TYSKT: Johannes Weidenheim - de jugoslaviska donauschwabernas krönikör

Av Per Nilson.

Omslag av Leo Fellinger.Omslag av Leo Fellinger.
Omslag av Leo Fellinger.Omslag av Leo Fellinger.

Originalets titel: Heimkehr nach Maresi ('Hem till Maresi')
Förlag och utgivningsår: Otto Müller Verlag, Salzburg-Wien, 1994
Antal sidor: 405

Originalets titel: Lied vom Staub. Erzählungen ('Sången om dammet. Berättelser')
Förlag och utgivningsår: Otto Müller Verlag, Salzburg, 1992
Antal sidor: 208

Johannes Weidenheim (1918-2002) räknas som den viktigaste skildraren av den tyska folkgruppen i det numera serbiska Vojvodina. Under mellankrigstiden levde i Jugoslavien omkring 500 000 tyskar. År 1954 fanns knappt några tyskar kvar. Weidenheim föddes i den lilla staden Bačka Topola, som då låg i den habsburgska dubbelmonarkin (den ungerska delen). I staden levde serber, ungrare, tyskar, slovaker, judar och romer. Efter första världskriget hamnade Bačka Topola i det nybildade Jugoslavien. Under andra världskriget lydde staden under det tyskallierade Ungern innan tyskarna 1944 själva övertog kontrollen av Ungern. Efter 1945 var Bačka Topola tillbaka i Jugoslavien. Numera ligger staden inom den serbiska statens gränser. Efter andra världskrigets slut slog sig Weidenheim ner i Tyskland - det rike som hans förfäder sex generationer tidigare utvandrat från. Om sin barndoms hemstad skriver Weidenheim i romanen Heimkehr nach Maresi. Topola Bačka kallas i romanen alltså Maresi (Maria-Theresiendorf; beläget 42 kilometer från Novi Sad/Neusatz/Újvidék). Huvudpersonen Simon Lazar Messer, som sedan flera årtionden tillbaka lever i Tyskland, bestämmer sig för att göra ett återbesök i barndomsstaden. Det blir en resa tillbaka i tiden. Läsaren får mycket ingående stifta bekantskap med livet och människorna i staden. De olika befolkningsgruppernas seder och bruk liksom deras förhållande till varandra skildras. Det bjuds på otaliga anekdoter och läsaren får sig mycken historia till livs.

Den tyska (schwabiska) inflyttningen till Vojvodina (som i sin tur delas in i Bačka, Srem och Banatet) inleddes på 1700-talet. Österrike (i vilket Ungern ingick) eftersträvade en tysk kolonisering av områden (nuvarande norra Serbien och sydvästra Rumänien) som erövrats från turkarna. Bland kolonisatörerna fanns Weidenheims förfäder. Byn Maresi grundades 1785. Vid det laget fanns redan en serbisk bosättning i närheten, befolkad av människor som flytt norrut undan det osmanska oket. Efter det att den turkiska belägringen av Wien (1683) slutat lyckosamt för Österrike bistod serberna i södra Ungern österrikarna att fördriva turkarna söderut. Serberna i södra Ungern deltog i striderna vid Zenta (nära Maresi) 1697 då 30 000 turkiska soldater dränktes i floden Tisza.

Den tysk som var beredd att byta ut sin tyska hembygd mot det pannoniska låglandet mellan floderna Donau och Tisza erbjöds vissa privilegier under de första tio åren - friheter som han saknat i Tyskland - men när denna period var över fann han att hans situation inte var så olik den han hade haft i Tyskland: han måste utföra tvångsarbete och avstå delar av skörden till godsägarna. Den barmhärtige kejsaren i Wien var död och de österrikiska myndigheterna i det närbelägna Zombor inte så tillmötesgående. När ungrarna under Lajos Kossuth år 1848 inledde ett uppror mot kejsaren i Wien, ställde sig schwaberna på ungrarnas sida. Serberna i den närbelägna bosättningen Sentomasch var däremot fortsatt trogna kejsaren i Wien. Efter det att ungrarna - med assistans av schwaberna i Maresi - tre gånger försökt inta serbernas bosättning utan att lyckas, överfölls Maresi en dag i januari 1849 av serber från Sentomasch. Sextiosex maresibor sköts och 97 hus brändes ner. Senare samma år gjorde ungrarna ett nytt försök att inta Sentomasch, och lyckades efter en skoningslös och blodig strid. Kossuths uppror slogs till slut ner med hjälp från Ryssland. Men en sak hade förändrats i och med upproret: schwaberna befriades från plikten att utföra tvångsarbete.

