. Familjen tillhörde den tyska minoriteten, donauschwaberna. I Rumänien arbetade Wagner som tysklärare och journalist men publicerade också lyrik och prosa på tyska. År 1972 bildade han tillsammans med andra unga författare ur den tyska folkgruppen den litterär-politiska gruppen ”Aktionsgruppe Banat”. Samma år gick han med i kommunistpartiet eftersom han ville förändra systemet inifrån. Rumänien hade inte deltagit i Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien, och Wagner såg därför med viss sympati på Ceauşescu. År 1975 förhördes han av säkerhetspolisen och insåg då vidden av den övervakning som han och kamraterna varit utsatta för. Officerarna i Securitate speglade regimens okunnighet och primitivitet. Det blev en chock för Wagner. Efter att ha belagts med arbets- och publiceringsförbud lämnade han Rumänien 1987. Sedan dess är han verksam som författare i Berlin. Wagner har varit gift med Herta Müller (2009 års Nobelpristagare i litteratur).

Bibliografi (urval)
Rostregen (’Rostregn’; dikter, 1986); Ausreiseantrag (’Utreseansökan’; berättelse, 1988); Begrüßungsgeld (’Välkomstpeng’; berättelse, 1989); Die Muren von Wien (’Murarna i Wien’; roman, 1990); Mythendämmerung (’Myternas gryning (/skymning’?); essäer, 1993); In der Hand der Frauen (’I kvinnornas hand’; roman, 1995); Lisas geheimes Buch (’Lisas hemliga bok’; roman, 1996); Im Grunde sind wir alle Sieger (’I grunden är vi alla segrare’; roman, 1998); Mit Madonna in der Stadt (’Med Madonna i staden’; dikter, 2000); Miss Bukarest (roman, 2001); Habseligkeiten (’Ägodelar’; roman, 2004). Wagner har erhållit flera stipendier och utmärkelser.

OM BOKEN

Inledning
Förlaget betecknar boken som essä (av franskans ”essai”, ’försök’), vilket är riktigt. Wagners egna erfarenheter och betraktelser varvas med fakta. Redogörelser för de långa historiska perspektiven varvas med nedslag i olika tider och platser. Vi får också bekanta oss med en rad författare från Balkan: Panait Istrati, Danilo Kiš, Mircea Dinescu, Ismail Kadaré, Miloš Crnjanski, Milo Dor, Johannes Weidenheim m fl. Boken gör inte anspråk på att sammanfatta Balkans historia. Inte heller går Wagner kronologiskt tillväga. Boken innehåller 15 kapitel och i vart och ett av dem blandas dåtid med nutid. Författaren rör sig lätt och ledigt i tid och rum. Han skriver om Albanien, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Grekland, Kosovo, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Rumänien, Serbien och Slovenien. Framställningen är för det mesta klar och konkret. Visst märks det emellanåt att Wagner är en skönlitterär författare med stilistiska ambitioner, men det inverkar inte menligt på framställningen – tvärtom. Wagner är mycket lämpad att skriva den här boken. Han är född och uppvuxen på Balkan och har på nära håll upplevt – eller levt i den omedelbara skuggan av – det som i så hög grad präglat denna del av Europa: den ortodoxa kyrkan (ett resultat av det inflytande som Bysans under 1000 år utövade över östra Balkan); den heterogena befolkningssammansättningen (ett resultat av nationsbildningarna under 1800-talets andra hälft fram till första världskrigets slut varvid dessa nya stater – efterföljarstater till det osmanska respektive det habsburgska riket – kom att rymma ett stort antal minoriteter); bestraffningen av de tyska folkgrupperna efter andra världskriget; den kommunistiska diktaturen; nationalismen som under den kommunistiska epoken levde vidare i form av nationalkommunism (i synnerhet i Rumänien och Albanien).

Första världskrigets slut innebar stora omvälvningar på Balkan. År 1918 bildades Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, som från och med 1919 också omfattade Bosnien-Hercegovina (efter det att Österrike avträtt territoriet). Detta innebar att maktens centrum för slovenernas och kroaternas del flyttades från Wien och Budapest till Belgrad. (Liknande centrumförskjutningar: Wien/Budapest ersattes för Transsylvaniens, Bukovinas och det rumänska Banatets del av Bukarest, för Vojvodinas del av Belgrad.) Österrike-Ungern fick avträda Banatet som kom att delas mellan det nya sydslaviska kungariket och Rumänien. Österrike-Ungern förlorade Transsylvanien till Rumänien.

15 kapitel
De femton kapitlen föregås av en inledning och följs av en årtalskronologi, en omfattande litteraturlista samt sex kartor över Balkan under olika tider. Kapitlen är:
1. Var Balkan börjar
2. Mitt Balkan
3. Det oupphörliga 1800-talet
4. Den misslyckade kapitalismen
5. Imperierna kommer och går
6. Hur nationalkommunismen uppfanns
7. Sekelskifte
8. Judiska episoder
9. Romerna i Sydosteuropa
10. Den albanska frågan
11. Balkanislam
12. Det serbiska hegemonianspråket
13. Balkan och grekerna
14. Balkankultur
15. Balkan i Europa

Låt oss nu titta lite närmare på innehållet i några av kapitlen.

I kapitel 1 påminns vi om den tid för inte så länge sedan då de centraleuropeiska städerna var fulla av jugoslaviska restauranger. I Tyskland fanns många jugoslaviska gästarbetare, och många tyskar semestrade – då liksom nu – vid den kroatiska kusten. Jugoslavien gällde som ett mindre strängt kommunistland. Men det fanns också en annan verklighet: Titos hemliga polis mördade regimmotståndare i Västeuropa. 109 fall av mord och bortföranden är kända. Även de rumänska och bulgariska hemliga poliserna ägnade sig åt att ha ihjäl kritiska landsmän i väst.

I kapitel 2 berättar Wagner om sitt Balkan, Banatet, där han föddes och växte upp. De tyska donauschwaberna har varit bosatta i Banatet sedan 1700-talet. Efter första världskriget delades Banatet upp mellan Jugoslavien och Rumänien. Fram till dess att kommunisterna tog makten var gränserna öppna. Före första världskriget gick Wagners morfar (farfar?) i lära i Kikinda, som nu ligger i den serbiska delen av Banatet. Han talade ofta om första världskriget och om grymheterna som de serbiska frikårerna, Komitatschi, begått.

I september 1944 nådde den tyska armén fram till byn. Wagners mor och morföräldrar tog sin tillflykt till tyskarna och såg på när deras hus, där ryssarna förskansat sig, besköts av tyskarna. Modern och mormodern följde med tyskarna till Wien. Wagners far greps av ryssarna. År 1945 ville morfadern återvända till Banatet, där han hade sin verkstad. Modern och mormodern ville det inte men fogade sig. Efter andra världskriget fanns i den rumänska delen av Banatet många människor som flytt undan Sovjetarmén, till exempel bessarabiska rumäner. Även vlacher kom dit. De flesta rumänerna i Wagners by hade kommit dit efter andra världskrigets slut; byn stod halvtom eftersom tyskarna hade flytt och endast hälften kom tillbaka efter kriget. Wagners by låg knappt femtio kilometer från den serbiska gränsen. År 1951 lät kommunisterna deportera alla familjer som en gång varit besuttna – de utgjorde opålitliga element – till det inre av landet, där de måste stanna till mitten av femtiotalet. Anledningen var säkrandet av gränsen till Serbien. Vid denna tid betraktades Jugoslavien av de rumänska kommunisterna som en ärkefiende till socialismen (i början av sextiotalet var dock Sovjetunionens, och därmed rumänernas, relationer med Titos Jugoslavien vänskapliga). När Wagner föddes var alltså gränsen till det serbiska Banatet stängd. Alla orter i den serbiska delen var onåbara. De hade också fått andra namn, de var uppkallade efter serbiska partisaner. Dessa uttalades inte av donauschwaberna i det rumänska Banatet. Orsak: serbernas behandling av soldaterna i den tyska armén.