Vojvodinas inlemmande i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike efter första världskrigets slut innebar en stor förändring för schwaberna i Maresi. Nu var serberna herrar i landet, och de stod inte högt i kurs hos ättlingarna till de tyska kolonisatörerna. När Messer, romanens huvudperson, var liten fick han höra att han aldrig skulle bege sig till stadens serbiska kvarter ensam. Weidenheim skriver: "Fram till den dag då tyskarna där borta anföll Polen med pansar och granater, var förhållandet mellan de lokala tyskarna och serberna som judarnas förhållande till mjölk och kött: de levde intill varandra, men inte med varandra. Tyskarna i Neu-Maresi drog inte sjungande genom Alt-Maresi, serberna i Alt-Maresi drog inte sjungande genom Neu-Maresi." Fram till 1944 hade Ungern haft en tyskvänlig regim men nu tog tyskarna själva över kontrollen av landet. Ett av målen var att tömma Ungern på judar. I april 1944 deporterades Maresis judar. Sex månader senare gav sig många av stadens tyskar iväg - ryssarna och Titos partisaner närmade sig. Men det var inte alla som gav sig av - mer än tre tusen hade stannat kvar och gömt sig i sina hem. Pingsten 1945 fördes de till stadens järnvägsstation för vidare transport till olika läger. Den tyska minoriteten i Jugoslavien internerades i koncentrationsläger, tvingades till dödsmarscher, sköts, utsattes för våldtäkter och fördrivning. År 1954 fanns det knappt några tyskar kvar i Jugoslavien.
I romanen möter huvudpersonen en gammal klasskamrat i Maresi och får veta att det fortfarande finns schwaber i staden - kanske hundra, eller tre hundra. Maresi förlorade alltså den största delen av sin tyska befolkningsgrupp men vann samtidigt en ny: montenegrinerna. Många av dem flyttade in i hus som tyskarna lämnat efter sig.

Läsaren får inte veta så mycket om dagens Maresi. Någonstans nämns att landet som Messer besöker är socialistiskt och att det försöker privatisera sin ekonomi. Av detta kan man sluta sig till att romanens ramberättelse är förlagd till åttiotalet. Nittiotalets jugoslaviska krig har ännu inte brutit ut.

Heimkehr nach Maresi är en bok som man lär sig en hel del av, men som roman är den inte helt lyckad. Weidenheim vill berätta så mycket som möjligt om människorna i Maresi och deras historia, och det är inte problemfritt. Emellanåt känns boken som en inventering av alla händelser som ägt rum i staden. Anekdot kopplas till anekdot i en lång kedja som aldrig vill ta slut. Meningarna är ofta långa och meningsbyggnaden komplex. Ramberättelsen känns inte som en integrerad del av romanen. Huvudpersonen försvinner ofta helt ur sikte - tillbakablickarna och utvikningarna tar över helt. Boken saknar så gott som helt dialog. Textmassorna som läsaren har att ta sig igenom känns ofta alltför kompakta. Boken skulle vara intressantare om Maresis historia i större utsträckning skildrades genom möten mellan huvudpersonen och människorna i Maresi. Man kommer inte huvudpersonen Simon Lazar Messer riktigt nära. Visst berättar han om sin barndom i staden, men vi får inte veta någonting om hur det gick till när han kom till Tyskland och inte mycket om vad han gjorde under andra världskriget. På ett ställe nämns det att han var tysk soldat.

Förutom romaner har Weidenheim också skrivit noveller. En av novellsamlingarna heter Lied vom Staub ('Sången om dammet'). Den innehåller berättelsen "En sommarfest i Maresi". Här visar Weidenheim verkligen framfötterna som berättare. I Tyskland har nazisterna kommit till makten och Maresi - staden på det pannoniska låglandet - får besök av propagandister från det tyska riket. De tas emot av stadens borgmästare, en feg och egenkär person. Han irriterar sig ständigt på sin vaktmästare, som dock snart ska visa prov på verkligt civilkurage. I staden finns en man som ägnar sig åt att ordna olika aktiviteter för barnen, till deras stora förtjusning. Han har inte bott i staden särskilt länge. Nu framkommer det till mångas fasa, inte minst borgmästarens, att mannen är jude. Sommarfesten är hotad. Vaktmästaren, Hannphilipp, får i uppdrag att bege sig till juden, Krips, och säga till honom att han måste försvinna från staden. Hannphilipp knackar på Krips' dörr. De får en pratstund och Hannphilipp fattar sympati för herr Krips. Hannphilipp är förbryllad och frågar sig: "Hade han blivit galen? (...) Hade den här gamle trollkarlen från Juda hypnotiserat honom med sina djupt liggande mörka ögon, eller hade han drabbats av värmeslag?" En plan tar form. Kanske är ändå inte spelet förlorat, kanske kan barnen trots allt få uppträda och visa upp allt det de övat in? "En sommarfest i Maresi" är en mycket spännande novell, subtilt och livfullt berättad. De olika personernas karaktär växer fram efterhand. Läsaren bjuds på många överraskningar. Det är en novell om människans dumhet och destruktiva krafter men också om modet att göra motstånd, att gå mot strömmen. Ytterst är det en novell om förstörelsen av en mångfasetterad stad, Maresi, och en mångfasetterad region, Vojvodina.

Per Nilson
augusti 2010