För tonåringen Wagner representerade Titos Jugoslavien väst – den jugoslaviska radion spelade musik från väst och teve-stationerna i Belgrad och Novi Sad visade filmer därifrån. De rumänska kommunisterna såg med misstro både på befolkningen som bodde i närheten av gränsen och på besökande från andra delar av Rumänien. Folk blev ofta stoppade av polisen och beordrade att legitimera sig. Till Banatets rumänska gränsområden kom många i avsikt att fly.

I Rumänien levde under mellankrigstiden 780 000 tyskar, i Jugoslavien runt 500 000. Efter de tyska truppernas återtåg förekom överallt expropriering utifrån etniska kriterier, delar av de tyska befolkningsgrupperna i södra Ungern, Jugoslavien och Rumänien flydde tillsammans med den retirerande tyska armén i september 1944. I framför allt Rumänien massdeporterades tyskar till Sovjetunionen för tvångsarbete. I Jugoslavien och Ungern i mindre grad. I Rumänien var det 70 000 tyskar som deporterades. Wagners far hade under hela kriget tjänstgjort i den rumänska flodmarinen, men även han deporterades till Sovjetunionen. År 1949 återvände han till Banatet, efter fem år av tvångsarbete. Den brutalaste bestraffningen ägde rum i Jugoslavien. Den tyska minoriteten internerades i koncentrationsläger, tvingades till dödsmarscher, sköts, utsattes för våldtäkter och fördrivning. År 1954 fanns det knappt några tyskar kvar i Jugoslavien. I Rumänien kunde dock den tyska befolkningsgruppen leva vidare – efter att ha utstått en kort tid av fullständig rättslöshet. Många tyskar lämnade dock Rumänien. År 1978 träffade den tyske förbundskanslern Helmut Schmidt och Ceauşescu en överenskommelse, priser och kvoter fastställdes: omkring 12 000 tyskar skulle få utresetillstånd varje år. För varje rumänien-tysk som fick lämna landet betalade Västtyskland i regel mellan 8 000 och 12 000 mark.

Kapitel 3: Vilken roll har arvet efter Bysans (395-1453) och det osmanska riket (1453-1918) spelat?

Kapitel 4 behandlar mellankrigstiden och andra världskriget. Vi får läsa om införandet av kungliga diktaturer i Jugoslavien 1929, Bulgarien 1935 och Rumänien 1938. För Jugoslaviens del innebar andra världskriget en rad krig – förutom partisankrig mot de tyska och italienska ockupanterna också inbördeskrig mellan kroater, serber och muslimer.

I kapitel 6 får vi läsa om hur kommunismen, med undantag för Grekland, infördes över hela Balkan efter andra världskrigets slut. Vi får läsa om Tito-partisanernas brutala hämndaktioner mot motståndare omedelbart efter kriget och om Titos hårdförhet som ledare för Jugoslavien. Lägren på öarna Goli Otok och Grgur i Dalmatien är ökända. Vi får också läsa om hur Enver Hoxha styrde Albanien med järnhand fram till sin död 1985. I Rumänien avlöstes Gheorghe Gheorghiu-Dej 1965 av Nicolae Ceauşescu. Efter en resa till Kina och Nordkorea 1971 införde denne ett mer repressivt styre i landet samt inledde den personkult som skulle vara ända fram till kommunismens fall 1989. Wagner skriver om oppositionella röster som Milovan Djilas i Jugoslavien och Paul Goma i Rumänien. I slutet av sjuttiotalet skickade Goma – inspirerad av det tjeckoslovakiska medborgarmanifestet Charta 77 – ett öppet brev till den tjeckiske författaren Pavel Kohout och diktatorn Ceauşescu. Brevet undertecknades på kort tid av flera hundra människor.

År 1980 dog Tito. Wagner beskriver det jugoslaviska åttiotalet: den politiska klassens oförmåga att handla, den ekonomiska krisen, skandalerna som hopade sig, den bosniska maffian, de albanska studentrevolterna i Kosovo 1981, utgivningen av nationalistiska romaner i Serbien, och slutligen Miloševićs nationalistiska tal på Trastfältet i Kosovo 1989.

Kapitel 7 handlar om omvälvningarnas år 1989 och åren närmast därefter. Om avrättningen av makarna Ceauşescu skriver Wagner: ”Det var mig likgiltigt att det var dubiösa människor som dömde honom, till viss del sådana som tillhörde nomenklaturan, tidigare medarbetare till den store chefen. Huvudsaken var att han var död.” Upptakten till den rumänska revolutionen ägde rum i Timişoara i Banatet. Även upptakten till den jugoslaviska katastrofen – de jugoslaviska krigen 1991-1995 – beskrivs. Wagner avvisar ståndpunkten – förfäktad av vissa – att den tyske utrikesministern Genschers erkännande av Kroatiens och Sloveniens självständighet kan ses som orsak till att kriget bröt ut. Han påpekar att de båda republikernas självständighetsförklaringar hade föregåtts av folkomröstningar och val och att man fört utsiktslösa gräl med ”centralen i Belgrad”. Wagner pekar i stället på ekonomin: transfereringarna från de rikare nordligare republikerna till ”centralen i Belgrad” – Belgrad var rädd för att förlora dessa medel. Wagner skriver: ”All politik i Belgrad definierades med utgångspunkt i de serbiska befolkningsgruppernas öde i de andra republikerna.” Han hävdar: Nationalismen legitimerade alla krig som Belgrad förde i början av nittiotalet i syfte att hålla sig kvar vid makten. Vidare menar han att de serbiska befolkningsgrupperna i de enskilda republikerna manipulerades skrupelfritt av Belgrad. Serberna begick ohyggliga övergrepp i Kroatien och Bosnien i form av etnisk rensning. Men även kroaterna gjorde sig skyldiga till detta, till exempel i Krajina i augusti 1995.

”Nomenklaturans demokrati” kallar Wagner den demokrati som infördes i Rumänien efter revolutionen 1989. Regeringen drog sig inte för att år 1990 kalla in gruvarbetarna till Bukarest för att få stopp på studenternas demonstrationer.

I kapitel 8 redogör Wagner för det faktum att Rumänien (som fram till den 23 augusti 1944 tillhörde axelmakterna) under andra världskriget inte lämnade ut några judar. Men detta gällde det rumänska kärnlandet. I Bukovina och Bessarabien däremot deporterades judar till läger i Transnistrien. Transsylvaniens norra del lydde under kriget under Ungern. Från den delen deporterades judarna till de nazistiska förintelselägren. Att Rumänien inte utlämnade några judar innebar inte att allt var frid och fröjd. I landet förekom pogromer och situationen i de transnistriska lägren var svår. Man räknar med att 250 000 rumänska judar dödades i Rumänien.

Bulgarien vägrade att utlämna sina judar. Men i det av Bulgarien ockuperade Thrakien och i Thessaloniki gav man nazisterna fria händer. Därifrån deporterades judarna till förintelselägren. Från Thessaloniki fördes 50 000 judar till nazisternas läger.

Kapitel 10 redogör bland annat för Albaniens historia från självständigheten 1912. I april 1990 beviljar regeringen till slut utresetillstånd åt en albansk familj som uthärdat på den italienska ambassaden i Tirana i fem år. Regeringen har givit en ofrivillig signal: i juli befinner sig 5 000 albaner i ambassadkvarteret i samma ärende. I februari 1991 välter en folkmassa statyn över den förre diktatorn Hoxha i Tirana. Samma år hålls de första fria valen i landet. De vinns av det före detta kommunistpartiet. Människorna är mycket hårt prövade. I eländiga fartyg beger de sig över havet till Italien. De kriminella pyramidspelen gör många albaner utfattiga. År 1992 vinner oppositionen valet.

I kapitel 12 hävdar Wagner: ”Båda de jugoslaviska experimenten under 1900-talet har, när allt kommer omkring, stupat på ledaranspråken hos Serbien och dess politiska klass.” Wagner skriver om nationalismen hos vissa serbiska författare. Milorad Pavić skrev i en essä 1991 att ett folkmord på serberna var förestående och krävde att Krajinaserberna skulle anslutas till moderlandet.

Därmed är vår resa genom Balkan till ända – såvida du inte väljer att läsa boken själv, förstås.

Per Nilson
Juli 2010